Äntligen kom vi till skott hemma. Nu har också vi tagit det viktiga steget att sänka temperaturen i huset. Vi har levt ombonat och lyxigt med 23 graders värme inomhus i långliga tider och sådant blir ju under rådande omständigheter alldeles ohållbart. Elräkningen kommer att bli svår att förvalta och solidariteten med klimatet, med Sverige, Europa och Ukraina finns självklart också med som viktiga faktorer. Vi bestämde oss för att testa två graders minskning på värmeväxlaren som är ansluten till bergvärmen.
Nu har det gått några dagar och givaren visar på en stabil rumstemperatur på 19-20 grader - dryga tre graders skillnad mot tidigare. Det känns! Det kommer att ta tid för kroppen att anpassa sig, minst ett par tre veckor skulle jag tro, och fram till dess får det bli raggsockor och ylletröja på. Men det är förstås nödvändigt och egentligen enkelt. Om vi ska ta oss ner ytterligare någon grad återstår att se efter nödvändig anpassning. Nu kör vi så här en bit framåt och tyck då inte att vi är fjuttiga. Lite i taget är en god modell.
"Jag har hittat några oanvända pulsvärmare i korgen i tvättstugan", sa Ulla igår eftermiddag."Jag tror att din mamma Valborg har stickat dem. De är perfekta för dig att prova nu om du är frusen.
Jag tog emot dem, varsamt och känslosamt, trädde dem på mina handleder och upplevde genast en skön värme sprida sig i kroppen. En doft hjälpte till i processen, en doft som fick mitt undermedvetna att reagera intuitivt.
Det doftade mamma.
Klart och tydligt vällde minnen och saknad fram när jag satte händerna för ansiktet och drog in doften. Jag fick tårar i ögonvrån och känslor sprakade till som vore de tomtebloss i mitt inre.
Min mor Valborg Björkman, 94 år, en kort tid innan sin bortgång.
Min lilla mamma, så saknad efter bortgången för dryga fyra år sedan men ännu så levande och nära i både rum och tid. I mina tankar finns hon alltid med - idag som doften i ett par hemstickade pulsvärmare.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar