Vi tog en vintertur över slätten för någon dag sedan, Ulla körde och jag satt i passagerarsätet en aning spänd i kropp och tanke. Snön började falla nämligen och vitmenade vårt landskap, så det fick gå varligt fram i slirsträngarna på gamla RV 50 och jag, ytterst ovan vid sätet bredvid, kom nog med några "goda råd" för mycket förstår jag.
" Jag har visst tagit med mig en orolig en på utflykt. Jag rastar Gebbe!" - säger Ulla och ler lagom snett men tålmodigt och vänligt bakom ratten.
Vi är på väg till Vadstena och passerar Tåkern på vår högra sida. Sjön ligger lugn och stilla täckt av en vit vinter. Oh! vad jag längtar dit, att få ta en lång tur mellan vassar i jungfrulig ensamhet, endast tillsammans med orädda skäggmesar.
Snart är vi framme hos min gamla kompis Kent Persson. Han lämnade Lassagården vid Tåkerns strand för ett år sedan och flyttade in i en tvåa bostadsrätt i Vadstena. Där bor han bra numera, slipper trädgårdskötsel och allt annat som hör en gård till. Vadstena har nära till allt - nåja utom ordentlig skog kanske - men har allt annat som pensionärer kan behöva.
Vi käkade pizza och drack kaffe med Ullas nybakade lussekatter och så pratade vi om allt som timat sedan begynnelsen och vad som har varit oss emellan. Det är mycket det!
Ur boken "50 år med Tåkerns Fältstation 1963-2013" saxar jag detta foto av Christer Elderud:
Ringmärkning någon gång i början av 1960-talet. Kent Persson och Gebbe Björkman i arbete i "ringlabbet".
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar