29 februari - Jag hann aldrig ringa till Janne.

Rullgardinen åker upp, sängvärmen har gjort sitt och jag tittar ut över trädgården. Ingen snö är kvar. I rabatten där nere anar jag gult från vintergäck och snödropparnas små ruggar, som blänker mot bar jord. Pilfinkarnas tjatter från schersminen hörs genom rutan. Det är tidig vår - två veckor före normaltid, den alldeles nya normaltiden, säger Åsa på SMHI.

- Det blåser rejält idag, säger jag till Ulla, men det är nästan lite solljus mellan molnen.

En grå fågel med vita vingband glider snabbt förbi på stela vingar. Den kommer från grannens trädgårdslönn och försvinner in i äppelträdets mörka ris. Med sömnens ännu omornade ögon förstår jag först inte vad det är. Fågeln är ju större än trädgårdens sparvar. När den breder ut stjärten vid landning, lyser det knallgult i änden. Aha!

Blicken löper bakåt, upp till lönnens grenverk. Där sitter svaret i form av ett gäng sidensvansar. Jag har inte sett några sedan förra året, någon gång i november eller december och blir därför överraskad.

- Det sitter sidensvansar i grannens träd, meddelar jag hustrun, ännu i sängen. Så märkligt!  Maten är ju slut, inga äpplen, inga rönnbär, inga häckoxbär ... ingenting finns väl att äta.

Snart dalar de ned mot vårt äppleträd, den ene efter den andre. Allesammans försvinner till slut in i apelns grenkratt där de bökar runt efter något.

Då förstår jag äntligen. Det är mina mistlar som lockar. De är ute efter mistelbären. Men hur har de kunnat finna dem. Så ynka, lokalt och så dolt som varan erbjuds.

Mistelhonan blommar, och möjligen får misteln hjälp med pollineringen av små flugor som svärmar runt blommorna i mängd. I så fall är fenomenet nog nyupptäckt, eftersom misteln sägs vara vindpollinerad. Jag har berättat om detta tidigare i Naturlig dagbok.

De senaste åren har de två största exemplaren av mina insådda mistlar blommat. De två råkar vara en hane och en hona och de sitter på var sin sida i astrakanen. I år lyckades de med pollineringen och mistelhonan satte mycket frukt.

Mistelhonan bär gott om kart i augusti månad.

För några veckor sedan pulsade jag ut genom snön till äppelträdet, för att kolla läget. Många bär hade mognat och var opakt pärlvita och mjuka. Jag klämde sönder några stycken och smetade av kärnorna på nya grenar i ett annat träd.

Jag hade ju tänkt ringa till Janne eftersom jag lovat honom att komma och ta för sig av bären till sin trädgård i Vadstena. 

Men nu blev läget plötsligt annorlunda. Eftersom jag aldrig ringde medan tid fanns hann sidensvansarna före! Inte ett ynka bär finns kvar - renrakat!

Janne får vänta tills nästa år. Det vilda fick förtur denna gång.

24 februari - Våren är bra på att gömma sig

Jag spanar länge efter fler vårtecken; Tåkerns första trana till exempel. Jag har stannat vid Väversundakrökarna och njuter av vädret. Jag hör några sånglärkors knottriga drillar över åkrarna och grågässen skränar överallt. Jag såg en tofsvipa här för några dagar sedan, det borde ha kommit fler, tänker jag och sveper runt med kikaren.

Jomen, på andra sidan madväten, väl dolda mot starrbården, står ett gäng tofsvipor tysta och dröjande. Våren är bra på att gömma sig. Man måste hålla ögon och öron väl öppna för de första subtila tecknen.

22 februari - Kanarietallen, diktator Franco och blåfinken

Efter hemkomsten från två veckors avkoppling på ön Teneriffa på Kanarieöarna, känner jag att jag vill förmedla mina intryck och min erfarenhet till omvärlden och mina medmänniskor. 

På bussen till los Gigantes.

Flygskammen finns där, men resandet är viktigt och utvecklande och jag sätter en ära i att på ett respektfullt sätt redogöra för de erfarenheter och kunskaper som resandet ger; ett sätt att betala tillbaka.

I Teneriffas centrum ligger vulkanen Tejde med 3 518 meter i höjd. Det är högsta berget idag på Kanarieöarna, men en gång i tiden, för några miljoner år sedan när ögruppen på allvar blev till, antas att högsta toppen strävade upp till dryga 6 000 meter över havet. Den gamla vulkantoppen rasade emellertid ihop under sin egen tyngd varvid Teneriffas nuvarande form skapades. Tejde är av senare slag och den har inte haft något större utbrott sedan ungefär 1 000 år tillbaka.

För ungefär 100 år sedan var Teneriffa i stort sett helt avskogat på grund av långa tiders misskötsel och misshushållning i form av överetablerad odling och slukande veduttag. Om diktatorn Franco brukar inte mycket positivt framhållas. Men i ett fall åtminstone, gjorde han en positiv insats. Jag återkommer till detta.

Kanarietallskog med bortbränd undervegetation av framför allt cistrosor.

Den endemiska barrträdsarten Kanarietall, Pinus canariensis, är ett vackert kandelaberartat träd med rak stam och uppåtriktade grenar. Det kan nå ända upp till 40 meters höjd. Färgen på de nästan två decimeter långa barren, som sitter tre och tre är ljusgröna som mogna och ljust turkosgröna som unga. Arten är extremt anpassad till Kanarieöarnas klimat och topografi. Trädet är därför mycket tork-  och värmetåligt, men icke köldtåligt, klarar sig med tvåhundra mm nederbörd per år, oftast bara i form av kondens och dimma som avsätts på de tunna, långa barren och sen droppar ner i förnan Kanarietallen har efter många miljoner års anpassning till vulkanism "lärt sig" att uthärda både eld och extrem hetta. Barken är tjock och kraftigt längsräfflad. I kanarietallskogen, som börjar på ungefär 1 200 meters höjd ligger ofta molnen tätt under eftermiddagen. Luften är fuktig och syremättad och träden är insvepta i enorm påväxt av skägglavar.

Kanarietall med typisk påväxt av skägglavar.

Undervegetationen i tallskogen är bland annat flera arter av cistrosor och trädljung. Jag fann även flera arter av svampar, bl a en kremla, som smakade bittert.

Trädljung.

Hur var det nu med general Franco. Jo, han beslutade att sätta igång en rejäl återbeskogning av framför allt Teneriffa. Ön skulle få tillbaka sin gamla tallskog så som den ursprungligen var. Projektet blev mycket lyckat! Teneriffas berg från 1 200 meter upp till 2 000 meter, högre upp är det för kallt, är idag återbeskogade med inhemsk Kanarietall, importerad Montereytall och med några Cedrar jämväl. Detta måste vi alltså räkna den gamle hatade diktatorn till godo.

Överallt där vi reste i bergen var eldsvådorna från sommaren 2023 synliga. Notera hur de svårt sargade ungtallarna i många fall lyckats skjuta nödskott direkt från stammen, en fantastisk anpassning.

Under sensommaren 2023 startade våldsamma skogsbränder på Teneriffa. Sommaren hade varit extremt varm och jorden var mer uttorkad än normalt och enligt berättelser jag fick till del hade det inte regnat rejält på flera år. Enorma arealer av kanarietallskogen på Teneriffa fattade eld och spred sig ohejdat. Lutningen på bergen medförde att elden spred sig uppför sluttningarna som under en blåslampa. 

Dessvärre konstaterades att det var pyromaner som satte fyr på skogen. Alltför sent vaknade myndigheterna på Teneriffa och  förstärkning från fastlandet uteblev; skadan var redan skedd och oåterkallelig. De omfattande bränderna på Teneriffa sommaren 2023 drunknade i mängden av katastroflarm från omvärlden; liknande larm från Australien, Kanada, USA, spanska fastlandet och Portugal var det som nådde vårt land genom bruset.

Ett omfattande röjnings- och återplanteringsarbete äger nu rum överallt i Teneriffas tallskogar. Väldigt många vandringsleder är idag avstängda p g a risken för ras.

Kanarietallens anpassning till vulkanismen har alltså gjort den oerhört tålig. Överallt i den brandhärjade skogen noterade jag hur till döds brandskadade träd ändå lyckades skjuta nödskott, på liknande sätt som en en skogsödla kan ersätta sin förlorade svans.

Så stark är kanarietallens regenereringsförmåga att den t o m kan ersätta en helt nedhuggen stam med en bukett av nya skott.

*

En fågel är direkt anpassad till kanarietallsbiotopen. Det är den vackra Blåfinken, Fringilla teydea. Arten är endemisk på de två största av Kanarieöarna, Gran Canaria och Teneriffa. Den lever på hög höjd i tallskogarna där den livnär sig på fröna i de hårdfjälliga kottarna och till det arbetet behövs en extra stark, lång och spetsig näbb. Idag lutar det åt att man kan komma att splitta den i två arter: Grancanariablåfink och Teneriffablåfink, beroende på skilda läten. Vi får väl se varåt det bär hän och här nöjer jag mig med bara kalla den för blåfink.

Jag lyckades till slut tränga mig fram genom högen av omedvetna "dussinturister" för att få ett snabbt foto av blåfinkhanen som bevis, innan den lika snabbt skrämdes iväg. Sen gick bussen! 

Blåfinken har jag letat efter tidigare under resor på de båda öarna men misslyckats med att finna. Under en bussresa upp till Tejde lyckades det mig dock den här gången att äntligen få se fågeln under ett restaurangbesök på 2 500 meters höjd i närheten av Tejdes topp. Ett fat med fågelmat var utställt av personalen och där minsann, bland turister av minst sagt olika slag, dök fågeln helt plötsligt upp, alldeles innan vår avresa från platsen. 

Fördelen är att med en konstnärs möjligheter kunna avbilda den vackra blåfinken i form av en akvarell. Så här vacker är den faktiskt!

19 februari - Det första vårtecknet

Jag har precis hunnit landa, men längtan drar mig ut. Trots gråväder av "värsta" sort med blötsnöglopp, dis och underkylt regn far jag ner över gärdena mot Tåkerns sydvästra hörn för att spana efter vårtecken. Jag vet nämligen att de första tofsviporna och lärkornaredan är siktade. Det har jag läst om nyligen under besök på Teneriffa, i en rapport från Tåkerns fältstation via min Ipad.

Sen dess är det förstås det där med snön och isbarken som kom för några dagar sedan, det kan ju ha ändrat det mesta. Men ändå!

Det är otroligt mättat med vatten överallt. Molnen hänger tunga ner över halva Omberg, vilket innebär att det är mindre än femtio meter upp till molnbasen. Under dessa dimmiga moln ligger marknära fuktdis och slöjar horisonten och därpå kommer vätan liggande som stråk av silver över den mörkaste av jordar, med pölar och is samt smärre sjöar där sjöar inte brukar finnas.

Vid Gottorp, där Disevidån en gång i tiden fick ett nytt lopp grävt  för färd ut genom sträckt kanal till sjön, brusar det bräddfullt mellan granittunga stenväggar och stadig betongbro. Strömmen gröper ur, välter och skingrar. För varje år rasar alltmer av bygget samman. Vattnet är sepiafärgat med aning av gult inslag, skummet är gulvitt och rikligt och ljudet öronbedövande.

Längre ner i loppet, svämmar bräddarna över och fyller ut det urtida Tåkern med näringsrikt svämbvatten över tänkt torrlagda mader. Som naturtokig ser jag med glädje på detta i motsats till alla dem som brukar marken, för dem är allt detta hotande och förskräckligt. I dagens Corren läser jag om vanmakten man känner inför de översvämningar som nu hotar vid sjön Roxen vid Linköping, där  torrlagda sjöbottnar efter stora sänkningar just nu tas tillbaka av  otämjda naturkrafter. Det är något nytt som sker och alltmer så. Uppskattat av somliga skräckfyllt för andra.

Faksimil ur Corren, 17/2-24. Claes Nilsson.

Men hur är det då med vårtecken? Rubriken ställer ju krav eller hur.

Inga tranor än vid Tåkern, men gäss finns kvar även om de flesta av sädgässen som var här för några veckor sedan uppenbarligen farit vidare, eller snarare tillbaka. Även grågässen är färre men på gärdena utanför Stugan går en flock om fyrtio bläsgäss tillsammans med kanadagäss.

Men lärkor hör jag inga, inte heller Tommy, som jag möter, har sett några. Inte heller skogsduvor står att finna egendomligt nog. Men, "sikten är ju bedrövlig för fågelsök", säger Tommy som möjlig förklaring och han har ju ändå höstat in en liten flock nyanlända ljungpipare.

Länge står jag sedan spanande vid Väversunda krökar och mader. Här om någonstans bör jag väl ändå kunna finna något av intresse. Varenda bit av starrmaderna granskades i handkikaren. Mödan ger resultat till slut. 

Min första tofsvipa för år 2024.

Jag finner en tofsvipa, på långt håll visserligen, men hatten om jag nu hade haft en, skulle ha åkt av. Välkommen du efterlängtade vår!

18 februari - Hemkomst

Ett väldigt kort inlägg:

Vi är just hemkomna från tolv dagars resa till Teneriffa. Många upplevelser men mest ro och vila i ett tacksamt klimat har vi med oss tillbaka.

Några väldigt snabba skisser av en blåfinkhane hann jag fästa i mitt block mitt i allt stök från folk och fä. Som jag har letat tidigare under besök i Kanarietallskogen både den här gången och förut. Nu blev det äntligen dags!

Blåfinkhanen ställde vänligt upp under ett besök på ett outback-café på dryga 2000 meters höjd på väg upp till vulkanen Tejde. Personalen i restaurangen hade placerat ett fat med bröd i anslutning till uteserveringen och trots trängsel och oförstående turister som hela tiden störde både mig och fåglarna lyckades jag fånga något av den fina upplevelsen i mitt skissblock. Men lätt var det inte! (Förbaskade dussinturister!)

Blåfinken var inte ensam där. Flera "Koboltmesar" och en handfull kanariesiskor var också med. 

När jag är mer hemma än nu, ber jag att få återkomma med fler upplevelser.

4 februari - Ett med landskapet

Jag stannar vid Sverkerstenen, minnesmärket efter kung Sverker d ä, som blev mördad här den 25 december 1156 på väg hem efter jultotta. Han blev dräpt av sina egna eller av västgötar, vem vet säkert idag? Man lurade på honom vid vadstället över Alebäcken (Ålebäcken) alldeles bakom mig, det gamla utloppet i Vättern från Forntåkern några kilometer norrut. 

När jag kikar framför mig, upp över sluttningen mot Omberg, anar jag det gamla strandhaket från Yolidahavet, skapat för ungefär 11 000 år sedan i en tid långt, långt före kung Sverker, tillbaka i en urtid med knappt fattbar tidsskala där varken Vättern eller Tåkern fanns.

Idag är sluttningen, den urgamla stranden, en mjukt avrundad och eroderad långsträckt bulle som vindlar bort mot nordost i landskapet. Den har cirka femtio meters djup och är märkbar endast för den som förstår eller önskar veta, genom de mängder av strödda, vattenslipade stenar av granit och kalk som ligger skingrade av plog och harv i det som är åker idag, men strand då.

Där blir jag stående. Jag grips av en känsla av tidlöshet. Eoner  försvinner och jag står vid stranden av det gamla havet och kikar upp mot den mörka, nästan kala horsten, nyslipad och blank. Havet svallar runt mina fötter och vinden viner kall över sand, sten och grus. Den kommer från istäcket, den grönskimrande höga väggen som reser sig bortom horisonten i norr. 

Jag är ensam och jag känner att jag blivit ett med mitt landskap. Ett landskap av stora linjer och ytor. Ett urtidslandskap fritt från vegetation och mänsklig påverkan. 

Jag for helt visst igenom ett maskhål.

3 februari - Efter redovisning

Kanske kan det här bli något, tänker jag och lägger upp en akvarell från Tåkern vintertid, så där som det var för bara tio dagar sedan när snön ännu täckte isen och många var ute på vandring över vidderna.

Lite vilsen är jag just nu i mitt arbete och trött efter ett par dagars bokföringsarbete med momsredovisning. Jag kopplar av en stund med färg och pensel, allt är klart och lämnat till Ann, färdig i tid i år igen.

Skönt då att skingra tankarna.

1 februari - När skäggmesen kom till Tåkern - 1972

Såsom jag tidigare har berättat har jag fått låna en bunt svartvita negativ av min vän naturfotografen Christer Elderud. Han har ett arkiv med tiotusentals bilder och jag har fått möjligheten att jobba vidare med ett antal tidigare opublicerade bilder. Jag scannar, rensar från damm och repor och lägger dem färdiga i en mapp i min dator för kommande planer. Jag kommer att ha stor glädje och användning av detta unika material, tänker jag.

Fotona jag bearbetar har en minsta gemensam nämnare. De handlar om skäggmesar och om mitt eget tidiga engagemang i arten framför allt under åren från 1972, då skäggmes för första gången sågs i Tåkern, och de följande åren fram till 1980.

Det är faktiskt med en aning våta ögon som jag studerar materialet. Jag minns hela den spännande tiden, då nästan allt mitt fokus fanns i Tåkerns enorma och dittills okända vassvärld. Det blev ett liv med skäggmesar.

Jag presenterar några utvalda bilder som aptitretare för vad som möjligen komma skall. De är alla från den 1 juli 1972, ett par dagar efter första upptäckten, och vi är på väg ut i den trånga kanalen, genom tät vegetation, till vassbältet där skäggmesarna finns. Vi vill försöka fånga några för ringmärkning.

Tack Christer för den spännande bildserie som följer:

På väg ut i kanalen.

Vi stakar allt längre ut.

Väl framme där vassbältet tar vid börjar vi spana efter skäggmesar.

Jan-Ove Wilbäck, Janke, var den som av en händelse upptäckte skäggmesarna för första gången i Tåkern. Detta hände om kvällen den 29 juni 1972 då han tillsammans med botanikern Lars-Åke Gustafsson paddlade ut för att leta växter. En sensation var ett faktum och utvecklingen har sedan dess burit vidare.

Näten spänns. 

Tåkerns första skäggmes är fångad och ringmärkt. Det är en hona som har sin familj på plats. Jag kallar henne Skäggmesarnas egen Eva. Hennes ättlingar lever nämligen vidare än idag i Tåkerns vassar och hon är troligen anmodern till de flesta skäggmesar av idag, kanske alla.