22 februari - Kanarietallen, diktator Franco och blåfinken

Efter hemkomsten från två veckors avkoppling på ön Teneriffa på Kanarieöarna, känner jag att jag vill förmedla mina intryck och min erfarenhet till omvärlden och mina medmänniskor. 

På bussen till los Gigantes.

Flygskammen finns där, men resandet är viktigt och utvecklande och jag sätter en ära i att på ett respektfullt sätt redogöra för de erfarenheter och kunskaper som resandet ger; ett sätt att betala tillbaka.

I Teneriffas centrum ligger vulkanen Tejde med 3 518 meter i höjd. Det är högsta berget idag på Kanarieöarna, men en gång i tiden, för några miljoner år sedan när ögruppen på allvar blev till, antas att högsta toppen strävade upp till dryga 6 000 meter över havet. Den gamla vulkantoppen rasade emellertid ihop under sin egen tyngd varvid Teneriffas nuvarande form skapades. Tejde är av senare slag och den har inte haft något större utbrott sedan ungefär 1 000 år tillbaka.

För ungefär 100 år sedan var Teneriffa i stort sett helt avskogat på grund av långa tiders misskötsel och misshushållning i form av överetablerad odling och slukande veduttag. Om diktatorn Franco brukar inte mycket positivt framhållas. Men i ett fall åtminstone, gjorde han en positiv insats. Jag återkommer till detta.

Kanarietallskog med bortbränd undervegetation av framför allt cistrosor.

Den endemiska barrträdsarten Kanarietall, Pinus canariensis, är ett vackert kandelaberartat träd med rak stam och uppåtriktade grenar. Det kan nå ända upp till 40 meters höjd. Färgen på de nästan två decimeter långa barren, som sitter tre och tre är ljusgröna som mogna och ljust turkosgröna som unga. Arten är extremt anpassad till Kanarieöarnas klimat och topografi. Trädet är därför mycket tork-  och värmetåligt, men icke köldtåligt, klarar sig med tvåhundra mm nederbörd per år, oftast bara i form av kondens och dimma som avsätts på de tunna, långa barren och sen droppar ner i förnan Kanarietallen har efter många miljoner års anpassning till vulkanism "lärt sig" att uthärda både eld och extrem hetta. Barken är tjock och kraftigt längsräfflad. I kanarietallskogen, som börjar på ungefär 1 200 meters höjd ligger ofta molnen tätt under eftermiddagen. Luften är fuktig och syremättad och träden är insvepta i enorm påväxt av skägglavar.

Kanarietall med typisk påväxt av skägglavar.

Undervegetationen i tallskogen är bland annat flera arter av cistrosor och trädljung. Jag fann även flera arter av svampar, bl a en kremla, som smakade bittert.

Trädljung.

Hur var det nu med general Franco. Jo, han beslutade att sätta igång en rejäl återbeskogning av framför allt Teneriffa. Ön skulle få tillbaka sin gamla tallskog så som den ursprungligen var. Projektet blev mycket lyckat! Teneriffas berg från 1 200 meter upp till 2 000 meter, högre upp är det för kallt, är idag återbeskogade med inhemsk Kanarietall, importerad Montereytall och med några Cedrar jämväl. Detta måste vi alltså räkna den gamle hatade diktatorn till godo.

Överallt där vi reste i bergen var eldsvådorna från sommaren 2023 synliga. Notera hur de svårt sargade ungtallarna i många fall lyckats skjuta nödskott direkt från stammen, en fantastisk anpassning.

Under sensommaren 2023 startade våldsamma skogsbränder på Teneriffa. Sommaren hade varit extremt varm och jorden var mer uttorkad än normalt och enligt berättelser jag fick till del hade det inte regnat rejält på flera år. Enorma arealer av kanarietallskogen på Teneriffa fattade eld och spred sig ohejdat. Lutningen på bergen medförde att elden spred sig uppför sluttningarna som under en blåslampa. 

Dessvärre konstaterades att det var pyromaner som satte fyr på skogen. Alltför sent vaknade myndigheterna på Teneriffa och  förstärkning från fastlandet uteblev; skadan var redan skedd och oåterkallelig. De omfattande bränderna på Teneriffa sommaren 2023 drunknade i mängden av katastroflarm från omvärlden; liknande larm från Australien, Kanada, USA, spanska fastlandet och Portugal var det som nådde vårt land genom bruset.

Ett omfattande röjnings- och återplanteringsarbete äger nu rum överallt i Teneriffas tallskogar. Väldigt många vandringsleder är idag avstängda p g a risken för ras.

Kanarietallens anpassning till vulkanismen har alltså gjort den oerhört tålig. Överallt i den brandhärjade skogen noterade jag hur till döds brandskadade träd ändå lyckades skjuta nödskott, på liknande sätt som en en skogsödla kan ersätta sin förlorade svans.

Så stark är kanarietallens regenereringsförmåga att den t o m kan ersätta en helt nedhuggen stam med en bukett av nya skott.

*

En fågel är direkt anpassad till kanarietallsbiotopen. Det är den vackra Blåfinken, Fringilla teydea. Arten är endemisk på de två största av Kanarieöarna, Gran Canaria och Teneriffa. Den lever på hög höjd i tallskogarna där den livnär sig på fröna i de hårdfjälliga kottarna och till det arbetet behövs en extra stark, lång och spetsig näbb. Idag lutar det åt att man kan komma att splitta den i två arter: Grancanariablåfink och Teneriffablåfink, beroende på skilda läten. Vi får väl se varåt det bär hän och här nöjer jag mig med bara kalla den för blåfink.

Jag lyckades till slut tränga mig fram genom högen av omedvetna "dussinturister" för att få ett snabbt foto av blåfinkhanen som bevis, innan den lika snabbt skrämdes iväg. Sen gick bussen! 

Blåfinken har jag letat efter tidigare under resor på de båda öarna men misslyckats med att finna. Under en bussresa upp till Tejde lyckades det mig dock den här gången att äntligen få se fågeln under ett restaurangbesök på 2 500 meters höjd i närheten av Tejdes topp. Ett fat med fågelmat var utställt av personalen och där minsann, bland turister av minst sagt olika slag, dök fågeln helt plötsligt upp, alldeles innan vår avresa från platsen. 

Fördelen är att med en konstnärs möjligheter kunna avbilda den vackra blåfinken i form av en akvarell. Så här vacker är den faktiskt!