Jag stannar vid Sverkerstenen, minnesmärket efter kung Sverker d ä, som blev mördad här den 25 december 1156 på väg hem efter jultotta. Han blev dräpt av sina egna eller av västgötar, vem vet säkert idag? Man lurade på honom vid vadstället över Alebäcken (Ålebäcken) alldeles bakom mig, det gamla utloppet i Vättern från Forntåkern några kilometer norrut.
När jag kikar framför mig, upp över sluttningen mot Omberg, anar jag det gamla strandhaket från Yolidahavet, skapat för ungefär 11 000 år sedan i en tid långt, långt före kung Sverker, tillbaka i en urtid med knappt fattbar tidsskala där varken Vättern eller Tåkern fanns.
Idag är sluttningen, den urgamla stranden, en mjukt avrundad och eroderad långsträckt bulle som vindlar bort mot nordost i landskapet. Den har cirka femtio meters djup och är märkbar endast för den som förstår eller önskar veta, genom de mängder av strödda, vattenslipade stenar av granit och kalk som ligger skingrade av plog och harv i det som är åker idag, men strand då.
Där blir jag stående. Jag grips av en känsla av tidlöshet. Eoner försvinner och jag står vid stranden av det gamla havet och kikar upp mot den mörka, nästan kala horsten, nyslipad och blank. Havet svallar runt mina fötter och vinden viner kall över sand, sten och grus. Den kommer från istäcket, den grönskimrande höga väggen som reser sig bortom horisonten i norr.
Jag är ensam och jag känner att jag blivit ett med mitt landskap. Ett landskap av stora linjer och ytor. Ett urtidslandskap fritt från vegetation och mänsklig påverkan.
Jag for helt visst igenom ett maskhål.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar