lördag 29 oktober 2022

29 oktober - På gång

Sen jag fick bort gipset har det blivit lite lättare. Idag får jag börja stödja något lite på min opererade vänsterfot, inbäddad i en luftuppumpad plastortos, och jag kan nu ta mig fram på kryckor istället för med det långsamma betastödet.

Det var jäkligt halt med kryckor på den blöta bryggan.

Det innebär också att jag med hjälp av Ulla kan komma ut i vidare svängar, mindre beroende av rullstolens begränsning och igår blev det en frukostfika på Väderstads konditori, mitt bidrag till vår 50-åriga förlovningsdag, samt ett efterlängtat men kort besök vid Tåkern. Det var en skön upplevelse att åter få känna doften av vissnande vass. De som känner mig förstår precis.

Samtidigt med frihetskänslan blev det ett annorlunda Tåkernbesök. Vi var överens om, Ulla och jag, att vi aldrig någonsin har upplevt en så tyst dag vid denna annars så livliga sjö. Inte en fågel såg vi; jo förresten, en gräsand, som tittade ut ur vassen en kort stund och en talgoxe som sökte ätbart på tornets laviga vassvägg. Det var allt eftersom hela sjön låg i ett töcken utan sikt. Tystnaden var bedövande, nästan så att den susade i öronen.

*

Inte ens den hetaste fotfetischist kan väl fatta tycke för sådana fötter.

Jag tittar ned på mina inte så vackra fötter av idag. Vänsterfoten är röd av blodansamling som tyder på att läkning pågår och är koncentrerad. Fyra operationsärr kommer jag att få. Ett uppe på vristen, där foten har blivit uppriktad och stelopererad, ett stort på insidan där man har tagit bort ett paket, som en sköld, sa kirurgen, en påväxt av brosk och ben, som jag gav till katten, vidare ett par stygn på sidan där skruven har sin ingång samt ett högt uppe på skenbenet, tibia, där man har hämtat stamceller ur benmärgen. Kanske är det snyggt med ärr, de tyder ju på livserfarenhet, sägs det, och nu får jag många nya fina.

Foten läker alltså fint, tror och hoppas jag, men inte förrän om precis en månad får jag slutgiltigt besked om resultatet av operationen. Då har det gått  nio veckor och jag är kallad till röntgen och hoppas bli av med både ortos och fortsatta problem.

Jag är på gång! (Men det är segt).


torsdag 27 oktober 2022

27 oktober - Konsten att gå i mål

Vännen Kjell Antonsson ...

...har en tid bland många andra intressanta idéer närt den, att följa upp jägmästare Thure Palms gamla skalbaggsinventering från Ombergsbygden genomförd under 1920-30-talet och presenterad i Entomologisk tidskrift 1931-32. Ett klassiskt verk.

Thure Palm, född 1894 och död 1987 var underlärare på Ombergs skogsskola 1919 och jägmästare i Vimmerby Revir under början av 1950-talet, med ansvar också för Omberg.  Han passade under sin fritid från det strikt skogliga på att inventera bygden på baggar. 

Länk för den som vill veta mera.

Även jag inspirerades av Palms arbete, så till den grad faktiskt att jag lämnade den kära fågelskådningen i stort helt under några år kring decennieskiftet 1969/70, för att försöka följa upp och återfinna några av Palms alla fynd, framför allt vid Tåkern. Jag fokuserade på Carabiderna, Jordlöparna, eftersom den familjen kändes "lättast" genom att där fanns en förnämlig bestämningslitteratur. Jag gjorde, trots en snäv begränsning till närområdet vid vårt fågeltorn på södra sidan av sjön Tåkern och trots en blygsam förkunskap samt kort tid, ändå flera intressanta fynd och hittade även ett antal nya arter för Östergötland, en del med stor överrasknigseffekt. Men många av Thure Palms noteringar kunde inte bekräftas, vilket visar på den snabba förändring som skett och ännu sker vid sjön Tåkern. Min entomologiska resa blev som sagt intensiv men kort och jag kom, förutom en artikel i Tåkerns fältstations årspublicering 1970, knappast i mål. 

Kanske återkommer jag och berättar mer om detta lilla projekt, men nu tänker jag återgå till en som alltså har lyckats spränga målsnöret i god form.


Kjell Antonsson med en dryg näve ekmulm från Omberg.

Kjell Antonsson har satsat stort och lyckats. Han berättade för mig redan för flera år sedan om den där idén han hade, att när pensionen närmade sig, djupt och brett inventera Ombergs insektsfauna. Han sökte medel och tog viss tjänstledighet med början 2020 och nu är Kjell ifatt Thure Palm, eller snarare med marginal förbi.

Jag saxar från gårdagens Östgöta Correspondenten följande artikel:

Faksimil ur Corren den 26 oktober 2022. Text av Claes Nilsson.


Och tillhörande faktaruta.

När den färdiga rapporten har publicerats kommer den att ses som ett mycket viktigt bidrag till den samlade kunskapen om insektsfaunan i vårt land. Att "arken" Omberg får denna uppdatering är oerhört väsentligt och vi kan alla vara Kjell Antonsson tacksamma för hans idé och iver.

*

Tillägg den 4 november 2022.

Idag blev jag väldigt glad då jag i brevlådan hemma fann Kjell Antonssons rapport. Så vänligt av honom att i detta tidiga skede också tänka på mig:

"Inventering av småkryp på Omberg 2021 - samt jämförelse med tidigare studier." - av Kjell Antonsson. (Länsstyrelsen Östergötland och Sveaskog).

Det är en 190 sidor tjock lunta som kommer att kräva tid och ork att till fullo ta sig igenom. 

Jämförelser görs ...


Rödlistade arter ...


150 sidor av artlistor med insekter, spindlar och snäckor uppräknade. Enbart skalbaggsgruppen kortvingar omfattar 7 hela sidor. Jo, mycket intressant och mycket smått har Kjell och kompani påträffat.

"Hur långt har du hunnit", frågar Kjell, då jag ringer upp honom för att tacka för leveransen. 

Frågan är berättigad men meningen är förstås inte att gemene man ska kunna omfatta denna digra rapport i detalj. Detta är en undersökning och redovisning som skall ligga till grund för beslut och åtgärder på Omberg. Den skall dessutom löpande kompletteras och utgöra en referens för framtida studier av liknande objekt. Ombergs status i natursammanhang har som jag tidigare sagt väsentligt fördjupats och framhävts i och med detta gedeigna verk ...

... och nu har jag ett grovt studiejobb att ta tag i för en tid framöver.


lördag 22 oktober 2022

22 oktober - Även det lilla kan göra nytta

 

En ynka månatlig offerpeng per autogiro, enkelt utan ansträngning, gör
ändå en viss skillnad, så tänker jag och är glad över responsen.

måndag 17 oktober 2022

17 oktober - Ett blomsterrikes uppgång och fall

Jag sitter och plitar på utkastet till en ny artikel i tidskriften Svensk Botanisk Tidskrift. Det är efterfrågat av redaktören och jag har lovat att prestera något snarligt. Det handlar framför allt om den rara ormbunksväxten Månlåsbräken som helt plötsligt dök upp med länets i särklass största bestånd på en planerad tomtmark mitt inne i Ödeshögs samhälle. Nu är förslaget till artikel färdigskrivet och ivägskickat i nedanstående form. Bildmaterialet jag sänt iväg öppnar för olika möjligheter och kommer säkert inte att överensstämma med det jag lägger ut nedan.

Detta är alltså en förhandstitt som kan komma att redigeras ytterligare. Väl bekomme!

*

"Historien om hur en rik torräng blev till och sen försvann i samhället Ödeshög. 

I början av 1980-talet förbereddes tomtmark i Ödeshögs samhälles norra utkant genom avhyvling av åkerjord som överlagrar postglaciala strata av kalkhaltig morän, sand och grus i ett område som benämns Dalgatan Backasand. Den åtgärdade arealen är på ca 1 ha. Ödeshögsbygden i västra Östergötland är geologiskt intressant med sina stora formationer av postglaciala lämningar i form av både morän och sorterat material, men idag är med undantag av ett par fina naturreservat i stort sett allt exploaterat för åkermark och bebyggelse. Det lilla området vid Dalgatan Backasand är en av få platser i samhällets närhet där man kan finna och förstå hur landskapet och floran en gång har tett sig.

Området i maj månad, i början av växtperioden, innan den rika blomningen har kommit igång. I förgrunden bogångar av stekeln bivarg.

De 16 tomter som iordningställdes har legat obebyggda ända fram till våra dagar och området har underhand utvecklat eller snarare återbildat en mycket intressant torrängsflora och insektsfauna som anmäldes av undertecknad för första gången år 2014.

Det som primärt fångade mitt intresse var den stora koloni av stekeln bivarg, Philantus triangulum, som påträffades och som med varierande bestånd under åren ibland har uppgått till flera hundra bogångar, 2022 ca 300 st. Senare har sällsyntheter som guldsandbi, Andrena marginata samt hedjordmyra, Lasius alienus, (muntligt Magnus Stenmark, Tommy Karlsson) noterats bland flera andra rara insekter.

Fältvädd med pollensamlande guldsandbihona.

(tillägg: eftersom fyndet av hedjordmyra i skrivande stund inte är validerat kommer det troligen att strykas ur artikeln)

Floran är ändå det som överraskar mest och även om variationen är stor mellan torrår och normalår, vilket lätt kan förstås av den nästan helt igenom sandiga och genomsläppliga jordmånen, är rikedomen på torrhed-/ängsarter utmärkande. Här nedan följer några exempel.

Grusviva, Androsace septentrionalis. Vissa år har förekomsten varit så riklig att marken ”täckts” som av en vit sky av blommor, uppskattningsvis tusentals exemplar. Andra år har den varit väldigt fåtalig, men ändå med årsviss förekomst.

Grusviva.

Toppjungfrulin, Polygala comosa, finns väl spridd i området och beståndet uppgår till totalt ca 100 plantor.

Toppjungfrulin.

Stor fetknopp, Sedum rupestre, upptäcktes sommaren 2020 med en planta som i år täcker en halv kvadratmeter.


Stor fetknopp.

Fältvädd, Scabiosa columbaria, är mycket allmän i området och beståndet uppgår vissa år till tusentals exemplar. Intressant är att stekeln guldsandbi här har funnit sin värdväxt precis som på Öland och Gotland. Normalt för regionen är annars att guldsandbiets hona hämtar pollen från ängsvädd.

Fältvädd.

Falsk renlav, Cladonia rangiformes, bildar ett bottenskikt i områdets magraste partier.


Falsk renlav.

Månlåsbräken, Botrychium lunaria, upptäcktes sommaren 2015 i två något separerade bestånd med ca 50 respektive 10 exemplar. De påträffades i skärningen mellan två planerade tomter och växte i en låg slänt med något bördigare jordmån. För varje år har allt fler plantor i det större beståndet spridit sig ut även över torrare partier i området och en beräkning som jag gjorde 2021 gav att minst 1 000 plantor växte på en areal av ca 50 kvadratmeter, några exemplar endast centimeterhöga och andra väl utväxta såsom det plägar vara med månlåsbräken. Lokalen i Ödeshög hyser därmed det i särklass största beståndet av månlåsbräken i Östergötlands län. (Artportalen 2000 -2022).

Månlåsbräken.

Alldeles nyligen, i oktober 2022, tog allt emellertid slut; det intressanta lilla naturområdet mitt i vårt samhälle överfördes för gott till tomtmark såsom det var avsett. Vid ett möte med representanter för Ödeshögs kommun, med kommunekolog, konsult och länsstyrelse samt undertecknad diskuterades under sommaren om det kunde gå att rädda något av områdets fina flora och fauna. En plan utarbetades av konsult, varvid ett område i kommunal ägo strax intill utsågs till en lämplig plats för att testa en överföring av markskikt. Nu har detta alternativa område skalats av på matjord och istället har 2-3 dm av torrängsområdets övre skikt flyttats dit. Om det blir ett lyckat resultat får framtiden utvisa men jag är ändå glad över att kommunen ställde sig positiv till ett försök.

Nu är det över. Ett fantastiskt rikt litet naturområde mitt i Ödeshög är historia.

Nu är vi alla naturligtvis väldigt nyfikna på fortsättningen och jag kommer att följa upp detta projekt. Kan man hoppas på att få återfinna grusviva, toppjungfrulin och inte minst månlåsbräken? Följer någon av de rara insekterna med? Det hela måste få ta sin tid men jag lovar att återkomma med rapport och till dess håller vi tummarna. 

Gebbe Björkman

Naturvetare"


onsdag 12 oktober 2022

12 oktober - Svampfynd på Omberg

Vännen Stefan Ottman vid Höje har under sina vandringar på Omberg gjort ett fint svampfynd. Den 7 oktober fotograferade han en samling små gula svampar i barrmattan nära torpet Nyhagen längs Östgötaleden. Han tog ett par foton och ställde frågan:

Vad är detta för svamp? undrar Stefan Ottman som också har fotograferat.

Jag hade en vag aning om något murkelaktigt och letade själv först i litteraturen men fick ge upp och presenterade istället bilderna på FB-nätverket "Svampklapp", där jag snabbbt fick veta att svampen hette - Spadmurkling, Spathularia flavida (flavida betyder gulaktig).

foto - Stefan Ottman

Spadmurklingen visar sig vara en raritet i Östergötland med endast 5 st registrerade fynd på Artportalen och hittills inget fynd på Omberg

Numera finns det 6 fynd från Östergötland och alltså ett på berget. Bra gjort Stefan som gjorde fyndet och Annette som förmedlade.


12 oktober - Öst möter väst

I dessa ofärdstider, tänk att så skrämmande ord behöver nyttjas igen, då krigets fasor ligger närmare vårt eget land än på mycket, mycket länge och ett aggressivt Ryssland sänder skräck och död mot grannlandet Ukraina, vill man hitta något att lugna sina tankar och rädslor med; en stunds ro för en orolig själ.

När jag igår tog min rullstolsrunda runt kvarteret kunde jag inte låta bli att lägga märke till ett par annorlunda träd i en grannes trädgård. Något klack till i mig och jag vände tillbaka, tänkte att det kunde bli en bild på det där man så innerligt längtar efter i dagens våldsamma värld, en bild av samförstånd och kärlek över alla gränser.

Där stod ett barrträd till vänster, en Cembratall från Rysslands tajga, också kallad brödtall tack vare sina stora ätliga frön i kottarna; långbarrig, snabbväxande och den östliga smalnäbbade nötkråkans favoritkäk, ett inte så ovanligt barrträd i södra Sveriges trädgårdar. Vi hade en gång två egna som emellertid växte sig för stora och togs bort.

Till höger en gran, nästan blå till färgen med hårt vaxade, täta små barr, lite gängligt "ful" så där och osymmetrisk; en Coloradogran med ursprung i USA. Två barrträd så nära varandra i fred och endräkt i en trädgård hemma i Ödeshög. En från öst och en från väst, visst kan väl detta vara en fin metafor för det man söker dessa hemska dagar.

*

Och ännu far tranflockar mot söder över himlen. Nästan mera ljud än ljus. Nord möter syd.


måndag 10 oktober 2022

10 oktober - Kort besök i Östringby naturreservat

Varje gång vi är på besök i Ullas hemstad Västerås, där hennes mor nyss fyllde 101 år, gör jag små utflykter i Bergslagen norröver. Jag har berättat om dessa färder tidigare många gånger och också om de kopplingar jag känner till bygden genom att min far föddes och växte upp i bruksorten Ramnäs. Jag har skrivit om skogen och det brutala skogsbruket här uppe och mera i detalj om bland annat lappuggla, varg, väddnätfjäril, källa och skogsbrand. Sök gärna på något av dessa ledord så kommer du att finna vad jag menar.

Senast, för en dryg månad sedan, stannade jag till vid den nya reservatsskylt som kommit upp på vägen mot Västerfärnebo norrut från Skultuna i närheten av Rörbosjön, där man förresten hämtade vatten med helikopter för att släcka den i nytid största skogsbranden i vårt land. Jag hade sett skylten, skinande trävit, redan den 28 juni, med hela sommaren i ryggsäcken och då noterat en nykläckt aspfjäril på platsen, men inte ägnat det hela mer intresse än just så, eftersom siktet den gången var inställt på väddnätfjäril lite längre fram längs vägen.

När jag nu igen passerar platsen bestämmer jag mig för att ta reda på mera. Varför ett nytt naturreservat här i detta tämligen triviala och hårt brukade skogsområde?

Skylten och en minimal parkering på ena sidan vägen och naturreservatet på den andra. 

Jag vandrar in i skogen på en liten markerad stig. Jag går inte fort, foten sviker mig. Det är kuperat, stenigt och granrotssnubbligt och biotopen en mossig granskog av "John Bauer-karaktär" med 95 % gran och överraskande fåtaligt med löv. Kanske gör jag 300 meter in i området, det är vad jag förmår. Där sätter jag mig en timme i en solglänta med ryggen mot en granstam och njuter av tystnad och begrundar mitt liv. Under denna timme hör jag en korp svepa förbi över skogstaket och möjligen en talltita på lång håll. Det blir allt.

Jag filosoferar om möjligheten att komma tillbaka för att spela in en film- och ljudupptagning. Tänker att det vore intressant att göra en slinga på en timme ungefär, rakt ut i luften bara, för att visa på stillheten, ron och den relativa händelselösheten. Skulle nog kunna göra sig bra i en modern konstsalong för stressade storstadbor.



En fnösketicka måhända.

Jag spanar efter knärot som är angiven som en av skogens rariteter samt en liten svamp som heter trollskägg och så lyssnar jag förstås efter tretåig hackspett men sammantaget är jag inte kvalificerad för sådana rariteter med detta besök, så kort och ytligt i både verk och tanke; jag vet ju att granskogar kräver både tid och tålamod med sin begränsade och glest strödda variation, så jag får njuta av helheten och några små detaljer.

En skärning i en berghäll med vackert infallande ljus och en stilig ormbunke, träjon troligast, fångar min uppmärksamhet för en stund.

Revor av överblommad linnea väver in mossan överallt.

I en skuggig göl i skogens utkant trivs både ältranunkel och myggor.

Och strax bortom reservatet, längs en liten grusad stickväg, har SnuskPelle varit framme och planterat ett fult blomster.

Jag tänker återkomma till våren och berätta mer. Jag har ju bara nosat.

Länk till Länsstyrelsens hemsida om Östringby naturreservat


lördag 8 oktober 2022

8 oktober - Nostalgiskt minne från ett SFU-årsmöte 1964

När jag var i Tranås för några veckor sedan med mitt föredrag "Fåglar på mitt sätt", kom en kvinna ur den nästan hundrahövdade skaran SPF:are fram till mig efteråt med en bok i handen. 

- Har du sett här, sa hon.

Det var SFU:s gamla sångbok "Culex" full med namnteckningar från årsmötet i Stockholm år 1964.

- Här är också din autograf, sa hon och pekade.

Jo minsann, så var det. Överst på sidan stod min kompis namnteckning "Göran Bergengren" och därunder min egen "Gunnar Björkman".

Överst på sista sidan finner jag min egen namnteckning. Finns din med? Klicka på bilden och leta, du som var med redan 1964.

Jag var alltså där och jag tror det var året som jag var ordförande i Östgötadistriktet av SFU, Sveriges Fältbiologiska Ungdomsförening. Jag ska inte påstå att jag minns så väldigt mycket från årsmötet; det var väl mest som årsmöten brukar vara, lite segt och tråkigt. Jag minns däremot att vi hade någon slags samkväm med sång och skoj och käk, möjligen på Enskede gård där vi också hade nattrum.

Sen minns jag också att vi gjorde en spännande resa till Landsort nästa dag. Havsörn såg vi, då en väldig raritet, när vi lämnade hamnen för en fantastisk båtresa ut till den yttre skärgården med ön Gunnarsstenarna. Här cirklade vi runt i vackert och stillsamt väder och kunde njuta av Sveriges dåvarande största koloni av Skräntärnor under exalterad guidning av "Morr-Olle". Vilken upplevelse!

- Åh vad roligt, sa jag. Får jag fotografera de där sidorna i din bok.

- Det är klart att du får, svarade hon. Jag heter Barbro förresten och på den tiden var det Vilén som gällde som efternamn. Tiden har gått, eller hur, men visst hade vi kul!

SFU-nålen. En kär klenod.

Och nu när jag skriver det här är jag bara ledsen över att jag inte tog ett foto också av Barbro själv som ett uppdaterat porträtt från ett urtida SFU-årsmöte. Men kanske hon läser detta och hör av sig och så kanske även andra  gamla fältbiologer kommer att göra efter denna presentation. Jag lägger in det här också på FB-sidan med gamla SFU-are "Fältbiolog emeritus". Vi ses och hörs!


onsdag 5 oktober 2022

5 oktober - Höstmånad

Jag är i ateljén en liten stund för inbokad brandsyn. Denna gav nu mer än bara översyn; Andreas som förrättade tillsynen i den gamla kåken visade sig nämligen ha fler strängar på sin lyra och vi fann snart varandra i ämnet natur och kultur. Spontana möten kan ofta generera mer än de förväntade och då kan man mitt i det triviala plötsligt finna en upphöjd plats.

Under tiden och däremellan letade jag fram skissmaterial ur ett block och satte mig att måla en akvarell. Motivet är från slätten vid Stugan och ursprunget är oktober 2020. En vanlig oktoberdag bara.

Så fick jag använda min andra hjärnhalva en stund även idag. Men nu är jag trött och åker hem. Behöver lägga min fot högt.


måndag 3 oktober 2022

3 oktober - Tillbaka ... lite

Det har gått bättre än jag trodde med eftervärken från fotoperationen. Kanske är det så att mina av polyneuropati delvis förlamade ben har dämpat smärtan som ammars skulle infunnit sig. Jag har  klarat mig utan stark smärtstillning och känner att jag hoppande på en fot med mitt "betastöd" klarar mig ganska bra ändå. Jag tar en daglig sväng runt kvarteret i min lånade rullstol och njuter av livet som pågår; björktrastarnas intåg och grönsiskeflocken i grannens stora tujahäck och sitter en stund vid rundeln där våra rosor Perfuma blommar för fullt! Solen värmer vårvarmt!

Alltså är jag redan i dag på fjärde dagen tillbaka i min ateljé. Bara för att jag så gärna vill. Jag har t o m målat akvarell, skvätt lite färg och improviserat ur huvudet ett rörigt virrvarr i Pollock/Richter-anda. Jag kallar resultatet för "Kratt" kort och gott. Det är inget att lägga på minnet, mera ett rehabilteringsförsök.

Vi hörs! Ta hand om er och njut i livet!