20 mars - Vårdagjämning

Vad passar bättre denna dag som är vårens egen än att hänga in ett nytt vårtecken?

Årets första glada är härmed noterad. Och den hängde verkligen, så där som glador gör, över oss på E4 när vi passerade invid Svartåns strandbankar nära Kungshögaåsens mäktiga formationer.  Det var visserligen redan för ett par dagar sent men bättre att rapportera sent än aldrig. 

Våren avancerar och jag läser idag på nätet om att årets första sädesärla redan är sedd i landskapet. Det är tidigt som attan och hade det varit forsärla hade jag förstått bättre, men med våren vet man aldrig.

19 mars - Tallar som de borde vara

Vid ett besök häromveckan på Mjölby kyrkogård fick jag en påminnelse om min barndom. Ett parti av tallar i blandad ålder stod så vackert mot marssnön att minnen dök upp. Dungen var visserligen ansad och röjd för gravarnas skull, men stammarna ägde en vacker begynnade krokodilbarksgråning, så där som jag kommer ihåg från förr, när skogarna kunde skötas med vördnad för skogens rika liv och trädens ålder.

Då för så där 60 år sedan fanns det gott om gammelskogar i vårt land. Så är det inte nu! Och inte förstod man då i sin ungdoms tankevärld vart utvecklingen skulle komma att leda, att sådana skogar snabbt som snö i solsken skulle smälta bort med en hisnande fart.

All skogsforskning som inte är betald av kommersiella skogsföretag och vinstdrivande näringsliv är överens om att just nu, precis nu, faller de sista av dessa gamla fina skogar. Skogar där träd kunde få bli gamla. Skogar med varierande ålderstruktur och utseende. Skogar med en stor rikedom av liv. Skogar med etiska värden för människor.

Protestknappar mot det förödande moderna svenska skogsbruket. Värst i världen!

Nu har vi kommit så långt bort från ett biologiskt ekologiskt skogsbruk som det går att komma. Nu har vi i stort sett bara plantager av planterade rader av ålders- och artutjämnade skogar kvar, ytor av livfattig ickenatur där enbart pengar och sysselsättning bestämmer.

Tänk att det har blivit så att man måste besöka en kyrkogård för att få se hur en gammal tall kan se ut. 

18 mars - Föredrag hos Skolmästarns

Häromdagen berättade jag om min konst för ett gäng intresserade rotarianer i Linköping. Den här klubben har just konsten som återkommande tema och arrangerar ofta aftnar med medverkande konstnärer. Man har även samarbete med SAAB:s Konstförening samt driver ett samverkansprojekt med Lettland som utmynnar i ett stipendium till en ung lettisk konstnär.

Vi höll till på Skolmästargården i Gamla Linköping, där en utställning om utvecklingen av Linköpings läroverk prydde väggarna. Miljön bars fram av historiens vingslag, där publiken satt bänkade i trånga, golvfasta pulpeter utan möjlighet att komma undan min sedvanliga svada. 

Mitt föredrag togs dock emot med stor värme och tålamod och en uppföljning med studiebesök i min ateljé kommer att ske under våren, varvid något konstverk till kommande utlottning skall inhandlas.

Det var också trevligt att få återse två gamla skolkamrater från skoltiden i Mjölby,  Lena och Bo var på plats.

17 mars - Med anledning av ...

 ...  f d landshövding i Östergötland Rolf Wirténs bortgång känner jag att jag vill berätta något.

Det är snart en månad sedan det sorgesamma meddeladet om Rolf Wirténs frånfälle nådde oss alla via tidningen Östgöta Correspondenten och under dagarna efteråt fylldes sidorna med minnesord. Rolf Wirténs bedrifter och betydelse för vårt län under tiden som landshövding lyftes fram. Men ändå, där saknades en viktig bit, tycker jag. 

Idag var det begravning i domkyrkan och vi var många där. Även Christer Elderud, Göran Bergengren och undertecknad var på plats som personliga vänner men också som representanter för Tåkern. Vi lyssnade med stor tröst till biskop Marika Markovits ord om också Tåkerns betydelse i Rolf Wirténs liv. Att detta kom att bli viktigt också för sjöns egen utveckling med Rolf som landshövding vid rodret är det som jag här vill lyfta fram.

När Rolf Wirtén utsågs till Landshövding för Östergötland 1987 gick ryktet om honom som aktiv fågelskådare i förväg och nådde Christer Elderud som då var ordförande i Tåkerns fältstation. Christer anmälde omedelbart intresse av ett möte, faktiskt redan innan tillträdandet skedde, där planer smiddes om hur vägarna framåt för Tåkern kunde utformas. Idén fanns om att bilda en fond under WWF:s paraply med syfte att få in ordentligt med medel för skötsel och verksamhet av Tåkerns naturreservat på alla möjliga sätt. Rolf Wirten tände på idén och engagerade sig med hull och hår.

Konungen Carl den XVI Gustaf, beskyddare av WWF, bjöds ner till Tåkern för information och unika kanotfärder. Idén förankrades i Länsstyrelsen och en Tåkernfond kunde bildas varvid insamlade medel från näringsliv och privata mecenater gick in till förvaltning av en stiftelse. Ganska snart var man upp i flera miljoner och redan efter något år kunde man börja använda nettovinsten till åtgärder och upprustning av olika slags verksamheter vid sjön. 

Jag själv personligen blev inkopplad genom att få uppdrag att producera diverse illustrerat material. Ett stort antal skyltar sattes upp, en folder presenterades och två litografiska blad ur egen fatabur kom till under årens lopp. Det kom alltså att bli mycket arbete för mig underTåkernfonden flera år framöver.

Rolf Wirtens engerade arbete vid Tåkern gjorde det möjligt att knyta an till och utveckla den tråd som startade med Tåkerns fältstations tornbygge vid Tåkern 1963 och som via Tåkernfonden slutligen ledde fram till skapandet av Naturum Tåkern invigt 2012.  Det hela är egentligen en fantastisk historia här presenterad endast i kortform.

Kulturprisdiplom från 2005.

Jag och min hustru Ulla kom under åren att bli vänner med Rolf och hans hustru Gunvor och jag minns speciellt den dag jag fyllde 60 år, att han uppvaktade med ett par bronsljusstakar från Gusums bruk. Att jag dessutom tidigt, redan 2005, fick mottaga Rolf Wirténs nyinstiftade Kulturpris gör mig naturligtvis extra stolt. 

2005 mottog jag Rolf Wirténs Kulturpris. Här flankeras min hustru Ulla och en stolt Gebbe av landshövdingeparet Gunvor och Rolf Wirtén. Middag på Linköpings slott följde och så småningom blev det många tillställningar och middagar på slottet i sällskap med ytterligare två generationer landshövdingar - Björn Eriksson och Elisabeth Nilsson med maka och make.

Rolf Wirtén kom flera gånger på besök i min ateljé och han var en flitig läsare av min Naturliga dagbok och kom ofta med uppskattande kommentarer om min konst och min utveckling, senast bara för ett par månader sedan. Du gladde mig Rolf hälsar maskrosen till blåklinten.

Jag har som ni nu förstår mycket att tacka Rolf Wirtén för ...

... och det blev idag ett känslosamt farväl av en frände som jag hedrade med en bukett av äkta Tåkernvass, (med några instoppade röda rosor i för färgens skull).

15 mars - Blåsippor på Omberg

Det fick bli en liten paus från oljemåleriet. Jag tog bilen nyss och smet iväg en stund till backarna på Ombergs sydsluttning och spanade in mina första blåsippor för året. 

Direkt ur skissboken.

Detta är ett återkommande event med stor personlig betydelse. Nu har det hänt mig sjuttiosju gånger och medveten är jag väl om ungefär femtio av dessa tillfällen. Dessvärre är det dags att börja räkna ner möjligheterna framöver, men än plussar jag på!

14 mars - Ateljé Gebbe just nu

Nu har jag blivit rörligare och förmår arbeta mer koncentrerat i ateljén efter min komplicerade fotoperation för ett halvt år sedan. Glädjen över detta bubblar gärna över och jag är full av inspiration och lust.

Förra veckan köpte jag fem liggande dukar i storleken 70 x 100 cm och direkt vid återkomsten till ateljén började jag lägga upp några riktiga längtans motiv. Nu målar jag olja igen, med frenesi.

Men innan något annat görs färdigt ska jag slutföra en stor stående olja som jag kallar "Vätterkust". Den var nästan färdig förra våren och ett ungt par som var på Konstrundan 2022 ville köpa den som den var. Det vill de fortfarande, har de meddelat, men jag har bestämt mig för att det ännu finns kvar att göra, inte mycket, men en del som känns väsentligt och nu när jag äntligen har börjat "måla upp mig" igen, känner jag att jag nog vågar ta tag i det där oavslutade kapitlet. 

Du har nog sett den här oljemålningen tidigare i min blogg, "Vätterkust". Snart vågar jag ge mig på att avsluta verket.

Ett par av de andra målningarn står här uppställda på staffliet. Två Tåkernmotiv är påbörjade naturligtvis: "Vinter" och "Sommar". De låg först i pipelinen nu när målarlivet verkar vilja återkomma på allvar.

Och så vill jag redan nu påminna om att föreningen OM-kulturs Konstrunda också ligger i startblocken. jag är med förstås tillsammans med ett tjugotal andra konstnärer. vi öppnar våra ateljéer kl 11 - 17 den 18 maj och avslutar den 21 maj. Kom ihåg - alltid Kristi Himmelsfärdshelg. 

Mera information kommer men lägg gärna in i din agenda redan nu.

10 mars - Lite vanlig vinter baaaarrrrra ...

Med värk i foten kämpar jag på med snösläden utanför huset och skottar fram gångar till brevlåda och förråd. Drivorna framför garaget är inte så märkvärdiga, jag kan köra ut bilen ändå. Här går gränsen för vad jag tål just nu.

Då kommer grannen Lasse med en hjälpande hand.

"Jag kan ta resten" säger han, ängeln i vår närhet.

Vid ateljén röjer Christer med plogen och eftersom jag hyr behöver jag inte bry mig om egen insats. Här är redan rent och fixat när jag låser upp med  mässingsnyckeln och ska kliva in, sandat till och med. Jag vänder mig i dörren när jag hör en dämpad kråksång så där typiskt trestavig men med en återhållen, burkig klang. 

Vackert mitt i snöeländet! Varifrån?

Jag spanar upp mot kyrkspiran. Jo, där sitter den, kråkan, som oftast, högst upp på korset och meddelar sina åsikter om den nyvita världen.

" Vad haaarrr det blivit av er ni människobarn. Vilken stor affärrrrr ni gör av lite snöfall numeeerrrra", säger den. "Har du glömt, du konstnären där nere, hur det var när du var barn. Några decimeter snö var väl inget att bry sig om på den tiden och rejäl kyla det var du väl van vid vaaarrreviga vinterrrrdag. Jag har hört om att era kommunikationer har rasat ihop igen, att bussar ställts och tågen blivit stillastående vid perrrrrrrongerna och var det inte också något om gula och till och med orangea vaaaarrrrningar från SMHI. Hörde jag något om katastrof? I varenda nyhetssändning och i kvällstidningarna meddelas att "Nu kommer snösmockan!". Ni har allt blivit bra bortklemade ni människor i gamla Sverige. Tag er i krrraagen vet´ja och kom igen. Gör som jag, gnola en vinterrrrrvisa och gör något åt det som verkligen finns att orrrrrroas över. Ni har ju ställt till det i världen så att man nästan inte känner igen sig numera, på alla möjliga sätt. Men, inte detta, hörrrrr´ni. Det här är lite vanlig vinterrrr baaarrrra".

7 mars - Bakslag

Vi blev inomhus idag. Snövädret anlände i morse och efterhand som vinden ökar bildas drivor. Vi ville inte bli fast där ute någonstans så det blev hemma i köket hos Lars istället. När jag klev ur bilen märktes minsann att vintern var tillbaka. Snön började täcka tidiga vårtecken och vinden ökade på mot byigt frisk Ostan.

Idag är det vintern som gäckar blommorna mer än tvärtom.

Utanför fönstret var fågelmatsautomaten smockfull av fåglar. Minst ett tiotal talgoxar och lika många blåmesar och pilfinkar turades om i ständig trängsel. Tre större hackspettar var där, ett dussin gulsparvar, två koltrastar, en skata och en rödhake. Det var ett skådespel att vila ögonen på medan munnarna, våra pratglada munnar, började diskutera i vanlig ordning, även om vi idag tyvärr saknade Sverker och Karin i vår tisdagsklubb.

Efteråt kunde jag inte låta bli att ta en tur mot Omberg längs den gamla Bergslagsdiagonalen. Jag vet ju hur lärkor och duvor brukar tvingas upp på vägrenarna när vintern tränger tillbaka våren. Men så var det inte idag. Där var det helt tomt på fågel, så jag stannade på en parkeringsficka vid Alvastra och dokumenterade ett landskap i yrsnö som omväxling.

Först åt ena hållet, västerut mot Vättern ...

... och sen åt andra hållet, österut mot Västra Tollstad.

Jag märker att jag i hastigheten och på plats daterade båda dessa akvarellskisser felaktigt. De är från idag den 7 mars och inte från igår.

Nu är jag tillbaka i ateljén. Jag tänker börja förbereda mig för ett par kommande föreläsningar och föredrag som är bokade senare i mars. Jag önskar göra uppdateringar och kompletteringar till bildspelen som finns. Det är ett mycket lämpligt arbete en dag som denna.

Och snön, när klockan passerat 17.00,  den fortsätter vräka ner, nu mycket mer än tidigare under dagen och jag börjar förstå det där med orange vädervarning. Nu måste snösläden fram igen och jag får väl ge mig iväg hemåt innan jag blir helt insnöad. 

6 mars - Dagar innan vinterns återkomst.

Det är dagar innan vinterns återkomst, åtminstone är det vad som förebådas för resten av veckan med början i morgon - frisk nordlig vind över Götaland med kyla, snö och trafiksvårigheter. Vi får väl se vad som blir.

Jag presenterar härmed ett par nya blad ur min skissbok. Precis så här "hafsigt och enkelt" kan det bli ibland, det som jag rafsar ner som minnesanteckningar mitt i loppet. Det kan kanske vara en tröst för alla dem som brukar berätta för mig: "jag kan inte göra en streckgubbe ens" - Inte jag heller, som synes.

Men mötena som sådana är ju spännande. Tänk att man numera nästan dagligen kan få se havsörn om man så önskar. Det är bara att åka ner en sväng till Tåkern, eller ta en tur ut mot Östgötaskärgården alternativt längs Vätterkusten eller, som i det här fallet, spana noga över himlen under resan längs E4:an mellan Södertälje och Nyköping, där det alltid tycks finnas havsörnar att beskåda.

Som de här två på hög höjd, längs vägen i trakten av Trosa, ett vackert gammalt par med kritvita stjärtar kavande i vinden över reviret: "Det här är vårt!"

Och så ytterligare en örn över E4 mellan Linköping och Mjölby, vid Sålla Kvarn. "Men det är en kungsörn!" Det är baske mig den första jag sett på över ett år. Gammal är den också, nästan helt mörk utan vita fönster i vingarna och med kungsörnens längre stjärt typiskt ansatt vid smal midja. Det var förresten Ulla som uppmärksammade den. En rättmätig eloge till henne!

Igår hade jag planer på att åter åka ner till Stora Lund vid Vättern för att skissa på naturliga isskulpturer, men där var så fullt med folk att jag vände. Det var dykare överallt i vattnet eller på väg dit eller ur i sina torrdräkter, lastade med slangar och attiraljer och såsom oftast med just illgula andningstuber. 

Brr!

Jag åkte vidare till Sverkerkapellet istället  och hann inte mer än kliva ur bilen förrän en pilgrimsfalk kom svepande över mig från åkrarna. Den singlade ner i blåsten över den krabba sjön och flög vidare lågt över vågorna bort mot sin gamla bohylla vid Omberg. Det var hanen den här gången.

4 mars - Vårvinterdagar

Jag har nu avslutat några dagars "vila från Lodjursengagemanget". Det blev väldigt mycket mot slutet, fast väldigt positivt med engagerade människor som skrivit och ringt varje dag. Nu löper protesterna mot den skamliga jakten på nästan av sig självt. Överallt i media, i TV, i tidningar och i radio skyller jägarkåren ifrån sig och hittar på ursäkter utan hållbara argument allt medan allmänheten rasar. 

Nu är det nog som det är det här året tyvärr. Vi får hoppas på någon självsanering i skyttekåren, att många drar öronen åt sig, medan alla vi som är av annan mening tar nya rejäla tag mot den eventuella jakt som kan tänkas planeras för 2024.

Hemma igen har jag sett både lärkor och tofsvipor. Våren är här, även meteorologiskt, och ljuset är på plats för tunga sinnen..

Fotonätverken har översvämmats av norrsken de senaste nätterna, så även från Ombergsbygden, men själv har jag missat hela föreställningen. Däremot har jag även i Stockholm, där jag varit en stor del av den gångna veckan, njutit av konjugationen mellan planeterna Venus och Jupiter. Häromdagen "kysste" de varandra.

Venus överst och Jupiter, på kvällshimlen i Ödeshög kl 18.15 idag.

Många har undrat över fenomenet och det sägs att frågesplater i media har svämmat över av undringar om misstänkta UFO:n och drönarangrepp. Tänk att det finns så mycket att lära sig av det som är både naturligt och vardag.

Vid Stora Lund, vid Vättern idag blåste en narigt frisk nordvästvind och skeppade våg efter våg in mot klipporna där de slogs till kaskader av droppar som glacerade stenar, kvistar, buskar och träd. Det var så vackert och spännande att jag kommer  ta mig dit igen snarast för att dokumentera mera och i detalj, nu när vintern har valt att vilja återvända.

27 februari - Upprop mot Östergötlands lodjursjakt

Det är nära nu till den skamliga lodjursjakten som är planerad att starta i övermorgon. Vi som sörjer och på det starkaste protesterar önskar lodjuren ett rejält och snabbt töder så att all spårsnö försvinner och försvårar slakten.

Idag var det ett stort reportage av journalisten Claes Nilsson i Corren om eländet; både en central framsida och en helsida i A-delen samt digitalt med en nätupplaga. Vi tackar Corren och reporten för detta. Vi har därmed nått ett av våra delmål, att se till att jakten INTE smyger obemärkt förbi. Nu vet många fler vad som så sorgesamt är på gång.

Framsida i Corren 27 februari 2023. Foto: reporter Claes Nilsson (faksimil).

Sid 4 i A-delen i Corren 27 februari 2023. Foto och text Claes Nilsson (faksimil).

Tidigare i min blogg har jag berättat om upplägget av protesten, så jag upprepar inte det här, utan hänvisar dig till att scrolla ner. Vad som däremot inte har presenterats är den lista med namnunderskrifter som sändes in till Östergötlands länsstyrelse och också presenterades för vår landshövding. Här är den:

Gebbe Björkman, konstnär, Gunilla Wetterling, biolog, Henrik Ekman, journalist, Nicklas Jansson, biolog, Hawkey Franzén, kulturarbetare, Kjell Antonsson, biolog, Bo Boa Axelsson, kulturstofil, Göran Tunemar, hemmansägare, Lars Frölich, naturguide, Ingrid Bergengren, biolog, Annette Rhann, frilansjournalist, Morgan Johansson, konstnär, Eva Mattsson, författare, Ganga Roslin Bladh, konstnär, Bengt Nyström, naturintresserad, Anders Jörneskog, kommunekolog, Kerstin Nyström, undersköterska, Börje Ekstam, biolog, Karin Nyström, studerande, Ulla Björkman, lärare, Jan Petersson, Lena Wistedt, läkare, Sven Lennartsson, lärare, Lars Wistedt, Christer Wiking, skogsbiolog, Ulf Eriksson, naturintresserad, Peter Östergrens, fotograf, Barbro Nelly, fotograf, Jerker Hindrikes, östgötamas, Staffan Bergfeldt, advokat, Susanne Hasselqvist, butiksanställd, Elisabeth Ramstrand, kyrkomusiker, Eva Vogel-Rödin, konstnär, Agneta Widén, Joakim Tollin, projektledare, Bo Antberg, naturvän, Ann Fällström Antberg, naturvän, Rurik Bladh, konstnär, Alexander Hadad, konstnär, Håkan Larsson, pensionär, Christina Larsson, pensionär, Michael Nilsson, naturintresserad, Rickard Fredriksson, biolog, Tomas Håkansson, lärare, Håkan Lundberg, biolog, Anders Tingvall, ekolog, Bror Olovsson, naturintresserad, Anders Sandberg, veterinär, Ulf Aschan, naturvän, Peter Hansen, naturintresserad, Pia Tingvall, verksamhetsutvecklare, Ulf Hjulström, Ulla Mathiasson, Börje Mathiasson, Staffan Gustavsson, fotograf, Lelle Karlsson, landsbygdsbo, Björn Grip, Stig Holgersson, biolog, Benny Amberin, rovdjursspårare, Tommy Eriksson, pensionär, Karin Forsell, Kjell Bäcklund, designer, Judit Rogulla, Sofie Andersson Söderbaum, Mikael Calmsund, ingenjör,  operationstandsköterska, Oliver Andersson Hjort, servicetekniker, Christer Davidsson, naturvän, Birgitta Davidsson, naturvän, Cecilia Nordström, rovdjursintresserad, Peter Hederberg, miljöingenjör, Anton Hedström, Alvin Johansson, naturintresserad, Björn Ljunggren, auktoriserad revisor, Anders Fredriksson, fotograf, Helene Brännstrom, sjuksköterska, Ronny Gustafsson, elmontör, Vera Frankova Karlsson, markägare, Håkan Karlsson, markägare, Marianne Silfverlåås, ideell skogsväktare, Ingemar Ander, naturvän, Ami Gadh Lund, Kjell Lund, Christer Felix, djurvän, Ann-Christine Sporrong, pensionär, Britt Agnrud, naturintresserad, Nils Petter Gregerson, professor, Pälle Boquist, Örjan Larsson, pensionär, Eva Siljeholm, biolog, Elisabeth Palm, socialpedagog, Jonna Palm, studerande,Stefan Westberg ornitolog, Ann-Christine Johansson, Stig Johansson fågelskådare, Ingrid Tagesson, Olle Hagberg, pensionär, Christer Nilsson, överläkare, Malice Ivkov, överläkare, Niklas Storm, naturfotograf, Ulla Richter, naturintresserad, Ulf Hjulström, Lars Liljeqvist, fotograf, Per Erik Wester, Bella Grewal, fil mag biologi, Karin Lindgren, Lena Wahlstedt, Christina Österberg, naturintresserad, Göran Österberg, naturintresserad, Camilla Linusson, Utomhuspedagogik, Bengt Andersson, naturintresserad, Stig Bagge, platschef, Christina Isbjer Bagge, adjunkt, Elna Lundgren, student, Svante Söderström, Civilekonom, jägare, Rebecka Vik, författare, Mikael Sandberg, rovdjursintresserad, Gunborg Rapp, naturintresserad, Fredrik Sunnermalm, Consulting Director, Katarina Widerström, naturintresserad, Karin Wilhelmsson, lärare, Nils-Åke Andersson, naturintresserad, Katharina Manntz, fårägare, Anna-Karin Åkerman, psykolog, Anita Nilsson, Bengt Sveider, naturintresserad, Lars Ander, pensionär, Bertil From, jazzklarinetist, Birgitta Malm, pensionär, Madeleine Askelöf, biolog, Tord Nilsson, biolog, Ann-kristin Hellman, pensionär, Monica Schöld, naturintresserad, Marcus Israelsson, smed, Sofie Schöld, biolog, Eva-Britt Kemmer, pensionär, Mathias Bohman, Ingenjör, Maria Hultsberg, bibliotekarie, Erik Habermann, psykolog, Chris Henriksson, arbetsterapeut, Susanne Westman, miljövän, Malin Gröndahl Maass, naturvän, Lena Lindeberg, civ ek, Ulla Lundén, lärare, Susanne Hägg, Djurvän, Barbro Odlander, skogsägare, Gunilla Pettersson, naturintresserad, Eija Lövgren, fotograf, Kirsi Hårsmar, pensionär, Tuula Persson, pensionär, Rolf Lövgren, läkare, Ingela Christiansson, naturintresserad, Johan Linder, fårägare, Mårten Lundgren, naturfotograf, Anna-Lena Lundgren, Sverker Kärrsgård, jägmästare, Karin Hessland, geolog, naturintresserad, Agneta Lundgren, naturintresserad, Kjell Eriksson, Elna Lundgren, student, Rebecka Vik, biolog och författare, Staffan Gezelius, kommunaltjänsteman. Jessica Pettersson, naturnjutare, Erik Adolfsson, Birgitta Larsby, naturälskare. Brittmarie Genet, Monica Sivenius, djurvän, Roland Wicksell naturintresserad, Lena Johansson, Monika Samuelsson, naturintresserad, Christer Johansson, Gabriella Saxner Johansson, Camilla Carlsson boende på landet, Vibeke Mathiesen, fotograf, Lena Udd, skogsboende, Magnus Hedin, skogsboende, Elisabet Löfgren, landsbygdsbo, Anders Löfgren, landsbygdsbo och jägare, Gunilla Stålmarck, naturvärnare, Pernilla Hook, naturvän, Emanuel Öberg, landsbygdsbo, Christer Nillson, naturvän.

Tack till er alla som tog er tid att signera uppropet. Det gör skillnad!

25 februari - En silverflöjt i linden

Hur gott är det inte att komma till ateljén och bli mött av blåmesens silverflöjt från trädgårdens hamlade lind. Snöfallet från i går töade nästan av sig självt under solosången.

Det är ofta de små tingen som förgyller vardagen. Tack kära blåmes; holken är din om du nu får ha den ifred för svartviten.

24 februari - På post i vintrigt landskap

Jag hälsade på vännen och naturfotografen Christer Elderud igår. Vi möttes en stund hemmavid och åkte sen vidare över slätten genom Orlunda by till Vadstena för en bit mat. Jag överdriver inte om jag säger att vi samtalade precis hela tiden om allt, från ungdomsåren vid Tåkern, ringmärkningen, vassen, skäggmesen och naturreservatet, om vännen landshövding Rolf Wirténs bortgång, han som betydde så mycket för tillblivande av Tåkernfond och därmed i förlängningen Naturum Tåkern, om ålderskrämpor, vilda planer och framtidshopp.

Här och där satt vråkar på post i smältande snö och glopp på stolpar, i buskar och trädsolitärer. De gör så numera till skillnad från då vi var unga. Då fanns inte så många övervintrande vråkar i vinterbygden, möjligen någon enstaka fjällvråk men knappast ens så och ormvråk var helt uteslutet eftersom dess övervintringsgräns gick någonstans i norra Skåne.

Sammantaget  under dagen med resan hemåt mot Ödeshög inkluderad räknade jag ihop till fyra ormvråkar och en fjällvråk. Jag har gjort ett par snabbskisser som illustration.

Fjällvråken, kompakt, stor och ljus med runt huvud, liten näbb och vänlig blick. Svartmagad och högvingad med vitt stjärtband och allmänt lite brokig i flykten.

Ormvråken är slankare och oftast mörkare än fjällvråk, fast det kan variera avsevärt. Den har vit hästskoteckning över bröstet. och är planvingad och mörk i flykten.

En ung duvhök dök plöstligt upp över bilen. Jag såg den hastigt i ögonvrån när den passerade förbi. Jag har ansträngt mig att vara medvetet "slarvig" för att försöka illustrera det sätt som en snabb glimt av något ofta blir upplevd.

Mötet med duvhöken kom alltså till i fart. Den landade sedan långt borta i en björk vid skogskanten, där den satte sig på post och spanade, som jag upplevde det, tillbaka mot mig i bilen med kikaren för ögonen.

21 februari - Ett blomsterminne

Det var länge sedan nu, nästan trettio år, som jag fick ett brev från någon, men av vem har jag glömt och tiden har dessvärre suddat bort nästan alla spår. Brevet berättade om en plats som hette Idkerberget i Borlänge kommun i Dalarna och att det där fanns ett fint bestånd av en ovanlig orkidé som heter Skogsfru.

Jag minns att jag fick en karta med beskrivning på hur jag kunde hitta dit och en rekommendation om att "passa på nu" eftersom det tycktes bli en ovanligt riklig blomning just det här året, 1996.

Jag övertalade, vilket var väldigt lätt gjort, min kompis, naturguiden Lars Frölich att haka på. Så drog vi iväg en solig dag i augusti samma år, upp längs Bergslagsdiagonalen till Idkerberget, letade oss fram sista biten på grusvägar och klev ut i ett skogsparti med närhet till bevuxen våtmark.

Nog fick vi se skogsfrun blomma alltid. Inom ett par hundra kvadratmeter kunde vi räkna in nästan hundra exemplar av rariteten. Vi kröp omkring, sånt kunde vi ännu göra på den tiden, bland tuvor och buskar, ålade oss fram nära, räknande och doftande.

Skogsfrun blommar, akvarell.

Vi var lyckliga över detta äventyr som för evigt brände in ett eget bomärke i våra sinnen och ännu idag, så lång tid efter mötet, lever våra gemensamma minnen så starkt att jag fått äran att överlämna en önskad, beställd och färsk akvarell till Lars som en bekräftelse på den fantastiska upplevelsen.

20 frebruari - Möte med pilgrimsfalk

Jag tänkte skriva lite om den tidiga våren idag. Ni vet, det där med årets första tofsvipor och sånt. Sålunda blev det en extra tur ner mot Tåkern. Längs Vätterkusten där vinden låg på från sjön var det sju grader varmt och i lä bakom Dags mosses tallridå var det hela nio grader plus. Otroligt! Dimmoln låg först tätt över himlen men så öppnade sig ljusa gläntor över Omberg. Det blir en bra rubrik till dagens kåseri, tänkte jag: "Våren kommer med blå himmelsflikar över Omberg".

Men jag skippar allt det där och koncentrerar mig istället på den pilgrimsfalk, som överraskade mig där den satt en bit ut i blötan på Väversunda mad. 

Men, vad var det egentligen? Jo, det tog några sekunder  innan jag stannat bilen och börjat inse att det faktiskt var en pilgrimsfalk som satt där ute kurande i vinden med fötterna i vatten på den öppna maden.

Det blev till slut en lång sejour med fågeln. En timme blev jag kvar på vägkanten tillsammans med falken medan flera bilar passerade förbi. Ingen förstod fast jag pekade mot den fina gästen, men man morsade vänligt tillbaka.

Hon, ja det var en gammal hona kunde jag förstå, satt där tålmodigt vilande men samtidigt hela tiden spejande i olika riktningar. Hon sträckte på sig då och då, lyfte vingarna och gungade till i vinden men föll tillbaka i vilandet.

Två kråkor upptäckte henne och varnade med långdragna kraxanden med rullande "r". Hon sjönk bara lite djupare i positionen och kråkorna drog vidare. 

För några dagar sedan inhandlade jag en ny men enkel skissbok i hårda svarta pärmar. Den fanns nu och hädanefter lägligt i min bil. Nu kom den till användning för första gången; ingen dålig start för den boken. Någon tubikare hade jag dock inte med, så allt fick genomföras på enklare manér genom memorerande studier av falken i handkikaren, för att därefter fästa intrycken av den med blyertspenna på papperet. Det är ofta så jag faktiskt jobbar i fält och det är en metod som får mig att skärpa minnesförmågan och kopplingen mellan hand och hjärna.

Ibland tog honan några steg och lyfte fötterna över vattnet. Jag såg inte några ringar om tarserna och tror bestämt att hon var omärkt. Fötternas långa tår var slående, hon hade lite som av "Jan Långbenfötter", om ni förstår hur jag menar.

 Hon lyfte ett par gånger mot vinden men landade igen en bit bort men efter en timmes rast var hon redo för gott. Hon lyfte, gjorde en sväng bort mot Väversunda kyrka, kom tillbaka över mig i bilen och försvann sedan ut över sjöns vassar och försvann i diset.

Hemma i ateljén har jag lagt på några färgaccenter på studien, så nu är det fina mötet med en pilgrimsfalkhona vid Tåkern idag dokumenterat och bevarat för evigt i min nya skissbok. På första bladet minsann!

17 februari - Skilda möten

Jag är just hemkommen från ett möte med tidningen Correns reporter Claes Nilsson. Han bestämde träff med Gunilla Wetterling och mig vid Frökärret i Tinnerölandskapet vid Linköping, för att dryfta med oss åsikter om den skamliga lodjursjakten som är tänkt att starta i Östergötland den 1 mars. Det kommer att bli två artiklar, förhoppningsvis i koncernens alla tre tidningar i länet; en som redogör för vår syn och en från officiellt länsstyrelsehåll.

Nu har jag redan berättat om alla de hemskheter som är beslutade, så jag hänvisar dig käre bloggläsare att scrolla ner en bit för att ta del där. Jag vill bara förbereda er på att något är på gång och jag har alldeles nyss dessutom fått bekräftelse på att vårt upprop mot lodjursjakten har nått ända in till pudelns kärna.

"Hej, 

Länsstyrelsen meddelar härmed att vi mottagit ert meddelande och bifogad fil om upprop, landshövding Carl Fredrik Graf är delgiven. 

Med vänlig hälsning 

Jim Forsberg
Vilthandläggare"

Möte nr två ägde rum igår eftermiddag. Jag hade varit inne på ortopedkliniken i Motala för att gipsa av mina fötter för tillverkning av skoinlägg anpassade för min nya fot, när jag under hemfärden under Ombergs södra spets, i kärret vid Alvastra pålbyggnad, kunde räkna in hela sju stycken älgar bland videbuskar och vass. Vintern 20/21 fanns fem älgar i ungefär samma område; nu har de förmerat sig och vuxit sig stora. 

Jag såg nämligen att de flesta, kanske alla, var vuxna handjur. Flera av de tjurar jag fick bättre korn på hade ännu kvar sina fjolårshorn. 

Det blev aldrig av att stanna till och skissa och skymningen föll snabbt, så för att illustrera mitt gårdagsmöte lägger jag in den blyertsstudie som jag gjorde av de fem älgarna i januari 2021. Ibland får man hålla till godo med repriser och en älg är väl alltid en älg.

16 februari - Memento mori...

Ett styng av nostalgi griper mig på restaurangen i Skultuna Mässingsbruk varje gång jag träder in. Jag kan inte låta bli. Jag sätter mig en god stund framför det stora fotografiet och försjunker i djupa tankar om liv och existens, mitt eget liv jämväl.

Hundra gubbar, åldermännen sittande på första raden, men många av de andra väldigt unga gubbar och en del gubbar som är ynglingar och borde ha fått gå kvar i skolan, står uppradade mot väggen till bruket inför den inhyrda fotografens alla order. Det är en viktig och allvarsam stund. Alla är tagna och stolta i stundens allvar, men man kommer direkt från sitt slit; inget krusidull med det.

Alla har de huvudbonad, för att kunna hälsa ordentligt på överheten, de flesta har keps som det anbelangar "simpla sjåare", en karl har plommonstop som hade mer av helgkaraktär, en sitter med "krimmelmössa" i persian i framkantens centrum, några, men inte många har skärmmössor, de är troligen chaufförer och nere mot vänsterkanten i bilden, som tyvärr har hamnat utanför mitt foto, står ett par i rock och hatt; förmännen säkert. Men höjdarna:  direktören, kamreren och de kvinnliga sekreterarna finns inte med. De var kanske för fina i sammanhanget och finns säkert på ett annat, eget foto.

Strama, slitna och med ingrott smutsiga ansikten och händer berättar bilden om karlarnas slit i verkstaden bland ugnar, smältdeglar, gjutformar, pressar, sågar, lödkolvar vid arbetsbänkar i en ohälsosam miljö, kringvärvd av sot, rök och hetta. Här formades ljusstakar, båtbeslag, kokkärl, brandsprutor, medaljer, mortlar och en massa annat i mässing, koppar och zink i blandning, inte så mycket av krimskrams och utsmyckning då, på den tiden, utan troligen mera av det nödvändiga, hushålleliga och användbara. Mässing var en bruksmetall!

Men det fanns förstås generationer innan dess, som gick mera i arméns tecken, i form av kanoner och vapen, sablar och lyktor men där hade utvecklingen sprungit vidare mot stål och pansar.

1607, på order av Carolus IX Rex, grundades bruket i den vackra Svartådalen 15 km norr om Västerås. Idag är platsen en av Västmanlands mest besökta turistorter. Det har varit  både upp och ner genom åren, men just nu är ruljansen åter igång med full fart. Mässingen står högt i kurs, det märks på auktionerna runt om i landet och i TV, framför allt om stämpeln "Skultuna Bruk 1607" finns med i sammanhanget.

Men tillbaka igen. Med min hustru Ulla, som ju är uppvuxen på orten och har sin gamla mor Brith, 102 år, kvar i livet, blir det flera besök varje år och nästan varje gång tar vi en sväng till Bruket i Skultuna. Varje gång, medan Ulla kollar priser och nyheter, handlar presenter och slår in paket, så sitter jag där igen, framför det stora fotot och filosoferar, försvinner i tankar om livet och varat.

De har ju också levt, de där männen på fotot. De har haft sina liv på alla de olika sätt som liv kan levas. Varje karl har en historia värd att berättas; en roman, en sång, ett öde av alldeles unik karaktär. Och bakom varje person på fotot finns en familj, en hustru, barn, släkt och vänner i sorg, i alldaglighet, i slit, i älskog och i lust och glädje. Och nu. Nu är de alla sedan ganska länge,döda och ofta även glömda.

Ta en titt in i deras ansikten, sök ögonen och titta nära, jag tror att bildkvaliten duger. Då blir du med om en resa in mot okända mål i en nostalgisk tillbakablick som ger styng av lite svårmod i både hjärta och hjärna. Det kan vara värt att begrunda själva livet ibland, tycker jag, precis som den där romerske kejsaren, vem det nu var, som alltid hade en slav som följeslagare, en slav som, åtminstone enligt legende ständigt upprepade "Memento mori - Kom ihåg din dödlighet".

Och jag? Jag återkommer!

15 februari - Mitt i steget

Hemma efter en helg i Västeråsbygden. Jag tog som vanligt en tur runt skogarna norr om stan, mellan Ramnäs och Västerfärnebo, den här gången i skymningstid. Jag kör alltså bil igen numera ska påpekas, men växlar försiktigt och så sporadiskt som det bara går, lärde mig det där under lumpartidens lastbilskörning utan helsynkad växellåda.

Solen gick ner röd och vinden var laber. Det var knappt med snö på backen, inte mycket till vinter ens häruppe. Jag spanade efter stora djur; och det jag alltid längtar efter är varg eller lodjur men vildsvin duger också, men som oftast blev jag utan. Jo, rådjur förstås, men ingenting annat och vargparet som fanns här för tio år sedan sköts ju bort efter ett mycket märkligt beslut. (Hedin har marker i området!) så den nischen är helt tom. Lodjur såg jag en gång ca 5 mil norrut vid Ängelsberg.

På plats däruppe kom rapporter hemmifrån om både utslagna blåsippor och säsongens första tofsvipa. Det skiljer någon eller två veckor på kanten till Bergslagen. Det sved till lite av längtan.

Mitt i steget. Jo, det är alltså så nu, att jag får ta mina första steg, med kryckor, men utan ortos runt foten. Det är upp till mig själv att avgöra vad foten tål, men det får inte göra ont, då måste jag ta ett steg tillbaka. Minst ett år tar det, sa kirurgen, för total läkning, så dit är det ännu en bit kvar, ty jag har gjort endast tjugo veckor.

Under en vecka ungefär har jag ägnat mycken tid åt Uppropet mot Lodjursjakt, som du kan läsa om i kåseriet nedan. Vi har bestämt, Gunilla Wetterling och jag, att vi drar linan nu ikväll för en slutlig sammanställning.

Vi är upp i närmare 200 underskrifter och därmed är det inte troligt att min ursprungliga idé om att publicera uppropet som ett debattinlägg med alla namn på plats kan komma att fungera. Istället har vi bestämt att vi sänder hela protestpaketet till vår Landshövding för kännedom och att vi dessutom tar emot erbjudandet från en Corren-reporter att medverka i en artikel om uppropet och dess resultat istället. På fredag ska vi ses för överlämning och intervju.

Mitt i steget kände jag idag för att koppla av en stund med något helt annat, något som varit eftersatt i snart ett halvår, eftersatt och saknat!

... jag satte igång att måla akvarell, plockade fram och skar till ett 600g Arches akvarellapper, nästan som en metallplåt, i fyra bitar och la upp motiv från ett vintertida Omberg. Hittills har jag två studier på gång, som båda bygger på mycket fria tolkningar från en serie fotografier jag samlade in för någon månad sedan. Då var det ännu snö på plats.

Längs Sjövägen på Omberg vintern 2023, en akvarell under arbete - mitt i steget.

Längtan och lycka! Måleriet kommer tillbaka med ljuset.

9 februari - Upprop mot lodjursjakten.

Det upprop som vi drog igång för en vecka sedan växer så det knakar. Det har blivit ett slags "kedjebrev" som nu engagerar allt fler människor. Namnteckningarna väller in!

Vår förhoppning är att uppropet med hela mängden namnunderskrifter skall komma att publiceras i Östergötlands dagstidningar som en protest mot den beslutade lodjursjakten som startar 1 mars och gäller dödandet av hela 28 lodjur bara i vårt län.

Jakten är både oetisk och onödig. Den äger rum under djurens parningstid och medan honorna ännu har kvar sina fjolåringar i nödvändig omvårdnad. I reglerna för jakten står att man endast "rekommenderar" att skjuta ungarna före honorna. I övrigt är jakten reglerad och kontrollerad men vi ser den ändå som en klar troféjakt, jämförbar med när jägare åker till Afrika och Asien för att skjuta lejon och tigrar. Skandal är ordet! Lodjuren behöver inte regleras. Deras livsstil och behov omöjliggör en stor population. De som finns behövs för att bevara en natur i balans, för den biologiska mångfalden, som vi har sagt oss värna i vårt land!!!

Inför den kommande lodjursjakten i Östergötland under mars månad 2023, vill vi som har undertecknat detta upprop, på det skarpaste protestera mot fattat beslut. Det är inte på något sätt rimligt att så många som 28 individer, varav maximalt nio honor av länets population av lodjur skall skjutas bort. Jakten är dessutom onödig då lodjur kräver så stora hemområden att arten själv reglerar sin numerär. 

Som toppredator är lodjuret extra viktigt för den biologiska mångfalden. Det hjälper till att hålla stammarna av bl a räv, hare, mård, smågnagare, rådjur samt inte minst vårt överetablerade och påträngande dovhjortbestånd, i en bra balans. Lodjuret bidrar även till att begränsa de höga kostnaderna för viltolyckor.  Lodjuret är ett djur att verkligen värna om och det är dessutom väldigt accepterat bland allmänheten. Hela 97 procent av svenska folket önskar möjlighet att få uppleva lodjur i sin hembygd, enligt en statlig utredning. Chansen att få möta en lo ökar naturligtvis med antalet exemplar som finns.

Det har glädjande nog gått allt bättre för lodjuret de senaste åren. Under 2022 uppskattades att 17 honor födde ungar i vårt län. Att lodjuret till slut åter finns i en livskraftig stam borde vi välkomna. I stället ska 28 lodjur skjutas, ett upprörande beslut. Jakten sker också på ett djupt oetiskt sätt, i mars under lodjurets parningstid där lon hetsas av hundar upp i träd och sedan blir ett lätt offer för jägaren.  

Vi som undertecknat detta upprop mot årets lodjursjakt har alla anknytning till Östergötland. Vi vill med vårt engagemang visa på att det finns en kraftig opinion mot det olyckliga beslutet att på detta sätt drastiskt öka jakten på lodjur just när stammen nått den nivå den borde ha. Vi uppmanar länsstyrelsen att lyssna till folkviljan och fatta beslut grundat på vetenskap och inte särintressen.

Så lyder uppropet ut. Läs och begrunda! Om du har anknytning till Östergötland och ställer upp på budskapet ser vi gärna att du är med i uppropet. Sänd ditt namn och ev. profil till någon av oss undertecknade.

Gebbe Björkman -   gebbe@telia.com

Gunilla Wetterling - gunilla.wetterling@outlook.com

6 februari - Naturum Tåkern bjuder in

Detta utskick anlände nyss från Natururm Tåkern. Det bjuder in till möjligheten att kunna disponera en utställning om Tåkern och arbetet som pågår där. Gäller för Östergötland.

Jag tycker att det är ett passa-på-läge att dela med sig av. Länk finner du längst ner!

Vill ni ha en tillfällig utställning om Tåkern hos er?

Vi letar just nu efter bibliotek och andra offentliga platser i Östergötland där vi kan ställa ut vår nya utställning om Tåkern. Det är en utställning om fåglarnas, människornas och mångfaldens sjö med en fin blandning av vackra bilder, fakta och citat från olika personer runt sjön. Förhoppningen är att utställningen ska inspirera till nya naturupplevelser samtidigt som den sprider kunskap om natur, friluftsliv, historia m.m. Utställningen behöver en golvyta på cirka fyra kvadratmeter. Vi levererar och hämtar utställningen och vi kan i samband med att utställningen finns hos er erbjuda ett föredrag om Tåkern. Vi tänker oss att den tillfälliga utställningen står hos er i cirka en månad, lite beroende på hur stort intresse för utställningen det finns. Själva utställningen kostar er inget men vill man boka till ett föredrag kostar det 1000 kr. Vi kommer prioritera platser i mindre orter och inom 1,5 timmes körtid till Tåkern. Intresseanmälan görs till

            naturum.takern@lansstyrelsen.se

5 februari - Årets lodjursjakt är skamlig

De senaste dagarna har Gunilla Wetterling och jag arbetat fram ett "Upprop mot 2023 års lodjursjakt i Östergötland". Vi har som mål att få uppropet publicerat i Östergötlands tre dagstidningar så snart som möjligt nu i februari månad. Det är alltså bråttomläge att hinna med innan jakten sätter igång den 1 mars. Hoppas att vi lyckas!

Uppropet ser ut som följer:

Ställer du upp på beskrivningen i detta upprop, har anknytning till Östergötland samt vill vara med som undertecknare, sänd då din namnteckning och ev. personlig profil (sysselsättning, yrke mm) till Gebbe Björkman så snart som möjligt.

gebbe@telia.com

1 februari - Genomströmning av fågelbordsgäster

Vid frukostbordet idag, med havregrynsgröt och lingonsylt, nyheter, korsord och ordförståelse direkt ur morgontidningen, kom tre talgoxar på besök vid fågelmatningen utanför fönstret. Jag höjde blicken och studerade dem så länge det varade. Där var något annorlunda med dem.

Det var något nytt med de här tre fåglarna. De närmade sig fröautomat och talgbollar med viss nyfikenhet och en aning försiktighet. Så annorlunda mot de "vanliga" mesarna som verkligen är direkt på. Jag kände att det här var nya talgoxar. De var på besök för första gången i trädgården. 

Studier av talgoxar vid fågelbordet.

Jag tänker på det som Göran Bergengren berättat om så många gånger under alla hans år med studier och ringmärkning vid fågelbordet hemma i Åsbo, att genomströmningen av framför allt mesar kan vara mycket stor. Han kan fånga tjugo talgoxar eller blåmesar ena dagen för att dagen därpå knappt få en enda av dem i retur men däremot fånga tjugo nya, om ni förstår hur jag menar fastän med viss generalisering. Vi vill ju gärna tro att vi har trogna besökare, att de fåglar vi ser ena dagen är de som kommer tillbaka nästa dag och nästa ... Men Görans studier visar på något helt annat. 

I det sammanhanget kände jag att de här tre talgoxarna på besök vid fågelautomaten idag på morgonen hörde hemma. Och mycket riktigt, efter blott var sitt frö, upphugget i syrenen bredvid, for de vidare och tycktes inte komma tillbaka. Snart kände jag istället igen "mina egna" trädgårdstalgoxar på plats, de som var trygga och halvtama.

Jag har inte varit med i Fågelräkningen i år. Den var ju i helgen som gick. Det är nämligen så glest vid min matning i år att jag med tung suck helt enkelt struntade i evenemanget. Fast jag förstår ändå att negativa resultat kan vara lika intressanta, men då kanske de ska vara mer representativa - mina magra resultat beror vad jag förstår på att vi hade asfaltomläggning på gatan under den vinterkalla veckan som var för ett tag sedan, med mängder av maskiner och folk som skrämde bort allt vad fåglar som fanns och efter det har det varit mycket knappt med återkomsten. Det får bli ett mellanår!

Vår fågelmatning ter sig torftig i år.

Alla femtio gråsparvar och tjugo pilfinkar som var här vid den tiden försvann till ett bättre och tryggare ställe och de har inte återkommit. Detta påminner mig om vad Adam vid Tåkerns fältstation sa under offentlig ringmärkning vid Naturum Tåkern i helgen, då vi var på besök.

"Mest fångar vi pilfinkar. Jag skulle tro att vi har ungefär sjuttio individer här vi matningen just nu. Vi fångar ett antal av dem och ringmärker, men vi får inte många kontroller dagen därpå. Pilfinkarna är väldigt rörliga".

Boken Pilfink författad av Göran Bergengren med illustrationer av mig. Den finns till försäljning med personlig akvarelldedikation för 250 kr + frakt.

Slutsatsen är att allt inte är så enkelt som man först kan tro. Det mesta vet vi ännu inte och det finns alltid en stor potential för nya rön.

30 januari - Hur många frön finns i en fullmatad vippa Tåkernvass?

I ett projekt som jag håller på med just nu kom en tanke upp, att räkna hur många vassfrön som finns i en vassvippa. Jag tror mig ha läst någonstans att det ska vara ungefär tusen stycken. Sånt behöver förstås kontrolleras empiriskt och inte köpas  rakt av.

En tät och fullmatad vassvippa från Tåkern.

Jag hämtade tre vassvippor vid Tåkern för några dagar sedan och har suttit ett antal timmar med pincett och pillat. Och det ska ni veta, att det är minsann ett riktigt pillgöra. Vassfrön är oerhört små, väger nästan intet och är i sin litenhet ungefär två millimeter långa. De är försedda med en hårpensel för att kunna lyfta och flyga iväg och därmed sprida sig med vind över stora områden. Ett problem när jag plockade isär agnarna var att det visade sig att de satt ihop och att det istället för ett förmodat frö oftast fanns två eller tre som satt tätt tillsammans, vilket gjorde pillandet extra pilligt.

Bara i de här två sidogrenarna i vippan räknade jag ungefär hundra vassfrön.

Jag hade tänkt mig att jag skulle räkna frön i alla tre vipporna som jag samlat in för att få ett statistiskt bättre värde. Men vet du vad, jag stannade när jag efter många timmar var färdig med en.

Jag säger inte att jag räknade precis rätt. Men nu har jag åtminstone ett värde som jag tycker att jag kan stå för. I den vippa som jag räknade fanns ungefär fyra tusen vassfrön och jag skulle tro att felmarginalen ligger runt plus/minus några hundra.

Så nu vet jag lite mer. Om jag multiplicerar mina räknade vassfrön med antalet vippor i alla tolv kvadratkilometer vass som finns i Tåkern, vilket är ca 4,4 miljarder stycken, enligt en beräkning av forskaren Gunnar Björndahl, som doktorerade om Tåkerns vass på 1970-talet, så blir det en häpnadsväckande mängd vassfrön:

 17 600 000 000 000 (17,6 biljoner) stycken.

Nu är inte vassen hela vägen av denna kvalitet. Långt ifrån skulle jag istället säga. Där finns vasskloner som är mycket magra, sjuka, parsiterade och ämliga på att sätta frön av olika skäl. Samtidigt som det också finns ännu mer välmatade vippor.

Men slutsatsen blir trots allt, att i Tåkerns vass finns det mer än nog med frö att ta av om man är skäggmes. Och som sådan behöver man pilla i sig kanske tusen om dagen för att bli mätt och klara en iskall vinternatt.

Nu vet jag lite mer. Och du också.