27 september - Fikonskörd hemmavid

Så var dagen inne för skörd av vårt första egna fikon.

Fikon moget för skörd.

Trädet fick vi av Emmas familj för två år sedan och det har vuxit ut till minst tredubbelt omfång sen dess. Det verkar trivas väldigt väl i vårt inglasade uterum och i våras anlade trädet fruktämnen i nästan varenda bladveck.

Jag har läst på om det där med fikonmognad i vårt land, september - oktober har angetts och undrat om det verkligen skulle komma att fungera. Jag har hela tiden befarat att karten kanske skulle stanna av i sin utveckling, torka och ramla av.

Men i söndags var det alltså dags för den första frukten. För bara någon vecka sedan hände det plötsligt att det största kartet började svälla, ljusna och tungt hänga nedåt. En röd ingång, nästan som ett sköte, öppnade sig in mot de inneslutna blommorna; en por avsedd för små steklar att tränga sig in igenom har jag läst.

Men hur det är med dessa små steklar i vårt kalla land har jag ju ingen aning om. Kanske är behovet av dessa hjälpredor vid fruktsättning bortavlat, så att fikonet klarar självbefruktning.

Ett moget, stort fikon blev det till slut och fler, säkert ett trettiotal väntar på sin tur. När vår barn- och barnbarns-skara i helgen var på plats delade vi så att alla som ville fick smaka en liten bit var.

Himlagott var det.

25 september - En fotopaus mitt i måleriet

När vi träffades, alla i vår stora familj, hemma hos oss i helgen passade dotter Hanna på att ta några nya bilder av mig mitt i arbetet i ateljén. 

Jag målade intensivt men satte mig en stund på bordet för en fotopaus. Det blev visst ytterligare några bilder. Bra dokumentation.

Nya verk i olika stadier. En del mot slutet av processen, andra bara påbörjade.

Allt mitt envetna arbete just nu går ut på att få klart flera nya oljemålningar till min separatutställning på Galler R i Linköping med vernissage den 4 november.

Jag hoppas kunna visa dessa två vintermotiv från den lilla vackra Disevidån, som rinner från Småländska höglandet öster om Grännabygden mot norr och fågelsjön Tåkern, färdiga till utställningen.

Jag känner trots att mycket återstår en förtröstan i mitt värv. Jag har rätt känsla och lust i utmaningen som det är att vara skapande med den press och prestige man känner efter ett långt liv som konstnär, där själv blivit hårdaste kritiker. Så länge jag känner att jag ändå utvecklas tänker jag hålla på. Och sen hoppas jag att jag är medveten om när en eventuell försämring eller stagnation inträffar. Jag får väl vara lite lyhörd. Men som sagt - lusten har jag kvar. Stor lust och nyfikenhet!

21 september - Höstdagjämning

Det är tjugofyra grader varmt och soligt ute denna dag av kalenderhöst, men jag far ändå inte ner till badet i Vättern. Jag känner att jag inte riktigt hinner; har viktigare beting i ateljén. Mina halvfärdiga oljor står nämligen på lut inför vernissagen den 4 november och tiden krymper i motsatt riktning mot dukarnas storlek och antal. Går det att förstå?

I vanlig ordning arbetar jag med ett gäng samtidiga verk. Nu har jag ett tiotal på väg. Kanske kommer hälften av dem i mål som önskat och det blir gott så. Jag har så det räcker.

Lite senare ... efter fem timmars arbete senare i ateljén är jag ytterligare en bit på väg. Nu har den här oljemålningen fått sitt mörker (även om fotot är på tok för underexponerat). Snart får målningen även sitt ljus! 

Men nu är jag trött faktiskt, efter tolv timmars intensivt arbete på olika sätt. Jag tror jag vänder hemåt.

Mamma och pappa 2013, under nittioårsfirandet. Foto - Satu Knape.

Annars är det mycket socialt just nu. Min käre far Acke fyllde hundra i maj och han har den senaste tiden fått för sig att det är dags att söka sig mot "ålderdomshemmet", vilket inom ( ) sagt osökt får mig att tänka på Miss Li:s trevliga låt: "Ålderdomshemmet", som jag lämpligt hörde på väg in till delflytten idag på förmiddagen. För min far är det alltså dags nu även om det sker ensamt; min kära mor Valborg dog för fem år sedan.

Idag blev källarförrådet helröjt och på måndag går det stora flyttlasset. Det är svettigt i höstvärmen.

20 september - Perfekt väder för vindskydd

Dagen igår bjöd oss hårt väder under vandringen ut till vindskyddet i Tåkerns vass, när vi genade ner från Svanshals kyrka till spången mot vassen därute. Regnet öste bitvis ned från snabbt drivande, sönderslitna gråskyar. Våra nunor härdades av vågrätt piskande smånubb i västvindsraseri. Ibland tvingades vi ner i hukande ställning för att över huvud taget komma framåt under den starka vindpressen. 

När vi närmade oss målet lättade vädret plötsligt. En stor blå flik av klar himmel vandrade snabbt in över landskapet. Det ljusnade och värmde när regnet upphörde. Blåfliken lade sig som en vacker tronhimmel över oss resten av tiden där ute i vasshavet. 

Men den hårda vinden bestod eller till och med ökade, vilket ju nästan var önskvärt inför detta speciella besök!

Vi fick en god stund tillsammans, idag i sällskap med föreståndare Jenny från Naturum Tåkern; lokal "mamma" till projektet Arknat som uppfört de tre nya vindskydden i Tåkern och på Omberg. 

Vassen böljade kraftigt men i lä och i sol började Jenny berätta om projektet; om målen, utförandet och all den ros och ris som tillkommit efteråt.

Det nya vindskyddet reser sig vackert ur vassen. Det är byggt där det gamla slitna fanns och har uppförts av återanvänt material; ett estetiskt och konstnärligt bygge ritat av unga arkitektstudenter.

Vi blev direkt alla mycket positivt inställda. Bygget känns väldigt bra.

Jenny berättade med liv och lust och ibland smått springande upp och ner om funktion och avsikt. Hur fotografer och skådare ska kunna komma åt fågellivet från olika nivåer från vassbottenperspektiv till översikt ovanifrån. 

Men det är inte tänkt att fungera som övernattningsplats, berättar Jenny. 

Vi i "tisdagsklubben" känner att detta blev det bästa vindskyddet av de tre, vad gäller placering, åtkomlighet, funktion och säkerhet. Bra jobbat Jenny och stort tack för att du var med och gav oss av din tid.

*

Och här några rovfågelobservationer från den nya plattformen idag:

1 havsörn, ungfågel på hög höjd mot NV över sjön.

3-4 unga bruna kärrhökar över vassen.

1 jagande pilgrimsfalk över Svanshalsängen mot udden.

3-4 röda glador ses över ängar och vass.

1 förmodad ung stäpphök kommer pilsnabbt in framför oss på hundra meters avstånd och dyker ner bakom vassbården och är efter det mystiskt helt som bortblåst.

Två bilder med råskisser från min bok visar detta och lite till från dagen den 19 september 2023. Snabbt, enkelt och ärligt:

Lagom till vandringen hemåt kom regnet igen. Värre än någonsin.

18 september - Jubileum vid Tåkern

Igår söndag ägde 60-årsjubiléet av Tåkerns fältstations bildande rum vid Naturum Tåkern. Vi var ett tjugotal trotjänare av olika ålder och årgång som först samlades runt ringmärkning i det fria, hälsades välkomna av fältstationens nuvarande ordförande Bengt Andersson, blev bjudna på en macka inne i annexet för att sen gå till filmsalen för en nostalgisk bakåtvandring till den 17 september 1963, då vårt "hem-och egenbyggda" fågeltorn stod färdigt att med pompa och ståt invigas på Glänås udde.

Christer Elderud började med att berätta början av historien. Många foton ur hans rika portfölj ledsagade oss sen genom alla historier under kvällen.

Göran Bergengren reciterade avsnitt ur en bok om Tåkern och kompletterade med egna personliga betraktelser och funderingar.

Jag själv berättade den märkliga och komplicerade historien om skäggmesens ankomst till och fortsatta liv vid Tåkern. 

Meddelande nr 8, 1972, från Tåkerns fältstation, där skäggmesens första uppdykande i Tåkern rapporteras. Omslaget är utfört av undertecknad.

Lars Gezelius och Adam Bergner fortsatte därefter med att redogöra för dagens situation vid Tåkern samt avsluta med funderingar om Tåkerns och dess fågellivs framtid.

Därefter åkte vi alla bort till Holmen för att gemensamt betrakta det nyligen inköpta huset vid stranden. Gerza berättade om avsikten med köpet och om hur fortsättningen är tänkt att bli.

Samling vid fältstationens nyligen inköpta hus som nu ska renoveras och tas i bruk, alldeles vid Tåkerns strand.

Utanför stugknuten kunde vi notera 900 brunänder, ett hundratal snatteränder, fyra smådoppingar, ett fyrtiotal steglitsor, havsörnar, storskarvar, ägretthägrar och mycket mera. Det kan komma att bli väldigt fint i fortsättningen.

Jubileumsdagen avslutades med stor middag på det nyligen återöppnade Värdshuset Vätterhästen vid Hästholmen, med klassisk schnitzel i självklart fokus.

Vi blev alla sugna på att fira jubileum redan nästa år igen, 61-årsjubileum.

16 september - Promenad längs Vättern

Ett av de vackra naturstråken vi har i Ödeshögs kommun är Östgötaledens sträckning längs Vättern. I behagligt sensommarväder väljer vi idag att vandra den korta biten mellan Hästholmen och Omberg.

Vi går mot Gråtorp. Stigen är kantad av bärande buskar och träd: slån, oxel, hagtorn och körsbär. Ett vackert ljus leder oss bitvis genom gröna tunnlar.

Vi har med oss lite matsäck förstås och tar rast på en bänk med Vättens brus som bakgrund alldeles efter Sverkerkapellet. Här har jag flera gånger mött Ombergs pilgrimsfalkar, men inte idag, istället far mängder av amiralfjärilar runt i virvlande dans. 

Bland dem alla finner jag en sen och sliten eldsnabbvinge. Den rastar en stund trött och gammal på en av Östgötaledens vägvisningsstolpar.

Vi vänder tillbaka nära backen vid Ellen Keys på Omberg eftersom min fot ömmar. Två ungdomar kommer då ifatt oss. De ska gå hela vägen över berget till Borghamn och där finns inte plats för smärtande fötter. Jag minns hur det var. 

På kanten nedom "Kung Sverkers borg" står några rejäla vildaplar, alldeles nertyngda av äpplen. Frukten är riktigt god om man står ut med att skalet är en aning kärvt och torrt. De skulle dock duga gott till både must och äppelvin.

17 september - Tåkerns fältstation 60 år!

Söndag den 17 september är det fest vid Naturum Tåkern. Boka och kom!

Under förmiddagen finns möjlighet att studera skäggmesar och ringmärkning under programmet "Skäggmesens dag". Här är länken.

En handfull skäggmesar. Foto - Naturum Tåkern.

Program under Skäggmesens dag.

Kl 13.00 börjar firandet av ett stort jubileum - Tåkerns fältstation fyller 60 år.

Tag del av programmet ovan och känn dig varmt välkommen!

Vi ses kl 13 på söndag, hälsar Gebbe.

13 september - Att längta till Italien

Jag minns det så väl. Hur vi sjöng "Jag längtar till Italien" av Birger Sjöberg i klassrummet. Vad var det han hette, min lärare i Mjölby Centralskola, han som gifte sig med min tidigare småskolelärare och sen flyttade till Växjö. Det måste ha varit i femte klass som han ledde sången ur sångboken med orangea pärmar den där dagen någon gång i mitten av nittonhundrafemtiotalet. 

Jag minns det så väl hur det där med att längta till Italien kändes. Jag tänkte mig apelsiner på träd, brännande sol och hetta, allt helt främmande och oåtkomligt. Jag tänkte mig att ligga på rygg i en solig italiensk backe och suga i mig druvor från en vindruvsklase ur handen såsom jag antagligen hade sett i reklam någonstans; den ultimata lyckan och exotiska drömmen; det som aldrig skulle kunna ske i verkligheten.

Men, redan 1962, tidigt i charterns historia blev drömmen sann via en flygresa med en DC3:a utan tryckkabin till Riva del Sole på italienska västkusten, upp och ner över alper och dalar. Cikadornas kör från pinjerna utanför bussens nervevade fönster, språket, gelati och bombaloni, massförekomst av vitribbade skymningssvärmare, fladdermössens dans i den ljumma kvällen, den skållheta sanden vid stranden, buskagens smattrande sammetshättor, italienska svartögda tjejer som tittade på mig på ett annorlunda sätt och klasarna av vindruvor som hängde ner från alla uteseveringarnas spaljétak.

Där blev den ouppnåeliga drömmen verklighet. Jag fick pröva konceptet att suga i mig vindruvor från klasen jag höll i handen.

Vår egen vinstock.

Men inte ens då kunde jag tänka så långt att detta i framtiden skulle bli verklighet även hemmavid, i nordliga Sverige. 

Tänk så omöjligt det är att sia säkert om framtiden. En skål nyskördade egna druvor på köksbordet har blivit inte bara verklighet utan en självklarhet.

Inlägg någon dag senare: Jag minns plötslig namnen på mina gamla lärare. Magistern som lärde oss sången hette Holmberg och han gifte sig alltså med min fröken, småskolelärarinnan Jakobsson, Förnamnen har jag glömt. Jag minns hur hon blev uppvaktad med blommor på dörrvredet en morgon när vi ställde upp i korridorens två raka, tysta led och hur hon rodnade en aning. 

12 september - Flitens lampa måste lysa

Nu jäklar gäller det att ta tag i skapandet igen. Det har blivit en lång paus, nästan hela tiden ända sedan Konstrundan i maj månad och jag har bokat en ny utställning. Den blir i Linköping på Galleri R i början av november och dit är det ohälsosamt kort om tid. En del har jag att utgå från i förrådet men lite nytt måste också till.

Lamporna i Ateljé Gebbe kommer att lysa sent om kvällarna till och från, men dörren kommer att vara reglad som oftast.

Den första skissen är lagd men vart det tar vägen därefter vet jag inte. Kanske kan det bli nåt till slut. Det visar sig.

En liten akvarell med tornseglare såg dagens ljus idag. Sommarens sista reflexer finns med i glaset.

Men, jag tog också en liten akvarellpaus. Jag hade nämligen lovat bort ett litet motiv med tornseglare. Det skulle bli en snar present och ibland gör jag undantag från regeln, att inte måla på beställning. Jag fick ju ändå ganska fria händer. 

10 september - Sensommar

Äh, Indiansommar är ju inget bra uttryck för en sommar som anländer sent, kopplat som det är till ett daterat folkepitet som bör skrotas snarast. I brist på ett nytt lämpligare uttryck, är det i alla fall inte en Brittsommar, som är den sensommar som anländer runt Britt och Birgitta och alltså är vikt för den första veckan i oktober. Glöm nu inte detta så att allt hamnar rätt i kalendern!

Kan vi inte bara bestämma oss för att kalla den Sensommar. Det är nästan tjugofem grader varmt nu och med flödande sol. Idag kommer det att bli bad, jag lovar! Vi ska nämligen åka till dotterns familj vid Lilla Rengen i Brokind där bryggan vid sjön väntar. 

Varje år återkommer jag till vårt potatisträd. Det blir bara vackrare och större för varje år och därför alla dessa bilder. Ni får stå ut med det. Trädet är min stolthet.

Efter tjugo års skötsel, omplanteringar och konkande ut och in, är stammen nu nästan decimetertjock. Skotten som skjuts under sommaren är dryga metern långa och blomningen exellererar två gånger per säsong.

Efter beskärningen som jag gör vid uttagningen i början av maj kommer det fram mängder med blommor på de avkortade skotten. Därefter växer nya långa skott ut, som börjar toppblomma i augusti till september. Innan första frost beskär jag ner trädet igen och tar in det över vintern.

Jag har tidigare berättat om min lilla ängsförsök på baksidan av ateljén. Inget märkvärdigt alls, bara en liten flik av kommunal, trivial gräsmatta som får leva ett annat liv. Jag sade till om klippning i veckan med maskinen ställd på hög nivå för liekänsla. 

Nu är det gjort och jag har varit ute och räfsat ihop gräset, hö är det väl knappast, att stoppas i säckar för bortforsling.

Under mitt arbete börjar turkduvan tuta från den stora askens krona över mitt huvud. Han spelar säkert för en ny kull. De är nästan tokiga de där turkduvorna, verkar inte förstå vår årstidsordning alls. Förra året fann jag nyflygga ungar den 25 september. Det blir visst samma sak i år  igen.

6 september - Besök hos Antonssons på Fridhem

Igår hälsade vi på våra goda vänner Lisbeth och Kjell Antonsson. De har en s k visningsträdgård Fridhem på Dags mosse, nära Tåkern. Mitt i torven har de skapat en oas med säkert femhundra olika arter trädgårdsväxter, buskar och träd. Kanske är det ännu fler. Det är i vilket fall deras stora stolthet och de ställer gärna upp för en guidning. Den här gången var Astrid och Bertil med och egentligen var det Astrid som bett oss om detta. Efter en stunds fika på verandan ledde Lisbeth och Kjell oss igenom den frodiga växtligheten; i år efter allt regn frodigare än någonsin, berättade Kjell.

 Kjell och Lisbeth tronar bakom sin väldiga Gunnera.

Värdparets stora stolthet är Gunneran, en växt från Brasiliens tropiska områden med ett femtiotal olika arter, varav några få går att odla i vårt land. 

Men, att vi klarar den utomhus vintern igenom kräver stor omsorg och arbete, berättar Kjell. Vi viker ner bladen och täcker med torv, och under detta passar vi också på att lägga ner de flesta av våra 70 olika fuchsior, berättar Lisbeth. Så slår vi två flugor i en smäll och hittills har det gått bra, jag förlorade bara tre plantor i vintras.

Det blev en intressant tur genom den frodiga trädgården. Många historier och mycken kunskap fick vi oss till dels.

Biologen Kjell har stor kunskap om både växter och insekter. Han är dessutom en riktig estradör, som nästan kan koka soppa på en spik då det kommer till natur.

Kjell kan berätta mycket, även om frukten svart valnöt, men här går nog ändå gränsen för ett bra soppkok.

Vi tackar för en trevlig och lärorik dag.

5 september - Hemma hos getingspindeln

År 2021, mitt under pandemin, vandrade Ulla och jag en vacker sommardag omkring en god stund på Tåkerns västra strand. Vi genomsökte strandängen alldeles norr om Väversunda på jakt efter getingspindel. Vi ansåg att det var ett perfekt göra när allt annat normalt socialt umgänge var uteslutet, ja nästan förbjudet.

Adam på fältstationen hade berättat för mig om tämligen rikliga fynd av arten i gräsmarkerna nedanför strandvallen och för mig som bara upplevt arten söderut i Europa tidigare artade det sig till en spännande utflykt.

Men hur vi än sökte den där dagen, med fyra gemensamma ögon, fann vi aldrig någon getingspindel. Så märkligt.

Två år har gått och därför önskade jag att vi i "Tisdagsklubben" skulle hälsa på hos biologen Anders i Kindabygd för att ge oss själva en ärlig chans; hos honom var getingspindeln nämligen ett säkert kort, eftersom han sett det första exemplaret redan för cirka tio år sedan och numera hade årlig koll på utvecklingen.

Anders vid grinden till sitt landskap, den vackra dalen i Kinda, vid Tjärstad och Kättilstad.

- Jag har just varit ute en sväng och noterat flera getingspindlar, meddelade Anders. Välkomna hit!

Igår åkte vi.

Först fikade vi som sig bör och sedan behövde vi inte anstränga oss över hövan. Ett par hundra meter söder om gården bara, följde vi den grusade åkervägen ut i jordbruksbygden, då Anders stannade upp och började spana mot dikeskanten.

Ni ska leta i läutrymmen mellan grästuvorna. I solbelysta och uppvärmda små "hålor" . Spana efter ett glest hjulformat nät med vit zick-zack-snörning i mitten. Där sitter spindeln.

- Ser ni den, säger Anders och pekar med staven. Där mitt i bilden sitter min första getingspindel.

Vi letade alla intensivt på båda sidor av vägen. Var och en och tillsammans hade vi snart hittat ungefär femton olika individer på en sträcka av bara hundra meter. Nästan samtliga satt på den sida som låg mest i lä d v s vinkelrätt mot vinden, som sedvanligt drog från SV. Det var ett klart tecken.

Getingspindeln gör skäl för sitt namn.

Jag smög närmare. Spindeln satt tryggt kvar fastän jag var så nära. Jag fick tacksamt och enkelt fantastiska foton och mådde som en prins; kunde knappast se mig mätt på detta vackra djur.

Getingspindeln från buksidan. Man förstår att den annorlunda gul-svart-vita tigerrandningen är ett bra kamouflage.

Alla letade efter "en egen" modell i gräsets labyrintlandskap.

Att getingspindeln troligen har en specialdiet förstod vi snart. I nästan alla nät fann vi nämligen fångade gräshoppor; lämpligt stora och därmed perfekta byten för det glesa och lite "slarviga" nätbygget.

Fångade och buntade gräshoppsbyten.

Hemma i ateljén fortsätter jag nu att ta del av mer information om getingspindeln och dess historia:

Från att ursprungligen ha varit en Sydeuropisk och Nordafrikansk art spred den sig under 1900-talet norrut över Europa i etapper och de första getingspindlarna anträffades i Skåne på 1990-talet. Spridningen i vårt land har fortgått och idag påträffas arten över hela Sydsverige relativt allmänt upp till Mälardalen men den börjar nu hittas även i Norrland. De första individerna i Östergötland upptäcktes vid Linköping och Motala år 2015 och strax därefter anlände arten till Anders i Kinda, där alltså även jag fick möta den.

Artportalen: anmälda getingspindlar år 2023 fram till denna dag.

I Wikipedia läser jag att getingspindlarna sprids till nya platser under våren, då de nykläckta små ungarna kommer ut ur äggkokongen, stor som ett ekollon, och spinner var sin lång tunn tråd, vilken kan bära iväg dem, som luftplankton, väldigt långt genom lufthavet. Nymferna tycks därmed samordna arrangemanget till en gemensam färd, vilket kommer att väsentligt underlätta etableringen i nya områden. Verkligen spännande!

Idag är jag klokare och vet bättre hur jag bör gå till väga för att finna getingspindlar. Vid Tåkern år 2021 letade jag alldeles för grovt, om du förstår hur jag menar. Ty även om spindeln är stor i sig är upplevelsen mera i det lilla formatet. Jag var inte tillräckligt noga helt enkelt; hade inte rätt glasögon på näsan.

Nu kommer jag att leta vidare hemma. Jag läser i Artportalen att getingspindel är funnen på flera platser alldeles hemmavid, som närmast inte mer än fyrahundra meter bort. Inte visste jag detta, men som jag brukar säga - man kan aldrig veta allt.