torsdag 27 september 2018

27 september - Politiskt trixande

.
Corren har en ledarskribent som heter Christian Dahlgren. Jag tycker illa om många av hans idéer för att uttrycka det milt och jag vet att många håller med mig, och andra inte, precis så som det brukar se ut i politiska debatter och tyckanden.
Men en sak har han stått upp för under det senaste året - att lämna SD utanför, och därtill har han uppmanat sina kamrater i högergänget väldigt bestämt.
Detta har hedrat honom, tycker jag.

Men nu, efter valresultaten, när allting ska göras upp om bestämmande och majoriteter i kommuner, landsting och riksdag är Christian Dahlgrens tidigare så starkt förfäktade åsikt såsom bortblåst.
Inte för att han erkänner så där direkt och konkret att en annan ordning gäller nu, nej, han lindar in sidbytet i förtäckta ord och politiskt snömos.

Se här på det lilla klippet i början av dagens ledare:


Faksimil ur Corren 27/918. Ledare av Christian Danlgren

Så falsk detta klingar och så starkt kan suget efter makt uppenbarligen vara att man kan byta åsikt över en natt.
Notera att den politiska partisituationen i Linköping är densamma som i riksdagen. Se hur Christian Dahlgren tänker sig att en borgerlig minoritetsregim ska bygga på att SD röstar med. Men det säger han förstås inte utan hänvisar till en slags sannolikhetskalkyl där det rödgröna blocket finns med i marginalen.

Den sista slutklämmen, om den svidande bitterhet som S måtte känna inför denna risk/möjlighet, är verkligen cynisk i överkant.

Undrar om herr Dahlgren hade tänkt sig  komma undan med detta lappkast. Så inte.
Härmed är den krassa verkligheten avslöjad!


27 september - "Det är jag som är kung här"!

.
Min vän Kent Persson uppmärksammade bilden på Kungen och Landshövding Björn Eriksson i skriveriet nedan, vilken han fann vara lite rolig.
Den är från år 2007 och tagen vid dåvarande Tåkerntornet under planeringen av det nya Tåkerns Naturum. Kent undrade vad Kvällspressen skulle kunna göra av ett sånt foto.

Nåt sånt här kanske:


onsdag 26 september 2018

26 september - Landshövdingar på parad för Tåkern

.
Jag träffade Östergötlands landshövding Per Eckerberg några gånger i slutet av 60-talet bland annat i samband med reservatsbildningen av Tåkerns naturreservat. Det var han som faktiskt beslutade om reservatets tillkomst, nästan lite "kuppartat" eftersom motståndet från markägarhåll var starkt.
Han var en liten kraftkarl kan jag minna mig men jag hade aldrig någon "nära relation" till honom. Han satt många år, ända fram till 1980.

Göte Svensson hette efterträdaren och honom minns jag inte alls.

Det blev annorlunda med nästa landshövding Rolf Wirtén som kom att engagera sig mycket i sjön Tåkern. Han låg bakom bildandet av Tåkernfonden och blev en förkämpe för sjön.


Landshövding Rolf Wirtén berättar om sina minnen av Tåkernprojektet vid jubileum i september 2017, Naturum Tåkern

Genom Rolf Wirtén fick jag många uppdrag och engagemang i form av konstskapande, informationsskyltar och olika evenemang. Alla uppdrag och all medverkan genererade även många kungamöten och Rolf och hans fru Gunvor kom att bli riktigt goda vänner, en relation som står sig än idag. Jag är landshövding Rolf Wirtén mycket tacksam för min karriär inte minst för att jag ur hans hand också har fått mottaga ett förnämligt Kulturpris.



Nästa landshövding Björn Eriksson kom också att bli en personlig vän och det blev många tillställningar på Linköpings slott genom åren.
Han engagerade sig också i Tåkernprojektet och följde därmed upp Rolf Wirténs gedigna arbete med god hand och på sitt unika sätt.


Ritningarna till nya Naturum Tåkern visas för konungen.



Konungen och landshövdingen 1 oktober 2007.

Under Björn Erikssons ledning togs bland mycket annat beslutet om Naturum Tåkern.
Jag minns väl avskedsfesten vid Bjärka Säby gamla slott där det också stort klart att nästa landshövding skulle bli en kvinna. Vem var det?

Elisabeth Nilsson hette hon. En späd kraftkvinna från Sören längst upp i Bottenviken, en kvinna formad av odal och stål.
Jag fick omgående inbjudan till slottet och fick träffa Elisabeth och hennes naturintresserade man Arne. Det har blivit många träffar sedan dess och en slags vänskap, lite på distans, har tagit form.


Landshövding Elisabeth Nilsson och Ulla Björkman vid Naturum Tåkern 2017.

Även Elisabeth Nilsson visade intresse för Tåkern och naturen i Östergötland och tog bland annat som mål att försöka besöka alla Östergötlands naturreservat. Jag undrar om hon lyckades innan hon nu i september avgick. Hon hade gärna fått stanna längre.


Avskedsfesten fick jag vara med om på Konsert & Kongress i Linköping.

Alla "mina personliga" landshövdingar fick ett litet enkelt konstverk av mig som avskedsgåva - Östergötlands landskapsblomma, blåklint, som ett minne för framtiden. Jag vet att det har fallit i smaken.


Nu vill jag summera landshövdingeparaden med att säga ett tack från mig till er tre, som har betytt så mycket för mig. Ni har i hög grad bidragit till mina framgångar i yrket.

Ny landshövding, nyss vald är Carl Fredrik Graf. För mig personligen är han ett helt oskrivet blad och jag önskar honom all lycka och hoppas att han ärver Tåkernintresset från sina föregångare. Framtiden kommer att ge svaret.

Tack!

torsdag 20 september 2018

20 september - Nostalgin

.
När man börjar bli gammal kommer nostalgin som ett brev på posten. Man börjar avrunda livets bok med ständiga återbesök i fotoalbum, i minnet och inte minst i t ex Facebooks nätverk för "Gamla Mjölby" och liknande. Och naturligtvis möter jag i det senast nämnda forumet många av mina gamla vänner och kamrater. Vi är där "hela tiden", verkar det som.

Här är ett foto som vi hittade hemma hos pappa, i källarförrådet vid en liten genomgång. Nu står det framme vid hans minnesbord av mamma i lägenheten och jag passade på att göra ett par kopior för eget bruk.


En fotograf kom förbi.

Familjen Björkman ungefär år 1952 på Hargsvägen 16 A i Mjölby och ännu är min syster Gunnel och jag ensamma, utan vår lillasyster Eva som föddes 1955.
Så fina vi är och vad vackra de är, våra föräldrar.

måndag 17 september 2018

17 september - I slutfasen

.
Idag har jag hämtat hem utställningen från Galleri Kronan i Norrköping.
Ibland brukar jag säga "resterna av utställningen" men inte den här gången. Nästan allt var med i bagaget hem igen.
Det blev en publik succé, både i form av besök likväl som i mediabruset, sa galleristen Armine och konstnärskollegan och curatorn Åke Bjurhamn visade mig den positiva statistiken och de generösa tidningsartiklarna. Men försäljningsmässigt hade de båda hoppats på mycket mer och så även jag förstås, men ibland hjälper det inte att jobba med inspirationens liv och lust och sätta hälsan i pant. Har man dessutom inramningskostnader som redan från start äter hål i slutkalkylen så blir resultatet inte bra helt enkelt, och tro att man kan räkna hem något efter insatsen man gör i form av arbetstimmar känns än mer meningslöst. 
Nej, det går knappast att som konstnär av idag bli rik eller ens komma i närheten av en normalinkomst, det vittnar de flesta om. Pengarna finns, det vet vi alla, men uppenbarligen inte intresse och prioritering.
Normalt hade jag som tröst ändå kunnat inteckna en avi på 6 000 kr för "sveda och värk" från Sveriges konstföreningar i utställningsersättning, men si dom penga va slut för året fick jag besked om.



Faksimil ur tidningen Folkbladet, Norrköping. Den tredje stora och positiva artikeln om min utställning (se fler nedan).

Ja, så är det att vara konstnär, framför allt numera när konsten och hela kulturen hänger lite löst i nya generationers medvetande och ofta saknas helt i intressesfären.
Hur ska det gå? man undrar. Tur att jag har fått vara med om bättre tider tidigare och därmed en gång fått smaka på kakan. Om framtiden vet man intet och min karriär är i definitiv slutfas.

Nu är jag faktiskt rätt färdig...


Apropå rubriken.

Här är en länk till det mest dystopiska jag läst på länge. Det handlar om att  "Vi är i slutfasen av vår civilisation". 
Ingen trevlig läsning men nödvändig!




fredag 14 september 2018

14 september - Jag tänkte mig ...

.
...
att åka upp till Omberg häromkvällen, att försöka ta mig upp ur sjuksängen som jag legat i sedan i måndags efter en förkylningsomgång, för att se om det fanns kvar vatten i någon bäck på berget. Jag skulle nämligen behöva fylla på idéförrådet och hämta ny inspiration av ett litet vattendrags porlande stämning till mitt stora verk, vilket är på gång för offentlig miljö, oljemålningen på 160 x 200 cm.



Nu blev det intet av detta, ty trots regnen som kommit den senaste månaden, kanske 80 mm sammanlagt, så var det torrt i varenda bäck på berget. Det stämmer alltså, det jag läste i tidningen i veckan, att grundvattennivån är sämre än till och med vid förra årets katastrofläge. Man förstår att det måste komma mycket mera nederbörd än så här för att det "långsamma" grundvattenflödet ska kunna uppgraderas, regn i månader framåt eller en rejäl snövinter.

Den kom lite hastigt på vid dagens slut, idén om den lilla utfärden, och mest var det nog att jag bara längtade ut en stund, så att skissa på plats var inte möjligt, det fick bli dokumentation med kameran istället. 
Fotot ovan blev så vackert, tycker jag, med den lilla glimten av sen kvällssol i den torrlagda bäckfåran, att det kan få plats i min Naturliga dagbok.



När jag vände på huvudet åt andra hållet kom ett nytt motiv in i blickfånget; ett upprört Vättervatten som piskade mot Ombergs strandklippor i den starka västvinden.
Även detta vackra motiv måste förstås få plats.

Allt detta skrivs naturligtvis i en slags protest och desperation över den senaste veckans politiska misär. Undrar om jag någonsin kommer att orka uttrycka mina känslor om detta. Jag är bara så grymt besviken och ledsen över landets politiska tillstånd att jag gör en typisk projicering åt annat håll. Och som så ofta i behov av tröst blir lisan min hembygds vackra landskap.Vilken tur och lycka att jag har det att gå in i och luta mig mot så att jag, om en för blott en liten stund, kan förtränga högerpopulism, nynazism, inskränkthet och den tunga massan av förakt och fördomar.

tisdag 4 september 2018

4 september - Rapport från en utställning m m

.
Så var den gjord, vernissagen på min utställning på Galleri Kronan i Norrköping med hyfsat mycket publik, invigningstal av Kultur&Fritidschefen Maria Modig och avslutande middag med nästan hela min härliga familj i Knäppingsborgskvarteret krogmiljö.



Faksimil ur NT den 1 september 2018

... och så en recension i Kultursidan.nu


Jag känner mig verkligt nöjd med mitt eget arbetsbeting, bättre än så kunde jag inte göra det. 
Nu kan jag koppla av en stund t ex med en sedan länge eftersatt gräsklippning vid Stugan, rena rama djungeln att åtgärda.



Ett arbete som endast en Klippo samt egen stor insats gemensamt kan klara av. Nästan tre timmar tog det ändå och ovanpå detta måste jag dessutom återkomma inom en vecka eller så för att ta tag i det hela igen eftersom många tuvor består och kommer att resa sig igen så snart jag vänt ryggen till.

Lite senare ...



Nu har jag varit nere på Ödeshögs räddningsstation och räddat en ung sparvhökshane som kommit innanför portarna av misstag. Manskapet hade påbörjat en evakuering av fordon från den stora hallen, men jag lyckades fånga fågeln mot ett fönster varefter den genast återfick friheten och snabbt tog hög höjd och försvann bland molnen mot söder till personalens förtjusning och lycka-till-önskningar.
Lyckat för alla parter alltså!