måndag 29 augusti 2022

29 augusti - På besök hos getingar

På förmiddagen innan gästerna kom den 27/8 vältade jag min boulebana så att den skulle vara användbar under dagens begivenheter. Nu kom ju regnet och hindrade allt större spel men några klot hann kastas med mågen Jakob innan de första dropparna föll. Jag sa till honom att vara försiktig i bortre hörnet, där komposten står, ty där har getingarna byggt bo. De är ännu vänliga och obesvärade, fortsatte jag, men bäst att se upp ändå.

Jag hade rensat lite växtlighet runt omkring strax innan och då upptäckt en stor blomfluga som surrade runt öppningen till getingarna. Den var klart intresserad av boet och jag upplevde det som att den egentligen ville dit in, så jag smög fram med mobilen för att ta ett kort men då surrade den naturligtvis iväg igen så fotot blev oskarpt.


Bålgetingblomfluga, Volucella inanis.

Jag hade mina aningar och nu har jag fått dem bekräftade av Christian Luth på nätet, som vänligt meddelar att det är en bålgetingblomfluga som jag har sett. Han berättar också att arten utvecklas just i getingbillor och att den här möjligen sökte en värd för sina avkomlingar, eller var nykläckt ur getingboet.

Och som alltid tycker jag det är trevligt att göra en egen variant. 

29 augusti - Firande i skyfall

Min födelsedag firades i familjens hägn. Nästan alla var på plats och de som inte var med hedrades med en extra tanke. Tack alla mina kära för den fina uppvaktningen!

Och ett stort Tack framför jag även här offentligt till alla, cirka trehundra Facebooksvänner, som också tog sig tid att gratta mig och även skänka pengar till min insamling för Operation Smile.

Vädret var spännande under den där dagen den 27 augusti. Jag hade pytsat ut 29 mm nattregn ur mätaren på morgonkvisten och hoppades att den lilla ljusning man anade på himlen under förmiddagen skulle hålla hela dagen ut. Men icke! 

Lagom till festen brakade det löst. Vädret drog in över bygden med seglen hårt spända; Tor jagade jättar så vagnshjulen mullrade utan uppehåll och blixtarna riktigt bländade vår syn. Vi satt "ute" i glasrummet med hela scenariot inför öppen ridå. Regnet smattrade så starkt mot taket att vår gemensamma sångarkraft, sång ingår alltid i våra familjemöten, nästan, men bara nästan, överröstades och från stupröret stod en vattenkaskad ut som från det värsta spygatt..


En bräddfull regnmätare.

På en halvtimme kom 39 mm regn sen lugnade det sig något men fortsatte ändå regna i dugg och i skur under ytterligare ett dygn. Idag tömde jag så en bräddfull mätare och noterar att till de 30 mm jag redan tömt hade ytterligare minst sextio millimeter tillkommit. Totalt på ett dygn dryga 90 mm regn. Och jag som brukar skryta om det solrika och regnfattiga Ödeshögs ungefärliga 550 mm regn på årsbasis, det är sanning det, kunde nu konstatera att nästan 20% av denna årsnederbörd föll på blott ett drygt dygn, den 27 - 29 augusti 2022.

Min födelsedag blev alltså döpt i skyfall men idag den 29 augusti klarnar himlen mot blått och nordanvind sveper ner över bygden. Nu känns det som höst och som så ofta blir min bemärkelsedag just det datum som markerar gränsen.

lördag 27 augusti 2022

26 augusti - Att våga bryta en konformitet

Jag är lite nedsatt efter Covid, bara så att ni vet varför det blivit lite dåligt med uppdatering av bloggen den senaste tiden, men här kommer ändock en liten notis.

Vid Tåkerns strand nära Holmen breder stora bestånd av nickskära ut sig vid vattenbrynet. Denna korgblommiga växt är värd att studera trots sin anspråkslöshet och jag kan inte heller låta bli att undra över artens strategi, den att strunta i flaggningen - "här är jag!". Det tycks nämligen som att nickskäran klarar sig gott utan att ta för sig med prålande annonsering i konkurensen om att locka pollinerande insekter fastän den ju borde ta möjligheten efter sin förmåga, kan man tycka.

Jag vadar in i det manshöga beståndet av tusentals gulbruna blomkorgar. Detta låter sig göras nu men inte om ett par veckor när växten satt frön som med hakar och hyskor fastnar i och följer med allt textilt. Leran kippar om skorna och luften surrar av bin och humlor som hittar till den stora blomstermängden mer än väl. Jag ser nämligen där inne något som lyser gult och det är dit jag är på väg.

Nickskära vid Tåkerns strand. Av tusentals blommor är det bara en enda som sticker ut med vackert höggula strålblommor runt korgen. 

Mitt i den täta växtmattan lyser en blomma upp tillvaron, en enda blomma av nickskära bland  tusentals anspråkslöst bruna prålar med vackert klargula strålblommor runt korgen. Den bryter ett mönster, en särling i konformiteten; en som vågar sticka ut. Varför? Och hur går det till?

lördag 20 augusti 2022

20 augusti - Just i nacken

Det kliar i huvudet. Jag hittar flera små irriterande bölder runt bakhuvudet ner mot halsen och plötsligt känner jag hur något kryper i de fina fjunen vid örontrakten. Jag far ut i badrummet och rufsar runt med händerna över tvättstället.

Där ligger den plötsligt, älgflugan, vinglös och platt. Den fick jag med mig hem redan igår eftermiddag och nu trodde den säkert att den hittat sin fristad i mitt hår, eftersom den redan kapat sina vingar.   

     

Jag klämmer den mot porslinet och en skvätt rött blod visar att den smakat på mig under natten. Upplevelsen delar jag med många. Att vara ute i skogen idag innebär med största sannolikhet att man angrips av minst en av dessa lusflugor, som bär det officiella namnet Lipoptena cervi, hjortfluga.

Det var emellertid inte bara hit jag ville komma, det vore att slå in öppna dörrar, nej, jag tänker på det där med älgflugans strategi - hur den alltid söker upp just nacken.

Till nacken är det svårt att komma om man är älg eller hjort. Där finns den tryggaste platsen för älgflugan att börja profitera sin värd. Märkligt att den också vet var min nacke är, tänker jag, och facineras såsom så många gånger tidigare över den där lilla vetskapen som plötsligt slår en, att älgflugan alltid har koll på var nacken är även när det handlar om människor.

onsdag 17 augusti 2022

17 augusti - Istället för att tycka synd om sig själv

Nej, nu är det nog med navelskåderi i sjukdomskläder. Jag tar mig samman och tar mig ut. Närmast till hands med speciell natur att locka mig till kraftsamling är klippängarna vid Stora Lund; de som min vän Peter Fredricson en gång "döpte till" Alviks ängar.

Jag sätter mig högst på berget med utsikt in mot Omberg rakt norrut, odlade åkrar i öster och Vätterns blåa vatten i väster. Från badplatsen nedanför mig hör jag skratt och plask och nog finns suget efter sådan svalka men där går ännu gränsen.

Istället plockar jag fram mitt akvarellmåleri ur ryggsäcken och börja skissa i de tre  nämnda riktningarna: mot Omberg, mot slättens åkrar och mot Vätterns vida vatten. Det blir tre snabba akvareller; två timmar är just vad jag orkar trots att jag sitter bekvämt och stilla. Solen börjar nämligen bryta igenom moln och soldis och luftfuktigheten efter gårdagens våldsamma åskväder ligger som ett blytungt vått ulltäcke över mig och bygden, därefter blir det hemgång till lunch med Ulla med några färdiga alster i bagaget.


... mot Vättern.


... mot Omberg.

... mot slättens ockra åkrar.

17 augusti - Segt!

Jag tog ett nytt covidtest igår. Positivt! Alltså, infektionen består. Det är väldigt segt med usel ork och hosttäppa och jag känner mest för att ligga hela tiden. Inte alls bra! Ni får vänta en stund till på lite gladare skriveri i min blogg.


Inte lika ilsket rött idag men covidinfektionen består. 

torsdag 11 augusti 2022

11 augusti - Kort uppdatering om Ombergs fjärilar

Här följer en kort uppdatering för att visa att "jag lever". Senaste veckan har jag ägnat åt virusbekämpning, om det är Covid 19, vilket jag befarar trots negativ snabbtest, eller någon annan variant, är alltså oklart. Hur som helst har jag varit rejält påverkad med hosta, influensakänsla och hög feber.

Tillägg den 12 augusti:

Kände för att testa mig ännu en gång idag på förmiddagen och den här gången blev det som förväntat - positivt. Nu vet jag vad det var som drabbade mig mitt i arbetet, precis som jag trodde.

Trots detta, vilket väl är alldeles uppåt väggarna, har jag målat huset alldeles uppåt väggarna. Två gavlar om 60 kvadratmeter upp till 8 meters höjd är nu färdiga. Jag tog hjälp av en rejäl skylift som jag och en uthyrare till slut lyckades baxa ända intill bägge sidor genom apelgård, förbi stenmurar och diverse andra hinder. Efter dessa två dagars pers är även jag färdig! Lova att inte skvallra för min husläkare. Det ska inte upprepas.

Efter förmiddagens välbehövliga vila satte jag mig i bilen idag och for upp till Sjövägen på Omberg. Jag ville bara komma ut och ta det lugnt en timme eller två samt följa upp vad som hänt på fjärilsfronten.

Där händer det saker för varje dag. Torkan får nu hampflockeln att sloka i solen, blommorna mognar snabbt och fjärilsbeståndet ändras kontinuerligt.

1. De tidigare så allmäna silverstreckade pärlemorfjärilarna börjar åldras och försvinna. Idag räknade jag till ungefär 50 exemplar. 

2. Amiralerna som fullkomligt invaderade bygden för en vecka sedan har spritt ut sig och glesnat något men nog såg jag åtminstone 200 exemplar i och runt hampflockeln.

3. De vita fjärilarna, kålfjäril, rovfjäril och rapsfjäril minskar nu snabbt.

4.  Citronfjäril, påfågelöga och nässelfjäril dokumenterades med en handfull vardera.

5. Ett vinbärsfuks sågs.

6. Årets första tistelfjärilar, 2 st, hade hittat till hampflockelbestånden.

7. Bland de glesnande pärlemorfjärilarna upptäckte jag tre stycken fräscha individer av storfläckig pärlemorfjäril. En vackert tecknad art med stora pärlemorfläckar på bakvingens undersida. Kul!

8. Ännu är inte en enda kartfjäril observerad i år!


Triss av fjärilar i en bild: överst tistelfjäril, underst amiral och däremellan storfläckig pärlemorfjäril.


Men som sagt, den storfläckiga pärlemorfjärilen görs sig bäst från undersidan.

Och med denna kärnfulla rapport vet ni alltså att jag lever, men nu åker jag hem och lägger mig igen.

lördag 6 augusti 2022

6 augusti - Alla dessa våra minsta

Lite har jag nu någon tid snöat in på dessa våra minsta i naturen. Du har säkert noterat detta, att jag berättar om fynd av både galler och småflugor. Det är en slumpens skörd, vill jag mena, ingenting jag har planerat, det har bara blivit så att jag under mina vandringar har dokumenterat företeelser, som jag har mött och undrat över.

Häromdagen till exempel, när jag letade kartfjärilar på Omberg, men inte fann några, såg jag en udda åkertistel vid vägkanten. Den hade en egendomlig svulst. nästan som en frukt, mot toppen av stjälken, så jag tog ett foto för säkerhets skull och tänkte, att nu när möjligheten ändå finns, med alla dessa hjälpsidor för artbestämning på Facebook, kan jag ju slänga iväg en undring om vad.

Jag fann en gall på en åkertistel.

Det dröjde någon timme bara, så kom svaret och det var Per Wahlen som skrev:

"Urophora cardui - bör det vara - en borrfluga".

Jag är väldigt tacksam för samarbetet och jag har nyfiket letat vidare om denna lilla borrfluga, släkt med den Anomoia purmunda, som jag fann den 28 juli och berättade om i bloggen nedan.

Resultatet av min sökningar överraskar, ty det visarsig att borrflugan Urophora cardui, antagligen aldrig tidigare har påträffats i Östergötland. Omberg blir härmed det nordligaste fyndet för arten i Sverige och jag blir "landskapsfyndare" - hoppsan!

Gallen jag fann innehåller larver som går till förpuppning i höst. Nästa vår kläcks, om allt går väl under vintern, nya små, eleganta borrflugor. Så vackra är de med sina brokiga vingar, ser jag på lånade bilder, att jag bestämmer mig för att göra en egen liten rekonstruktion. Så här:

Tillägg den 12 augusti 2022.

Sedan detta fynd gjordes har jag ytterligare ett par gånger varit på platsen för att utöka dokumentationen av denna för Östergötland antagligen nya art av borrfluga. Det visade sig att i området vid grusvägen fanns mängder av galler av arten.


Miljöbild. Det är på ungefär 100 meters sträcka, längs den soliga norra sidan av vägen som beståndet av gallbildningar finns, i ett varmt och lugnt läge med infallande sol nästan hela dagen runt.

Jag har gjort en vandring längs vägen och räknat in cirka  hundra gallbildningar, ibland upp till ett tiotal på samma åkertistel. Gallerna har varit i olika storlek och färg samt i olika lägen på värdväxten, där de största, mörkare och därmed äldsta har funnits längst ned och de yngre allt högre upp på plantan, vilket visar "angreppen" från borrflugan har fortgått under ett par veckors period.

Här följer några fler foton från lokalen.




fredag 5 augusti 2022

5 augusti - Invasion av amiralfjärilar på Omberg

Förra året vid den här tiden fanns det gott om den nyinvandrade fjärilen Kartfjäril på Omberg. Jag besökte bestånden av den rikblommande och fjärilslockande växten Hampflockel längs Sjövägen på västra Omberg många gånger för att riktigt få njuta av den vackra arten som succesivt intagit södra delarna av vårt land under de senaste tjugo åren.

Kartfjäril fotograferad i juli 2021. Klicka på bilden och du kommer till aktuellt reportage i min Naturlig dagbok.

Självklart tänkte jag att "nu har kartfjärilen kommit till Omberg för att stanna, växa till i bestånd och bestå". Men det var uppenbarligen inte riktigt så enkelt. Kanske var de många kartfjärilarna förra året bara resultatet av en övergående lokal sommarinvasion, så där som det fungerar hos t ex tistelfjäril och amiral. 

I år har jag alltså sökt igen, men fruktlöst. Hampflockeln blommar lika doftande och lockande som förra året men kartfjärilarna är inte där och hur jag än har spanat har jag tills idag inte sett en endaste individ. Jag känner förstås till dessa ständiga variationer i skiftande bestånd och utbredning i naturen, så jag är nog mera ledsen än överraskad egentligen. Fynd kan verkligen överraska åt båda håll, både negativt och positivt.

Om kartfjärilarnas frånvaro på Omberg hittills i år överraskar negativt, så låt mig då berätta om ett exempel på det motsatta.

Igår invaderades Omberg av amiralfjärilar. Det var en alldeles enastående upplevelse och jag är så precis, att jag faktiskt säger "igår", ty fram tills dess hade jag bara sett några enstaka exemplar på berget. Jag körde runt på grusvägarna på bergets södra halva, där jag har löfte om tillträde trots skyltar och annat och det började direkt längs norra kanten av Höje äng, att  mängder av amiraler lyfte framför bilen. Jag stannade bilen och tog ett foto genom vindrutan:

Drygt tjugo amiraler på tio meters vägsträcka visar på tätheten.

Överallt på grusvägarna och längs vägrenarnas blommor och substrat satt amiraler och lapade fukt och energi. 

Jag åkte kors och tvärs, från Höje längs Surmossen till Sjövägen norrut och backen vid Bramsens väg för att sen ta Vallgatan söderut tillbaka mot Höje igen. Fullt överallt, men jag kunde inte räkna dem alla. Dock är jag övertygad om att jag såg flera 1000 amiraler igår.


Hur kan man förklara något sådant? Det är ju känt att amiralen är en flyttfjäril av rang. Den kan komma redan tidigt på våren i litet antal. Dessa individer förökar sig med en sommargeneration, som lever in mot hösten och troligen, nästan alltid, dör under vintern i vårt land, eftersom de inte går i definitiv vinterdvala utan är anpassade till den milda vinterns varmare perioder med aktivt födosök. 

Samtidigt är det så, att flera immigrationsvågor av amiralfjärilar kan nå vårt land under sommaren söderifrån. Vissa år finns alltså en blandning av "inhemska" och immigrerade individer på plats under hösten. Om det även sker ett retursträck av amiraler söderut innan vintern, såsom det är känt hos tistelfjärilen, vet jag inte, men det är säkert troligt.

Jag upplevde att de amiraler som plötsligt dök upp på Omberg igår såg väldigt fräscha ut. Detta kunde ju tala för att de var nykläckta på plats, men å andra sidan vore det ju märkligt om en sådan överväldigande mängd kunde ha kommit ur sina puppor samtidigt, att jag ändå tror på invandring i stor skala och då kanske från närliggande områden söder/sydost om Sverige, varvid fräschheten ändå kunnat bestå.

Jag gör väl som jag brukar, lägger ut min upplevelse från Omberg igår på nätet för att få in synpunkter och parallella beskrivningar.

tisdag 2 augusti 2022

2 augusti - Det oväntat stora i det lilla.

Häromdagen besökte jag området runt Bjärka Säby längs Stångån, några mil söder om Linköping för lite teckningsarbete på plats. Som jag har berättat nedan, den 28 juli, satt jag vid dämmet över ån och skissade på några enkla akvareller. Vad jag emellertid inte berättade är att jag också fann en egendomlig växt, en smällglim, som hade ett väldigt ovanligt utseende.

Bilden på den egendomliga smällglimsplantan som jag presenterade i FB-gruppen "Galler".

Jag presenterade bilden i FB-nätverket "Galler", d v s växter som på grund av  angrepp från svampar, insekter eller annat, antar egendomliga skepnader som helt bryter mot det ordinarie, såsom sömntorn på nypon, galläpplen på ek m fl.

Jag stack ut hakan lite genom den bifogade texten:

"Fan tro´t, men det är faktiskt en smällglim. Vad har orsakat detta? Bjärka Säby Linköping, Ög 220727".

Svaret lät inte vänta på sig. Administratören själv, biologen Hans Rydberg, Gnesta, svarade detta:

"Brachycolus cucubali, namn på en bladlus som går på smällglim. Sällsynt och bara ett fåtal fall rapporterade från Sverige".

Jo, så kan det gå, om det nu kommer att godkännas; det första fyndet av bladlusen Brachycolus cucubali i Östergötland och det 4:e fyndet i landet enligt Artportalen, där jag nu har anmält observationen. Man kan finna det oväntat stora även i det lilla formatet!

Och liten är den ju, den lilla bladlusen som orsakat gallen. Jag har letat efter referenser och funnit att den vingade bladlusmodern är svart till färgen men annars mest ser ut som vilken vingad bladlus som helst, ungefär så här alltså: