Jag är lite nedsatt efter Covid, bara så att ni vet varför det blivit lite dåligt med uppdatering av bloggen den senaste tiden, men här kommer ändock en liten notis.
Vid Tåkerns strand nära Holmen breder stora bestånd av nickskära ut sig vid vattenbrynet. Denna korgblommiga växt är värd att studera trots sin anspråkslöshet och jag kan inte heller låta bli att undra över artens strategi, den att strunta i flaggningen - "här är jag!". Det tycks nämligen som att nickskäran klarar sig gott utan att ta för sig med prålande annonsering i konkurensen om att locka pollinerande insekter fastän den ju borde ta möjligheten efter sin förmåga, kan man tycka.
Jag vadar in i det manshöga beståndet av tusentals gulbruna blomkorgar. Detta låter sig göras nu men inte om ett par veckor när växten satt frön som med hakar och hyskor fastnar i och följer med allt textilt. Leran kippar om skorna och luften surrar av bin och humlor som hittar till den stora blomstermängden mer än väl. Jag ser nämligen där inne något som lyser gult och det är dit jag är på väg.
Nickskära vid Tåkerns strand. Av tusentals blommor är det bara en enda som sticker ut med vackert höggula strålblommor runt korgen.
Mitt i den täta växtmattan lyser en blomma upp tillvaron, en enda blomma av nickskära bland tusentals anspråkslöst bruna prålar med vackert klargula strålblommor runt korgen. Den bryter ett mönster, en särling i konformiteten; en som vågar sticka ut. Varför? Och hur går det till?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar