måndag 29 augusti 2011
29 augusti - Att nödgas döda en igelkott
Ulla är den som upptäcker igelkotten, som kommer vinglande och skakande och med ett släpande bakben, i trädgården vid altanen.
- Vad är det som har hänt? undrar hon. Du måste göra något Gunnar. Det ser så otäckt ut.
- Den ser inte ut att ha blivit påkörd eller något sådant, menar jag. Kanske har den ätit råttgift eller kommit i närkontakt med för många getingar på en gång vid dammen eller fått ett huggormsbett, men det förstås låter inte så sannolikt så här mitt inne i ett villaområde.
Dåligt mår den i varje fall, verkar ju vara riktigt illa däran.
Så jag lyfter in "kotten" i skydd under spaljépäronträdet i rabatten och Karin ordnar en skål med utspädd mjölk framför nosen på den.
Men den är strax på väg ut i solen igen, steg för steg långsamt och plågsamt söker den instinktivt efter en dold utväg ur lidandet.
Vi låter den vara ifred hela dagen där den ligger på trädgårdsgången men under tiden blir den bara sämre och sämre och till slut ligger den på sidan med sprattlande ben.
- Du måste göra något åt det hela, säger Ulla. Den plågas ju verkligen.
Att slå ihjäl en igelkott känns svårt, så jag hoppas på "underverk" och låter det gå över natten efter att åter ha lyft in det plågade lilla livet i skydd i rabatten.
Men morgonen därpå, när regnet dessutom har börjat strila, är det nästan över. Igelkotten ligger helt stilla med undantag av det där vibrerande bakbenet som sticker fram.
Nu finns ingen återvändo. Jag avslutar igelkottens liv snabbt men hjärtsnörpande, innan någon annan är uppe för att se eller kommentera.
Jag skulle vilja sända in den till obduktion för att få reda på orsaken men stoppar bara in den i ett tätt buskage på tomtens baksida. Det blir enklast så och för igelkotten kvittar det ju lika nu.
söndag 28 augusti 2011
28 augusti - Astrakaner
Nu har jag ätit upp det sista av årets astrakanäpplen, efter att först ha fotograferat det ordentligt.
Vi har ett träd av Gyllenkroks astrakan, utsett till Östergötlands landskapsäpple, i trädgården och vi är väldigt glada över detta goda sommarätäpple även om det ganska ofta drabbas av fruktmögel. Men som sagt nu är det över för i år - ytterligare ett steg in i hösten är taget.
Gyllenkroks astrakan.
Jag tänker på Wilhelm Moberg som lät Kristina i "Utvandrarna" längta tillbaka till Sverige då hon höll ett astrakanäpple i sina händer där borta i Minnesota - "Ryskäpplen" kallades de visst på den tiden - "stammande från staden Astrakahn vid Volgas mynning i Kaspiska havet" (kanske) och flera sorter finns i Sverige idag.
Hur och var just Gyllenkroks astrakan har sitt ursprung är osäkert men troligast är att stamträdet växte i Regna i norra Östergötland där det har beskrivits från mitten av 1800-talet och att den adliga ätten Gyllenkrok ägde gården under 1700 - 1800 talen kanske kan ge tyngd åt den dokumentationen (läser jag i Anton Nilssons bok "Våra äpplesorter" utgiven av Nordiska museet 1986).
Jag tänker i detta sammanhang på Andrew Peterson från Sjöarp i Ydre kommun i södra Östergötland.
Det var en intressant dokumentär om hans liv i TV för någon vecka sedan med material hämtat från "Andrew Peterson sällskapet" - http://www.andrewpeterson.se/ .
Andrew Peterson var verklighetens Karl-Oskar och han var en mycket driftig och duktig äppelodlare, förtäljde dokumentären, och han vann flera priser "over there" för sina fina "ryskäpplen". Så långt hade Wilhelm Moberg läst in sig på astrakaner i den fantastiska dokumentation i form av alla dagböcker som Andrew Peterson skrev ända fram till sin dödsdag. Och att han lät Kristina längta just över ett sådant äpple får därmed en möjlig eller till och med trolig förklaring även om Moberg sen förfuskade det hela genom att biologiskt oriktigt låta Karl-Oskar föra med sig "astrakan"-kärnor hemifrån Sverige. Sånt går förstås inte. Det måste ha varit ympar, det vet de flesta idag - hur nu det gick till under 1800-talets långdryga restider från Sverige till Amerikat.
torsdag 25 augusti 2011
25 augusti - Bålgeting och nässelfjäril
Något egendomligt kommer farande genom luften, rakt över mitt huvud, där jag sitter och studerar resultatet av mina senaste penseldrag.
Det ser ut som ett stort brunt löv som emellertid aldrig dalar mot backen utan istället far uppåt och landar i knäckepilen vid åkerkanten.
Jag går genast dit förstås för att försöka utröna vad detta är för konstig företeelse.
En bålgeting äter nässelfjäril.
Det är en stor bålgeting, kanske en nykläckt drottning, som har fångat en nässelfjäril och nu sitter hon där och knipsar av fjärilens vingar med sina starka käkar, vilka sakta dalar ner mot marken.
Strax därpå kommer en trollslända, jag tror att det är en brun mosaiktrollslända, på jakt efter en rapsfjäril tätt över backen. Alldeles vid mina fötter kastar sig, verkligen kastar sig, fjärilen ner i gräset för att undkomma och lyckas också.
Jag har inte sett det här tidigare. Att fjärilarna är utsatta av både bålgetingar och trollsländor. Kanske är det begynnande födobrist?
Ja nu har jag i alla fall fått ytterligare alternativ till vem det är som äter fjärilarna vid Stugan. Jag undrade ju faktiskt om detta för inte så länge sedan här i min Naturliga dagbok.
(Se nedan under den 19 augusti "Innan regnet").
24 augusti - Kal knipprot på Omberg
- Det här är nog det sämsta året som jag har sett under tjugo års inventeringar på berget, säger Lars. Beståndet och utbredningen av kal knipprot brukar variera väldigt mellan åren men aldrig har jag sett så få som nu; säkert inte fler än några tiotal individer, fortsätter han. Vissa år kan det vara fyrsiffrigt och alla lägen däremellan gäller.
- Menar du, frågar jag, att du har inventerat så noga under alla dessa år Lars och att du är säker på att det ibland har varit fråga om tusentals exemplar på berget?
- Svar ja, replikerar Lars snabbt.
Lars med käppen visar Janne ett av de få blommande exemplaren av kal knipprot på Omberg i år.
Vi har parkerat strax bortom Strand på södra Omberg i kanten av den mäktiga bokskogen.
En liten kaffetår ur termos bjuder Lars på först och sen berättar han.
Vi vandrar bara ett litet stycke in i dunklet, genom en av flera slukrännor vid vägkanten.
- Här, pekar Lars, har jag räknat in ett par individer tidigare i sensomras. Idag är de förstås överblommade. De är ganska små i år och de som är finns i brynen.
Epipactes phyllantes, heter den på latin säger Lars, men jag skulle mycket hellre vilja döpa tillbaka till: "E. confusa - den svårbegripliga knipproten", så hette den nämligen tidigare. Och mystisk det är den verkligen och berättigad till ett sådant vetenskapligt namn, fortstätter Lars.
Jag trodde jag visste men än jag gjorde om den kala knipproten på Omberg. Men det Lars berättar väcker många nya intressanta frågeställningar om växtens biologi.
- Du borde doktorera i ämnet Lars, säger jag.
onsdag 24 augusti 2011
24 augusti - Spindelliljan blommar
Spindellilja, Hymenocallis littoralis.
Jag fick den av Gerd på apoteket i våras.
Jag hade sett den där i fönstret för något år sedan och undrade om det var möjligt att få ett skott av den vackra liljan från norra Sydamerika och Mellanamerika.
- Jag säger till när jag har något åt dig, sa Gerd.
Så i våras kom hon med den, hon hade den i cykelkorgen, och jag planterade växten i en stor kruka och placerades den i fönstret.
tisdag 23 augusti 2011
23 augusti - Några upplevelser vid sidan av en målardag vid Tåkern
Det var en ordinär målardag vid Stugan vid Tåkern igår.
Jag anländer på morgonen, som alltid, efter att ha inköpt varor och inmundigat en snabb kopp kaffe vid Hejla lanthandel, parkerar under syrenerna, vid soptunnan, med baken vänd bort från sydvästvinden som ännu bär lite regn i sin kjol, för att slippa få in väta genom min plastade bakruta.
Den säregna svampen jordstjärna. (Artbestämning ej gjord).
Jag vandrar sakta ner längs den korta stigen till huset, spanande efter snokar och annat.
Under syrenhäcken ser jag att en jordstjärna har spruckit upp från igår. Naturligtvis lägger jag mig på mage och dokumenterar med kameran, sånt får man inte missa.
Visst är det en märklig och vacker svampkropp.
(Zooma gärna in och kika på sporlagret i närbild genom att klicka på bilden).
Sen när jag öppnar dörren uppmärksammar jag nässelfjärilen som satt sig att sova på insidan av ytterdörrens glasruta. Jag tänker att den testar en lämplig övervintringsplats.
Den är så stilla att jag kan nudda den med mina fingar, ty ännu är luften sval. Men en timma senare är den ute och flyger i tilltagande varmsol; dansar runt med de andra nässelfjärilarna som fått chansen att överleva till nästa vår.
I ogräskrattet, där jag släppte fritt vinbergssnäckorna häromdagen, surrar en hel drös humlor omkring. Det riktigt viner i luften av ett tjugotal stressade humledrönare på jakt efter parningsvilliga drottningar.
Allt sker inom några kvadratmeters yta och håller sig lågsniffande, ibland till och med på marknivå, inte alls som jag har förstått att det går till hos getingarna, uppe bland trädkronorna.
Mest verkar det dock bli besvikna misstag i uppvaktningen för de kåta drönarna; brist på drottningar gäller uppenbarligen. Men med detta är det kanske exakt som det ska vara d v s en sällsynt lyx att få komma till på riktigt för att endast det bästa av det bästa ska få leva vidare till nästa vår, såsom Darwin kanske skulle ha sagt.
Jag sitter i brassestolen och gottar mig i sensommarvärmen med en kopp kaffe i gräset, gloende på mina halvfärdiga oljor som täcker stugväggen, upphängda på tretumsspikar; det är så jag gör; då en brummande insekt landar på min t-tröja - en aspvedbock. Den viftar med sina långa antenner för att spana av omgivningen; doftar av partikelströmmarna efter feromonerna från någon lockande hona.
Han är helt omedveten om det prekära läget men kan känna sig helt trygg hos mig. Efter en stunds dokumentation sätter jag honom på en späd aspkvist att söka vidare i livet.
Så ser det ut där jag sitter i min stol. Livets alla små nycker passerar förbi: Svalorna kommer i små gäng över hustaket, alltid i en och samma riktning, ladusvalor mest men även enstaka hussvalor och backsvalor.
En något senfärdig tornseglare flyger också över. Den ser jag när jag kisande spanar högre upp under molnen.
De första bofinksflockarna dyker upp, lättar från trädkronornas tak och flyger ut över åkerlanden.
Dagens portion sädesärlor samlar sig för sin kvällsresa som alltid påbörjas en timme före solens nedgång för att sen pågå tills natten går över i dag några tiotal mil längre mot söder.
Trollsländorna blixtrar i solskenet och vattensorkarna underminerar min trädgård i allt raskare takt så jag måste vara försiktig vid gången däröver för att ej vricka mina finlemmade vrister.
Det är sommarvarmt en stund och mitt ansikte rödsvider men det känns ändå som ganska mycket höst redan.
En brun kärrhökhane seglar uppåt mot molnbasen.
Ofta lägger jag huvudet bakåt och stirrar in i zenit. Högt däruppe finner jag också några rovfåglar i termiken och högst upp av dem alla hittar jag en brun kärrhök, en hane, som stiger ännu högre på stela vingar och slutligen bara kan följas i handjagaren (kikaren alltså).
Däruppe, som en liten prick under molnbasen viker den in sina vingar och glider iväg på spetsiga knogar rakt mot söder.
Jag följer den så länge jag kan och på ungefär en minut har den försvunnit säkert 5 km bort (= 100km/h) utan att ha verkat tappa speciellt mycket höjd. Vilken effektivitet i konsten att fly vårt boreala land.
Detta var små brottstycken från sidan av, under en tämligen ordinär målardag vid min stuga vid Tåkern. Men visst kan sånt kallas för rikedom.
Och sen fick jag lite målat också förstås, på två oljemålningar den här dagen. Men det får bli till senare historia.
Den 1 oktober har jag vernissage på min nästa utställning.
23 augusti - Bakslag
Jag lastar ur boulegrejorna och den nyinköpta pizzan. Ensam hemma, hungrig som sjutton och ganska trött efter en hel dags klubbmästerskap i boule i moderklubben Club de Boule i Gränna, där vi för övrigt vann dubbeln, Rolf och jag, i ett ögonblick av okoncentration, händer det.
Jag sitter i bilen inne i garaget efter att precis ha kört in. Smällen som ännu dånar i öronen var skrämmande. Garagedörren bakom mig gungar nu i nästan nedfällt läge.
- Oj, den föll igen över bilen, tänker jag. Den har varit lite skranglig en tid nu efter mer än trettio års dagligt slitage.
- Eller glömde jag bagageluckan, tänker jag igen. Men nej, den är ju stängd.
Det tar tid för mig att förstå vad som har hänt. Egentligen inte förrän dagen därpå när jag röjer upp det hela: en krossad bakruta, bräckt vindrutetorkare där bak och sen lite skrapskador i lacken.
Med plastad bakruta får besöket på bilverkstan anstå till nästa vecka.
Jag får ett mycket vänligt och effektivt bemötande både hos försäkringsbolag och bilverkstad. Det går alltså ingen nöd på mig. Det hela är världsligt, som Astrid Lindgren brukade säga, och ekonomiskt knappast besvärligt och några spydiga kommentarer har inte heller hörts, trots att de borde ligga nära på lut. Alla anar säkert att dylika möjligen kan slå tillbaka, kraftigt och överraskande - som en baklucka på livets bil.
fredag 19 augusti 2011
19 augusti - Törnskata
Hjärtat hoppar till en smula innan det åter lägger sig till ro efter nödvändig kikarkonstultation.
Ungfågel av "vanlig" törnskata.
19 augusti - Innan regnet
Innan regnet ...
... åker jag ner till Stugan då suget efter skapande måleri trotsar den regnfront som snabbt närmar sig bortom Omberg. Jag får vara nöjd med de två timmar som ges mig innan regnet smattrar på altantaket och fukten känns alltför besvärande.
Innan regnet ...
... tänder jag upp i vedspiseln. Skorstenspipan är fylld av tung och fuktig luft och det ryker in besvärligt innan det slutligen tar sig och sprakar skönt.
Innan regnet ...
... flyger ladusvalorna lågt under almarna för att fånga insekterna som tätnar i lä.
Innan regnet ...
... ser jag tranparet stolpa omkring med sin stora unge i stubben ända uppe vid vägkanten. Vildmarksfågeln är inte sig själv längre.
Innan regnet ...
... undrar jag så över vem som ätit alla fjärilarna. En fågel säkert. Men vilken? På stigen ner till Stugan finner jag därför gott om strödd skönhet.
Rester av nässelfjäril.
Rester av rapsfjärilar.
I regn ...
... vänder jag åter till Ateljen i Ödeshög.
torsdag 18 augusti 2011
18 augusti - Att flytta natur I
Människan med sin verksamhet har varit en mycket bidragande orsak till artförflyttningar i naturen. Säkert minst hälften av Sveriges alla växter, skulle jag tro, kan tillskrivas oss, medvetet eller omedvetet och därtill finns mängder med andra organismer där vi varit behjälpliga.
Vinbergssnäckan är en typisk människoförflyttad art. Den hör ursprungligen hemma i södra och sydöstra Europa och fördes troligen hit av munkar på 1100- 1300talen såsom en representant för "fisksläktet" eftersom den som sådan kunde ätas under fastan, då man sade adjö till allt kött (karneval).
I min hembygd finns idag vinbergsnäckor här och var, både i samhällen och på landsbygden. Den kan med fog numera betraktas som en god svensk art med hemortsrätt i vårt land.
Vinbergsnäckorna parar sig.
Här är fem individer inblandade och eftersom arten är hermafrodit kan de både bli befruktade och dela med sig av egna spermier.
Snacka om avancerad gruppsex!
I Tåkernbygden finns det ställvis gott om vinbergssnäckor. De trivs i den fuktiga och rikt grönskande miljön.
En kaffemugg full med vinbergssnäckor.
Under färden genom Dags mosse häromdagen passade jag på att plocka med mig ett litet antal snäckor på väg ner till Stugan.
Det hade precis regnat och över gruset kröp mängder av dem.
Jag fyllde en tom kaffemugg. Åtta stycken tror jag att jag fick rum med
Så har jag åter varit i farten med att förändra naturen.
Jag släppte ut sniglarna i ett vilt parti av trädgården vid Stugan. Där har jag hittills inte sett några vinbergsnäckor.
Nu får jag se hur det går. Blir det gott om dem kanske jag bjuder på vitlöksgratinerade sniglar. Jag gillar det faktiskt!
Och skulle det visa sig bli väldigt gott om dem i framtiden just här så finns härmed förflyttningen dokumenterad och redovisad för kommande naturalhistorisk skrivning.
tisdag 16 augusti 2011
16 augusti - Marie vann akvarellen
söndag 14 augusti 2011
14 augusti - 40 000 bloggbesökare
Idag troligen eller i morgon kommer min blogg "Naturlig dagbok" att passera 40 000 besökare sen den 23 mars 2009. Dessutom har min hemsida haft drygt 200 000 besökare sen starten år 2000. Allt detta tycker jag är fantastiskt och värt att fira.
fredag 12 augusti 2011
12 augusti - Avspänd kanotfärd
Vi ger oss ut på en liten kanotfärd, Ulla och jag, på Tåkern, eller åtminstone i dess ena kant. Vi paddlar från båtplatsen vid Stugan endast femtio meter norrut i Renstad kanal, sen svänger vi in på den nya rättöversfarleden till Ramstad kanal, där vi först vänder söderut till under vägbron där vi dock inte kommer längre, ett gåsgaller blockerar framfarten, så vi vänder åter ut mot sjön, men endast i 500 m, sen är det åter stopp, nu på grund av väldiga grenbrötar från bankernas knäckepilar som har täppt till åloppet.
Längre än så är det heller inte tänkt idag. Detta är en färd i lugnt och vilsamt tempo med solen brännande i ansiktet och i lä för nordanvinden bakom de höga vassarna. Matsäcken är med. Ulla sitter där fram och jag styr i aktern. En och en halv timma är vi ute.
Knölsyska blommar rikligt vid kanalens kant.
Vi "ankrar" i vegetationsrikt lugnvatten, där känslan är nästan tropisk. Mängder med sländor svärmar omkring: enstaka flicksländor, ett par jungfrusländor, mängder med mosaiktrollsländor och flera par ängstrollsändor under äggläggning .
Äggläggande ängstrollsländor. Paret hovrar tätt över algmattan. Hanen står för balans medan honan microsekundsnabbt doppar bakkroppsspetsen med cirka en sekunds mellanrum för att placera äggen ett och ett.
Med jämna mellanrum tar paret en paus men är strax tillbaka igen.
onsdag 10 augusti 2011
10 augusti - Höstaning
Vinden sliter i knäckepilens mjuka årsskott.
Regnmolnen vandrar in och ut ur landskapet, alltid i riktning mot öster.
Jag målar olja på altanen vid Stugan - förstås - och har tänt i vedspiseln inne för första gången på säsongen för att då och då värma mig en smula.
Det är tyst och tomt. Det är aning av höst, bara femton grader.
Enstaka trollsländor jagar i gläntan över betet där korna går med sina kalvar som den stora kulliga tjuren hutar åt ibland då de busar för mycket.
Just som jag noterar detta kommer lärkfalken in i blickfånget.
Den vrider upp sig mot vinden och fångar sländor, följer med luftdraget bakom almarna och kommer en ny sväng.
Det finns inga tornseglare kvar under himlen men några få ladusvalor kommer tätt över backen. Sen är det gässen. Och tranorna. Det börjar bli deras egen tid nu.
På vägen hem, vid Gottorp, kommer en vaktel, tror jag, upp i gruset vid dikeskanten och försvinner lika snabbt in i vetet igen. Jag anar den i ögonvrån. Säker är jag inte. Men ändå!
En höstgök
Längre fram på vägen över mossen, nästan framme vid riksvägen sitter en gök på vägbanan.
Den flyger upp i en björk och jag tar fram kikaren för att se den bättre.
Egendomligt nog verkar det vara en vuxen gök. Jag trodde de hade flytt fältet sen ett tag. Men den här är skiffergrå och saknar ungfåglarnas vita nackfläckar.
Den har säkert varit ute på larvfångst på grusvägen. Det är gott om nattfjärilslarver just nu som är på väg till förpuppning. Man få väja hela tiden.
Så rundas sommaren av med årets sista gök, kantänka.
söndag 7 augusti 2011
7 augusti - Det stora flödet
"huit"
Som en liten projektil kastar sig lövsångaren över gläntan mellan två träd och försvinner in i lövverket. Den är omdelbart uppslukad och försvunnen för ögat men fortsatta försynta "huit" hörs locka regelbundet för den som har kunskapen att förstå.
Det gäller att hålla kontakten och om jag lockar lika försynt tillbaka visar den sig genast, kikar på mig med sitt lilla pepparkornsöga och undrar över fortsättningen.
Man vet att det rör sig om flera tiotals miljoner lövsångare som just nu är på väg från Sverige till tropiska Afrika och sammantaget uppskattar man att cirka 500 miljoner fåglar, ungefär 90 % av Sveriges totala fågelpopulation, försvinner från vårt land innan vintern har anlänt. Insektsätarna såsom lövsångare migrerar i god tid innan födan d v s insekterna tryter.
Jag står på min målarveranda vid Stugan vid Tåkern och har hela detta resande inför ögonen.
Fler lövsångare flyger förbi, en trädgårdssångare smackar och sädesärlorna fångar flugor på altantaket inför nattens etapp söderut. Svalorna dansar runt över trädtopparna och små sällskap av tornseglare flyger på hög höjd mot söder.
Bortsett från de spektakulära migrationsrörelser som kan skådas hos stora fåglar såsom tranor, gäss, änder, lommar, vadare och en del andra arter som skäggmes och svalor, så försiggår de stora fågelsträcken i det tysta, faktiskt mestadels på natten. Detta är förstås ingen nyhet för forskningen eller för fågelskådarna men ändå kan man undra över det stora och ändå så tysta flöde av fåglar som nästan obemärkt passerar förbi.
I brevet nedan från Johan (se under den 6 augusti) berättar han något om sin ringmärkning av flugsnappare i trädgården i Grötlingbo på Gotland."Fram till idag har jag fångat 91 flugsnappare (mestadels halsbandsflugsnappare) ", skriver han.
När jag pratade med Johan igår kunde han räkna upp siffrorna till ca 250 ringmärkta flugsnappare och målet var att försöka fånga 500 innan höstens säsong är över. Allt detta i en liten trädgård på ön Gotland. Interpolera detta över vårt lands areal och man förstår att det man upptäcker av flyttande fåglar trots allt endast är en bråkdel av storheten.
Ungfågel av halsbandsflugsnappare
Siffrorna är ju förstås uppseendeväckande och exempellösa. Jag tänker inte gå längre in i ämnet i min blogg här, det hela tillkommer Johan själv att redovisa så småningom.
"Mörkertalet" är alltså enormt. Jag undrar ju själv ofta över var alla dessa flugsnappare tar vägen efter häckningen. De bara försvinner liksom. Nu förstår man bättre hur mycket det är som händer i det "tysta".
Det mesta i fågelvärlden, om jag nu håller mig till endast den, förblir således oupptäckt trots att en kader av kunniga fågelskådare håller uppsikt och larmar vidare allt vad tygen håller.
Så t ex är det nog mest en slump att en svartpannad törnskata upptäcktes vid Väversunda vid Tåkern förra helgen. Sånt händer alltså ibland men oftast aldrig. Det mesta flyger oss förbi och ändå så nära.
Själv fick jag inte tid att åka dit och kika på den sällsynta sydostliga gästen. Men chansen kommer igen. Att det finns möjligheter till det förstår man åtminstone av rent statisktiska skäl och det är ju en skön tröst.
lördag 6 augusti 2011
6 augusti - Ett brev är ett brev
Brevet från Johan.
Ibland får man ett brev, ett riktigt brev, som det här som anlände från vännen Johan på Gotland.
Det är i sig ett färdigt konstverk och han har gett mig lov att publicera det i min blogg.
Med stor omsorg, på eget brevpapper, personligt skrivet med intressant innehåll och sällsynt vacker text, och så med en extra njutning i form av en inklistrad fjäder, från en gök, är frågan om ett brev kan bli mycket vackrare?!
Så känner man sig rik och betydelsefull en stund.