29 augusti - Att nödgas döda en igelkott

.
Ulla är den som upptäcker igelkotten, som kommer vinglande och skakande och med ett släpande bakben, i trädgården vid altanen.

- Vad är det som har hänt? undrar hon. Du måste göra något Gunnar. Det ser så otäckt ut.

- Den ser inte ut att ha blivit påkörd eller något sådant, menar jag. Kanske har den ätit råttgift eller kommit i närkontakt med för många getingar på en gång vid dammen eller fått ett huggormsbett, men det förstås låter inte så sannolikt så här mitt inne i ett villaområde.
Dåligt mår den i varje fall, verkar ju vara riktigt illa däran.

Så jag lyfter in "kotten" i skydd under spaljépäronträdet i rabatten och Karin ordnar en skål med utspädd mjölk framför nosen på den.
Men den är strax på väg ut i solen igen, steg för steg långsamt och plågsamt söker den instinktivt efter en dold utväg ur lidandet.

Vi låter den vara ifred hela dagen där den ligger på trädgårdsgången men under tiden blir den bara sämre och sämre och till slut ligger den på sidan med sprattlande ben.

- Du måste göra något åt det hela, säger Ulla. Den plågas ju verkligen.

Att slå ihjäl en igelkott känns svårt, så jag hoppas på "underverk" och låter det gå över natten efter att åter ha lyft in det plågade lilla livet i skydd i rabatten.
Men morgonen därpå, när regnet dessutom har börjat strila, är det nästan över. Igelkotten ligger helt stilla med undantag av det där vibrerande bakbenet som sticker fram.
Nu finns ingen återvändo. Jag avslutar igelkottens liv snabbt men hjärtsnörpande, innan någon annan är uppe för att se eller kommentera.

Jag skulle vilja sända in den till obduktion för att få reda på orsaken men stoppar bara in den i ett tätt buskage på tomtens baksida. Det blir enklast så och för igelkotten kvittar det ju lika nu.