tisdag 23 augusti 2011

23 augusti - Några upplevelser vid sidan av en målardag vid Tåkern

.
Det var en ordinär målardag vid Stugan vid Tåkern igår.

Jag anländer på morgonen, som alltid, efter att ha inköpt varor och inmundigat en snabb kopp kaffe vid Hejla lanthandel, parkerar under syrenerna, vid soptunnan, med baken vänd bort från sydvästvinden som ännu bär lite regn i sin kjol, för att slippa få in väta genom min plastade bakruta.

Den säregna svampen jordstjärna. (Artbestämning ej gjord).

Jag vandrar sakta ner längs den korta stigen till huset, spanande efter snokar och annat.
Under syrenhäcken ser jag att en jordstjärna har spruckit upp från igår. Naturligtvis lägger jag mig på mage och dokumenterar med kameran, sånt får man inte missa.
Visst är det en märklig och vacker svampkropp.
(Zooma gärna in och kika på sporlagret i närbild genom att klicka på bilden).






















Sen när jag öppnar dörren uppmärksammar jag nässelfjärilen som satt sig att sova på insidan av ytterdörrens glasruta. Jag tänker att den testar en lämplig övervintringsplats.

Den är så stilla att jag kan nudda den med mina fingar, ty ännu är luften sval. Men en timma senare är den ute och flyger i tilltagande varmsol; dansar runt med de andra nässelfjärilarna som fått chansen att överleva till nästa vår.

I ogräskrattet, där jag släppte fritt vinbergssnäckorna häromdagen, surrar en hel drös humlor omkring. Det riktigt viner i luften av ett tjugotal stressade humledrönare på jakt efter parningsvilliga drottningar.
Allt sker inom några kvadratmeters yta och håller sig lågsniffande, ibland till och med på marknivå, inte alls som jag har förstått att det går till hos getingarna, uppe bland trädkronorna.

Mest verkar det dock bli besvikna misstag i uppvaktningen för de kåta drönarna; brist på drottningar gäller uppenbarligen. Men med detta är det kanske exakt som det ska vara d v s en sällsynt lyx att få komma till på riktigt för att endast det bästa av det bästa ska få leva vidare till nästa vår, såsom Darwin kanske skulle ha sagt.

Jag sitter i brassestolen och gottar mig i sensommarvärmen med en kopp kaffe i gräset, gloende på mina halvfärdiga oljor som täcker stugväggen, upphängda på tretumsspikar; det är så jag gör; då en brummande insekt landar på min t-tröja - en aspvedbock. Den viftar med sina långa antenner för att spana av omgivningen; doftar av partikelströmmarna efter feromonerna från någon lockande hona.
Han är helt omedveten om det prekära läget men kan känna sig helt trygg hos mig. Efter en stunds dokumentation sätter jag honom på en späd aspkvist att söka vidare i livet.

Så ser det ut där jag sitter i min stol. Livets alla små nycker passerar förbi: Svalorna kommer i små gäng över hustaket, alltid i en och samma riktning, ladusvalor mest men även enstaka hussvalor och backsvalor.
En något senfärdig tornseglare flyger också över. Den ser jag när jag kisande spanar högre upp under molnen.

De första bofinksflockarna dyker upp, lättar från trädkronornas tak och flyger ut över åkerlanden.
Dagens portion sädesärlor samlar sig för sin kvällsresa som alltid påbörjas en timme före solens nedgång för att sen pågå tills natten går över i dag några tiotal mil längre mot söder.

Trollsländorna blixtrar i solskenet och vattensorkarna underminerar min trädgård i allt raskare takt så jag måste vara försiktig vid gången däröver för att ej vricka mina finlemmade vrister.

Det är sommarvarmt en stund och mitt ansikte rödsvider men det känns ändå som ganska mycket höst redan.



En brun kärrhökhane seglar uppåt mot molnbasen.

Ofta lägger jag huvudet bakåt och stirrar in i zenit. Högt däruppe finner jag också några rovfåglar i termiken och högst upp av dem alla hittar jag en brun kärrhök, en hane, som stiger ännu högre på stela vingar och slutligen bara kan följas i handjagaren (kikaren alltså).

Däruppe, som en liten prick under molnbasen viker den in sina vingar och glider iväg på spetsiga knogar rakt mot söder.
Jag följer den så länge jag kan och på ungefär en minut har den försvunnit säkert 5 km bort (= 100km/h) utan att ha verkat tappa speciellt mycket höjd. Vilken effektivitet i konsten att fly vårt boreala land.

Detta var små brottstycken från sidan av, under en tämligen ordinär målardag vid min stuga vid Tåkern. Men visst kan sånt kallas för rikedom.
Och sen fick jag lite målat också förstås, på två oljemålningar den här dagen. Men det får bli till senare historia.
Den 1 oktober har jag vernissage på min nästa utställning.

1 kommentar:

  1. Hej!

    Vilken underbar text med bilder, oj oj.
    En rikedom att läsa; uppleva närvaron av en djup kärleksfullhet till natur och liv som stillsamt porlar fram ur dagboksskrivarens poetiska och pedagogiska anslag.

    En ren fröjd!

    Hälsningar thord wiman

    SvaraRadera