torsdag 15 november 2018

15 november - I monokulturens paradis

.
Det är skrämmande enformigt på vissa partier av min Östgötaslätt, ett monokulturens paradis utan ett enda träd, dike, häck eller buske i blickfånget.
Här borde man göra flera förändringar för mångformighet och mångfald. Varenda litet steg åt rätt håll skulle vara viktigt och riktigt. Ett återöppnat dike, en nyplanterad häck, obrukade remsor och "lärkrutor", en buskrad eller några träd samt ökad variation av odlingsytornas storlek och sammansättning skulle kunna göra underverk för den biologiska mångfalden.



Östgötskt premierings-jordbruk. Vari ligger skillnaden om man jämför detta med Borneos så omdiskuterade oljepalmsplantager kan man med rätta fråga sig.

Rationalisering har alltid setts som nödvändig och viktig i omställningen av svenskt jordbruk för ökad produktion och konsumtion men har väl ändå ibland nått vägs ände i ett landskap som ovan. Här finns inte plats för något alternativt liv och enligt modernt vetenskapligt kunnande är detta väldigt hotande även för vår egen, mänsklighetens, framtid.

Jag tror inte på tesen som menar att vi ska rationalisera maximalt i områden med bäst förutsättningar och låta andra, mindre optimala jordar stå för mångfalden. Det är den metod som idag förespråkas både av dagens moderna jord- och skogsbruk både politiskt och tjänstmannamässigt. 
Vi behöver ett nytt synsätt, menar jag, där vi underlättar för den biologiska mångfalden så mycket som möjligt överallt.

"Om man vill förändra världen måste man börja med sig själv". Nu är det dags att ta tag också i Östgötaslätten innan den sista lärkan sjungit färdigt för gott.

onsdag 14 november 2018

14 november - Den officiella bilden

.
Här är den riktiga, officiella bilden av mitt konstverk i Ödeshögs gravkapell, fotograferad enligt konstens alla regler. 

"En stund på jorden"



"En stund på jorden", oljemålning 160 x 200 cm.
foto: mästaren - Peter Östergrens

fredag 9 november 2018

9 november - Novemberbetraktelse

.
Det är en riktigt grå novemberdag. Vind finns inte, dimma och duggregn ligger tätt mot backen och endast knaperljus silar ner genom det täta molntäcket till mörka jordar och umbrafärgad vegetation.
Jag färdas genom Tåkernlandskapet med blå säckar i bilen, fyllda med pinnar från körsbär, plommon och buskar från trädgården. Detta blir till kompost för snokar och min hög där nere växer till för varje säsong.



Mellan Gottorp och Stugan går en ensam gås. Den vaggar bort från mig ansträngt och långsamt och jag tänker att den säkert är skadskjuten. Jag studerar den i kikaren och finner att det är en ung bläsgås och då känns det hela ännu mera ledsamt eftersom bläsgäss utgör undantag i den här bygdens gåsflockar och dessutom är fredade från jakt.



Från Ramstads åkrar kör Bo in lass efter lass med skördade rotfrukter. Här på stora arealer av svart jord odlar han mängder av rödbetor, morötter och potatis men den här gången tror jag bestämt att det är palsternackor, en hel vagnslast full. Lite mer än från egen täppa.



Hans på Holmen är ute och går i betet ner mot sjön. Han spanar hela tiden nedåt men stannar upp och kommer fram till staketet.

- Vad gör du? undrar jag.

- Letar efter hästskor, svarar han. Jag har hittat ett par så här små skor tidigare, måttar han, och den äldsta var nog en fyrahundra år gammal, du vet från "Djurgårdstiden", hägnaden gick ju just här, ja, du vet väl att vi står på själva banken, fortsätter han.
Fast egentligen är jag just nu ute efter några rostiga gamla märlor som jag kan använda till det hela. Det ska bli en present nämligen, till mitt hästtokiga flickebarnbarn. Jag har sågat till fina björkplankor att fästa allt i och så småningom kommer hon nog att förstå att uppskatta mitt hantverksförsök.



En varfågel lyfter ur Väversunda mad. Skönt, tänker jag, du är tillbaka igen. Välkommen, vi ses igen!



På vägen hemåt börjar eftermiddagen mörkna redan kl 15 och Omberg reser sig som en sepiagrå mur längs min högra sida.
Det ska bli skönt att komma hem. Det är en av fördelarna med månaden, att kunna kura inomhus.


torsdag 8 november 2018

8 november - En kulturgärning?

.
Ibland är det nödvändigt att slänga skräp. För drygt ett år sedan städade jag undan mängder av potentiell skit ur en något vattenskadad ateljé (länk till skriveri). Med viss bävan den gången men mest med befriande lättnad passade jag också på att då göra mig av med gamla osålda och ur minnet förträngda verk genom att knacka glas, bryta sönder ramar samt sätta kniven i dukar och papper vid återvinningens containrar, där många passerande undrade vad i hela friden jag gjorde med min konst.

"Det är bara gammalt skräp", var mitt svar.

Nu är det dags igen men inte hos mig den här gången.

Vi är ett gäng kompisar som påbörjat en tung och omfattande sanering av ett dödsbo som Tåkerns fältstation fått ta hand. Bland all bråte och smuts finns också tavlor och böcker och under det tämligen osmakliga arbetet tar jag hand om just detta genom att fylla på brasan som brinner på gårdsplanen med omöjliga verk  av "konst och litteratur"



Som tröst kan jag med fog säga att det inte finns något värde alls i det som går upp i rök, endast gammal  hederlig så kallad hötorgskonst av känd sort och böcker som varje loppisbod har mer än nog av. Jo, jag har noga kollat allt!



Jag kanske till och med kan utmana genom att säga att jag faktiskt utför en kulturgärning där vid brasan i skymningen. Lågorna är vackra och elden värmer i kvällens gråa fukt.
Livet är förgängligt, ibland även kultur.

tisdag 6 november 2018

6 november - Naturlig återkoppling

.
Jag läser igenkännande artikeln, två helsidor i går i Corren, författad av naturvetaren Roland Johansson för multipublicering i dagspressen över hela landet, om ett av klimatförändringens följdproblem; det om att stigande temperaturer driver jordens arter mot sina extremer, eller "mot stupet" som rubriken lyder.


Läs gärna hela artikeln genom att förstora bilden ovan. (Faksimil ur Corren 5 november 2018).

Artikeln handlar mera precist om artsammansättningen av fåglar i höjdled i Sydamerika, den som kan upplevas också i svensk fjällvärld, men ändå mera tydligt ses i tropiska trakter.


Tommy Ek under vår lilla lunchutflykt i djungeln vid Way Kambas på Sumatra. Vi passade på när de andra i gänget tog en siesta.
Notera för övrigt de fantastiska s k plankrötterna på detta mäktiga djungelträd. (Liknande stora katedralers strävpelare, för stadgans skull.)

Jag minns mitt besök i Indonesien för några år sedan, hur Tommy Ek och jag efter en vandring första dagen i låglandsterrängen vid Way Kambas på sydöstra Sumatra, väldigt osäkra förstås över alla fåglar vi upplevde för första gången i våra liv, ändå rapporterade en observation av Long-tailed Sibia vid kvällens artsammanställning.


Under siestan.

Men Göran Petersson, som var vår ledare sade bestämt ifrån.

"Omöjligt. Den arten finns inte på den här höjden".

Och så berättade han om den för tropiska trakter så typiska fördelningen av arter kopplad till höjden över havet, en företeelse som jag då inte hade någon större erfarenhet av.

"Vi kommer att få se Long-tailed Sibia senare", sa Göran, "på högre höjd. Skillnaderna i biotop och artsammansättning kan nämligen vara betydliga med endast hundra meters mellanrum eller ibland t o m på tiotals meter när. Ni får snart se", lovade han.


Och mycket riktigt. Vi fick se Long-tailed Sibia senare och jag lärde mig något nytt.


Long-tailed Sibia, akvarell av undertecknad.

Den naturliga återkoppling jag erfar när jag läser artikeln i dagens Corren känns mycket tillfredställande. Jag vet och förstår och inser samtidigt kanske mer än de flesta också allvaret i situationen som beskrivs.

söndag 4 november 2018

4 november - En stor dag

.
Det var en stor dag igår för mig personligen och för några andra också, både vet jag och hoppas jag.

Kl 14 började invigningen och avtäckningen av mitt konstverk, den stora oljemålningen "En stund på jorden" i Ödeshögs gravkapell.




Vi i vår "storfamilj" var där i god tid men redan så var nästan alla sittplatser upptagna. Fram till starten fylldes rummet på med så mycket folk, att många fick nöja sig med ståplats längs väggarna och i portgången eller helt enkelt stanna utanför och lyssna in genom den öppna dörren.
Det blev ett fantastiskt gensvar helt enkelt och jag kände mig helt överväldigad av uppståndelsen.



Församlingherde Gerhard Paping  berättade om förutsättningarna för det hela, planeringen och tanken. Beatrice Paping stod för musiken på orgel och sjöng också Lalehs underbara sång "En stund på jorden" som inspirerat mig till titeln på mitt konstverk. Kyrkoherde Fredrik Lennman avtäckte därefter verket medan jag presenterade mina idéer kring tavlan.



Mottagandet blev mäktigt. Jag gratulerades, omfamnades  med kärlek och fick mängder av vänliga omdömen från alla församlade. Det var verkligen ett stort ögonblick i mitt konstnärsliv.
Tack alla!



Innan kaffet, när rummet åter var nästan tomt, stannade vi kvar och det blev en stilla stund för pappa och mig att tända var sitt ljus för mamma som i våra tankar, och därför helt och fullt, var med i kapellet denna stora dag.

3 november - Med barnbarnen

.
Tänk att en sagostig, "Prinsessan Estelles Sagostig vid Tåkern", kan locka barn till så mycket skratt och lek.


Upprepningens glädje är tydlig. Jag vet inte hur många gånger vi har vandrat längs grusstigen vid Naturum Tåkern tillsammans och det är lika fantastiskt varje gång i alla väder. Barnen springer alltid i förväg med upptäckarglädjen bubblande.

- Vänta vid traktorn, säger jag.

Och vid traktorn är de. Lekande för fullt.


Självklart klättrar de upp i ugglestubben, där behövs jag ännu som stöd. Nästa hållplats blir bäverhyddan, innan vi går ut till sjökanten och skaffar oss var sitt långt vasstrå att "fiska" med.


Barnen i ugglestubben.

Därefter blir det idag en aning bråttom hem. Vi ska ju hinna äta och klä om oss innan invigningen av mitt verk "En stund på jorden" ska äga rum i Ödeshögs gravkapell. Men jag har njutit för fullt av en den här utflykten med barnbarnen i naturen. Mitt sinne är nu helt rent, lugnt och öppet.
Jag är redo.