Mitt städande, sorterande och förkastande i Ateljé Gebbe har nu tagit sig ända fram till själva det innersta, till mina konstverk.
En och annan konstnär erbjuder sig att skänka bort allt genom så kallad donation eller ställa till med museum när det är så dags.
Men jag är ödmjuk och realistisk nog att inse att det inte är en framkomlig väg. Jag har måst välja en annan modell.
Ett antal förkastade oljor i ram har jag sparat. Här kan jag återanvända duken iallafall och ramen får hänga med på köpet.
Det blir ju så när man som jag har varit verksam i nästan fyrtio år, att en del av det man gör aldrig omsätts även om man som i mitt fall betraktas som tämligen lyckosam kommersiellt - det har jag minsann fått höra av några förståsigpåare och belackare.
Efter hand som åren gått har allt mer ställts undan, glömts bort eller ibland till och med förträngts. Förrådet har således fyllts på och har man som jag ganska gott om utrymme så har det till slut blivit en ansenlig mängd konstverk som satts på undantag. Ett så kallat varulager.
Några ganska fina små växtstudier i akvarell gjorde jag på 80-talet, här i form av blommande lönn. De är inramade exklusivt i mässingsram vilket var mycket modernt på den tiden. Dem sparar jag och kommer snart att erbjuda till ett så kallat fördelaktigt pris.
Ett varulager av egentillverkad konst är emellertid inte något vanligt varulager som på ICA eller i Järnhandeln. Ett konstverk av egenmålad hand och själ har bara ett imaginärt värde tills det omsätts i praktiken. Först då får man se hur det blir med pengarna och värdet.
För en "vanlig" konstnär blir varulagret oftast värdesatt bara efter själva materialkostnaden d v s för papper, färg och eventuell inramning och där inte ens satsad arbetstid ingår. Tufft!
Andra akvareller i mässingsgram har jag slängt men sparat själva utanverket att eventuellt använda för nya alster. Akvarellen till vänster som jag gjorde efter en resa 1982 till Tadsjikistan kunde jag emellertid inte förmå mig till att kasta bort, i den finns en unik liten historia.
Ibland kan inkuransen, d v s den årliga värdeavskrivningen som gäller för de flesta varulager, med kändis-&-populär-konstnärer som Ernst Billgren och Marie-Louise Ekman bli kraftigt inverterad, alltså öka dramatiskt i värde. Men som ni säkert vet och förstår är detta inte allom givet. I mitt fall kan jag bestämt hävda att det som ligger i lager bara har sjunkit i värde. Och för mig är det en ganska naturlig och egentligen riktig utveckling. Jag menar, att det nog inte bara är det som varit svårast att sälja utan säkert också det sämsta, som har blivit kvar. Kunden har nog alltid rätt?!
Ett av mina första försök i olja. Influerad av något konstruktivt, kanske kubistiskt med egendomlig perspektivlek. Min blå period. Detta verk är idag sönderskuret och kastat, men dock arkiverat i fotoformat som synes.
Åren har ju också gått och efterhand har jag utvecklats, mycket tycker jag själv. Ser jag tillbaka på det äldsta i mitt lager finner jag mycket kvarblivet "skräp". Jag sätter mig därmed inte själv på höga hästar i tillbakablicken, menar jag, men jag kan ändå inte låta bli att betrakta mina gamla verk med ögonen av idag.
Det jag sparar och det är ändå ganska mycket, för framtida historieskrivning om den nu skulle komma till, är sådant som har en grad av beständighet och kvalitet. Det är mest små akvareller och teckningar; det mesta gjort som illustrationer till böcker, tidskrifter och tidningar. Allt detta har jag ställt upp i smatten längs väggen. Jag tänker mig att låta det komma fram för publiken som historiska dokument.
Här har jag sparat undan ett femtiotal ramade illustrationer i akvarell och teckning.
Jag hittar längst in i förrådet det som jag ställde undan först. Där finns bland annat ett tiotal oljor, en del ramade, från 60-talet. "Det var i min ungdoms fagraste vår". Jag målade olja på både pannåer och dukar och sökte i måleriet mig själv och personliga uttryck.
"Jag lever i en drömvärld där inget är förändrat. Det smärtar blott så hemskt när tingen möter mig"(hösten 1968).
Jag varken vill eller kan spara en del av detta. Jag har dokumenterat i foto det jag kastar. Jag skär med mattkniven skoningslöst genom dukarna. Utan fruktan och sorg faktiskt.
Redan på 60-talet gjorde jag detta framåtseende inlägg i debatten.
Mitt engagemang på det humanitära planet är tidigt känt och erkänt. Jag har alltid stått på "de svagas och utsattas sida", det vittnar inte endast en del av mina konstverk om utan även mina gamla föräldrar.
Inte den allra första oljemålningen, för om den kommer jag ihåg att den visade en havsörn i en kal trädtopp, målad på pannå i början av 60-talet med studiefärger i olja jag inhandlade på färghandeln i Mjölby och den gick i putten för länge sedan, men kanske nummer två eller tre bland opus är denna.
Vi fick i uppgift av teckningsläraren och mentorn Ingrid Hillar under en lektionstimma på Mjölby samrealskola att måla till musik.
Hon satte på Igor Stravinskijs "Eldfågeln" och uppmanade oss att känslomässigt översätta musik till en måleri.
Jag blev så inspirerad av detta att jag tog med mig uppgiften hem och målade ett verk i olja istället, och jag tycker att det håller ännu. Lite stolt är jag faktiskt så den har jag sparat.
Mitt sökande efter uttryck ledde in på olika vägar i måleriet. Här kanske lite klassiskt nederländsk målat med palettkniv.
Jag har fyllt en container med förbrukad konst.
Som sagt, en del har jag sparat men det mesta är slängt. Det är hårt och tufft kanske man kan tycka men jag själv drar en stor suck av lättnad. Nu är det oåterkalleligt gjort.
- Men vad har du gjort? frågar mannen bredvid mig på sopsorteringen. Har du kastat bort så många fina tavlor?
Med hammare och skyddsglasögon har jag knackat glas en timme och därefter har jag vräkt hela skiten obarmhärtigt rakt ner i containern. Jag har avbördat mig ett tungt bagage. Och i morgon dag kommer mina verk att värma själarna i Linköpings kommun.
Snacka om nedskrivning av lager med hundraprocentig inkurans.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar