Jag hade en idé. Jag ville läsa en av mina gamla favoritböcker för barnbarnet Elliot nu när han var hemma hos oss över helgen. "Vikingarnas skattkammare" heter boken som står i ungdomsbokhyllan bakom soffryggen. Den är skriven av Sten Örle som var en av Wahlströms populära ungdomsförfattare, kan jag läsa på nätet.
Den boken läste jag första gången när jag var i Elliots ålder och sedan ett par gånger ytterligare i åldern 11 - 15 år. Oerhört spännande kommer jag ihåg att jag tyckte och förväntade mig några trevliga högläsningtimmar tillsammans.
Det gick nu inte så bra. Svenska skriftspråket har förändrats mer än jag anade och sättet att berätta var lite omständligt så det kändes tungt redan från första sidan. Ännu tyngre blev det emellertid och min förväntade högläsning tvingades till ett fritt omtolkande och vandrande runt "het gröt" och tog därför slut redan efter en första sejour.
Det var så här det var på 50-talet; en aningslös omedvetenhet om världen utanför landet Sverige eller t o m utanför den egna hemorten och jag vill, med efterkunskapens förenklade klokhet, inte lasta författaren för sitt sätt att skriva. Även han var ett barn av sin tid.
Exotismen fanns redan utanför köksdörren.
Jag minns en yngre man i grannskapet vid Västra Hargsvägen 16 i Mjölby som for till Spanien och hämtade hem en fru. Det var mycket overkligt att möta en spanjorska med korpsvart hår, hon hade t o m en stor kam i håret, och mörkbruna ögon på väg till Nannas Mjölkbutik och Clifford Andersson Lifs och ofta fick hon en svans av ungar hängande bakom den färgglada kjolen.
För att inte tala om när jag såg min första "neger"- jo, gud förbjude mig men det var så vi sa, under ett besök hos mostrarna i Linköping. Även han hade sjå att freda sig från alla barn i släptåg och nyfiket påträngande blickar från förvånade vuxna. "Han fanns på riktigt, i vårt land, på gatan helt enkelt som vilken annan normal person som helst och inte bara på bioduken eller som trumpetartist".
Det som mera får mig att reagera på texten i boken är dock inte själva N-ordet utan sättet att beskriva personens karaktär och synen på honom. Där finns fördomarna i sin smutsiga prydno, dåtidens inskränkta syn förankrad inte endast i "enkel" ungdomslitteratur utan t o m i det mest eleganta och högburna man kan tänka, i bladguldsglittriga uppslagsverk.
Och ja, det här jag nu skriver är ju absolut inget nytt. Även Astrid Lindgren har fått på tafsen i sin författargärning. Pippi Långstrumps pappa "negerkungen" är ett klassiskt exempel på unket gammalt skvalpvatten som ibland gör det näst intill omöjligt ibland att läsa "min" ungdomslitteratur för barnbarnen av idag.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar