Janne och jag utgår från Åsby där vi hämtar upp Lennart i vår planerade ispromenad på Tåkern. Lennart och Ulla har hela vyn över sjön utanför köksfönstret, hon kommer att bjuda oss på fika vid återkomsten och han är den som får leda vandringen idag när himlen är grå, isen vitpudrad och vassen färgad någonstans mellan raw umbra och ockra, såsom en konstnär gärna uttrycker sig.
Isen i Sjöborgs kanal är tjock och fast och den är mera lättgången idag än i går, säger Lennart, eftersom kylan under natten fått den att strävna.
Ljuset smyger upp borta vid horisonten och vi hinner inte gå mer än hundra meter ut i vassfältet förrän vi hör och ser de första skäggmesarna.
Vi kommer att ha flockar av dessa typiska tåkernvassfåglar med oss under hela vår vandring men vi anstränger oss aldrig för att komma dem nära. De får vara ifred från alltför stor nyfikenhet, ty det är tidig morgon, för skäggmesar alltså, och lite bistert, så vi ger fåglarna den mjuka start på dagen som de kan behöva.
Ändå kommer inte alla skäggmesar att klara sig under vinterns lopp.
- Här markerade jag ett "mord" igår, säger Lennart och visar på en cirkel i snön, där navet är resterna av en slagen skäggmes.
Jag som är intresserad av detaljer försöker förstå vad som har hänt och kommer fram till att det möjligen är en varfågel snarare än sparvhök som tagit skäggmesen med överraskning i det fria en bit från kanalens skyddande vassbård.
Efter en dryg kilometer genom vass kommer vi ut mot mera öppna områden och vyn in mot land med Omberg i fonden ligger vackert framför oss.
Slutligen har vi lämnat vassen helt bakom oss och den islagda sjön ligger obruten framför våra ögon. Här ute fanns flera råkar öppna bara för någon vecka sedan och som de sista ångande ishålen var de till nästan omöjlig trängsel fyllda av knölsvanar. Och runt omkring, hela tiden strängt närvarande fanns havsörnarna, tålmodigt väntande som vid ett dukat bord.
Men idag är allt igenfruset, tyst och tomt. Svanarna har dragit mot söder med havsörnarna i släptåg.
Men rester av knölsvanarnas övervintringstid finns kvar i form av hundratals spillningshögar runt omkring oss på isen. Många av dessa högar är bastanta och avgivna under lång tid, vilket tyder både på god födotillgång och ett flegmatiskt leverne p g a energihushållningsskäl.
Vi genar över den nästan torrlagda vassbottnen mot Åsbykanalens breda gata. Den flygbesprutades en gång i tiden med det förhatliga "Hormoslyr" eller var det möjligen "RoundUp"? Det var så det gick till. Man fick lite över från åkerbruket och så passade man på att fixa kanalerna i vassen samtidigt.
Vi följer rävarnas snörande parningsspår in mot land igen.
- Se här vad rävparet har ägnat sig åt i natt, pekar jag. Men mina kompisar tycker att det endast lutar åt ett första försök inför kärleksallvaret som förestår.
(Och ja, jag skriver islagt istället för isbelagt. Det känns mycket riktigare. Isen belägger sig väl inte, eller hur?)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar