Jag och vännen Christer Elderud var på plats vid Nyskoga i Värmland vintern 1983-84 för ett reportage om de nyfunna, återinvandrade vargarna som etablerat sig i trakten.
Tillsammans med den ackrediterade vargspåraren Erik Isakson färdades vi miltals på grusvägar i bygden, tittade på spår och talade med lokala innevånare.
Vårt arbete ledde fram till en stor artikel: "Vargen är åter tillbaka i vårt land" i Östgöta Correspondenten.
Erik Isakson gav oss mycket vänligt var sitt gipsavtryck, vänster framfot, av "alfahonan", tiken som blev vargarnas Eva och därmed anmoder till många av de vargar vi har i Sverige idag. Hon dödades tyvärr senare (förstås kunde jag kanske tillägga).
Jag tänker på detta idag, när snön just börjar falla och respiten för årets omdiskuterade jakt på 24 nya vargar, verkar vara över. Spårsnö är nämligen en första förutsättning för lyckad och kontrollerad vargjakt och idag går budet till jägarna i flera län om att det är dags i morgon bitti. Snart kommer nya blodiga varglik att visas upp av stolta vargjägare i pressen.
Jag är mycket vemodig!
Samtidigt har jag möjligen en viss förståelse för att någon form av vargjakt kanske måste till för att öka acceptansen i denna polariserade fråga. Men innerst inne känner jag ändå avsky över att vi ännu i vår tid jagar rovdjur. Det känns som ett riktigt gammeldags tänk utan ekologisk förankring.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar