Jag får hjälp varje vårvinter med att registrera ljusets återkomst. Somt i naturen är nämligen känsligare för dagslängd än vi människor som har epifysen, tallkottkörteln, ganska djupt inbäddad i vår stora skalle.
Talgoxen igår i Tranås förmedlade till Ulla och mig att nu är det dags.
Ljusmängden har ökat och satt fart på hormonerna och nu satt han där mitt i Storgatans gråa larm och sjöng för dem som visste att höra. Jag var en men ingen mer såg jag som reagerade.
Och häromdagen gick jag in under det stora körsbärträdet några gator bort. En stor blandad flock av steglitsor och gråsiskor sjöng så det gnisslade. En fantastisk upplevelse i en solglimt som värmde också mig.
Och jag njuter förstås åt dessa första subtila tecken på vår även om vintern minsann är långt ifrån över.
Det är en skön upprepning i livets kretslopp och jag gläds som ett barn åt varje år som jag får vara med.
Inlägg
Ja - det är ingen hejd på det invällande ljuset kan jag konstatera stående på skidor på sjöisen inför dagens runda -
SvaraRadera" better days are shining through"
(Springsteen)
(Men T-klumpen i magen sitter kvar sedan i morse denna globalt sett kolsvarta fredag. Jag ryser!).