torsdag 23 januari 2020

23 januari - "Första kärleken"

.
Rubriken: "Första kärleken" är förstås en sanning med modifikation, för nog fanns där tjejer också, men visst var det så att den första egna bilen, i mitt fall en benvit Volkswagen 1200, var något alldeles särskilt extra att älska. Med den for jag fram i eget majestät men ofta tillsammans med mina bästa vänner och deras liknande "baggar", i formation till fågelskådande och ringmärkning, med nätkäpparna nedstoppade i bakre kofångarens horn och surrade i motorns luftgaller. Vi var säkert ett beryktat gäng och på det är det ibland bra att tänka, när man surnar över nutida ungdomars vägfasoner. Det var bestämt inte alltid bättre förr, om nu någon skulle få för sig sådana "sanningar"


Akvarellen som är på gång här blir till ett nostalgiskt minne av tiden från 60-talet och motivet har jag hämtat vid skrotbilsamlingen vid Töcksfors i Värmland, där jag för övrigt har inspirerats till att framställa en hel serie akvareller som delvis är presenterade (se 1 st under 8 januari nedan) och delvis ännu vilar i mitt huvud. Jag har en idé nämligen och jag hoppas att denna blir verklighet med tiden. Dock återstår mycket arbete innan allt är klart för slutlig presentation.

söndag 19 januari 2020

19 januari - Östgötaslätt mitt i januari

.
Så här ser det ut idag på Östgötaslätten. Vetet är vårgrönt och växer, ormvråkarna skruvar över häckningsdungen, mesarna sjunger och trots att frosten biter lite under själva soluppgången stiger temperaturen till 7 - 8 grader i dagerns sol.



På Östgötaslätten denna vinter är det mera mars och april än mitten av januari och jag känner tydligt att det påminner om vintrar jag har upplevt tidigare söderut i Europa.

Det är den märkligaste vår jag upplevt hittills i mitt liv. Jag har berättat om den tidigare men tecknen slår alltfler fler rekord och min undran och oro ökar alltmer.

tisdag 14 januari 2020

14 januari - Frösådd

.
Medan många odlare just nu sår petunior, pelargoner, paprika och tomat ägnar jag mig åt en annan, mera vild sådd.
Under exkursion tidigare i höstas till södra Ombergs branter tog jag vara på några frukter av tre unika Ombergsarter. Om man får eller ej är jag faktiskt något omedveten om och strunt samma förresten för jag har ärliga avsikter och en ambition att återföra eventuella nya plantor tillbaka till berget som förstärkning av svaga eller utsatta populationer.




Arterna det gäller är ärtvicker, buskvicker och klippoxel och nu har jag efter några månaders "vinterförvaring" i kylskåpet preparerat fram de frön som fanns i frukterna och sått dem i små burkar.



Allt står nu i söderfönstret i ateljén och suger värme och ljus och gissa om jag är nyfiken på resultatet. Det är ett experiment som säkert inte är alldeles lätt att ro i hamn. Jag håller tummarna och lovar att rapportera resultat under vårens lopp.

söndag 12 januari 2020

12 januari - Vad ska gråsparvarna tro

.
Gårdagens gråväder med regn och storm har under dagen övergått i klar himmel och mojnande vind. En kallfront är det, som kommer in från norr och sveper undan västvädret imorgon, berättade meteorologen igår. 
Det är emellertid bara det att begreppet "kallfront" verkar ha tappat greppet om sin egen betydelse eftersom temperaturen efter uppklarningen slutligen landar på plus sju grader! Sicken en kallfront
Så egendomligt, skrämmande men samtidigt behagligt är det som sker i dessa dramatiskt klimatiserade tider. Vädret som är vår och inte vinter lockar till promenader i ganska tunna kläder; idag i sol under Ombergs branter. Alla vill ut. Man är verkligen inte ensam under solljuset som ökar och sliter i vintermörkret. Man njuter och försöker samtidigt förtränga hoten som är så uppenbara .




















I schersminen på baksidan sitter kvarterets alla gråsparvar som stora grå blommor i busken, vilande under eftermiddagens rodnande sol och ständigt tjattrande. Vad ska de tro? Är det dags nu? med det där om bobygge och ihopparande. Man riktigt känner hur hormonerna flödar och de flödar faktiskt även hos mig, nästan så det rinner över av vällust i denna vår som ändå borde vara full vinter.

Och gråsparvarna, täcklingarna, förstår inte att vara oroliga. De njuter ...

Senare tillägg: Läsvärt under kommentarer nedan är Thord Wimans inlägg med gråsparvspoesi av Werner Aspenström.

onsdag 8 januari 2020

8 januari - Akvarellmåleri dessutom ...

.
Tro inte att jag bara rotar i gamla album såsom man kan tro just nu av mina tidigare skriverier nedan. Alltid när jag målar behöver jag små pauser då och då för att samla kraft och få trygghet i att våga fortsätta som tänkt eller att förändra. Det är detta det handlar om, alltid har jag flera ting på gång samtidig, så ock nu alltså.

För ett par år sedan gjorde jag två stora akvareller av skrotbilar som instuderades vid Töcksfors i Värmland. Min tanke var redan då att jag skulle fortsätta det arbetet genom att måla ytterligare verk i ämnet. Idén som fortfarande lever i mitt huvud är att jag skulle vilja ha fram 5 - 10 stycken att presentera sammantaget i något bra galleri, kanske i Stockholm eller Göteborg där lämplig publik kan finnas. 
Ibland, eller ofta, kommer annat emellan när tankarn snurrar, åren har gått sen senast ...



... men nu, tycker jag att det är dags att fortsätta. Den här gamla rostiga SAAB:en kanske kan bli något som färdig. Jag tror det. Idén är att skoja till det om "Rally i Värmlandsskogarna".
Vad tror ni?

8 januari - Lokal gammal fotbollshistoria

.
När jag nu fortsätter att leta runt i fars och mors gamla fotoalbum finner jag hela tiden fantastiska guldkorn som känns så levande och fina att jag önskar berätta och presentera dem för en bredare publik än bara för den närmaste släkten.
Livet är sig likt nämligen, mer än man ibland tror och många gånger känns det som att allt kunde vara från idag, om man bortser lite från bildkvalitet och mode och jag tycker att bilderna har en bred och allmänt intressant historia som en skildring från ett sekel som nyss har flytt.



Min pappa har många gånger och allt oftare börjat berätta om sitt tidiga liv på 1940-talet, då hans och mammas gemensamma liv också tog sin början.
Fotboll till exempel, har jag fått mig ganska mycket till livs av, om laget Airon som bildades i Linköping år 1931 och fick namnet Iron (järnhård) med svensk stavning så att folk skulle veta uttalet.



Som nybliven befälselev tog han efter flytten från Ramnäs i Västmanland kontakt med klubben och blev snart en av dess viktiga spelare under en tid på 1940-talet både i bandy och fotboll. 
"Ganska hård back, var jag nog", menar pappa.



Laguppställning av Airons A-lag någon gång under tidigt 1940-tal. Min far Acke Björkman står som tvåa från vänster och bredvid honom på vänsterflanken står min morbror Kalle Pettersson.

Att också kvinnor spelade fotboll redan på 1940-talet visste jag emellertid inte, och att min egen mor och en av hennes systrar gjorde det som unga kom som en total överraskning för mig.
Detta faktum upptäckte jag alltså i fotoalbumet i form av ett litet, repigt fotografi.
Jag har åtgärdat skavankerna, maskat, retuscherat och beskuret och därmed fått till en härlig bild av ett lag fnittriga unga tjejer i skön uppställning från någon gång runt 1943, allt enligt pappa.



Uppställlning av ett inofficiellt damlag i IK Airon från ca 1943. 

Det var säkert genom kontakten med pappa i Airons herrlag som det hela blev till och jag tror inte att tjejlaget blev särskilt långvarigt, snart kom bebisarna varmed de unga kvinnornas öde blev cementerat. Men tidigt ute var det här laget; långt före sin tid, eller hur!

Och det gör mig extra stolt att kunna presntera min vackra mor, Valborg Petterson, sittandes på knä till höger om målvakten samt hennes syster, min moster, Ingeborg (Inga) Pettersson till vänster om målvakten. Vilka tjejer!

Kvinnor kunde förstås redan då! Självklart! Fattas bara!

tisdag 7 januari 2020

7 januari - Oplanerat möte väcker varma minnen

.
- Trevligt att det är marknadsdag fortfarande på torget om tisdagar här i Ödeshög, sa mannen som väntade in mig med dörren på väg ut från konditoriet.

- Ja, jag är inte härifrån men jag åkte ner ibland och handlade och drack en kopp kaffe förr i tiden, då jag arrenderade ett jordbruk uppe i skogen. Jag arrenderade förresten många små lantgårdar runt om i bygden från mellan Norrköping och Linköping i öster och ända hit ner mot Vätterbygden, fortsatte mannen som var lite bondsliten och vaggade en aning i gången. Han petade upp den rutiga kepsen i pannan, strök bort den glesa luggen och visade alla tecken på att vilja fortsätta samtalet ytterligare en stund.


Och eftersom jag kände mig fortsatt social efter vårt gängs sedvanliga tisdagsfika var inte heller jag nödbedd, så jag ställde en artig följdfråga: 


- Och var bor du nu då?


- Ja, se det känner du nog inte till, svarade mannen. Jag är från Rystad på andra sidan av Linköping.


Där satt den, den gemensamma nämnaren som ofta dyker upp när man minst anar det då man samtalar med främlingar.




RYSTAD. Min mors barndomshem. Kyrketorp, gården där morfar och mormor var statare så länge systemet fanns, fast det uttrycket fick jag förstås aldrig använda, och senare fortsatte på samma vis men då som lantarbetare, ända fram till pensionering och död. Arbetarbostället på gården Kyrketorp, det pyttelilla huset med ett rum och kök och dass under lagårns körbro, där mamma växte upp och där jag tillbringade så mycket av min barndom med bara ljusa och spännande minnen i oändlig rad, sitter bergfast förankrat i min själ.


- Jag är från Tuna, sa han och Kyrketorp känner jag ju till förstås. Aulis Törnvall var jag något bekant med men han är väl död nu.


- Jo, han var krigsbarnet från Finland som tog över gården när föräldrarna John och Karin Törnvall dog, sa jag. Han växte upp samtidigt med min mamma och hennes fyra syskon, men förutsättningarna dem emellan var förstås väldigt olika beroende på sociala skillnander mellan barn av olika klass i samhället av den tiden.




Mamma som ung då hon var piga hos familjen Lohm i Staby i Rystad socken.


- Jaha, sa mannen, världen är liten.


- Jo, den är det, svarade jag, mycket mindre än man anar. Det som sker sker även i Rystad och Ödeshög.

Vi ses!


lördag 4 januari 2020

4 januari - Vinterstorm

.
Okej, någon storm i meteorologisk mening är det ju knappast men väl kuling och den känns i hela kroppen när jag far över Slätten idag och nere vid Vätterns kust piskar den upp rejäla kaskader över klipporna. Jag har sett värre, men ändå, det är en märklig vinter som pågår där blåst och mildväder hittills dominerar totalt.





fredag 3 januari 2020

3 januari - Hassel först på plan

.

På nyårsdagen den 1 januari noterade jag att hasseln är nära att gå i blom. Hanhängen på buskar i skyddade och soliga lägen har mjuknat och sträckt på sig och fortsätter vädret som idag, med milda och stormiga sydvästvindar, dröjer det inte länge förrän blomning förestår och "pollenvarning" utfärdas rekordtidigt.

torsdag 2 januari 2020

2 januari - Förra årets sista jobb

.
Under 2019 års sista skälvande minuter hann vi färdigt med utgivningen av tidskriften Vingspegelns sista nummer för året, nr 4/19.
Ett omslag med "Krickor" var beställt i god tid av redatktionen men illustratören blev sen och fick påminnelser både från redaktör och tryckeri, för vilket han härmed ber om ursäkt.



Krickor på omslaget till Vingspegeln 4/19 av Gebbe Björkman

Men, målet uppnåddes med knapp marginal och alla prenumeranter och medlemmar fick var sitt exemplar innan nyåret klev över tröskeln.



Vingspegeln är Östergötlands Ornitologiska Förenings kontaktorgan. Bli gärna medlem du också!