Idag riktade vi vår utflykt mot Omberg efter den sedvanliga fikastunden på konditoriet i Ödeshögs centrum. Christer befann sig i stadium av flyttkaos och hoppade av i sista stund, men Lars, Sverker och jag åkte iväg denna vackra "indiansommardag" till Stora Klints branter på bergets södra sida för att göra ett tappert försök, inte på det stora turistiska Omberg, utan vid det unika "lilla". Det avsedda målet var nämligen bland annat den klippoxel, Sorbus rupicola, som biologen Thomas Fasth mycket överraskande upptäckte för något decennium sedan.
På väg ner för Stora Klint påpekar Sverker att det inte kommer att framgå hur brant det är om man tar foton nerifrån. Men ändå ...
På väg upp har vi så nått platsen där sluttningen äntligen planar ut. Det känns skönt att kunna andas normalt igen.
Vandringen ner till trädet är väldigt brant och utmanande och den med nödvändighet följande uppstigningen lårvärkande och andnödsframbringande och trots att vi har varit där tidigare så är vi överens om att vi måste fortsätta, smida medan järnet är varmt, ta chansen en gång till och allt man intalar sig, ty nästa år kan det vara för sent om åldern plötsligt tar ut sin rätt.
Här är den unika och sällsynta klippoxeln, (mitt i bild). Vi är oerhört imponerade av Thomas Fasths insats att mitt i denna tvärbranta grönska kunna se de subtila skillnader av mönster och färg som indikerar klippoxel; en inventeringsinsats av Guds nåde!
Efter mycket kasande och snubblande når vi till sist gläntan vid klipphällen mitt i branten där klippoxeln har funnit fäste och kämpat sig upp till ungefär fem meters höjd utan störning från omgivande trädskugga.
Det är ett finlemmat träd med spännande rot och stam. Såsom vi noterade redan förra gången vi var här, Lars och jag, verkar det som att trädet har fått börja om från början någon gång efter ett troligt brott i knähöjd, varvid en ny bukett stammar och grenar, de grövsta tjocka som lår, har rakat iväg uppåt mot ljuset och gett trädet nytt liv.
Lars och Sverker vid Ombergs unika klippoxel.
Det var som vi önskade, Klippoxeln har blommat rikligt under sommaren och är nu full med bärklasar. Bären är röda till gulröda och lyser vackert i ljuset. Vi jublar åt denna apomiktiska mångfald.
En bärklase i närbild med de för klippoxel så typiska helbräddade, något sågtandade blad som är bredast över mitten.
Utbredningskarta för klippoxel enligt Mossberg/Stenberg "Nordens flora" 2018. Huruvida den där lilla pricken som befinner sig lite nordost om Vättern ska vara Ombergsfyndet eller ej återstår kanske att ta reda på.
Jag ser förresten på kartan att Bornholm är representerat. Så också i mitt fotoalbum. Se bild nedan på en klippoxel som jag fotgraferade på Bornholm under ett besök där 2016.
Vi diskuterar "vår" klippoxels möjliga ålder men konstaterar att vi egentligen inte har så stort hum om detta, men hoppas på att här återstår många goda år. Vi finner dessutom två små nya telningar, troligen fruktsatta, växande alldeles under moderplantan, vilket ger extra gott hopp om en ljus framtid.
Två nya plantor på väg.
Ombergs kippoxel kommer säkert att överleva oss tre med råge och vid detta, kanske vårt sista besök, vill vi alltså önska god tur till kommande besökare med uppföljningar medan vi fortsätter mot nästa spännande plats på berget.
En "skälsten" vid Stocklycke Söderänge. Numera framröjd ur döljande buskage.
Det är nämligen så, att Lars under sina Ombergsvandringar för något år sedan fann en gränssten, en skälsten, söder om Stocklycke, inväxt i krattet under en sval, grovstammig bokskog. Han förstod att detta var markeringen för en gräns, en rågång mellan ägor, och konsulterade arkeologen Anders Persson, som trodde sig förstå att Lars äntligen funnit den tidigare beskrivna, men i nutid borttappade "Söderängen" tillhörande Stocklycke gård.
Vid en nylig exkursion i området, vilken jag tyvärr inte kunde delta i, återbesökte man området och fann resterna av ett tidigare beskrivet torp från sent 1600-tal inte långt från nämnda skälsten; ett vackert och unikt fynd må man väl säga, efter så många år av bortglömdhet.
En hög med jord och sten är allt som finns kvar av eldstaden till det gamla torpet.
Bland tät hassel, mitt i en skog av äske och övervuxen av blåsippor, måbär och kirskål hittade Lars och arkeologen Anders Persson det sen länge eftersökta torpet nära Stocklycke, strax intill skälstenen, i ett område som betecknas som Stocklycke Söderäng.
Att det är rester av en eldstad och därmed ett försvunnet torp kan man förstå av mängden tegelskärvor i spishögen, men det är också endast det som återstår och sådana tecken är minsann inte alltid lätta att tyda.
Jo visst ja. Jag har tidigare, då vi samlade erfarenhet av skogslindens årsplantor, funderat över den nygrodda askens utseende.
Här Gebbe har du en årsplanta av ask, pekar Sverker.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar