Under början av 1980-talet gjorde jag tillsammans med vännen Hasse Sandberg mina första trevande försök att förkovra mig i den svenska floran.
Jag var fram till dess en tämligen inbiten fågelskådare med visst intresse också för insekter som skalbaggar och dagfjärilar, medan växterna däremot inte fallit mig på läppen något särdeles.
Hasse kom att betyda en hel del för mig i den förändring som skedde i och med att vi gjorde vandringar tillsammans uppe på Omberg där han visade mig flera udda och ibland väldigt rara arter varvid mitt intresse blev oåterkalleligt väckt för det floristiska.
Som tur var, säger jag idag.
Det nymornade intresset gav jag uttryck för i en häftad bok som gavs ut 1984 med stöd av Ödeshögs kommun. Jag kallade den "Tolv Ombergsväxter" och den bestod av akvareller av tolv intressanta arter med tillhörande korta texter.
Hela upplagan är sedan länge slutsåld men jag har som tur är ett par beläggsexemplar kvar i mitt förråd.
Det blev lämpligt igår att leta fram ett exemplar då vi under vårt sociala tisdagsfika bestämde oss för att fortsätta upp på berget för att se hur det stod till med två mycket sällsynta växter. Det var Lars, Sverker och jag och växten ärtvicker, som var en av de tolv i boken, stod främst i vårt program för dagen.
På vägen upp till krönet ovan rasbranterna där ärtvickern finns svåråtkomligt och skyddat passade vi på att göra ett besök på platån under nämnda rasbranter, där dess släkting buskvickern växer.
Terrängen är nästan djungellikt frodig med nedrasade klippblock, rik örtvegetation, buskar och lövträd. Här har inte någon mänsklig påverkan skett på länge, om än någonsin och man känner stor vördnad och respekt för det vilda naturområdet.
Trolldruva
Svartbräken (Bergspring)
I två områden à ca 100 kvadratmeter vardera växer buskvickern, men endast här och de återkommer år efter år utan någon större synlig spridning.
Plantorna är slingrande ubredda längs marken och i små buskar och grenverk upp till ungefär en meters höjd. Bladen är ärtlikt parvis motsatta och ovalt rundade med klängen i spetsen, allt i en friskt grön nyans som faktiskt ger ett intryck av blåbärsris när de ligger tryckta mot marken vid ett hastigt påseende, vilket kanske kan vara bra att känna till vid inventeringsarbete.
Buskvicker.
Plantorna har gått i frukt och baljorna hänger i små klasar, bruna till färgen, och de innehåller tre till fyra frön, ärtor, i mörkbrun nästan svart färg.
Balja och ärta av buskvicker.
Tidigare under sommaren har buskvickern blommat med en vackert karmosinröd färg, vilket jag här visar i form av en akvarellskiss. I ljusdunklet under urskogstaket blir de till spännande och annorlunda färgklickar.
Blommande buskvicker, akvarellskiss.
Vägen upp till ärtvickerns tillhåll på krönet över branterna är lite kämpig att gå. Här uppe är det en betydligt torrare miljö än nere hos buskvickern. Skogstry, ask, rönn och skogslind växer här med ibland en riklig undervegetation av blåsippor samt glest spridd förekomst av skogsknipprot. På ett litet område, blott ett par hundra kvadratmeter stort, finner vi ett trettiotal plantor av ärtvickern i solgläntorna som öppnar sig mot slätten i öster. Här har de vuxit "sedan urminnes tider".
Sverker och Lars vid en planta av ärtvicker.
Klängande ärtvicker med Östgötaslätten i bakgrunden är en exotisk upplevelse.
I utseeende och form kan man, alltför snabbt och lättvindigt ta plantorna för kaprifol eller skogstry. De stora parvis motsatta bladen med klängen är gröna i en något gulbrun nyans, väsentligt skilda från buskvickerns mörkare apparation.
Ärtvicker.
Ärtvickern är i frukt. Det verkar ha varit ett gynnsamt år för arten, ty det är gott om knippen av baljor som hänger på upp till nästan två meters höjd.
Färgen på frukt och frö är ljusare än hos buskvicker.
Ärtvickerns frukt går i en ljusbrun nyans och fröet, ärtan är brun.
Blommande ärtvicker, akvarellskiss.
Och så är det detta med sommarens blomning. Återstår inget annat än att förmedla den genom en enkel akvarellskiss precis som med buskvickern. Inget skall lämnas utanför.
För att ytterligare förstärka bilden av Ombergs rikedom av växter avslutar jag med ett foto av den ytterst sällsynta men ganska oansenliga orkidéen Kal knipprot, som vi sökte upp i bokskogen vid Stocklycke på berget innan vi slutligen åkte hemåt efter en härligt rik resa i florans tecken.
Orkidén Kal knipprot.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar