söndag 21 december 2014

21 december - Vändpunkten

.
Det har varit en mörk höst och absolut renons på vinter.
Men nu vänder det, åtminstone ljuset, tillbaka.
Imorgon är dagen i princip något längre än idag, men det är bäst att uttrycka sig så vagt eftersom det här med horisonter, anomalier och ojämnheter kan göra att det kan tyckas stå still eller t o m ta ett ministeg bakåt så här de första dygnen efter vintersolståndet.
Men still står det aldrig. Det gör ingenting inom astronomin eller i naturen i sin helhet och allt är ju förresten relativt. Jordaxelns lutning i förhållande till solen är allt som är. Så lite kan göra så mycket; alla årstider. Märkligt!



Även idag har det varit mera höstkänsla eller t o m vårkänsla än vinterkänsla. Solen har strålat in från låg höjd och skuggorna har blivit långa och ryggen ljummen. Men mot aftonen, ungefär kl 15.00 alltså, seglade en ny mulenfront in från väster och till slut slocknade även Jupiters nålstick i öster. Och nu sitter jag här vid datorn i ateljén och rekapitulerar årets "mörkaste"dag.


Vid Stugan har ännu en alm börjat ge sig. En stor gren med vitrötad ved och kolsvart kärllager har under de senaste veckornas stormvindar knäckts och rasat rakt ner mot Kvarnstugans kökstrappa, dock utan husskador som tur är. Jäkla almsplintborre och det smittsamma virus den bär har jag lust att säga. Viruset som följer denna lilla bagge håller helt och hållet på att förändra ekologin och skogen. Finns en väg tillbaka för almen eller kommer allt som är kvar till slut bara vara busk och kratt?!
2015 kanske blir den sista sommaren med levande jättealmar vid Stugan. Detta sörjer jag i så fall redan.



Innanför ytterdörrens glas sitter en stor husfluga under övervintring. De är liksom så platta, de här vinterflugorna, och vingarna ligger tätt sammanfogade och tryckta mot kroppen.
I motljuset lyser fötternas fästblåsor alldeles vita.

Nu väntar jag på snön, nu får den gärna komma. Men prognoserna för den närmaste tiden lovar inget av den varan.
Hemma, inomhus, är allt julstädat och klart. Nu får ni alla komma hit.
Välkommen jul och hela släkten!

lördag 20 december 2014

20 december - Kalas med goda vänner

.
När decembermörkret står tätt kring knutarna känns det som en lämplig tid för att gå inomhus och njuta av en tallrik enkel men tämligen exklusiv mat i goda vänners lag.
Av en av alla mina vänner, Göran, hade jag nämligen fått ett par laddningar nyfångad "Sommaströmming", som han i sin tur emottagit av sjön Sommens premiumfiskare, Göran Hector. Han "vare lovad" i sammanhanget, ty jag hade länge under hösten sökt förmå några andra fiskande vänner att ge sig ut på Vättern för att söka fånga denna vackra lilla laxfisk, (i nämnda sjö rätt och slätt kallad för vad den är nämligen siklöja) men utan lyckad hörsamhet i ögonblicket.




Två påsar, sammanlagt tre kilo alldeles pinfärskt nyfångad"Sommaströmming", fick jag alltså som gåva från "Göranarna" för någon vecka sedan och för enkelhetens skull blev det temporärt frysen för senare behandling.
Ett och ett halvt kilo upptinad siklöja blir alldeles för mycket fisk för oss två hemmavarande i hushållet, så mitt förslag kom spontant upp under ett socialt tisdagsfika för en vecka sedan till tre andra vänner runt kaffebordet, att de nästa vecka skulle känna sig välkomna till min ateljé för en stunds samvaro runt ett stort fat nystekt "Sommaströmming".
I tisdags blev detta mycket nyfiket emotsedda kalas av, och det blev väldigt lyckat, vad jag förstår, eftersom allt tog slut och inte en minsta smul blev kvar till något som helst förfång.

Förberedelserna och tillagningen var som följer.



Siklöjorna fick tina i kylskåpet under ett dygn, då blir de lättare att rensa och jag gör som med vanlig strömming, bryter av huvudet och rensar ur buken med tummen varefter jag plattar ut fisken så att mittbenet lossnar och enkelt kan lyftas ur varvid också stjärtfenan naturligt följer med. De båda beniga bukfenorna nyper jag bort liksom jag gör med ryggfenan. Därefter är fiskfiléerna färdiga för stekning. Det tog nog en dryg halvtimma att rensa de cirka trettio fiskarna, ty sjön Sommens siklöjor är små, nästan bara halva storleken mot Vätterns, 

Då jag i förväg genom bukens rundning anade att det var en hona med rom, använde jag saxen för att klippa upp bukhålan och försiktigt lyfta ur romsäckarna. Dessa tvättade jag i en tät sil, lyfte bort alla hinnor varefter jag la rommen i en glasburk, saltade och ställde i kylskåpet.
Detta blev efter en dags mognad till ett par små snittar med exklusiv löjrom - alltså samma sort som den märkesskyddade Kalixvarianten, men i detta fall min egen och minst lika njutbara.

Löjfiléerna vände jag i kryddsaltat ströbröd blandat med vetemjöl och en aning peppar och la dem sedan tätt tillsammans omgångsvis i en stor stekpanna med rejäla smörklickar. Siklöja ska stekas hett och kort, och vändas en gång, nästan så som man gör med  strömmingens "sotare" och stekytan ska bli knastrig och vara mörkt bärnstensfärgad.

Därefter är det dags för moset.




Jag bryner, i smör förstås, två decimeter skivad purjolök och ställer undan denna medan jag skalar 2½ kg mosig potatis som kokas mjuk.






I potatiskoket får en bit putsad rotselleri gå med

Jag mosar koket med en manuell potatisstomp med kokvattnet som enda vätska, men slattar till sist ändå i en skvätt grädde och en smörklump och bearbetar purén till önskad konsistens, smakar av med salt, peppar och muskot, vippar i den brynta purjolöken och strör över nyklippt persilja på toppen i bunken.

Allt serverades varmt och direkt. 
Rårivna morötter och rårörd lingonsylt är ett måste och flingsalt är bra att ha på bordet för egna initiativ.
Jag serverade lokalt producerad äppelmust till min gourmetmiddag. 
Det blev till mums för män. Ett riktigt kalas!

torsdag 18 december 2014

13 december - Stjärnefall

.

På E-fyran, just efter Mjölbyterassens högsta punkt, där utsikten från bilen över slätten mot Omberg tar vid, "faller stjärnan" och ritar ett kraftigt lysande meteorspår tvärs över den blåsvarta kvällshimlen i söder.
Det är Geminidernas afton som börjar så magnifikt. Nästan två sekunder varar blosset och det blir nattens vackraste.

måndag 15 december 2014

15 december - Fyra små akvarellstudier

v.
Jag bjuder på en sen möjlighet inför julen att komma över en liten fågelstudie i akvarellteknik till ett mycket överkomligt pris. Lämplig julklapp!
Bilderna är stilfullt men enkelt inramade i storleken 26,5 x 20,5 cm.
Priset är 1 000 kr exklusive eventuell frakt. Passa på!.

Obs att färgåtergivning inte är perfekt, verkligheten är bättre!


Blåmes 1 000:- Såld


Domherre 1 000:- Såld


Rödhake 1 000:- Såld


Sädesärla 1 000:- Såld

Intresset var stort. Alla fyra akvarellerna såldes inom någon timma efter presentationen.

torsdag 11 december 2014

11 december - Språklig förbistring

.
Snöblandat regn och blåst dunkar på rutorna och det ska bli etter värre med den varan imorgon är det utlovat; orkanvindar på västkusten och kuling runt alla våra s k farvatten. Inte så mycket Luciakänsla alltså, så här långt.


En bottennotering i rubriksättande klippte jag ur Corren igår. Jag lade ut faksimilen på nätverket "Anonyma språkpoliser" där den gjort "succé" och fått väldig spridning med många spetsiga kommentarer.
Härmed har nog Corren befäst sin tidigare eventuella ställning i anka-världen.

Tidningens chefredaktör har tillsammans med nyhetsredaktören gått ut på nätet och bett om ursäkt för fadäsen som man ser allvarligt på.
Men bakom detta finns nog inte endast en möjlig lapsus i språklig behandling, utan troligare, bakomliggande djupa problem som underbemanning, kvalitetssänkning och stress.

Tidningarna är inte som de var förr och ofta känner jag faktiskt för att för gott avsluta min prenumeration på detta organ, men mest då beroende på de två radikalt nyliberala stolpskott som numera skriver tidningens ledare. Deras synpunkter om politik, människor och samhälle är det värsta som jag kan tänka mig och jag tvingas se det varje morgon.

måndag 8 december 2014

8 december - En kvistig fråga

.
En gammal apel i beteshagen hos Göran, troligen ungefär jämngammal med oss själva, är med nöd och näppe levande men ändå full av liv, ty en enorm påväxt av lavar och mossor tynger trädet så att många grenar är brutna, barken är skalad av kritter och hela trädet går en långsam död tillmötes. På något sätt är allt detta väldigt vackert men sådant är lätt att säga förstås, bara om annat än om sig själv.



Naturlig dekoration.

Jag bryter av en liten toppkvist och tar med mig hem för att dokumentera med kameran och för att försöka kolla upp vad det är för slags mossa som växer så vackert och tätt. Laven tror jag mig känna igen som slånlav.

Tillägg 1:
Men se det där med slånlav är fel, berättar Stefan Ericsson. Han noterar istället blåslav, skrynkellav till höger och möjligen också pukstockslav. 

Tillägg 2:
Två hjälpsamma mosspecialister, Henrik Weibull och Torbjörn Tyler, har pressat mig till att försöka presentera allt mer detaljerat bildmaterial så att en artbestämning av mossan på bilden ovan kan göras. Alltså har jag tagit små bitar av mossan och skannat.



För grovt.


Ändå inte tillräckligt skärpt och nära.



Mössan kvar på sporkapseln utgör problem för bestämning.


Alltför fuktigt preparat gör att sporkapseln blir uppsvälld, vilket försvårar artbestämningen.



Med denna extrema upplösning på en pytteliten sporkapsel blir resultatet ändå suddigt, tyvärr!


Undan för undan har jag skannat in detaljer med allt större upplösning. Men tyvärr är nog bilden inte tillräckligt skarp för att helt säkert kunna avgöra vilken av dessa två arter det rör sig:

Orthotrichum speciosum - trädhättemossa

Orthotrichum affine - strimhättemossa


Men jag tror, om jag jämför med bilderna på de två arterna i Nationalnyckeln: Bladmossor Anoectangium - Orthodontium, sid 236 - 238, att det nog till slut kan vara strimhättemossa, Orthotrichum affine, ty nog anar man en längsgående mörk stirmmighet på sporkapseln, som motsvaras av nationalnyckelns bild på arten

Vem har sagt att allt ska vara enkelt!

söndag 7 december 2014

7 december - Gud, låt mig aldrig bli blasé!

.
Jag är på väg till Stugan för att vattna mina kryddkrukor och stannar till vid Lövsängsborg, där Tåkerns landskap öppnar sig ut över Väversunda vass. Något borde det väl finnas att se, tänker jag, fastän allt tycks tyst och tomt.
Jag sätter kikaren till ögonen.

"Gud, låt mig aldrig bli blasé på detta!"


Fem havsörnar glider omkring därute över ett vatten som jag visserligen inte ser, dolt av kilometervassen, men som jag vet ligger lockande bräddfyllt av fjädrat liv som en evig källa att ösa ur.

Men så har det inte alltid varit och så kommer det tyvärr säkert inte alltid att vara. Under 85 % av mitt hittillsvarande liv vid fågelsjön har havsörnar varit en sällsynt bristvara, nästan aldrig upplevda. Men idag kan man en ordinär dag i stort sett när som helst på året knappast besöka Tåkern utan ett eller många möten med denna vår största rovfågel.
Inte underligt att Naturum Tåkern, just idag, den 7 december,  har kallat publik till "Örnarnas dag". Sånt kan man utlova med hundraprocentig garanti.

Aldrig hade man väl kunnat tro eller hoppas på något sådant för ett par decennier sedan. Märkligt är livet och ibland också skönt!

torsdag 4 december 2014

4 december - Att spegla sig i korpens öga

.

Att spegla sig
i korpens öga
känns oväntat stort.
Integritet blir samhörighet
av ovanlig sort,
man mäter och mäts med delad stock.

tisdag 2 december 2014

2 december - På banan igen

.
Det får bli en jättekortis bara för att berätta att jag är på banan igen efter en halv veckas intensiv vinterkräksjuka.
Det finns en del att svara på och redogöra för. Jag återkommer.