8 oktober - Norrskensnätter

.
Även den gångna natten sprakade norrskenet över Östgötaslätten. 
Det verkar vara en väldigt stor solaktivitet just nu och rapporter om norrsken kommer från överallt, ända ner ifrån Skåne och till och med från kontinenten.

Inte heller jag kunde låta bli att gå ut igen medan nattmörkret föll. Jag intog fotbollsplanen utanför vårt hus, i elkioskens skugga, ingen jättebra plats precis för att studera astronomiska skådespel, men ändå. 
Det var verkligen vackert att se, det ljusgröna draperiet som låg i en sväng över himmelskupan alldeles vid Karlavagnens stjärnbild och där man liksom anande den höga höjden som gjorde att man förnam norrskenets krökning runt själva Nordpolen.

Norrsken över Ödeshögsbygden, natten till den 8 oktober 2015. Akvarell av Gebbe Björkman.

Inte är det lätt att fånga i en akvarell heller, norrskenet. Fotografier av spektaklet finns det mängder av just nu i det digitala nätet efter flera nätters intensiva upplevelser och det tycks mig att man vill försöka bräcka varandra med det ena fotot vackrare och mer lyskraftigt än det förra, och jag förstår och vet att det med en lång slutartid och stor bländare och med kameran på stativ går att förstärka norrsken i det oändliga, till onatur till och med, så kanske är mitt försök att visa det hela ett ärligare och riktigare sätt mot naturfenomenets egen lite mera lågmälda natur.

20 mars - Solförmörkelse

.
Klockan är 10:53 den 20 mars 2015 och solförmörkelsen är 80%, men av detta finns inte mycket att se.

Däruppe, bakom molnskärmen, lyser solen just nu med endast 20 % av sin frånvaro.

Jag står på altanen och spanar upp mot den jämngrå himlen efter en minsta liten glimt i någon molnlucka. Men inte! Det är kört.
Det har varit många klara dagar den senaste veckan men just idag när månen lägger sig över solskivan så har en ogenomtränglig molnskärm lägrat sig framför skådespelet.

Pilfinkarna och gråsparvarna som tjattrar i häcken tystnar alltmer, skatorna flyger till det nya boet hos grannen och Ulla tänder lamporna i köket.
Det känns faktiskt mystiskt. En känsla av afton mitt på dagen.

Men redan nu när jag skriver detta kommer ljuset tillbaka igen.

19 mars - Inget norrsken alls

.
Överallt i media, både i privata och officiella, finns bilderna på det spektakulära norrskenet som synts över hela landet och ända ner mot norra Tyskland och Polen.
Norrskenet som gröna draperier, ibland färgade mot orange eller i karmin, hängande över landskapet, över hustak och trädgårdar.
Det är en sällsynt kraftig solstorm som förorsakat detta fenomen, säger meteorologen i TV-vädret och det kan komma att synas på natthimlen ytterligare något dygn men avtar efterhand söderifrån.

Själv är jag i Stockholm och på så sätt lite låst i läget, och suget som finns där kan knappast dämpas under en storstadshimmels ljusförgiftning, så jag planerar för kommande natt istället. Den som nyss varit alltså. Då är jag hemma igen.

Det är natten till idag det, och jag åker ner till den mäktiga granitklippan vid Stora Lund klockan tio om kvällen.
Jag har tänkt ut det hela väl och har riggat upp kameran på stativ på toppen av berget under en magnifik stjärnhimmel med Omberg som fond och den blanka Vätterspegeln däremellan. Det kan inte bli bättre, tänker jag.

Men nog kunde det!
Himlen är och förblir otänd och hur jag än väntar ut fenomenet syns inte ett spår av nya färgnyanser i det svarta. 
Jag blir kvar där under natthimlen och väntar ytterligare någon timma. Men inget mer händer än att stjärnhimlen vrider sig några grader och jag börjar huttra av smygande nattkyla och tyst besvikelse.

Jag har missat det hela. Men rävarna skriker bortifrån Alvikens buskmarker. Alltid något.

18 januari - Kometen Lovejoy

.
Jag drog ut mot mörker, i skydd från samhällets ljus, i förrgår natt för att skåda kometen.
Jag visste ungefär var jag skulle leta, högt upp bland stjärnorna i sydost.
Jag hittade den ganska snart, två knogar klockan 4 nedom sjustjärnorna, Plejaderna.

En diffus fläck, nätt och jämt synbar för ett obeväpnat öga efter en stunds tillvänjning, det är kometen  Lovejoy, C/2014 Q2, upptäckt den 17 augusti av kometjägaren Terry Lovejoy. Det var hans femte egenfynd av en av alla dessa nomadiska isklumpar som besöker solsystemet med varierande tidsmellanrum.

Jag studerade kometen noggrant i min fältkikare, väl vetandes att denna chans aldrig återkommer och så tänkte jag på människans litenhet i universum. Det blir ju alltid den logiska följden av ett djupt skådande rakt upp och in i stjärnhimlen. 
Nu kommer Lovejoy under januari månad att försvinna bort igen i sin nästintill parabelska bana och fortsätta sin ensamma färd rakt ut i den svarta rymden och återkomma först om ungefär 10 000 år då den åter närmar sig solen och vår jord.

Jag undrar förstås hur vår plats i universum kommer att vara då. Livet är förvisso en omöjlig gåta och vi enskilda små människor endast kortvariga besökare i tid och rum.

13 december - Stjärnefall

.

På E-fyran, just efter Mjölbyterassens högsta punkt, där utsikten från bilen över slätten mot Omberg tar vid, "faller stjärnan" och ritar ett kraftigt lysande meteorspår tvärs över den blåsvarta kvällshimlen i söder.
Det är Geminidernas afton som börjar så magnifikt. Nästan två sekunder varar blosset och det blir nattens vackraste.

6 januari - Mörkertid

.
Den snöfria vintern medför att vintern i år är mycket mörk och molnen är nästan hela tiden täta och låga varför endast sparsamt med ljus tränger ner genom skyarna till vinterställda ögon.
Ändå är det så att jag redan nu, 16 dagar efter vintersolståndet, faktiskt kan känna en förändring. Det är ingen stor skillnad i dagslängd ännu och det är just det, att jag mer anar och känner än sakligt kan verifiera.

Idag åker jag ner över slätten mot Stugan vid Tåkern så sent som klockan tre om eftermiddagen och vid fyratiden är det ännu inte riktigt mörkt. Jag skulle till exempel kunna läsa en tidning om jag ansträngde mig en smula.

Och när jag ännu något senare anländer hem igen har himlens grå täcke öppnat sig i en liten coelinblå fläck. Det är allt som behövs för att ge mig hopp och vetskap mitt i det mörka; ett bevis för att ljuset faktiskt har vänt tillbaka.

13 december - Vad vore vintern utan talgoxen

.

Så trist och grå vintern vore utan talgoxens gula färg. Den och blåmesen lyser upp årsslutets mörka tillvaro och ger en aning av den ljusare framtid som snart kommer. 
Tills jordaxeln från vårt håll mätt åter börjar luta in mot solen är det bara en vecka och om inte mer än en månad penetrerar talgoxens första sång vinterkylans hårda pansar. 

9 oktober - Nobelabstinens

.
Det känns egentligen bra. Det är skönt på många sätt att mitt Nobelengagemang är över. Det var tre fantastiska år 2010-2012 och de betydde mycket för mig. På dem kan jag leva länge.

Just de här dagarna, de två första veckorna i oktober, var det som mest spännande och nervöst.
Jag hade ackreditering till Vetenskapsakademien att finnas med på plats när nobelprisen tillkännagavs. 
Mina tankar rusade åt olika håll; vad för slag och hur många pristagare, passar mina idéer till konstverk, måste jag tänka om ....och bråttom är det. 

Porträtterad bland porträtten. (foto - Karin Björkman)

Senast runt den 20 oktober behöver kalligrafen ha färg- och pappersprover och kopior på verken till handa för sitt arbete, med brev och på riktigt, och eftersom hon är bosatt i Österrike och posten dit tar ett par dagar på sig, är uppdraget nästan omöjligt stressat. 

2012 var värst tidspressat. Då gällde uppdraget att göra konstverk till två pristagare i ekonomi och tillkännagivandet var först den 13 oktober och därmed var det mindre än en vecka kvar för mitt slutgiltiga arbete. Nervöst var bara förnamnet. Av den anledningen lägger man ekonomipriset sist i det treåriga uppdraget, för en då möjligen något mera rutinerad konstnär.

Många konstnärer har nämligen genom åren drabbats av stora skälvan och någon gång har det faktiskt hänt att man har tvingats utse en ny konstnär med kort varsel som ersättare för en som drabbats av förlamande prestationsångest och misslyckats. 
Det första året 2010, insåg inte heller jag riktigt problemets natur, utan sköt processen framför mig tills jag plötsligt stod där med någon vecka kvar och förkastade alla tidigare tänkta idéer och skisser och fick börja om på nytt.

Dagen för tillkännagivande samlas mängder av människor i den stora vackra salen, den med alla porträtten av Vetenskapsakademiens ständiga sekreterare och dignitärer. 
Stämningen är förväntansfull och laddad, med media från hela världen på plats, ivriga japaner, coola Victoria Dyring från SVT, koncentrerade kameramän, soundcheckande reportrar och nervöst plockande akademiledamöter och så akademisekreteraren Clarie, min dåvarande egen mentor, som är den som skall skapa den första kontakten med pristagarna inför den obligatoriska första intervjun i direktsändning, pilande runt som en "skållad råtta" mellan sammanträdesrum och samlingssal.

Så kommer de in till podiet, ständige sekreteraren Staffan Normark harklar i mikrofonen ...
"Nobelprisen i fysik går i år till ...."

Mitt möte med en av de tre nobelpristagarna i fysik 2011 - Saul Perlmutter.

2011 gjorde jag tre akvareller till tre fysikpristagare. Det handlade om astronomi, om att mäta avstånd i rymdens oändlighet till tid och rum med hjälp av på gränsen till evigt avlägsna supernovor. 
Jag träffade alla tre pristagarna personligen och fick åtnjuta den fantastiska händelsen att få en del av det hela förklarat direkt för mig. Så otroligt privilegierat känns sådant idag, med den distans jag nu har, att jag nästan inte fattar att det faktiskt har ägt rum på riktigt.
Nedan Konstverket och min motivation i Nobeldiplomet till Saul Perlmutter i Fysik 2011

Nobelpriset i Fysik

Saul Perlmutter

Ombergs röda granitklippa lutar sig ut över Vätterns kalla vatten,

stöttar och stöttas.

Reser sig mäktigt mot rymdens oändlighet,

sträcker sig efter supernovans dagsländeblixt.

Ett husrum för den vindsnabba falkens gömda bo.

Ett vilorum för skapande själar.

Min drömplats på jorden. 

Gebbe Björkman

konstnär

Igår tillkännagavs årets fysikpris, även det med en aning av astronomi i bottnen: Higgspartikelns uppfinnare: Peter Higgs och Francois Englert, självklart och väntat, men samtidigt olyckligt mycket smolk i bägaren eftersom Higgspartikelns upptäckare CERN-institutet med sin LHC-maskin, inte fick vara med. Detta kommer förvisso att ge eko framöver i vetenskapens mediala annaler, men det är ju å andra sidan inte något nytt. Sådant händer i princip varje år i denna grannlaga nominering.

Inför Nobelbanketten är Ulla och jag tidigt på plats.

I år behöver jag inte bry mig mer än så, jag kan koppla av men jag vet precis hur de känner sig, mina efterträdande konstnärer, som just nu svettas och våndas med sitt viktiga och oåterkalleliga värv. 
Idag väntar kemipriset. Nya utmaningar!

Och lite abstinens har jag allt ändå, det måste nog erkännas, och med Nobelfester är det väl för evigt över för min del.

25 februari - Himlaspel

.
Igår kväll fick jag idén då jag såg det mäktiga ljusspel som den nya Månskäran med först Venus ovanför och därefter Jupiter bildade i sned riktning rakt upp från solnedgången mot zenit; att, i den kväll som nu är, åka iväg upp till Västra Väggar på Omberg för att försöka dokumentera det hela.




Alltså står jag nu i det lätta motdraget framför det branta bergstupet som störtar rakt ner i den mörkblå sjön alldeles under mig och betraktar solen som sakta vandrar ner mot horisonten. Det är en pampig utsikt, mycket rofyllt i ensamheten och himlen är ... klar ... nästan.
Det ligger förstås några retligt låga moln över Västergötland exakt där dit solen är på väg att försvinna.

Så synd, jag hade ju hoppats på att få en skymt av Merkurius också, jag tror nämligen att det åtminstone börjar närma sig ett läge för bra observationsmöjligheter av denna den närmsta solgrannen av planeterna. Den ligger snart på helt rätt sida i snurren runt solen för oss att kunna ses från vår jord.



Men, där går den planen om intet. Solen försvinner mycket riktigt i små förargliga moln som täcker Merkurius om den nu redan skulle vara på plats. I början av mars månad ökar emellerid förutsättningarna ytterligare om vädret också ställer upp.



Igår kväll pressade sig nymånen upp mellan solen och Venus, men ikväll har den vandrat upp en bit ytterligare och lagt sig vid sidan om. Trots att den "räta" linjen från igår kväll är bruten är också detta vackert.
Det har blivit en så kallad konjugation mellan de två.
Och, inte långt snett ovanför ligger förstås ännu Jupiter kvar och glänser nästan lika starkt som aftonstjärnan Venus.

Jag gör vad jag kan för att kunna fotografera detta. Men det är verkligen inte lätt. Jag har stativ med mig och riggar upp utrustningen noga och låser alla klampar och skruvar ordentligt men trots detta blir bilden blurrig och vet du varför?
Jo, det beror på att himlakropparna rör på sig. Slutartiden är nästan 5 sekunder, märker jag, och trots att det inte går att uppfatta med ögat under en så kort tid så registrerar kameran att kropparna rört sig en liten bit ner mot höger.

Ja, ja det var värt försöket och upplevelsen i alla fall. Till på köpet får jag del av ännu en planetupplevelse då jag vänder hemåt. Alledeles över horisonten i öster går nämligen Mars upp; med orangeröd lyster.
Vilken kväll!

25 januari - Markiser och solvinklar

.
Mina markiser är förbrukade, ruttna, sönderrivna och utslitna i mekaniken.
Jag har fått löfte om nya kostnadsfritt av min hyresvärd och hantverkaren har redan varit här för mig att välja färg.
De kommer att bli mörkt marinblå med en tunn ljusgrå linje vid varje fältkant. Oh, det kommer att bli så elegant och färdigt i god tid till Konstundan i maj.



De behövs för att stänga ute den del av solljuset som är oönskad, den som stör mig i mitt måleri och bländar mina ögon vid arbetsbordet.
Då jag flyttade in här fanns en trädgård med träd utanför, träd som skuggade men allt detta är numera bortrationaliserat till förmån för en p-plats, så modernmänskligt tänkt och gjort att man kan gråta åt det.

Det är märkligt hur det svänger, det där med vinklarna, hur solen hittar in i nya om än årligen återkommande små öppningar från en dag till en annan och avslöjar damm och övrigt innehåll i dunkla vrår.
Det sker ungefär samtidigt med att de första mesarna börjar sjunga att solen begynner ställa till med liknande förtret genom att från låg position leta sig in igen också till mitt målarnäste.
Det var så jag kände att det faktiskt var läge att be om hjälp och det hände nu i veckan när gråvädret äntligen släppte för solvintern. Blåmesen sjöng och på ritbordet föll en oönskad ljuskägla och jag tog mod till mig att ringa min värd.



Under midsommarveckorna når solen ända fram till nordvästsidan av min ateljé och lyser in från över grannhusets tak snett ner på min datorskärm och dimrar i stället mitt arbete där.

Nu när jag tittar ut genom det fönstret kan jag knappt fatta att solen faktiskt når ända dit och så högt under årets ljusaste dagar.

Och inte kan man väl heller egentligen fatta, även om man bokligt vet, att allt detta beror på jordens årliga lopp runt solen parat med den lilla anomali som finns i att jordaxeln lutar en aning - från eller mot på den resan - under vinter respektive sommar.

Och det är inga små växlingar som det är frågan om. Titta ut nu och notera solens högsta punkt mitt på dagen och jämför den med midsommarveckans motsvarande. Det är ofattbara 47 grader som skiljer mellan lägsta och högsta solstånd i min hembygd.



Jag ser nu att det blev fel i bilden ovan. På solen till vänster ska det stå: Högsta solhöjd 7,17 grader vid vintersolståndet.

Jag letar efter fakta på nätet och finner i redogörelser från Riala väderstation i Norrtälje kommun de uppgifter som jag har illustrerat här ovan. Något lite skiljer det till förmån för Ödeshögs något sydligare breddgradsposition men inte så mycket att att det märks mer än marginellt.

6 oktober - Nobelpriset i Fysik

.
Tisdagen den 4 oktober var det dags för tillkännagivandet av Nobelpristagarna i Fysik.
Det är en extra spännande dag också för mig, eftersom jag då får reda på vilka personer jag skall måla till och hur många original som jag har att göra.

Dotter Karin har också fått ackreditering att närvara.

















Alltså finns vi på plats där i den stora Plenisalen bland ett hundratal journalister från hela världen, Kungliga Vetenskapsakademiens egen personal samt säkerhetsfolk. Lokalen är pompös och "tung". Mängder av avporträtterade "Ständiga Sekreterare" från KVA:s hela historia bakåt i tiden ända till ursprungets Carl von Linné stirrar en i ögonen.





















Här finns även Väversundasonen Jöns Jacob Berzelius blida ansikte.

Vi är på plats i god tid men håller oss i bankgrunden. Trängseln är stor men stämningen god och något spänd.
Kameror, ljus och ljud ställs in och reportrarna förbereder sina frågor.





















Så kommer då KVA:s ständige sekreterare, Staffan Normark, tillsammans med tre professorer i fysik ut i salen och tar plats på podiet, ett bildspel tänds och presskonferensen börjar.
Jag själv är för mitt arbetes skull mest intresserad av att få veta - "Hur många?" - Svaret blir tre.

Priset delas i två hälfter till två "konkurerande" forskningsgrupper i Astronomi i ämnet:
"För upptäckten av universums accelererande expansion genom observationer av avlägsna supernovor". "Det är skrivet i stjärnorna".
1. The supernova Cosmology Projekt - Saul Perlmutter får ena halvan av priset.
2. The High-z Supernova Search Team - Brian P. Schmidt & Adam G. Riess får dela på 2:a hälften.

Dagens Nyheters vetenskapliga reporter ställer initierade frågor direkt efter tillkännagivandet. Det gäller att vara påläst och förberedd på många olika alternativ.

Sen kommer frågorna och direktintervjun med en av pristagarna, varefter samlingen bryts och smågrupper bildas för diskussioner och fortsatta frågor och svar experter och jornalister emellan, men då är vi redan på väg ut Karin och jag.

På vägen hem är jag i tankarna redan sysselsatt med att "utvärdera" huruvida det jag nyss har fått reda på kommer att påverka mitt fortsatta arbete.
Jag känner att det kommer att göra det. Verkligen!
Den astronomiska inriktningen är ju spännande och omöjlig att bortse från. Jag måste nog försöka att inkludera detta i mitt tänkta tema som är Vättern. Men hur?

Nu börjar det brännas för mig!

17 mars - Engagemang

.
Igår hade jag besök i ateljén. 17 personer från Folkungakretsen av Sveriges Turistförening var här på studiebesök.
Jag tror det blev lyckat.

foto/collage -
Margaretha Wärnberg
.
..
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
Och nu alldeles strax åker jag iväg till Skänninge, där jag ska visa mitt bildspel från Indonesien i församlingshemmet.
Jag börjar kl 19.00 men tänker vara tidigt ute. Jag har en extra plan nämligen - att stanna vid den västvända backen innan Appuna kyrka för att vända mig om och se in i kvällshimlen över Omberg - där kan man ikväll vid halvsju-tiden se planeterna Jupiter och Merkurius i konjugation strax över horisonten (alltså alldeles nära varandra).

Det är minsann inte så ofta man har bra chans på Merkuris som alltid ligger så nära solen. Tyvärr ligger lite tunna moln därborta, ser jag då jag tittar ut genom fönstret, men jag tänker försöka ändå.
Imorgon får du veta om jag lyckades.
.

4 januari - Ymnigt snöfall suddar bort partiell solförmörkelse

.

Det blev ingen astronomisk upplevelse idag på morgonen. Nu är klockan 10.30 och den partiella solförmörkelsen är över utan åthävor.

Ett ymnigt snöfall har dragit ner över bygden, en decimeter nysnö ha lagt sig över skarskorpan och ishalkan, livsfarligt med andra ord, och himlen är matterad och jämngrå.

.

21 december - Månförmörkelse

.

... passerar utan notis - morgonen är för ljus och himlen skyad.

23 september - Besök i skola (och en rättelse)

.
Julias hjärtliga hälsning till mig.

Jag var på besök i min dotter Emmas skola igår, vid Navestad i Norrköping för att träffa två grupper elever, lärare och rektor.

Jag berättade om mig själv och min konst och också lite om konst i största allmänhet.
Sen målade jag lite. Jag uppfattade att det blev mycket uppskattat. Barnen var väldigt intresserade och också kunniga.
Det är underbart att få träffa barn i sådana sammanhang och så fick jag också med mig en liten målning av Julia
hem.

*

Sen var det där med "rättelse". Det är tydligen först idag det är höstdagjämning Trots att jag ev. var lite fel ute i fråga om datum här nedan, så gäller allt åtminstone faktamässigt.
.

21 september - Höstdagjämning

.

.

Mitt i min fina illustration har det kommit in en "satellit" - en död mygga på scannerbordet.

Så är dagen här. Den dag som kallas höstdagjämning, dagen då "solens vandring" når Kräftans norra vändkrets, den dag då dag och natt är lika långa över hela jordklotet men på väg mot kortare dagar på norra halvklotet och längre dagar på södra halvklotet.
Jag vet från den tid jag var lärare (det var väldigt länge sedan nu), att det där var väldigt svårt att förklara för eleverna. Det är liksom så abstrakt. Jag gör ett försök.

Allt beror på att jorden lutar lite från ett tänkt vinkelrätt plan i förhållande till solen och sin egen rotationsaxel under årsvandringen runt denna sol och att också vi som bor i Sverige, en bra bit upp mot den norra jordpolen, träffas snett från eller mot av solens strålar; maximalt från under vintersolståndet och maximalt mot under sommarsolståndet och följaktligen "mitt emellan" eller som jag skriver i illustrationen här ovan , vänder "bredsidan mot solen" två gånger under året.

De två gånger jorden vänder "bredsidan" mot solen kallas höst- och vårdagjämning och dessa båda dagar är dag och natt alltså lika långa över hela jordklotet.
Vill man nu komplicera det hela ytterligare så måste man emellertid förstå, att ovanstående beskrivning bara är en modell av scenariot. Självklart är systemet i ständig rörelse och själva gränsen mellan från- och till är ögonblickligt minimal, ett s k limestillstånd, men för att kunna greppa och förstå det hela har den tidliga avgränsningen satts till ett dygn. Svårt?

Hur som helst, i morgon befinner vi oss i den mörka årstiden. Vi som bor norr om ekvatorn alltså. Det är skönt med variation, tycker jag.

3 december - Månen igen

.

Fullmånen igen.

Den "håller sig full" länge, tycks det mig, fullmånen. Även idag på morgonen då jag kommer till ateljén lyser den mäktigt över hustaken i nordväst och jag kan inte låta bli att ta fram kameran igen; denna gång på stativ för bättre skärpa än för bilden av igår (se nedan). Vidare har jag dragit ner bländaren för att också på så sätt få fram mera detaljer. Det är ungefär som att kisa med ögonen för att släcka ut randljuset och se bättre.

I högra kanten av bilden ser jag att skuggan är på väg, att den så kallade fullmånen är på nedan. Egentligen är det ju bara en bråkdel av en kort tid som månen är full d v s mitt i centrum är fullkomligt vinkelrätt belyst av solen från just min position på jorden. Men det är ju hårklyverier eftersom månen i sig är tämligen stor och den exakta tidsangivelsen för detta tillstånd inte kan ses i realiteten utan bara noteras matematiskt. Men "still" står det aldrig. Det har jag hört sägas ibland; precis som man kan höra om midvinter- och midsommarsolstånd.
Tror man man så har man inte förstått själva systemet.

Inget i universum står föresten stilla. Aldrig!

.

Jo, en sak till.

Månen är ju naturligtvis alltid där, full som vanligt, men olika belyst av solen. Alla föreställningar och myter om att fullmånen är ett speciellt tillstånd som påverkar oss människor på olika mystiska sätt kan därför vara lite "svåra" att förstå eller vetenskapligt acceptera.

.

Men det finns förstås en möjlighet till vidare fundering. Det är den, att månen och solen vid fullmåne befinner sig på diametralt motsatt position på var sin sida om jorden och att detta på grund av den ökade gravitationspåverkan som uppstår därvid skulle kunna ha effekt även på detaljerade tillstånd, såsom en människas nattsömn till exempel. Jag vet inte hur långt vetenskapen har kommit i en sådan inrikning. Någon annan som vet?

.

1 december - Fullmåne över ateljén

.

Fullmåne

Det biter lite i näsan och luften är frisk att andas. Jupiter är på väg ner i söder och månen står full och hög i öster. Jag har tagit mig en liten tur till ateljén på kvällskvisten. Brandmössen behöver tillsyn. Häromveckan var jag ute och plockade en kasse full av ekollan åt dem och de bara älskar det.