tisdag 17 september 2019

17 september - Det nästan onåbara är det jag vill nå.

.
En del av spänningen för mig som naturintresserad är det där som gäckar, det som är nästan onåbart, det som man trånar efter att få uppleva och som sedan blir kvar bland minnets höjdpunkter.
Många ornitologer av idag tar genvägar till det målet, tycker jag. Det har nästan blivit synonymt med själva begreppet fågelskådare, det som man refererar till i media, det som visas i tidningar och i skrifter, att fågelskådning är detsamma som att nästan obegränsat fara runt med kort anspänningstid för att "kryssa" nya arter på tomten, i kommunen, i länet, i landet, i Europa, i WP eller i hela världen, att slå nya rekord i den egna listan och att tävla mot andra.

Sån är inte jag och därvid skiljer jag mig ganska markant från den gängse bilden av skådare och också från själva bilden av vad fågelskådande är. Detta får jag ständigt förklara för människor jag möter som bara hört och sett om en artkryssande form av ornitologi.
Jag njuter av det som bjuds i stort eller smått, i trivialt eller sällsynt, nära eller långt borta och i fördjupat kunnande om företeelser och sammanhang. Men jag vill att allt ska vara eget på något sätt. Jag vill helst vara på plats själv eller tillsammans med någon, i just den stunden det hela äger rum.
Dessa tillfällen kallas på fågelskådarnas språk för ädelkryss - och det är till detta jag sjunger sysselsättningens lov.

Jag far aldrig iväg för att se en fågel som hittats av andra. Blott två gånger, men säkerligen finns det ett par till som jag har glömt eller förträngt, har det hänt att jag har gjort undantag. Det första var på 1960-talet, då jag hängde med ett gäng till Ottenby för att "hänga in" Sveriges första observation av silkeshäger. (Det var fint och upphetsande). Det andra hände under 1980-talet då jag tillsammans med en kompis åkte till Tenhult söder om Huskvarna för att uppleva biätare, häckande för första gången i vårt land. (Det var väldigt stort)!

Jag vill nu inte verka helt rabiat. Alla gör ju sitt eget val. Jag har gjort mitt, att inte "dra". 
Jag försöker hysa god förståelse, utan att moralisera över dem som brådstörtat åker iväg någonstans för att se något sällsynt och spännande nytt. Men ibland kan jag inte låta bli att tycka att det går för långt. Att kryssa utan en djupare mening känns för mig andefattigt och meningslöst. (Samla frimärken eller kapsylser tycks enklare). Jag hoppas emellertid att intresset för artkryssande så småningom kan leda in till något djupare och möjligen nyttigare, till det som jag skulle vilja definiera som ornitologi, fågelskådning.

Det blev en lång ingress. Nu till ämnet.

De senaste veckorna har luften varit het för ornitologerna. Vårt land har nämligen invaderats av aftonfalkar.
Aftonfalk är en vacker liten rovfågel som normalt häckar på stäpperna österut i Ungern, Bulgarien, Kazakstan och Uzbeckistan med flera länder. 
I år har flera tiotals individer observerats i vårt land, de flesta österut såsom på Gotland och Öland men även Västkusten har berikats med små flockar av främst unga aftonfalkar till glädje för många fågelskådare och detsamma gäller även Östergötland.

Länk till bilder på aftonfalkar.

Jag har sett aftonfalk tidigare. På 1970-talet hade vi ett par invasionsvågor som nådde ända fram till Tåkernbygden. Jag minns att vi kunde räkna in en handfull av dem sittande på dåtidens telefonledningar över åkrarna mellan Renstad och Väversunda. 
Jag har bevarat detta med stor glädje i mitt minne.

I år hade jag ganska lätt kunnat ta chansen att återuppleva aftonfalk i hemlänet, men då hade jag varit tvungen att ge mig iväg t ex till Kindabygden. Det har jag inte gjort. Hur tänker jag istället?

Jo, jag har idogt rest runt i min egen bygd, Tåkern- Ombergsbygden på spaning. Många resor har det blivit där mina ögon varit på helspänn inför ett möjligt, nästan förväntat och mycket efterlängtat möte. Jag har kollat varje silhuett -  kajor och duvor och andra kandidater.



Lärkfalken har skojat med mig varje gång..

Gott om tornfalkar har det blivit och lärkfalkarna har skojat med mig varenda gång. Inte en enda aftonfalk har dock tagit sin skepnad ur silhuetten och nu är chansen förbi; aftonfalkarnas resa mot Afrika är snart helt genomförd.
Aftonfalken ville alltså inte vara med mig i år men den förväntan som lever kvar och som jag lägger i uttrycket "nästa gång" är det som ändå väger tyngre än det man skulle kunna kalla ett misslyckande.

Det nästan onåbara är nämligen det jag vill nå!

söndag 15 september 2019

15 september - Vid trottoarkanten

.
För några decennier sedan lade Ödeshögs kommun, precis som alla andra kommuner runtom i Sverige, en budget som innefattade även ogräsrensning längs gator och trottoarer.
Jag minns en tid med hemska glyfosfater som sprutades över all oönskad grönska varje år och när det giftet blev ökänt och förklarat "non grata" övergick man till ättika,  skållhett vatten eller bränning med gasolgas. 
Ett stort antal persontimmar lades ner på dessa uppgifter med motsvarande mängd slantar i budgeten.



Nu finns inte ekonomiska resurser för sådan "lyx" längre, i alla fall inte i en kommun av Ödeshögs litenhet, och egentligen har kommunerna nog avhändat sig själva frågan, tror jag, genom att lägga över ansvaret för trottoarernas skötsel på intillliggande tomtägare; ett smidigt sätt att tro att man gör sig av med ett problem utan att egentligen bli av med det alls, ty inte har en normal tomtägare resurser och kunskap att kunna rensa bort det svåra ogäset. Snöröjning och halkbekämpning är väl okej att begära hjälp med, fastän inte heller detta sköts speciellt bra, men ogräsbekämpning är säkert mer än vad som kan begäras, menar jag.

Förhållandet har medfört att vi numera har en rik flora längs gator och trottoarer. Några exempel bland många andra är: taggsallat, sumpfräne, höstfibbla, liten blåklocka, kanadensiskt gullris, kanadabinka, trampört, gråbinka, maskros, småsporre, gul fetknopp och rölleka.

Och det var just till den sistnämnda arten jag ämnade komma. 
Nära vårt hus är trottoaren väldigt frodigt grön och mitt i den grönska finns en fin svit av olikfärgade röllekor. Jag upptäckte den häromdagen när jag var på väg till ateljén och passade på att ta några fotografier.
Dessa röllekor är ett klassiskt exempel på att många vit-, röd- eller blå-blommande växter kan växla i färg mellan dessa alternativ och alla toner däremellan  Jämför till exempel med blåsippa.
Men förhållandet gäller endast i den färgskalan; är gult inblandat finns inte fmöjligheten, vilket kanske kan vara bra att veta.

Nåväl. Nu visar jag den vackra sviten av olikfärgade röllekor från ett tio meter långt parti av en  trottoarkant vid Norra vägen i Ödeshög. Vackrare än så här har jag nog inte sett röllekor. Varsågod!



"Normalfärgad" vit rölleka.


Mättat karmosinröd rölleka.


Rosafärgad rölleka.

lördag 14 september 2019

14 september - Rester av en sommar som försvinner

.
Även om solen värmer i lä känner man igen hösten när den kommer och dagarna blir allt kortare. Snart är vi mitt i höstens dagjämning och som alltid sörjer jag hur snabbt en sommar passerar.
Det låter lite floskligt, jag vet, men saknar ord för att uttrycka känslan bättre än så, just nu.

Som en mjuk avrundning av sommaren som försvinner presenterar jag några sköna observationer från senaste veckan.



Bålgetingarna håller ut betydligt längre under hösten än sina mindre släktingar. Ännu är det full fart i holken.


En eldsnabbvinge landar i syrenbusken. Alldeles nära står idag i ensamt majestät en ståtlig ask, eftersom alla Kvarnstugans almar är borta. Kanske har den här hanen landat efter en "våt"parningssejour högt där uppe i askens bladverk. Så ska det enligt källorna gå till.


Finkflocken bland solrosens fröståndare utanför Stugan växer för varje dag. Än så länge dominerar grönfinkar bland de två hundra individerna, men nyss såg jag också en flock om tjugo steglitsor. 
Det ska bli intressant att följa utvecklingen in mot vintern.


En fräsch och fin nässelfjäril är redo för övervintring. Snart försvinner den för gott in i något prång och slocknar, för att åter vakna, något blekare, och möta våren i efterlängtad marsmånads brånad.


Tranorna samlas i tusental runt sjön Tåkern. Deras rop bildar en mäktig ljudkuliss när jag sitter i stugväggens kvardröjande solvärme. Stugan anar du faktiskt i bakgrunden!


tisdag 10 september 2019

10 september - Rönn och oxel

.
Under dagens fika tillsammans med Sverker och Lars avhandlades bland mycket annat släktet Sorbus - rönnar och oxlar.
Sverker överraskade oss nämligen med att lägga fram ett antal kvistar av sorbusarter från sin och Karins trädgård vid Svämb. De bar alla frukt i ett färgglatt spektrum och jag kunde förstås inte låta bli att göra ett litet vackert collage direkt där i kaféet.



Allt medhavt presenterades till namn och förekomst av Sverker, men allt var dock inte helt artbestämt taxologiskt sett eftersom ett par troliga hybrider alternativt exemplar kända endast med populärnamn också fanns med i samlingen. Men vackert så, eller hur!?

Släktet Sorbus, som alltså omfattar Rönnar och Oxlar finns på vår jords norra hemisfär och ett hundratal arter anges totalt från Nordamerika, Europa och Asien. 

Klippt ur Wikipedia:


Rönnsläktet (Sorbus)[1][2] är ett släkte i familjen rosväxter,[1] med cirka 100 arter som förekommer i tempererat klimat i EuropaAsien och Nordamerika. Flera arter förekommer naturligt i Sverige, däribland rönn (S. aucuparia) och oxel (S. intermedia). Släktet innehåller många arter som odlas som prydnadsväxter i trädgårdar.
På svenska kallas arter med parflikiga blad för rönnar och arter med hela blad kallas oxlar.

Lite förvillande för oss är dock angivningen av ca 100 arter i ingressen eftersom Wikipedia samtidigt presenterar ungefär 400 arter med vetenskapliga namn i den följande listan. 
Släktet är känt för att fortfarande, som man säger, vara i snabb och divergerad artbildning och flera  "småarter" som enbart finns i lokalt isolerade, endemiska bestånd i t ex Norge, tros ha uppstått väldigt sent under postglacial tid genom isolering, således kanske inte, i vissa fall, ha mer än 10 000 år på nacken (roten).
Har du tillgång till "Nordens flora" så vill jag rekommendera dig att bläddra fram sidorna med Sorbus-släktet för att själv studera alla dess småarters utseende och förekomst. Det är verkligen spännande.
Taggade av Sverkers initiativ idag har vi nu bestämt oss för att nästa tisdag, om vädret är lämpligt, göra en visit på Ombergs branta sydsluttning, där ett unikt träd av arten klippoxel växer i ensamt majestät. Jag har varit där förr men gör väldigt gärna ett nytt besök; det kan ju bli det sista för min del  eftersom platsen är minst sagt besvärlig att komma fram till.
Jag är väldigt nyfiken på att se om trädet bär frukt.
Rapport kommer!

torsdag 5 september 2019

5 september - Omslag till Vingspegeln 2/2019

.
Nästkommande omslag till tidsskriften Vingspegeln, östgötarnas egen tidning om fåglar och fågelliv, är beställt och levererat. 
Kommer i din brevlåda snart!



Det blev en kohäger och anledningen till detta står att finna i skriften.

onsdag 4 september 2019

3 september - På besök hos buskvicker och ärtvicker på Omberg

.
Under början av 1980-talet gjorde jag tillsammans med vännen Hasse Sandberg mina första trevande försök att förkovra mig i den svenska floran.
Jag var fram till dess en tämligen inbiten fågelskådare med visst intresse också för insekter som skalbaggar och dagfjärilar, medan växterna däremot inte fallit mig på läppen något särdeles.
Hasse kom att betyda en hel del för mig i den förändring som skedde i och med att vi gjorde vandringar tillsammans uppe på Omberg där han visade mig flera udda och ibland väldigt rara arter varvid mitt intresse blev oåterkalleligt väckt för det floristiska. 
Som tur var, säger jag idag.



Det nymornade intresset gav jag uttryck för i en häftad bok som gavs ut 1984 med stöd av Ödeshögs kommun. Jag kallade den "Tolv Ombergsväxter" och den bestod av akvareller av tolv intressanta arter med tillhörande korta texter.
Hela upplagan är sedan länge slutsåld men jag har som tur är ett par beläggsexemplar kvar i mitt förråd. 



Det blev lämpligt igår att leta fram ett exemplar då vi under vårt sociala tisdagsfika bestämde oss för att fortsätta upp på berget för att se hur det stod till med två mycket sällsynta växter. Det var Lars, Sverker och jag och växten ärtvicker, som var en av de tolv i boken, stod främst i vårt program för dagen.



På vägen upp till krönet ovan rasbranterna där ärtvickern finns svåråtkomligt och skyddat passade vi på att göra ett besök på platån under nämnda rasbranter, där dess släkting buskvickern växer.

Terrängen är nästan djungellikt frodig med nedrasade klippblock, rik örtvegetation, buskar och lövträd. Här har inte någon mänsklig påverkan skett på länge, om än någonsin och man känner stor vördnad och respekt för det vilda naturområdet.



Trolldruva



Svartbräken (Bergspring)

I två områden à ca 100 kvadratmeter vardera växer buskvickern, men endast här och de återkommer år efter år utan någon större synlig spridning.



Plantorna är slingrande ubredda längs marken och i små buskar och grenverk upp till ungefär en meters höjd. Bladen är ärtlikt parvis motsatta och ovalt rundade med klängen i spetsen, allt i en friskt grön nyans som faktiskt ger ett intryck av blåbärsris när de ligger tryckta mot marken vid ett hastigt påseende, vilket kanske kan vara bra att känna till vid inventeringsarbete.



Buskvicker.

Plantorna har gått i frukt och baljorna hänger i små klasar, bruna till färgen, och de innehåller tre till fyra frön, ärtor, i mörkbrun nästan svart färg.



Balja och ärta av buskvicker.

Tidigare under sommaren har buskvickern blommat med en vackert karmosinröd färg, vilket jag här visar i form av en akvarellskiss. I ljusdunklet under urskogstaket blir de till spännande och annorlunda färgklickar.




Blommande buskvicker, akvarellskiss.

Vägen upp till ärtvickerns tillhåll på krönet över branterna är lite kämpig att gå. Här uppe är det en betydligt torrare miljö än nere hos buskvickern. Skogstry, ask, rönn och skogslind växer här med ibland en riklig undervegetation av blåsippor samt glest spridd förekomst av skogsknipprot. På ett litet område, blott ett par hundra kvadratmeter stort,  finner vi ett trettiotal plantor av ärtvickern i solgläntorna som öppnar sig mot slätten i öster. Här har de vuxit "sedan urminnes tider".



Sverker och Lars vid en planta av ärtvicker.


Klängande ärtvicker med Östgötaslätten i bakgrunden är en exotisk upplevelse.

I utseeende och form kan man, alltför snabbt och lättvindigt ta plantorna för kaprifol eller skogstry. De stora parvis motsatta bladen med klängen är gröna i en något gulbrun nyans, väsentligt skilda från buskvickerns mörkare apparation.



Ärtvicker.

Ärtvickern är i frukt. Det verkar ha varit ett gynnsamt år för arten, ty det är gott om knippen av baljor som hänger på upp till nästan två meters höjd.
Färgen på frukt och frö är ljusare än hos buskvicker. 



Ärtvickerns frukt går i en ljusbrun nyans och fröet, ärtan är brun.


Blommande ärtvicker, akvarellskiss.

Och så är det detta med sommarens blomning. Återstår inget annat än att förmedla den genom en enkel akvarellskiss precis som med buskvickern. Inget skall lämnas utanför.

För att ytterligare förstärka bilden av Ombergs rikedom av växter avslutar jag med ett foto av den ytterst sällsynta men ganska oansenliga orkidéen Kal knipprot, som vi sökte upp i bokskogen vid Stocklycke på berget innan vi slutligen åkte hemåt efter en härligt rik resa i florans tecken.


Orkidén Kal knipprot.

fredag 30 augusti 2019

30 augusti - Svårfunnen fjärilslarv

.
Conny tittade in häromdagen för att visa en spännande larv som han hade funnit.
Jag lade den tillfälligt i en rymlig glasburk med en äpplekvist för senare bestämning, vilken nu är vederbörligt genomförd.
Min gissning till Conny vid leveransen var videsvärmare eller lindsvärmare.



Jag var därmed inte helt ute och cyklade. Det är en larv av nattfjärilen Videsvärmare, Smerinthus ocellata.

I Nationalnyckeln läser jag att larven är nattaktiv och lever uppe i träden och att den därmed är ganska svår att finna eftersom den normalt sitter stilla under dagtid, hängande på undersidan av grenar i en slags sphinx-ställning, d v s med framkroppen upplyft och huvudet indraget tillsammans med de sex framföttena i en bedjande skepnad. 

Så här då:



torsdag 29 augusti 2019

29 augusti - Vätterns silver

.
Hög tid att berätta om att jag för någon månad sedan köpte ett halvt kilo siklöja av Ödeshög fiskaffär, vid torget. Alldeles nyfångad direkt ur sjön såsom Vätterns silver, panerade jag dem och stekte i smör, så där att de kröker sig i pannan.



Siklöja är bland det bästa som finns att få och jag åt dem rakt upp och ner på knäckbröd och tog därmed igen att vi som barn aldrig åt "Sommaströmming" d v s siklöja från Sommen förmedlad via "cykelaffär" direkt på gården på Hargsvägen 16 i Mjölby efterom mamma var rädd för dynt - binnikemaskarnas ägg som ibland nog fanns att finna invid ryggbenet.



... och det gröna i paneringen är färsk koriander, en "ny" kryddväxt för gammelsvenskar som kommit hit med våra nya. En favorit, bara så att ni vet!

onsdag 28 augusti 2019

26 augusti - Lysmasksafari i Hästholmen

.
Härligt initiativrika Camilla Linusson i Hästholmen har kallat till "Lysmakssafari". Vem kan motstå ett så lockande tema, tänker jag och far dit.
Vi blir sju personer som samlas vid "Gröna huset" i Hästholmen, alldeles där cykelvägen mot Ödeshög börjar.

Camilla berättar att det var under kvällen innan, vid hemgången från en arkeologiutflykt till hällristningarna som ett sällsamt fenomen uppmärksammades av deltagarna.
I nattens mörker såg man lysande neongröna ljus högt uppe i träd och buskar och alla undrade om det möjligen var små upphängda ljusgirlanger eller troligare lysmaskar och eldflugor som svajade där i grenverket och spred detta sällsamt mystiska ljus under stjärnehimlen.

Konkret handlingskraftig som Camilla är utlyste hon genast en ny exkursion för intresserade natten därpå och det är således den jag nu deltager i.



Vi är sju personer och vi vandrar ut i mörkret med spända förväntningar och behöver inte gå långt, faktiskt inte mer än ett tiotal meter, förrän vi ser det emotsedda.
Jag blir faktiskt lite tagen, mer än jag trodde innan, eftersom jag är så inställd på ett tämligen tamt och ordinärt lysmaskljus, såsom jag har sett det tidigare i gräset,  i grön och svag lyster. Jag blir tyst stående och stirrar på detta mycket mer kraftfulla lysande fenomen högt där uppe i träden; liksom upphängda ljusslingor och lysande små lampor i det begränsade området.



Det ynka lilla gröna ljuset syns som en liten prick mitt i bilden.

Jag försöker fånga det omöjliga på bild men med endast en mobilkamera blir resultatet torftigt jämfört med verklighetens upplevelse.

Tänk er alla träden och buskarna där i mörkret inom cirka ett tunnland stort område upplysta här och där av tämligen starkt lysande små gröna lampor, i sällskap eller ensamt, vajande i den lätta kvällsbrisens rörliga bladverk. Så märkligt! Så exotiskt!



Samma bild som ovan fast något uppförstorad. Upplevelsen av det gröna ljuset var verkligen mycket starkare på plats i nattens mörker.

Jag har kollat upp lite i källorna men hittills inte funnit några referat till att lysmaskhonor av arten Lampyris noctiluca, skulle vara benägna att klättra mer än högst någon meter upp i vegetationen.

Jag har lagt ut en förfrågan i ett nätverk om Coleoptera, Skalbaggar och hoppas på svar, som jag i så fall kommer att redovisa här.



Akvarell av lysmaskhona, Lampyris noctiluca.

Här är en akvarell föreställande en lysmaskhona under ljusproduktion. Lysmasken är liksom söderut förekommande olika slags "eldflugor" egentligen skalbaggar. I Sverige finns två arter: Liten respektive stor lysmask. 
En sommarnattssaga.

Se gärna kommentar nedan som ställer det hela på ända. Frågan är åt vilket håll bara!?

måndag 26 augusti 2019

26 augusti - Rovfågelhösten har börjat

.
En sparvhökhona smällde in i altanglaset under jakt i trädgården idag. Sen tog hon höjd över Ulla som just anlände med bilen efter utförd handling inför morgondagens begivenheter. Det var ingen hård smäll, mera en duns, så det var ingen fara för hökens hälsa.

"Såg du!" ropade Ulla till mig på långt håll.

Nu börjar rovfåglarnas tid, med trevliga och spännande upplevelser under två hela månader framåt.
Och det har alltså startat, med den sträckande pilgrimsfalken för en vecka sedan (se nedan) och sparvhöken idag, men faktiskt redan tidigare i veckan, då jag var vid Stugan för att klippa långgräset.
På vägen dit, vid Sjöstorp alldeles norr om Ödeshög seglade nämligen fyra rödglador runt över åkrarna. 



Fyra röda glador kretsar runt över Sjöstorps åkrar.

Jag kan inte låta bli att referera till min vän fotografen och naturskrivaren Ulf Eriksson från Boxholm som den 23 augusti hade en liknande observation några mil sydostut från Ödeshög:

"Just nu: 4 röda glador över Svartån vid Fjättmunna!"

Jo, det är en ny tid nu. En tid med glador i hembygden och detta känns märkligt underbart. Häckningarna i vårt län ökar allteftersom och att notera en glada idag är inte längre en sensation men likafullt underbart.
Åh, dessa glador!

Vid Sjöstorp såg jag förutom de fyra gladorna: 1 sträckande bivråk samt fem rastande ormvråkar.


Utanför Stugan jagade flera bruna kärrhökar och en tornfalkhane och i en torrgran på mossen satt en fint utfärgad gammal lärkfalk i röda byxor och spanade intensiv mot mig när jag klev ur bilden för att se lite bättre.

Den verkar börja bra  - rovfågelhösten. 

Två sorgemeddelanden har nått mig under dagen: Evald Markheden från Motala, som jag då och då träffar ute i floran har hastigt ryckts bort. Jag kommer att sakna mötena med honom i naturen och också hans kommentarer till mina skriverier. Vila i frid Evald!

Jerker Sandegård, diakon och varm medmänniska från Heda har lämnat jordelivet. Vila i frid Jerker!

fredag 23 augusti 2019

23 augusti - Plommonorgier

.
Ungefär vartannat år ger vårt opalplommonträd så riklig skörd att det nästan är tragiskt. Tragiskt för att vi aldrig hinner med mer än en bråkdel av erbjudandet, resten dråsar ner i backen under loppet av några dagar. Sen blir det till att räfsa ihop och kånka iväg till komposten. Ett år blev det nästan 100 kg som därmed gick i putten.



Putten föresten? Allt går ju inte till spillo förstås. 
Nu i dagarna försigår nämligen en veritabel ätorgie på gräsmattan under trädet och det var om detta jag tänkte berätta.



Amiralfjäril solar sig på plommonträdets stam. 

Först på plats är alltid amiralerna. Dessa vackra höstfjärilar nosar sig till sötsakerna tidigt och på långt håll. Redan för två veckor sedan var de här och inspekterade de första insektsangripna och brådmogna frukter som rasat ner och igår räknade jag till knappa tjugo stycken samtidigt.
De är snabba och lite flyktiga, far runt i vida svängar om man kommer för fort fram men landar igen i lugn och ro. Alla är fräscha och fina, nykläckta som de är, en sommargeneration.

Enligt vetenskapen klarar amiralen inte övervintring i våra delar av landet. Men jag undrar jag, om inte detta faktum numera är en "fake news". Jag är övertygad om att många amiraler klarar hibernationen hos oss tack vare värmande klimatförändringar.. Tidiga observationer som man gör allt oftare om våren talar för denna eventuella förändring.

Om nu amiralen är en flyktig fjäril så måste jag säga att nästa besökare som presenteras här, en sorgmantel, är ännu mera skygg, och dessutom mera sparsam.
Endast ett exemplar gästar oss nämligen varje dag och den är så omöjlig att komma nära att jag måst dokumentera den med en snabbskiss i akvarell.



En inte alltför tjusig snabbskiss av sorgmantel får väl duga i sammanhanget.

Sorgmanteln är garanterat en övervintrare. I våras såg jag rekordmånga individer längs en grusväg på Omberg. Se bifogad länk:

Länk

Igår jagade en bålgeting över plommanmattan. Hon försökte sig på amiraler som emellertid elegant viftade bort henne med vingarna, flugorna missades hela tiden men alla honungsbin låg däremot mycket illa till.



Bålgetingen lågsniffade över jästa frukter och kastade sig över varje mörk fläck eller misstänkt föremål. Honungsbin är lite tröga och dem tog hon överaskande lättvindigt. Med käkarna bet hon ihjäl bina och använde nog också gadden mot vitala delar i mellankroppen,. Med ett fermt käkgrepp om ryggen bar det så direkt hem till boet med den ordnade larvfödan. Men redan efter en liten stund var hon tillbaka på jakt igen.


Igelkotten är en regelbunden besökare. Mitt på dagen, vilket annars inte är så vanligt, finns den där bland plommonen, frenetiskt ätande av de söta och kanske lite jästa frukterna.
Inför en möjligt seg och sträng vinter är det nödvändigt för igelkottarna att äta sig riktigt feta för att klara persen. Dvala går de in i förvisso men fett måste brännas hela tiden, även i sparlågan, om inte insomningen skall bli för evigt.

Björnar lägger på sig ett bastant fettlager och om detta har man forskat. Resultatet av forskningen visar att det är fruktsockret, fruktosen, i bären som skapar nästan allt livsnödvändigt gult fett. 

Jag saxar ur ett dokument från finska Diabetesförbundet:

Fruktos – den värsta av alla sockerarter
Diabetes 8/2012
MARJATTA KARVINEN
Man blir fet av allt socker men fruktos ökar också risken för många sjukdomar i artärerna.

Så är det alltså - Man blir fet av fruktsocker - ät mindre frukt är kanske därmed en viktig paroll.

Det är väldigt viktigt för igelkotten att äta sig fullständigt proppfet på plommonen i vår trädgård. Det handlar om vinteröverlevnad.
Varje dag är den där, kanske flera "kottar" ibland, jag vet just inte så noga. Den/de äter och äter och äter.

Så slutsatsen är alltså att denna övermåttan mängd plommon vi har, faktiskt kommer till nytta och glädje för många av våra grannar.

Och nu väntar vi snart på att viktoriaplommonen skall ta vid där opalen slutar. Det går för runt hela tiden och jag har renset kvar att göra.

onsdag 21 augusti 2019

21 augusti - Slumpens skördar

.
Jag bestämmer mig slutligen för att ta tag i livet igen efter två dagars intensiv magsjuka. Jag kommer inte att kunna äta hamburgare mer på en god stund, oavsett namn och ursprung, det är säkert, men  egen går nog bra hoppas jag även fortsättningsvis.

Matt i benen och med värk i korsryggen stapplar jag upp på en stege vid garaget och börjar måla  med brun lasyr, ty det var tänkt så redan igår enligt planen. 
Det går, när jag tar det försiktigt. Undan för undan blänker väggen mörkbrun och när jag sträcker mig för att komma åt panelen över garageporten ser jag en flygande, ganska stor fågel glimta till i höger ögonvrå. 

"Det är visst bara en ringduva", tolkar jag intrycket impulsivt och snabbt, för att i nästa mikrosekund självklart men nästan omedvetet notera kolsvart huvud och lysande vitt frambröst.

Fågeln kommer på tjugo meters höjd över grannens hus rakt mot söder och försvinner bakom vårt eget hus efter någon sekund. Jag hinner aldrig se efter bättre, oavsett magsjuka och stege. Det är bara att acceptera vissa mötens korta begränsning. Men även det korta kan bli intensivt när man finner det annorlunda.



Det var en pilgrimsfalk som passerade nästan rakt över tomten, en vuxen fågel och troligen en hane. Tecknen som fanns där gav klart och tveklöst besked - kanske på väg bort från Omberg.

Hur stor är chansen för en dylik observation. Nästan ingen alls. Men det händer, sånt händer! 
Slumpen är en märklig tillställning från noll till hundra. Mängder av om och men måste klaffa ibland. Det här var ett sådant tillfälle och det gjorde min dag bättre än alldeles innan värd att minnas.

21 augusti - Titelfjärilssommaren går mot sitt slut

.
Det började redan i maj att de första tistelfjärilarna drog in över hembygden. Efter enstaka observationer tidig i månaden kom plötsligt stora vågor av tistelfjärilar in över landet och i hela Nordvästeuropa. Det talades om häpnadsväckande tre miljarder individer som samtidigt var på väg från söder.
I trädgården upplevde vi det hela på första parkett och jag skrev om det den 22 maj 2019:

länk 22 maj 2019



Oerhört slitna, men ändå väl flygförmögna tistelfjärilar, nådde vårt land i maj 2019. Den här individen fotograferade jag bland flera tusen andra den 28 maj på ett ogräsbemängt område nära Stugan vid Tåkern. Här kom de sedan att lägga sina ägg och få fram en ny, fin och riklig sommargeneration.

Efter en hel sommar med tistelfjärilar i mängd börjar allt nu närma sig slutet. 
När jag för en dryg vecka sedan åkte grusvägen över slätten hem från Stugan såg jag att hundratals fräscha och nya exemplar, en sommargeneration kläckt här hemma, samlades i de ruggar av åkertistlar och krustistlar som stod vid dikeskanterna. Någon dag senare var det tomt. De hade gett sig iväg.

Historien om tistelfjärilens märkvärdiga resa finns att läsa om på många sätt och jag ger dig här nedan en länk att börja med:

länk till Forskning och Framsteg

I korta drag talar man om en rundtripp som totalt omfattar 6 generationer och som startar i norra Afrika med generation 1 och att arten vissa år tar färden norrut över Europa under ytterligare 3 generationer för att sedan åter vända söderut för generation nr 5 och så slutligen vara hemma vid ursprunget, norra Afrika ett knappt år efter uttåget och 6 generationer senare.
Detta år, 2019, torde den tredje generationen, vilken normalt når Mellaneuropa ha nått ända upp till Sverige direkt och att årets succesiva invasion av tistelfjäril därmed kommer att omfatta endast 5 generationer totalt. Unikt?

En motsvarighet till tistelfjärilens fantastiska livsresa finns hos Monarkfjärilen i Amerika, också väl värd att läsa vidare om!



Nåväl. Nu är det snart slut för vår del. Ganska sena rön visar således att de tistelfjärilar som har kläckts í vårt land under sommaren nu vänder söderut igen, tillbaka mot ursprunget. 
Tidigare visste man inte annat än att de slutade sin resa här uppe, att de dog i och med höstens och kylans ankomst, men så är alltså inte fallet. Och inte kan de heller överleva en vinterdvala hos oss, tistelfjärilen saknar nämligen "diapaus", d v s förmågan till lång vintersömn, dvala, som t ex nässelfjäril, påfågelöga och citronfjäril äger.



Att man inte visste om allt detta tidigare beror på att höstens bortflyttning sker ganska momentant och på hög höjd i lämpligt väder, nästan omöjligt att konstatera med obeväpnat öga. Men radarbilder har bekräftat att så verkligen är fallet. 
Det jag såg förra veckan var den ansamling, aggregation, som sker just innan bortflyttnngen. Spännande så det förslår, eller hur?

Nästa sommar blir en ny historia, troligen utan tistelfjärilar för vår del. Det hela brukar nämligen inte upprepas så ofta.


tisdag 13 augusti 2019

13 augusti - När ögonen väl öppnas ...

.
Vi har parkerat vid vägkanten på Omberg. Jag har lovat att visa Sverker "mina" exemplar av kal tallört eftersom han just har berättat om sina; ett gytter, som han säger, hemma hos sig.

Innifrån skogen hörs ett ideligt upprepat, långdraget, sugande och i tonhöjd fallande "piiiiuuuuu".
Bivråk ligger närmast till hands, ungfågel säkert, och vi har förresten strax innan sett en som kom flygande över bilen. Det är deras tid nu när populationerna av getingar och humlor kulminerar strax innan sammanbrottet och med bara två veckor kvar till bortflyttningen mot Afrika, den som kan beskådas i Falsterbo den 30 augusti till 1 september i år, just så koncentrerat.



En ståtligt högväxt och mörkt rosafärgad skogsknipprot står vid dikeskanten.

Någon kal tallört finner vi faktiskt inte men runt omkring oss står ett rikt men lite glest bestånd av skogsknipprot i alla olika storlekar och färg. 
En ensam tornseglare kommer seglande på hög höjd mot söder över himlen, vilket föranleder ett litet samtal också om detta mitt i alltihop, alltihop det som jag nu slutligen arbetat mig fram till.

När ögonen väl öppnas ... När man väl har sett den där första kantarellen finner man lättare de andra i mossan, liksom hjortronen på myrflaken, spridda myrsnäppor bland tusen kärrsnäppor och årsplantan av skogslind invid dikeskanten i allt det gröna.

-Nog kan väl det här vara en frösådd lind, säger Sverker och pekar på en knapp halvmeter hög särställd buske av arten.



En några år gammal planta av skogslind.

Detta föranleder oss att kika närmare i gräset och bland löven. 
Vi finner många små, kanske två-treåriga plantor av lind både här och där och till slut även ett par årsgroddar med fingrade hjärtblad och allt. 



Så är det! Här har skogslind frösått sig inte bara det senaste året utan i flera omgångar tidigare år också.
Vi blir lite tagna av av uppplevelsen. Jag menar, det är inte mer än en dryg vecka sedan som jag skrev om företeelsen för första gången som något nytt och nästan sensationellt med anledning av ett besök  hemma hos Sverker och Karin baserat på upptäckten av detta med frösådd lind.

Se länk.

Här igen alltså, inte underligt om vi blir upphetsade och fundersamma. Något har hänt och så väldigt fort dessutom. Det som har gällt förut gäller uppenbarligen inte längre. Skogslindens så långsamt och sent mognande nötter hinner med numera, klarar sig hela vägen till grobarhet och frösådd.
Med de senaste årens snabba klimatuppvärmning av varma och långa somrar och höstar verkar vi plötsligt vara tillbaka 3 500 år i tiden, till bronsåldern, då vi hade värmeperiod och lindarna frodades. Under lång tid sedan dess har de mestadels levt vegetativt, förvisso uthålligt och bra så. Men nu, nu tycks det hastigt gå mot en en ny era för lind i vårt land.

En skön detalj i problematiken är detta och så passande dessutom nu när almarna så sorgligt snabbt lämnar in.