29 juni - I Bergslagens famn

Med en hustru från Skultuna och en far från Ramnäs i Västmanland finns det skäl även för mig att söka något slags rötter och eventuell identitet i Bergslagsbygden. Jag har faktiskt gjort det, sökt alltså, varje år vid varje besök, tagit en sväng norrut från Västerås över skogarna mot Fläcksjön, vidare mot Västerfärnebo eller Ramnäs över brandhärjade skogar och fula hyggen och tillbaka igen. Dessa små resor har blivit en kär rutin av upptäckande, en måstepaus i allt det andra, vardagliga nötandet.

Förr var det mest fåglar det handlade om. Jag har sett de flesta av möjliga arter i trakten. Lappuggla och hökuggla, tjäderjagande kungsörn, trummande tretåig hackspett, sjungande tallbitar, flockar av björkknoppsnoppande orrar, allt sådant som sticker ut. 

Lappuggla vid Slagårda.

Varg har jag alltid spanat efter de senaste årtiondena och skrivit om i min naturliga dagbok, med mina egna åsikter, bland annat om förfärlig licensjakt, i fokus. Spår har jag noterat men aldrig har jag fått uppleva det på riktigt, så vargen har jag kvar som en ännu outnyttjad resurs! Men lodjur har jag upplevt. I fullt språng över vägen alldeles framför bilen, vid Ängelsberg, passerade ett lodjur en gång. Om jag blundar kan jag ännu se de stora baktassarna och rumpan med den svängande svarta svansstumpen när djuret försvinner till vänster in på en skogsväg och är borta.

Rumpan på bortflyende lodjur, akvarellskiss.

Insekterna kom senare och växterna. Idag betyder naturens helhet allt för mig. Inget är längre delt eller ensamstående, allt är fogat samman till det stora livsviktiga och mitt intresse och lärande har ökat och förbättrats parallellt. Fast ännu återstår förstås det mesta. Som alltid är man ständig nybörjare.

Ängsklocka, finns inte hemma hos mig i Östergötland, men här i Bergslagen är den mycket allmän längs dikesrenarna. Och då blir det också så att den tycks mig extra vacker i sin lilablå lyster.

Gökblomstret, fuktstråkets egen nejlika med sina "slarvigt" anlagda kronblad, ger slänten en rosa ton.

Brudborsten är Skottlands egen blomma. Den har i vårt land en viss dragning åt Norrland. Tagglös tistel - bara det kan räcka som argument för förtjusning.

Till och med de elakt fula skogshyggena, som tyvärr breder ut sig i denna bygd,  kan vara vackra en stund av blommande smöblommor. Just här sjunger även en buskskvätta.

Men, tyvärr ser man idag, framför allt i Svealand, även allt större kompakta fält av  blomsterlupiner längs vägarna. Den väl kända växten från Nordamerika är klassad med invasiv status eftersom den med strävsamhet och id efterhand tränger undan andra blomster.

Dock kan man inte förneka att lupinen, när den står mera solitärt under tidig etablering och med härligt varierande pastellfärg, ger en mycket vacker, blomsterupplevelse.

Mitt i skogen träffar jag en man, en förmodad fjärilsskådare, längs en skogsväg nära Öjesjöbrännan. En kamera med rejält tele hänger om halsen och då är det inte mycket annat att välja på. Vi möts på många plan, har flera gemensamma bekanta, likartad uppväxt och gemensamma intressen. Han heter Ulf Broberg och namnet klingar bekant. Var har vi träffats tidigare? Det må vi fundera vidare över. Ett möte i skogen är alldeles för kort tid.

Möte med Ulf Broberg på fjärilsvägen.

- Har du sett någon? frågar han, underförstått väddnätfjäril.

Svavelgul höfjäril.

Nej, svarar jag. Bara skogsnätfjärilar och ett par svavelgula höfjärilar ...

Aspfjäril.

... och en nykläckt, fräsch aspfjäril som jag aldrig hann få kameran på. Den överraskade mig vid grusvägen där borta, flög rakt upp framför fötterna och försvann bland de höga träden.

Har du varit vid kärret alldeles innan du kommer fram till Ramnäs, frågar Ulf. (Det kan ha varit Stormossekärret han sa, men nu har jag glömt bort namnet). Han beskriver vägen dit, vi skiljs och jag tar mig dit.

- Där kommer du alldeles säkert att se väddnätfjäril, säger Ulf.

Det är lite svårt att finna den smala stigen som leder in till detta undanskymda reservat. Inga skyltar berättar, säkert medvetet och väl valt. Hit bör inte lockas mer än nödvändigt. 

Den smala stigen leder genom en tät, myggrik skog där gläntor gula av "hökfibblor" öppnar sig och blöta stråk med skogssäv ger svikt i steget.

Skogssäv.

Ängen visar sig vara "jungfruelig" mark med överdådig blomsterprakt. 

Skogsgräsfjärilar, ängsmygare, amiral, skogsvitvinge, citronfjäril och rutig buskmätare är fjärilar som passerat revy.

Rutig buskmätare.

Jag försöker hinna med att kolla varenda nätfjäril som hastar förbi i snabb flykt längs skogsstigen. Alla arterna är väldigt alerta i hettan  Jag tror att de alla är skogsnätfjärilar men hundraprocentig är jag inte.  Har jag inte sagt det tidigare är det dags att berätta att jag är tämligen dåligt uppdaterad på väddnätfjäril ...

... och är de då så här slitna är det ju nästan omöjligt. Fast idag hemmavid med boken till hands ser jag att det är just en väddnätfjäril.

Efter några hundra meter genom skogen öppnar sig en slåtteräng som heter duga och en skylt berättar om inträdets förutsättningar.

Slåtterängen ligger under en kraftledning och lutar svagt ner mot en frisk och grönt fuktig sankäng, fylld av ängsnycklar. Två tranor lyfter därifrån. Man har nyligen röjt buskar och skapat lieslagna gångar genom området.

Slåtterängen är full av vackra blomster. Flera exemplar av slåttergubbe lyser solgult bland nattvioler och blåklockor.

Närbild på slåttergubbe.

Nåväl. Hur var det nu med väddnätfjärilen? Jag som är van med "syskonarten" ängsnätfjäril hemifrån, hade inte förstått innan, att denna inte var att räkna med alls i dessa bergslagsmarker. Det hade varit enklare så kanske, men inte lika spännande, att bara behöva räkna med arterna skogsnätfjäril och väddnätfjäril och exkludera ängsnätfjärilen från första början.

Väddnätfjäril är till slut bestämd, trots eländigt foto.

Det visade sig vid kontroll efteråt att troligen alla nätfjärilar jag såg på den öppna slåtterängen i området nästan utan undantag var väddnätfjärilar. På de suddiga foton jag slutligen ändå lyckades med, ser jag typiska prickrader längs bakvingarnas kantfält på varenda en; eländigt suddigt, slitet och dunkelt, men ändå - väddnätfjärilar.

Så har jag lärt mig lite mera igen. Det kan jag med fog påstå trots att jag redan för tio år sedan gjorde en skylt just om väddnätfjäril för länsstyrelsen på Gotland. Bättre sent än aldrig med förkovran.

28 juni - Tankar vid efterlängtat regn

Vi vaknar på morgontimmarna till ljudet av regn. Så skönt och välbehövligt efter dagar av extrem hetta. Igår låg temperauren hela tiden över 32 grader, varför det blev en runda till Vadstena för minigolf och glass med barnbarnen samt två bad i Hästholmens 17-gradiga vättervatten.

Rosenrundeln utanför köksfönstret har äntligen tagit sig efter några års nedslående resultat. Jag höjde i höstas med tre nya stenlager och fyllde på med bästa rosjord innehållande kraftig naturgödsel och lera. Nya rosor kom på plats däri och allt detta var precis vad som behövdes; inget trolleri, bara självklara åtgärder. Idag njuter vi av stor och rik blomning samt regnvåta blad - vackert så det förslår.

Inte för att de har någoting mer gemensamt än namnet, konstaterar jag, att 2022 är det första året på flera decennier som jag inte såg eller hörde rosenfink.

Rosenfink.

Jag minns väl hur arten kom till oss från öster under 1970-talet i växande antal. Sträckan mellan Gränna till Omberg, längs Vätterns varma branter och väna kust fylldes av rosenfinkar som sjöng från buskar och träd. I fjol hörde jag rosenfink sjunga endast från Ostmossen på Omberg och från Kleven vid Uppgränna och i år har jag inte hört av den någonstans. Visst är detta en slumpens skörd, att just jag inte har hört den, men trenden är ändå tydlig och har varit så sedan ett decennium tillbaka, att rosenfinken avsevärt har minskat och nu åter verkar försvinna från vår bygd.

Det är sånt som ofta händer i naturen, att arter expanderar och åter drar sig tillbaka. Naturlig dynamik, kallas det - en slags naturens egen andning och den beror på vad som händer i arternas ursprungsområden - s k refuger, om där blir ett tryck utåt eller ett konsoliderande inåt beroende på populationens tillväxt eller avtagande. Det är alltså i centrum det händer, inte i periferin.

21 juni - Hagebyhöga kalkrikkärr

 

Intåg i sommarhagen.

En fantastisk dag är det. Solen skiner vänt men sommarluften är frisk och klar. Vi vandrar från parkeringens skugga under brakved, olvon och jolster på grånade spänger in i betet där kor vandrar fridfullt och människovänligt, några med märkligt hög manke, nästan som hos kor med sebu-ras inblandad.

En vit sky av gräsull vajar över kärret, där bland annat älväxing, darrgräs, gröen samt halvgräsen ängsstarr, slankstarr, näbbstarr och knagglestarr tillsammans med ännu inte utslagna men rikligt förekommande bestånd av orkidén kärrknipprot bland tusentals vackra axagtuvor utgör själva grönskans vackra botten.

Hagebyhöga kalkrikkärr vid Vätterviksbadet i Vastena kommun bjuder in oss till sin otroliga blomsterprakt. Vi är överens om att detta orkidékärr är det rikaste vi har i Östergötland, både vad beträffar storlek och innehåll. Det är verkligen en plats att uppleva för den som har sin håg till floran och allt ligger väl förberett och besöksvänligt utan att inkräkta på kvaliteten. Hit vänder jag själv näsan varje sommar; ett behov är mig skapat.

Redan vid parkeringen möter mängder av tvåblad vid dikeskanten. Några är så små att de nästan får gå för honungsblomster men många är mer än halvmetern höga. En oansenlig orkidé är detta förvisso, men ändå vacker i sin byggnad.

Orkidén tvåblad finns i rikligt antal.

Honungsblomster.

De små honungsblomstren är till färg lika tvåbladen i sin något anemiska gula grönska, men de är blott decimeterhöga och har en ensidigt vriden blomklase. De är verkliga skönheter i det lilla och är väldigt sällsynta.

Blommande svarthö.

Svartthöet blommar snart på sista versen. Därmed svartnar de också alltmer och sticker upp ur grässvålen med en ökande tydlighet. De är de kalkrika fjällmarkernas innebyggare med en klar reliktkaraktär i Östergötlands kalkkärr. För några årtionden fanns den i nästan tjugo av bygdens rikkärr men har efterhand försvunnit, tillsammans med kalkkärren, som dränerats och uppodlats. Länets sista förekomster är härmed oerhört skyddsvärda.

Lite här och där, gärna tillsammans med svarthö och inne i axagtuvor står flugblomstren i full blom. Det är en mycket spännande orkidé med särpräglad fortplantning.

Flugblomstret lurar små stekelhanar till sina stekelhonelikt doftande blommor. Det är frågan om rent lurendrejeri och inte en form av symbios, eftersom stekeln knappast har någon större glädje av besöket. 

Ängsnycklar.

Blodnycklar.

Ängsnycklar och blodnycklar finns "huller om buller" i Hagebyhögas kalkrikkärr i stor mängd. De är på håll svåra att skilja från varandra men med ansiktet nära ser man att bladen är väldigt olika. Ängsnycklarna har hela ofläckade blad medan blodnycklarna har rostfläckade. Vi tror dock att hybridisering mellan de två syskonarter kan ske när de möts, vilket ytterligare kan komplicera definitionen.

Den tredje i denna syskontrio är den gulvita vaxnyckeln. Den tycks  stå mest opåverkad av inblandning, tydligen med högre integritet och artbarriär och i Hagebyhögakärret är den ovanligt rikligt företrädd och bildar vackra bestånd.

Vaxnycklar står oftast ståtligt rak och storvuxen, som ett ljus i en kandelaber ...

... men ibland i lite  mindre prakt men desto tätare.

Sumpnycklar.

Mycket ovanlig i östgötska kalkkärr är den lilla orkidén sumpnycklar. 

Blomklasen hos sumpnycklar är kort och rund och den enskilda blomman är utan fläckar och prickar.

Vi finner ett tiotal exemplar av sumpnycklar inbäddade bland axagtuvorna. De är korta, inte mer än cirka två decimeter höga och lyfter knappt över axagens krans, men man känner igen dem på den mörkt karminröda blomklasen som har treuddiga och relativt stora blommor. Blomskaftet är smalt och rodnande och stjälkbladen är tunna, spetsiga och uppåtriktade. 

Vi njuter av denna raritet vars kransblad är arttypiskt storfläckiga som hos fläcknycklar.

Om nu sumpnycklarna är ovanliga i bygden är det ändå intet mot rariteten gulyxne som vi ändå finner minst ett tjugotal blommande exemplar av.

Gulyxne.

Detta är en väldigt liten och oansenlig orkidé, en knapp decimeter hög i en helt igenom gulgrön ton vilken lätt förvillar bort sig genom sin likhet med tätörtbladens färg. Dessa ligger dock utlagda i typisk markbunden krans medan gulyxnens två stjäklblad står upp nästan liljekonvaljelikt och efter en kort stunds tillvänjning finner vi allt lättare den lilla sällsyntheten, som alltid står med fötterna i källfriskt vatten som sipprar mellan tuvorna, gärna tillsammans med dvärgbläddra och storsileshår.

Gräsull.

Gräsullen är kalkrikkärrens på avstånd synligt, typiska signum. Den är ovanligare än fattigmyrmarkens kraftigare ängsull, men är man osäker, kan man dra fingrarna längs sträva blomskaft för att bli säker på artbestämningen.

Kärrspira.

Kärrspiran har en tendens att vilja gömma sig i kärret. Enstaka plantor växer visserligen upp till högre höjd med en rak stjälk fylld av rosa blommor, men jag tycker, att arten oftast bara breddar sig och snärjer ihop sig lågt och "fult" i en brunt vissen ton. Men självklart är detta bara min privata åsikt. Skönhet ligger som man säger i betraktarens ögon och Karin håller absolut inte med mig.

- Jag tycker att de är vackra, kontrar hon rakt av i en klar protest.

- Min son Axel tyckte att äppelrosen doftade cider, säger Lars när vi alla fyra står och njuter av doften hos den täta rosbusken mitt i kärret. 

Äppelrosen är en lite svårfunnen och ovanlig ros bland de vanligare arterna och förutom den friska äppeldoften tycker jag att den artas bäst på dess taggiga stam. Där finner man nämligen två sorters taggar, stora raka i gles formation och däremellan täta mängder av korta små.

På tal om dofter och smak berättar Lars att han häromsistens i ett matprogram i radion fick höra av kocken att i brist på koriander kan man använda växten havssälting.

Lars och Ulla med en stängel av blommande kärrsälting.

Här i kärret växer tvillingarten kärrsälting, en nästan försumbart förbisedd art med glest ansatta vita små blommor på en lång blomstängel. När jag böjer mig ner för att plocka ett beläggsexemplar, trots protester från hustru Ulla som hänvisar till kända regler i naturreservat, sprider den puffar av vita små pollenmoln till omgivningen.

Och minsann även denna art smakar väldigt mycket koriander. Det känner jag klart, jag som är en av det blott halva svenska folket, som faktiskt gillar smaken. Så intressant!

Det var många år sedan, kanske mer än tjugo, säger Karin och Sverker och uttrycker därmed sin stora förvåning och förundran över Hagebyhögakärrets härliga utveckling. Mycket har hänt under årens lopp sedan Sverker, som chef på länsstyrelsens gröna avdelning, en gång i tiden ansvarade för att köpa in mark till detta blivande reservat. 

- Vaxnycklarna har verkligen spridit sig sedan sist jag var här, säger han, och många gulyxne och mycket annat fint har vi sett och upplevt idag. Det har blivit väldigt fint. 

Och mycket av Hagebyhögakärrets rikedom har vi att tacka de betande djuren för. De håller orkidékärret öppet genom bete av buskar och sly. Deras tramp gynnar också floran, ty i motsats till människor som kan tänkas ge sig in i dylikt moras, går de mellan och inte på tuvorna, varvid blomstren gynnas och dybäddar förbereds för ny etablering.

Tänk alltså på att hålla dig till spängerna! Att klafsa in bland blomstren är inte okej! Vi är inte som kor!

19 juni - Trollsländor

Besöken vid Tåkern de senaste dagarna har bjudit på ett mäktigt uppträdande av fyrfläckiga trollsländor. Tusentals och åter tusentals har masskläckts ur sjöns varma vatten. De har draperat vassar och läade träd, för att sen ge sig ut i lufthavet, som stora luftplankton ofta även på hög höjd, varifrån en spridning ut över landskapet säkert har skett till andra lämpliga vatten.

Fyrfläckig trollslända vilar i lä.

Alla dessa myriader av nymfer av fyrfläckiga trollsländor, som lever på Tåkerns botten i vassarnas öppningar och kanaler är naturligtvis en väldig födoresurs för fåglar och fiskar och jag har därvid en fantasifull och vild tanke, att färgämnena i dessa nymfer, säkerligen också karotener, kan vara det som ger fågelfamiljen doppingar deras förmåga att pråla i röda och gula färger. Man vet ju, att just dessa kulörer hos andra fågelgrupper är kopplade till födan, varför inte då också hos doppingar och kanske även en del andfåglar.

Det här är en idé jag länge har umgåtts med men också har saknat som forskningsobjekt. Är det bara jag som har tänkt tanken?

Häromdagen såg jag en trollslända bland alla dessa fyrfläckiga som bröt deras flyktmönster. Den var inte alls lika "vild", utan patrullerade tålmodigt en glänta vid stranden fram och tillbaka och återvände ofta till samma viloplats. Jag smög dit och tog ett foto.

En icke utfärgad hane av Större sjötrollslända. Tack Tommy Karlsson för verifieringen.

Det visade sig att det var en annan art, som smög under radarn, en omogen hane av arten större sjötrollslända. Om någon vecka blir den blåpudrad på bakkroppen men ännu var den ungfärgad, eller om man så vill honfärgad, för att kunna växa upp utan strid med utfärgade hanar.

Tänk vad mycket det finns att lära och ta del av även med sländor. Man kan självklart bli professor och specialist även i detta ämne.

Senare tillägg: Jag har tänkt ett varv till under middagen hemma, och nu, tillbaka i ateljén refererar jag till en resa Ulla och jag gjorde till Indien 2015. Där skrev jag om ett säreget födoval hos smutsgam, som ger arten dess intensivt gula ansiktsfärg. En parallell till idén om sländor och doppingar. 

Länk finns under bilden.

Smutsgamens gula ansikte.

15 juni - En matta av orkidéer

Nedanför platsen där vi sitter, vid kanten av Tåkerns naturreservat, på den gamla förhöjda strandlinjen vid sjöns västra rand, utbreder sig låglänta strandängar. Det är marker som var tänkta att bli åker den gången för 178 år sedan då Tåkern, 1844, sänktes med en och en halv meter. Idag vet vi att det inte blev så mycket av de där tänkta åkrarna, som säkert hade behövts då i det gamla fattig-Sverige, istället blev allt mest klapperstensbunden impediment, idag ofta bevuxen med mager skog.

Men några av dessa marker har efterhand utvecklats till att bli bland de rikaste naturbetesmarker vi har i Östergötland. Man talar allmänt om "Fågelsjön Tåkern", men vi som vet och förstår, vill lika gärna benämna sjön som "Den rika florans Tåkern".

Akvarellskiss av en strandäng vid Tåkerns västra sida.

Markerna är kalkrika och sanka. Förutsättningarna för en rik växtprakt finns förvisso, men allt är avhängigt fortsatt skötsel och vård. Betande kor är ett abolut måste annars växer allt igen på ett årtionde och ett kvävande gräs och buskskikt tar över framför allt om konstgödsling fortsätter; en enda årsgiva kväve kan förstöra följande femtio år.

Blomsterprakten är nästan bedövande. Här ett bestånd av ängsnycklar, blodnycklar och troligen hybrider mellan dessa i en rik och salig röra.

När nu konstgödsling sedan årtionden är undantagen och Länsstyrelsen i Östergötland med sin naturvårdsplan agerar klokt och långsiktigt samt när bönder på trakten "lånar ut" sina kor som betesdjur har de förnämsta sankängarna blivit verkliga paradis för blomster och insekter och utvecklingen tycks fortsätta; floran berikas för varje år och gamla trista stränder blir till sköna stränder.

Orkidéer av många arter ståtar här i blandade och/eller skilda bestånd, och allt eftersom våren mognar mot sommar och höst avlöser arterna varandra.

Ängsnycklar och en blodnyckel. (Ser du den?)

Nu i midsommartid blommar ängsnycklar och blodnycklar som bäst medan flugblomstret redan börjar vissna och honungsblomster och kärrknipprot avvaktar ännu en tid. Floran är förstås inte bara alla dessa orkidéer utan så mycket mer. Här finns ängsruta, krissla, gul svärdslilja, fackelblomster, måror och slåtterblomma för att nämna några exempel.

Men idag då vi studerar ett litet hörn av reservatsområdet är det den lila tonen av orkidéer på strandängen som får oss att bokstavligt tappa andan.

Ängsnycklar i två färgfaser, alltid dock med helt ofläckade blad,

Blodnycklar med rostfläckiga blad, där "rosten" syns även på bladens undersida. Jag utesluter dock inte på det här fotot att en viss hybridisering har skett mellan de två arterna. Så är det troligen ofta.

Jag vill slutligen säga, att naturreservatet omöjliggör spontana och fria besök på Tåkerns stränder, men att det längs den iordningställda promenaden vid Naturum Tåkern och t o m innifrån anläggningen finns rika möjligheter att studera orkidéerna på tämligen nära håll. 

Tåkern bjuder, alltid!