Nedanför platsen där vi sitter, vid kanten av Tåkerns naturreservat, på den gamla förhöjda strandlinjen vid sjöns västra rand, utbreder sig låglänta strandängar. Det är marker som var tänkta att bli åker den gången för 178 år sedan då Tåkern, 1844, sänktes med en och en halv meter. Idag vet vi att det inte blev så mycket av de där tänkta åkrarna, som säkert hade behövts då i det gamla fattig-Sverige, istället blev allt mest klapperstensbunden impediment, idag ofta bevuxen med mager skog.
Men några av dessa marker har efterhand utvecklats till att bli bland de rikaste naturbetesmarker vi har i Östergötland. Man talar allmänt om "Fågelsjön Tåkern", men vi som vet och förstår, vill lika gärna benämna sjön som "Den rika florans Tåkern".
Akvarellskiss av en strandäng vid Tåkerns västra sida.
Markerna är kalkrika och sanka. Förutsättningarna för en rik växtprakt finns förvisso, men allt är avhängigt fortsatt skötsel och vård. Betande kor är ett abolut måste annars växer allt igen på ett årtionde och ett kvävande gräs och buskskikt tar över framför allt om konstgödsling fortsätter; en enda årsgiva kväve kan förstöra följande femtio år.
Blomsterprakten är nästan bedövande. Här ett bestånd av ängsnycklar, blodnycklar och troligen hybrider mellan dessa i en rik och salig röra.
När nu konstgödsling sedan årtionden är undantagen och Länsstyrelsen i Östergötland med sin naturvårdsplan agerar klokt och långsiktigt samt när bönder på trakten "lånar ut" sina kor som betesdjur har de förnämsta sankängarna blivit verkliga paradis för blomster och insekter och utvecklingen tycks fortsätta; floran berikas för varje år och gamla trista stränder blir till sköna stränder.
Orkidéer av många arter ståtar här i blandade och/eller skilda bestånd, och allt eftersom våren mognar mot sommar och höst avlöser arterna varandra.
Ängsnycklar och en blodnyckel. (Ser du den?)
Nu i midsommartid blommar ängsnycklar och blodnycklar som bäst medan flugblomstret redan börjar vissna och honungsblomster och kärrknipprot avvaktar ännu en tid. Floran är förstås inte bara alla dessa orkidéer utan så mycket mer. Här finns ängsruta, krissla, gul svärdslilja, fackelblomster, måror och slåtterblomma för att nämna några exempel.
Men idag då vi studerar ett litet hörn av reservatsområdet är det den lila tonen av orkidéer på strandängen som får oss att bokstavligt tappa andan.
Ängsnycklar i två färgfaser, alltid dock med helt ofläckade blad,
Blodnycklar med rostfläckiga blad, där "rosten" syns även på bladens undersida. Jag utesluter dock inte på det här fotot att en viss hybridisering har skett mellan de två arterna. Så är det troligen ofta.
Jag vill slutligen säga, att naturreservatet omöjliggör spontana och fria besök på Tåkerns stränder, men att det längs den iordningställda promenaden vid Naturum Tåkern och t o m innifrån anläggningen finns rika möjligheter att studera orkidéerna på tämligen nära håll.
Tåkern bjuder, alltid!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar