Jo, så känns det just nu, att den här dagen är min första semesterdag för året. (Jag som sedan länge är folkpensionär ser mig ännu som yrkesarbetande - ett privilegium med det jobb jag har). Allt som var tänkt och planerat inför sommaren är avklarat och färdigt; det sista av beting igår då jag höll nationaldagstalet på Ödeshögs torg inför en publik om flera hundra gäster. Nu ska jag koppla av en tid framöver.
Jag började redan igår kväll med att åka ner till Lundtorps bete vid Tåkerns västra strand, satte mig i stolen, eller låg på mage och målade av ängsnycklar som stod framför mig i riklig mängd. De fanns i alla färger, från nästan vitt, över gulvitt, till rosa och karmin till violett gränsande mot ultramarinblått i motljus. Och storleken på blommande exemplar varierade från mellan tre centimeter i höjd på enstaka, förkrympta exemplar upp till hyacintstorlek av nästan tre decimeter.
Ur skissblocket.
Men innan jag går vidare med ängsnycklarna vill jag redogöra lite för allt det andra jag upplevde på plats.
1. När jag svepte runt med kikaren över vasshorisonten kunde jag hela tiden räkna in mellan fem och tio bruna kärrhökar. Så allmän är den arten i Tåkerns vass - cirka 50 par.
2. Ett par fiskgjusar och en gammal havsörn såg jag långt ut över sjön.
3. Trastsångare hördes hela tiden sjunga från vassbältet.
4. En ägretthäger sträckte förbi över vassen från det område där det fanns en kolonibildning av häckande par förra sommaren.
5. Två rördrommar for upp ur vassen under intensivt bråk, jagande varandra länge.
Rördromar, akvarell från skissen ovan.
6. Paret av lärkfalkar som årligen häckar i närliggande dunge var hela tiden på jakt efter fyrfläckiga trollsländor.
7. Av fyrfläckiga trollsländor fanns tusentals, men de flesta höll till inne bland strandträdens vindmojnade hägn.
Fyrfläckig trollslända vilar i lä för vinden. Och där ute i den fria luften väntar lärkfalkarna.
Tillbaka till arbetet med ängsnycklarna. Jag rörde mig inom ett mycket begränsat område och var noga med att placera mina fötter, ty strandkärret var tätt bevuxet med denna fina orkidé. På avstånd uppstod nästan en rosalila ton över ängen. Storleken var mindre än normalt, tycker jag, kanske beroende på den relativt kalla våren. Endast få exemplar gick upp i hyacintstorlek och många var riktiga dvärgar, men ändå blommande sådana.
Två målningar ur mitt skissblock följer:
Och som jag sade ovan - mitt arbete är privilegierat! Inte underligt att man måste fortsätta.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar