29 juni - I Bergslagens famn

Med en hustru från Skultuna och en far från Ramnäs i Västmanland finns det skäl även för mig att söka något slags rötter och eventuell identitet i Bergslagsbygden. Jag har faktiskt gjort det, sökt alltså, varje år vid varje besök, tagit en sväng norrut från Västerås över skogarna mot Fläcksjön, vidare mot Västerfärnebo eller Ramnäs över brandhärjade skogar och fula hyggen och tillbaka igen. Dessa små resor har blivit en kär rutin av upptäckande, en måstepaus i allt det andra, vardagliga nötandet.

Förr var det mest fåglar det handlade om. Jag har sett de flesta av möjliga arter i trakten. Lappuggla och hökuggla, tjäderjagande kungsörn, trummande tretåig hackspett, sjungande tallbitar, flockar av björkknoppsnoppande orrar, allt sådant som sticker ut. 

Lappuggla vid Slagårda.

Varg har jag alltid spanat efter de senaste årtiondena och skrivit om i min naturliga dagbok, med mina egna åsikter, bland annat om förfärlig licensjakt, i fokus. Spår har jag noterat men aldrig har jag fått uppleva det på riktigt, så vargen har jag kvar som en ännu outnyttjad resurs! Men lodjur har jag upplevt. I fullt språng över vägen alldeles framför bilen, vid Ängelsberg, passerade ett lodjur en gång. Om jag blundar kan jag ännu se de stora baktassarna och rumpan med den svängande svarta svansstumpen när djuret försvinner till vänster in på en skogsväg och är borta.

Rumpan på bortflyende lodjur, akvarellskiss.

Insekterna kom senare och växterna. Idag betyder naturens helhet allt för mig. Inget är längre delt eller ensamstående, allt är fogat samman till det stora livsviktiga och mitt intresse och lärande har ökat och förbättrats parallellt. Fast ännu återstår förstås det mesta. Som alltid är man ständig nybörjare.

Ängsklocka, finns inte hemma hos mig i Östergötland, men här i Bergslagen är den mycket allmän längs dikesrenarna. Och då blir det också så att den tycks mig extra vacker i sin lilablå lyster.

Gökblomstret, fuktstråkets egen nejlika med sina "slarvigt" anlagda kronblad, ger slänten en rosa ton.

Brudborsten är Skottlands egen blomma. Den har i vårt land en viss dragning åt Norrland. Tagglös tistel - bara det kan räcka som argument för förtjusning.

Till och med de elakt fula skogshyggena, som tyvärr breder ut sig i denna bygd,  kan vara vackra en stund av blommande smöblommor. Just här sjunger även en buskskvätta.

Men, tyvärr ser man idag, framför allt i Svealand, även allt större kompakta fält av  blomsterlupiner längs vägarna. Den väl kända växten från Nordamerika är klassad med invasiv status eftersom den med strävsamhet och id efterhand tränger undan andra blomster.

Dock kan man inte förneka att lupinen, när den står mera solitärt under tidig etablering och med härligt varierande pastellfärg, ger en mycket vacker, blomsterupplevelse.

Mitt i skogen träffar jag en man, en förmodad fjärilsskådare, längs en skogsväg nära Öjesjöbrännan. En kamera med rejält tele hänger om halsen och då är det inte mycket annat att välja på. Vi möts på många plan, har flera gemensamma bekanta, likartad uppväxt och gemensamma intressen. Han heter Ulf Broberg och namnet klingar bekant. Var har vi träffats tidigare? Det må vi fundera vidare över. Ett möte i skogen är alldeles för kort tid.

Möte med Ulf Broberg på fjärilsvägen.

- Har du sett någon? frågar han, underförstått väddnätfjäril.

Svavelgul höfjäril.

Nej, svarar jag. Bara skogsnätfjärilar och ett par svavelgula höfjärilar ...

Aspfjäril.

... och en nykläckt, fräsch aspfjäril som jag aldrig hann få kameran på. Den överraskade mig vid grusvägen där borta, flög rakt upp framför fötterna och försvann bland de höga träden.

Har du varit vid kärret alldeles innan du kommer fram till Ramnäs, frågar Ulf. (Det kan ha varit Stormossekärret han sa, men nu har jag glömt bort namnet). Han beskriver vägen dit, vi skiljs och jag tar mig dit.

- Där kommer du alldeles säkert att se väddnätfjäril, säger Ulf.

Det är lite svårt att finna den smala stigen som leder in till detta undanskymda reservat. Inga skyltar berättar, säkert medvetet och väl valt. Hit bör inte lockas mer än nödvändigt. 

Den smala stigen leder genom en tät, myggrik skog där gläntor gula av "hökfibblor" öppnar sig och blöta stråk med skogssäv ger svikt i steget.

Skogssäv.

Ängen visar sig vara "jungfruelig" mark med överdådig blomsterprakt. 

Skogsgräsfjärilar, ängsmygare, amiral, skogsvitvinge, citronfjäril och rutig buskmätare är fjärilar som passerat revy.

Rutig buskmätare.

Jag försöker hinna med att kolla varenda nätfjäril som hastar förbi i snabb flykt längs skogsstigen. Alla arterna är väldigt alerta i hettan  Jag tror att de alla är skogsnätfjärilar men hundraprocentig är jag inte.  Har jag inte sagt det tidigare är det dags att berätta att jag är tämligen dåligt uppdaterad på väddnätfjäril ...

... och är de då så här slitna är det ju nästan omöjligt. Fast idag hemmavid med boken till hands ser jag att det är just en väddnätfjäril.

Efter några hundra meter genom skogen öppnar sig en slåtteräng som heter duga och en skylt berättar om inträdets förutsättningar.

Slåtterängen ligger under en kraftledning och lutar svagt ner mot en frisk och grönt fuktig sankäng, fylld av ängsnycklar. Två tranor lyfter därifrån. Man har nyligen röjt buskar och skapat lieslagna gångar genom området.

Slåtterängen är full av vackra blomster. Flera exemplar av slåttergubbe lyser solgult bland nattvioler och blåklockor.

Närbild på slåttergubbe.

Nåväl. Hur var det nu med väddnätfjärilen? Jag som är van med "syskonarten" ängsnätfjäril hemifrån, hade inte förstått innan, att denna inte var att räkna med alls i dessa bergslagsmarker. Det hade varit enklare så kanske, men inte lika spännande, att bara behöva räkna med arterna skogsnätfjäril och väddnätfjäril och exkludera ängsnätfjärilen från första början.

Väddnätfjäril är till slut bestämd, trots eländigt foto.

Det visade sig vid kontroll efteråt att troligen alla nätfjärilar jag såg på den öppna slåtterängen i området nästan utan undantag var väddnätfjärilar. På de suddiga foton jag slutligen ändå lyckades med, ser jag typiska prickrader längs bakvingarnas kantfält på varenda en; eländigt suddigt, slitet och dunkelt, men ändå - väddnätfjärilar.

Så har jag lärt mig lite mera igen. Det kan jag med fog påstå trots att jag redan för tio år sedan gjorde en skylt just om väddnätfjäril för länsstyrelsen på Gotland. Bättre sent än aldrig med förkovran.