Vi vaknar på morgontimmarna till ljudet av regn. Så skönt och välbehövligt efter dagar av extrem hetta. Igår låg temperauren hela tiden över 32 grader, varför det blev en runda till Vadstena för minigolf och glass med barnbarnen samt två bad i Hästholmens 17-gradiga vättervatten.
Rosenrundeln utanför köksfönstret har äntligen tagit sig efter några års nedslående resultat. Jag höjde i höstas med tre nya stenlager och fyllde på med bästa rosjord innehållande kraftig naturgödsel och lera. Nya rosor kom på plats däri och allt detta var precis vad som behövdes; inget trolleri, bara självklara åtgärder. Idag njuter vi av stor och rik blomning samt regnvåta blad - vackert så det förslår.
Inte för att de har någoting mer gemensamt än namnet, konstaterar jag, att 2022 är det första året på flera decennier som jag inte såg eller hörde rosenfink.
Jag minns väl hur arten kom till oss från öster under 1970-talet i växande antal. Sträckan mellan Gränna till Omberg, längs Vätterns varma branter och väna kust fylldes av rosenfinkar som sjöng från buskar och träd. I fjol hörde jag rosenfink sjunga endast från Ostmossen på Omberg och från Kleven vid Uppgränna och i år har jag inte hört av den någonstans. Visst är detta en slumpens skörd, att just jag inte har hört den, men trenden är ändå tydlig och har varit så sedan ett decennium tillbaka, att rosenfinken avsevärt har minskat och nu åter verkar försvinna från vår bygd.
Det är sånt som ofta händer i naturen, att arter expanderar och åter drar sig tillbaka. Naturlig dynamik, kallas det - en slags naturens egen andning och den beror på vad som händer i arternas ursprungsområden - s k refuger, om där blir ett tryck utåt eller ett konsoliderande inåt beroende på populationens tillväxt eller avtagande. Det är alltså i centrum det händer, inte i periferin.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar