.
Det är bara sju grader tidigt på morgonen och regnet strilar tätt och envist och det kommer att hålla på precis hela dagen, fast det vet jag förstås ännu inte om nu när jag sitter i bilen på väg ner till Stugan för en dags måleri.
Men det går faktiskt an det här med regn, bara det inte blåser. Mulet väder gör det till och med lättare för mig att analysera färger och värdera reultatet, och tak över huvudet har jag och kläder kan jag ju ta på hur många lager som helst, vilket jag också gör. Så, det går egentligen riktigt bra idag och värmer mig gör jag då och då vid spisvärmen i köket.
Jo jag trivs faktiskt, lite som en asket, även när jag sitter på stolen framför stugväggen där alstren hänger till påsyn med vätan strilande över mig från en distjock regnhimmel.
När klockan är sex om kvällen är jag emellertid nöjd, eller snarare trött och färdig och jag plockar in allt från verandan, klär om, diskar i köket, kollar spiseln en extra gång, låser med den vresiga nyckeln och lastar med mig allt som skall med hem ut till bilen: ryggsäcken, kameran och kikaren samt vattendunken.
Jag ställer mig trots regnet som fortsätter att falla att titta på de hundrafemtioåriga almarna i trädgården. De mår verkligen dåligt och jag skulle tro att ett par av dem lever den sista säsongen och att de övriga endast har ett par år kvar som längst att leva.
Det har jag inte sett tidigare, tänker jag, då jag noterar att ett av träden har en helrutten stamsida ända nerifrån roten upp till fem meters höjd.
Just då, när jag vänder ansiktet uppåt mot himlen som släpper sitt regn ner genom grenverket hör jag det:
"Ssssssschvi-katjoff" - går det att förstå? Det är ett utdraget vinande som avbryts av en skarp slag som övergår direkt i ett nytt kort vinljud.
Jag känner igen ljudet, jag har hört det förr och jag spanar av himlen rent reflexmässigt. Var?
Pilgrimsfalken har nog fått lite för långa vingar i min lilla akvarellskiss. Men det gör inget tycker jag, att spetsa till epiteten är min melodi!
Fågeln kommer fram högt över grenverket, rakt över mig, en kort stund bara, kanske tre sekunder, klipper några skarpa vingslag och försvinner för min blick bortom träden och är borta i regndimman.
När man hört slaget från en pilgrimsfalk är man redan förberedd och om man därefter har den i flykten vet man förstås med säkerhet. Det är aldrig någon tvekan.
Det är mellan lärkfalk och pilgrimsfalk samma distinktion som mellan sparvhök och duvhök. Är man det minsta tveksam är det de mindre alternativen. Sånt är bra att veta.
Lärkfalk igår och pilgrimsfalk idag är verkligen slutbonus på dagar med intensivt och tröttande måleri.
onsdag 24 september 2014
måndag 22 september 2014
22 september - Konsten att inte ge upp
.
Efter den vädermässig bedrövliga förmiddagen far jag vid lunchtid iväg till galleriet i Linköping för att leverera den oljemålning som ska bli till vernissagekort. Det underlag jag har sänt per mejl tidigare duger inte visar det sig, varken skärpa, vitbalans eller färgåtergivning är nåt att ha, så egentligen är det bra att det varit omöjligt att måla idag, nu får jag annat viktigt ur händer och tankar.
Men skam den som ger sig så lätt. När fronten från norr passerat, molnen med ens lättat och resan till Linköping tur och retur är överstånden är klockan fyra och jag far tillbaka ner igen till Stugan för en ny sejour med några timmars måleriska ansträngningar i pinvinden. Alltid blir det väl något, tänker jag tålmodigt.
Nu blir det förstås inte så mycket av det hela kommer det att visa sig, ty jag fastnar redan på trappen.
Studier av en ung lärkfalk under insektsfångst.
Nordanvinden rister hårt och ryckigt i trädgårdens aspar och mängder med flygfän, nattsländor mest, följer med i vinden och tumlar runt över åkern.
Detta har en ung lärkfalk uppenbarligen upptäckt och nu seglar den runt i vida svängar och fångar av det småttiga.
Efter några varv sätter den sig i lä, obekymrad om mig, som en skugga i motljuset, inte mer än tjugofem meter bort, nära dasset.
Sen ut igen, ett par varv, först ända bort till vägen och därefter långsamt och liksom smygande tillbaka i motvinden varvid den snappar till sig den ena insekten efter den andra.
Ännu tre timmar senare när solen försvinner bortom Omberg är lärkfalken kvar. Jag ser den sitta i silhuett på en gren när jag åker iväg hem.
Nu dansar ett gäng ladusvalor runt framför fågeln men dem ägnas ingen uppmärksamhet. Kanske blir det för ansträngande. Det är smårätter som gäller idag.
Efter den vädermässig bedrövliga förmiddagen far jag vid lunchtid iväg till galleriet i Linköping för att leverera den oljemålning som ska bli till vernissagekort. Det underlag jag har sänt per mejl tidigare duger inte visar det sig, varken skärpa, vitbalans eller färgåtergivning är nåt att ha, så egentligen är det bra att det varit omöjligt att måla idag, nu får jag annat viktigt ur händer och tankar.
Men skam den som ger sig så lätt. När fronten från norr passerat, molnen med ens lättat och resan till Linköping tur och retur är överstånden är klockan fyra och jag far tillbaka ner igen till Stugan för en ny sejour med några timmars måleriska ansträngningar i pinvinden. Alltid blir det väl något, tänker jag tålmodigt.
Nu blir det förstås inte så mycket av det hela kommer det att visa sig, ty jag fastnar redan på trappen.
Studier av en ung lärkfalk under insektsfångst.
Nordanvinden rister hårt och ryckigt i trädgårdens aspar och mängder med flygfän, nattsländor mest, följer med i vinden och tumlar runt över åkern.
Detta har en ung lärkfalk uppenbarligen upptäckt och nu seglar den runt i vida svängar och fångar av det småttiga.
Efter några varv sätter den sig i lä, obekymrad om mig, som en skugga i motljuset, inte mer än tjugofem meter bort, nära dasset.
Sen ut igen, ett par varv, först ända bort till vägen och därefter långsamt och liksom smygande tillbaka i motvinden varvid den snappar till sig den ena insekten efter den andra.
Ännu tre timmar senare när solen försvinner bortom Omberg är lärkfalken kvar. Jag ser den sitta i silhuett på en gren när jag åker iväg hem.
Nu dansar ett gäng ladusvalor runt framför fågeln men dem ägnas ingen uppmärksamhet. Kanske blir det för ansträngande. Det är smårätter som gäller idag.
Etiketter:
Konst - utställning,
Natur - fåglar,
Natur - väder
22 september - Selfie
.
Så modernt - att ta en selfie - så jag gör det jag också!
Jag har faktiskt försökt måla idag också men stormbyarna sliter i mina kläder och framför allt i mina dukar så att de hoppar och vibrerar som hade de eget liv.
Jag gör nya ansträngningar och flyttar in på framsidan av huset, i lä. Men regnet kommer jag inte undan ändå, det smiter runt hörnet som hade också det eget liv och önskan om förtret.
Långkallingar, tre lager tröjor och oljerock på det samt yllemössan neddragen över öronen hjälper ändå inte och till slut måste jag ge upp. Det får bli en annan dag.Vissa dagar lämpar sig faktiskt inte för oljemålning i det fria. Det är nog bara Michael Ancher som har klarat det, han stod i ur och skur året runt bland Skagens klitter och målade fiskare och sjömän.
Honom är det jag tänker med berömvärdhet på när jag drar hemåt igen.
Så modernt - att ta en selfie - så jag gör det jag också!
Jag har faktiskt försökt måla idag också men stormbyarna sliter i mina kläder och framför allt i mina dukar så att de hoppar och vibrerar som hade de eget liv.
Jag gör nya ansträngningar och flyttar in på framsidan av huset, i lä. Men regnet kommer jag inte undan ändå, det smiter runt hörnet som hade också det eget liv och önskan om förtret.
Långkallingar, tre lager tröjor och oljerock på det samt yllemössan neddragen över öronen hjälper ändå inte och till slut måste jag ge upp. Det får bli en annan dag.Vissa dagar lämpar sig faktiskt inte för oljemålning i det fria. Det är nog bara Michael Ancher som har klarat det, han stod i ur och skur året runt bland Skagens klitter och målade fiskare och sjömän.
Honom är det jag tänker med berömvärdhet på när jag drar hemåt igen.
Etiketter:
Konst - oljemålning,
Kultur - konst,
Natur - väder
fredag 19 september 2014
19 september - Skåpmat
.
Jag bläddrar lite i mitt digitala bildförråd och finner ett något suddigt foto av en akvarell som jag har gjort. Den hänger hemma hos min svåger och svägerska i Västerås och de köpte den på en utställning för ungefär trettio år sedan.
Beskuren, med glasreflexer och något suddig, känner jag ändå stolthet över den här gamla akvarellen.
När jag ser den minns jag tillfället och känslan och jag känner att jag är ganska stolt över den här målningen. Där var jag allt ute lite "före min tid", tycker jag själv. Jag menar, att det verkligen känns att den håller än idag.
Målningen är från trakten mellan Skänninge och Mjölby och visar som synes gammeldags höhässjor som redan då var väldigt ovanliga och därför fångade min uppmärksamhet.
Jag bläddrar lite i mitt digitala bildförråd och finner ett något suddigt foto av en akvarell som jag har gjort. Den hänger hemma hos min svåger och svägerska i Västerås och de köpte den på en utställning för ungefär trettio år sedan.
Beskuren, med glasreflexer och något suddig, känner jag ändå stolthet över den här gamla akvarellen.
När jag ser den minns jag tillfället och känslan och jag känner att jag är ganska stolt över den här målningen. Där var jag allt ute lite "före min tid", tycker jag själv. Jag menar, att det verkligen känns att den håller än idag.
Målningen är från trakten mellan Skänninge och Mjölby och visar som synes gammeldags höhässjor som redan då var väldigt ovanliga och därför fångade min uppmärksamhet.
torsdag 18 september 2014
18 september - Vemod
.
Dessa fantastiska dagar med sommarkänsla bär ändå med sig ett mått av avslut och vemod eftersom hösten närmar sig obevekligt.
Förändringarna är märkbara dag för dag.
På morgonen ligger dimstråken kvar över bygden vid Omberg men redan framme vid Stugan har dimtaket lättat och solen torkar det glittrande gräset.
Och där finner jag också något annat som glittrar, solblänk i glasklara vingar fångar min blick.
En döende slända, en hona av någon av arterna i komplexet "ängstrollsländor "Sympetrum", antagligen en blodröd ängstrollslända ligger där köldnupen och stel och jag lyfter upp henne i min hand.
Svaga rörelser med benen medan bakkroppen pumpar syre sparsamt och trögt visar på en smula kvarvarande liv.
Det är ingen stor sak i det hela; en döende trollslända är bara en försumbar detalj i helheten men det får mig att känna ett visst vemod; i min hand har jag en sinnebild för viktigt ett förlopp, för ett liv och dess oåterkalleliga avslut.
Jag lägger ner sländan till ro i gräset igen, medveten om min egen resa, och går tillbaka till dagens måleri.
Dessa fantastiska dagar med sommarkänsla bär ändå med sig ett mått av avslut och vemod eftersom hösten närmar sig obevekligt.
Förändringarna är märkbara dag för dag.
På morgonen ligger dimstråken kvar över bygden vid Omberg men redan framme vid Stugan har dimtaket lättat och solen torkar det glittrande gräset.
Och där finner jag också något annat som glittrar, solblänk i glasklara vingar fångar min blick.
En döende slända, en hona av någon av arterna i komplexet "ängstrollsländor "Sympetrum", antagligen en blodröd ängstrollslända ligger där köldnupen och stel och jag lyfter upp henne i min hand.
Svaga rörelser med benen medan bakkroppen pumpar syre sparsamt och trögt visar på en smula kvarvarande liv.
Det är ingen stor sak i det hela; en döende trollslända är bara en försumbar detalj i helheten men det får mig att känna ett visst vemod; i min hand har jag en sinnebild för viktigt ett förlopp, för ett liv och dess oåterkalleliga avslut.
Jag lägger ner sländan till ro i gräset igen, medveten om min egen resa, och går tillbaka till dagens måleri.
fredag 12 september 2014
12 september - Dagar med havsörnar
.
Det är märkligt med rovfåglar i skyn, hur de plötsligt dyker upp, alldeles så där bara!
Idag till exempel, då jag som vanligt står och målar på altanen vid Stugan hör jag ett kraftfullt skällande, lite som från en grovröstad trut, uppe från himlen. Lätet ekar ner mot marken och jag tar kikaren i mina händer och spanar uppåt i det blå.
Högt däruppe ligger en havsörn och skruvar runt, rakt över mitt huvud.
Jag ser i kikaren hur den öppnar näbben och skriker, av glädje tror jag, ty det är ju så gott att vara havsörn med denna härliga termik, och att känna att vingarna bär utan åthävor.
Och nu händer det där som är så märkligt. Plötsligt, liksom från ingenstans är där en örn till.
De båda fåglarna, en tvååring och en ytterligare några år äldre, tror jag mig förstå, (det ser man av ruggningsmönstret i vingarna nämligen), snurrar vidare i samma luftbubbla, fortfarande rakt över Stugan, medan jag fotograferar för fullt.
Efter en stund kommer de båda havsörnarna uppenbarligen alldeles för nära varandra och då börjar de småbråka, jaga runt, dyka och sno undan i väldiga glid och akrobatiska volter. Havsörnar kan, verkligen!
Då kommer plötsligt en tredje örn som från ingenstans. Det är en gammal fågel med vit stjärt och ljust huvud.
...
Och strax därpå ännu en, en fjärde.
Fyra havsörnar ligger således nu i luftrummet rakt över min stuga och seglar runt på sina väldiga vingflak, medan skriken ekar i mina öron.
Det är bara så mäktigt!
Ytterligare en rovfågel kommer med i skruven, en ung brun kärrhök, en dvärg i sammanhanget.
Men lika plötsligt försvinner fåglarna, nästan som borttrollade. Himlen är tom och tyst igen.
Det är så märkligt att så stora fåglar kan försvinna så snabbt, liksom lösas upp framför ögonen.
Jag vet ju hur det går till förstås. Från hög höjd i termikbubblan fäller de ihop sina vingar och glider iväg med hög fart, seglar iväg några kilometer på några minuter.
Det kan vara en efemär upplevelse att kika på rovfåglar i skyn. Det räcker att sänka kikaren en aning eller vända sig bort ett ynka ögonblick ... och därmed är allt plötsligt över.
Det är märkligt med rovfåglar i skyn, hur de plötsligt dyker upp, alldeles så där bara!
Idag till exempel, då jag som vanligt står och målar på altanen vid Stugan hör jag ett kraftfullt skällande, lite som från en grovröstad trut, uppe från himlen. Lätet ekar ner mot marken och jag tar kikaren i mina händer och spanar uppåt i det blå.
Högt däruppe ligger en havsörn och skruvar runt, rakt över mitt huvud.
Jag ser i kikaren hur den öppnar näbben och skriker, av glädje tror jag, ty det är ju så gott att vara havsörn med denna härliga termik, och att känna att vingarna bär utan åthävor.
Och nu händer det där som är så märkligt. Plötsligt, liksom från ingenstans är där en örn till.
De båda fåglarna, en tvååring och en ytterligare några år äldre, tror jag mig förstå, (det ser man av ruggningsmönstret i vingarna nämligen), snurrar vidare i samma luftbubbla, fortfarande rakt över Stugan, medan jag fotograferar för fullt.
Efter en stund kommer de båda havsörnarna uppenbarligen alldeles för nära varandra och då börjar de småbråka, jaga runt, dyka och sno undan i väldiga glid och akrobatiska volter. Havsörnar kan, verkligen!
Då kommer plötsligt en tredje örn som från ingenstans. Det är en gammal fågel med vit stjärt och ljust huvud.
...
Och strax därpå ännu en, en fjärde.
Fyra havsörnar ligger således nu i luftrummet rakt över min stuga och seglar runt på sina väldiga vingflak, medan skriken ekar i mina öron.
Det är bara så mäktigt!
Ytterligare en rovfågel kommer med i skruven, en ung brun kärrhök, en dvärg i sammanhanget.
Men lika plötsligt försvinner fåglarna, nästan som borttrollade. Himlen är tom och tyst igen.
Det är så märkligt att så stora fåglar kan försvinna så snabbt, liksom lösas upp framför ögonen.
Jag vet ju hur det går till förstås. Från hög höjd i termikbubblan fäller de ihop sina vingar och glider iväg med hög fart, seglar iväg några kilometer på några minuter.
Det kan vara en efemär upplevelse att kika på rovfåglar i skyn. Det räcker att sänka kikaren en aning eller vända sig bort ett ynka ögonblick ... och därmed är allt plötsligt över.
11 september - Målardagarna fortsätter med ständiga upplevelser vid sidan om.
.
Jag har ambitionen att färdigställa alla de åtta stora oljor som är under arbete. Vi får se hur långt denna ambition räcker. Allt sker nämligen i små etapper. Och oljemålningen här ovan har jag nog redovisat i tidigare stadium förut i min blogg. (Se nedan under 10 september). Nu är den ytterligare ett litet steg på väg mot avslut.
Men det är ju så mycket annat som händer och pockar på uppmärksamhet.
När jag sitter i brassestolen och beskådar mina verk märker jag hur en mängd små skalbaggar lyfter ur vegetationen och börjar svärma i solen som så skönt plötsligt tränger igenom de fuktiga dimmorna. Hela luften blir alldeles full av dem.
De har illröda tväckvingar som lyser som små stoppljus i motljuset och när de inte svärmar omkring sätter de sig överallt på kläderna och i håret.
Jag har sett dem förut om höstarna vid Tåkern, ofta i mängder, men jag har glömt bort vad de heter, så jag konsulterar Janne per telefon, som genast kommer ut på en rådrunda med tillhörande kaffe.
Det är "Malachiten" Anthocomus coccineus, säger han, en släkting till flugbaggar. Arten är höstsvärmande och du och jag har mycket riktigt sätt den tidigare i mängd vid Tåkern under hösten.
Den lever nämligen i vassarna men larven går i ved där den äter borrande skalbaggelarver såsom t ex barkborrar.
Skalbaggen är ett nyttodjur alltså!
Högt uppe under molnen stiger rovfåglar med termiken. Idag ser jag en liten skruv med tre ormvråkar, en sen bivråk och en ung havsörn tillsammans. De tre ormvråkarna leker tafatt där uppe i himlen, jagar varandra, störtdyker och rollar. Man verkligen ser att de njuter av sin tillvaro.
Men allra mest vill jag berätta om den fantastiska ormvråk som jag såg idag när jag körde ner över Gottorp till Stugan.
Den flög upp ur stubben som en vit skepnad, landade på en telestolpe bara tjugo meter bort och satt där som ville den vänta ut min reaktion.
Jag grävde frenetiskt i ryggsäcken efter kameran men som så ofta fick jag iväg "skottet" för sent, precis när den lyfte och försvann mellan ekarna. Suddigt och illa blev fotot genom vindrutan men nog förstår man ändå denna unika fjäderdräkt.
Fågeln är alltså en extremt ljus färgvariant av "vanlig" ormvråk, en s k "Börringevråk", med namn efter orten i Skåne där den verkar vara vanligare än annorstädes och där den först beskrevs.
Jag har sett många "Börringevråkar" tidigare, även här vid Tåkern, men aldrig någon så ljus som denna. Den var faktiskt helt vit på huvud och hela undersidan. Även ryggen och vingtäckarna var vita liksom övergumpen. Det enda som var mörkt var egentligen bara ving- och stjärtpennor.
Jag har ambitionen att färdigställa alla de åtta stora oljor som är under arbete. Vi får se hur långt denna ambition räcker. Allt sker nämligen i små etapper. Och oljemålningen här ovan har jag nog redovisat i tidigare stadium förut i min blogg. (Se nedan under 10 september). Nu är den ytterligare ett litet steg på väg mot avslut.
Men det är ju så mycket annat som händer och pockar på uppmärksamhet.
När jag sitter i brassestolen och beskådar mina verk märker jag hur en mängd små skalbaggar lyfter ur vegetationen och börjar svärma i solen som så skönt plötsligt tränger igenom de fuktiga dimmorna. Hela luften blir alldeles full av dem.
De har illröda tväckvingar som lyser som små stoppljus i motljuset och när de inte svärmar omkring sätter de sig överallt på kläderna och i håret.
Jag har sett dem förut om höstarna vid Tåkern, ofta i mängder, men jag har glömt bort vad de heter, så jag konsulterar Janne per telefon, som genast kommer ut på en rådrunda med tillhörande kaffe.
Det är "Malachiten" Anthocomus coccineus, säger han, en släkting till flugbaggar. Arten är höstsvärmande och du och jag har mycket riktigt sätt den tidigare i mängd vid Tåkern under hösten.
Den lever nämligen i vassarna men larven går i ved där den äter borrande skalbaggelarver såsom t ex barkborrar.
Skalbaggen är ett nyttodjur alltså!
Högt uppe under molnen stiger rovfåglar med termiken. Idag ser jag en liten skruv med tre ormvråkar, en sen bivråk och en ung havsörn tillsammans. De tre ormvråkarna leker tafatt där uppe i himlen, jagar varandra, störtdyker och rollar. Man verkligen ser att de njuter av sin tillvaro.
Men allra mest vill jag berätta om den fantastiska ormvråk som jag såg idag när jag körde ner över Gottorp till Stugan.
Den flög upp ur stubben som en vit skepnad, landade på en telestolpe bara tjugo meter bort och satt där som ville den vänta ut min reaktion.
Jag grävde frenetiskt i ryggsäcken efter kameran men som så ofta fick jag iväg "skottet" för sent, precis när den lyfte och försvann mellan ekarna. Suddigt och illa blev fotot genom vindrutan men nog förstår man ändå denna unika fjäderdräkt.
Fågeln är alltså en extremt ljus färgvariant av "vanlig" ormvråk, en s k "Börringevråk", med namn efter orten i Skåne där den verkar vara vanligare än annorstädes och där den först beskrevs.
Jag har sett många "Börringevråkar" tidigare, även här vid Tåkern, men aldrig någon så ljus som denna. Den var faktiskt helt vit på huvud och hela undersidan. Även ryggen och vingtäckarna var vita liksom övergumpen. Det enda som var mörkt var egentligen bara ving- och stjärtpennor.
Etiketter:
Natur - fåglar,
Natur - insekter,
Socialt - allmänt
onsdag 10 september 2014
10 september - Hopsamlat från några dagars måleri vid Tåkern
.
Det blir som jag tidigare sagt inte så ofta jag hinner med att skriva i min Naturliga dagbok de här dagarna, när allt brådskar inför min utställning som öppnar om en månad.
"Slättvinter" - oljemålning 81 x 100 cm.
Idag har jag sänt iväg underlaget till vernissagekortet och jag valde den oljemålning som jag tidigare har visat under arbete.
Så här blev den oåterkalleligt färdig.
(Det är mycket som känns som och måste bli oåterkalleligt färdigt just nu. Jag slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Framför allt på småtimmarna vaknar jag kallsvettig och ångestladdad - duger detta?! och känner att jag helst ville åka ner dit igen mitt i natten för att kontrollera).
Mjölksyrad gurka, naturligt gott!
Den mjölksyrade gurkan är färdig. Än har inte vätskan klarnat till hundra procent men jäsningen har upphört och jag har smakat av resultatet. Det blev väldigt bra!
En blå flik öppnar sig i molnen.
Dagarna med måleri vid Stugan har varit härliga. Regnen har förstås kommit och gått, ibland tätt som i en dusch och jag har fått gå in och värma mig vid köksspiselns goa vedvärme men lika ofta, trots dystra prognoser, råder sol och värme.
Entitan pickar frön ur pipdånets taggiga fruktkorgar.
Det händer hela tiden spännande ting runt omkring mig.
Så t ex har jag blivit varse den entita som hela tiden dyker ner i vegetationen i diket som vetter mot åkern utanför tomten. Jag undrade några dagar vad hon gjorde där, tills jag beslutade mig för att ge det hela tid och tålamod.
Jag satte mig alltså med kikaren beredd i stolen vid väggen och studerade hur hon, (titor blir gärna ett femininum, allt enligt Erik Rosenberg), med näbben drog till sig pipdånets taggiga fruktkorgar, låste dem med foten och sen plockade ur små frön som hon satte mellan tätlagda fötter och hackade i sig.
Frukt och frön av pipdån.
De är uppenbarligen mycket goda, för titor, dessa små gröna frön, för samma individ entita återkommer ideligen, varje dag, till sitteget lilla gömställe och förråd.
Jag pillade själv ur några frön för att se hur det ter sig. Se fotot ovan.
Här har jag försökt lägga till en liten videoinspelning som jag gjorde med mobilen. Så fort jag lyckas finns den här på plats.
I förrgår visslade det från alraden ner vid kanalen. Höga och mycket ljudliga " kluuuiii .... kluuuiii .... kluuiiiii" pentetrerade landskapet under en kvart. Jag hörde att det var rovfågelskvalitet på det hela men förstod inte vad det kunde vara.
Jag funderade på kungsörn, läste i Erik Rosenberg, hur dess läte påminner om storspovens, förkastade och gick vidare. Glada? Nej, den har ett nästan fnittrigt högt stammande ljud. Jaktfalk, ormvråk! Nej
Till sist fastnade jag för duvhök och den inspelning som jag nu förtvivlat försöker lägga till här i min blogg av händelsen, lade jag även ut på Facebooksidan "Vilken fågel" och fick omgående svar att jag förvisso var rätt ute. Det var troligen en ung duvhök som satt där dold bland träden och tiggde och skrek ända tills en korp passerade, vände tillbaka och med hetsiga störtdykningar och uppretade och energiskt korta och hårda "kra, kra, kra" till sist drev iväg den.
Bålgetingarna håller ut ännu några dagar.
Jag saknar inte getingarna. De envisa sista var jobbiga men nu har regn och nattkyla gjort sitt och ingen ofredar mig längre på altanen.
Däremot är det ännu full fart vid bålgetingbillan i holken på Kvarnstugans bodvägg. Men med bålgetingar är det lättare att stå ut. De har en helt annan karaktär, kanske tack vare sin pondus, och de ger sig inte in i närkontakt med en konstnär under arbete.
Oljemålning under arbete.
Och arbetar gör jag intensivt och envetet. Jag har ett drygt tiotal nya oljemålningar på gång, som alltid med samtidighet, och jag hoppar från den ena till den andra, hänger på väggen, studerar och avgör.
Det är som sagt bråda tider. Den 11 oktober är det vernissage på Galleri R i Linköping och jag hoppas att allt jag har på gång ska vara färdigt tills dess.
Ofta åker jag inte hem igen förrän mörkret kommer.
Med solnedgången kommer tusen tranor rakt över mitt huvud från åkrarna söderöver för att sova i sjön, varvid de möter tusen grågäss som tänker tvärtom allt medan solens sista strålar strör guld över landskapet.
Det blir som jag tidigare sagt inte så ofta jag hinner med att skriva i min Naturliga dagbok de här dagarna, när allt brådskar inför min utställning som öppnar om en månad.
"Slättvinter" - oljemålning 81 x 100 cm.
Idag har jag sänt iväg underlaget till vernissagekortet och jag valde den oljemålning som jag tidigare har visat under arbete.
Så här blev den oåterkalleligt färdig.
(Det är mycket som känns som och måste bli oåterkalleligt färdigt just nu. Jag slits hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Framför allt på småtimmarna vaknar jag kallsvettig och ångestladdad - duger detta?! och känner att jag helst ville åka ner dit igen mitt i natten för att kontrollera).
Mjölksyrad gurka, naturligt gott!
Den mjölksyrade gurkan är färdig. Än har inte vätskan klarnat till hundra procent men jäsningen har upphört och jag har smakat av resultatet. Det blev väldigt bra!
En blå flik öppnar sig i molnen.
Dagarna med måleri vid Stugan har varit härliga. Regnen har förstås kommit och gått, ibland tätt som i en dusch och jag har fått gå in och värma mig vid köksspiselns goa vedvärme men lika ofta, trots dystra prognoser, råder sol och värme.
Entitan pickar frön ur pipdånets taggiga fruktkorgar.
Det händer hela tiden spännande ting runt omkring mig.
Så t ex har jag blivit varse den entita som hela tiden dyker ner i vegetationen i diket som vetter mot åkern utanför tomten. Jag undrade några dagar vad hon gjorde där, tills jag beslutade mig för att ge det hela tid och tålamod.
Jag satte mig alltså med kikaren beredd i stolen vid väggen och studerade hur hon, (titor blir gärna ett femininum, allt enligt Erik Rosenberg), med näbben drog till sig pipdånets taggiga fruktkorgar, låste dem med foten och sen plockade ur små frön som hon satte mellan tätlagda fötter och hackade i sig.
Frukt och frön av pipdån.
De är uppenbarligen mycket goda, för titor, dessa små gröna frön, för samma individ entita återkommer ideligen, varje dag, till sitteget lilla gömställe och förråd.
Jag pillade själv ur några frön för att se hur det ter sig. Se fotot ovan.
Här har jag försökt lägga till en liten videoinspelning som jag gjorde med mobilen. Så fort jag lyckas finns den här på plats.
I förrgår visslade det från alraden ner vid kanalen. Höga och mycket ljudliga " kluuuiii .... kluuuiii .... kluuiiiii" pentetrerade landskapet under en kvart. Jag hörde att det var rovfågelskvalitet på det hela men förstod inte vad det kunde vara.
Jag funderade på kungsörn, läste i Erik Rosenberg, hur dess läte påminner om storspovens, förkastade och gick vidare. Glada? Nej, den har ett nästan fnittrigt högt stammande ljud. Jaktfalk, ormvråk! Nej
Till sist fastnade jag för duvhök och den inspelning som jag nu förtvivlat försöker lägga till här i min blogg av händelsen, lade jag även ut på Facebooksidan "Vilken fågel" och fick omgående svar att jag förvisso var rätt ute. Det var troligen en ung duvhök som satt där dold bland träden och tiggde och skrek ända tills en korp passerade, vände tillbaka och med hetsiga störtdykningar och uppretade och energiskt korta och hårda "kra, kra, kra" till sist drev iväg den.
Bålgetingarna håller ut ännu några dagar.
Jag saknar inte getingarna. De envisa sista var jobbiga men nu har regn och nattkyla gjort sitt och ingen ofredar mig längre på altanen.
Däremot är det ännu full fart vid bålgetingbillan i holken på Kvarnstugans bodvägg. Men med bålgetingar är det lättare att stå ut. De har en helt annan karaktär, kanske tack vare sin pondus, och de ger sig inte in i närkontakt med en konstnär under arbete.
Oljemålning under arbete.
Och arbetar gör jag intensivt och envetet. Jag har ett drygt tiotal nya oljemålningar på gång, som alltid med samtidighet, och jag hoppar från den ena till den andra, hänger på väggen, studerar och avgör.
Det är som sagt bråda tider. Den 11 oktober är det vernissage på Galleri R i Linköping och jag hoppas att allt jag har på gång ska vara färdigt tills dess.
Ofta åker jag inte hem igen förrän mörkret kommer.
Med solnedgången kommer tusen tranor rakt över mitt huvud från åkrarna söderöver för att sova i sjön, varvid de möter tusen grågäss som tänker tvärtom allt medan solens sista strålar strör guld över landskapet.
Etiketter:
Konst - oljemålning,
Natur - allmänt;,
Natur - fåglar,
Natur - växter
fredag 5 september 2014
5 september - Flyttande gråsparvar
.
Jag plockar runt lite i trädgården idag, då jag hör att kvarterets gråsparvar låter annorlunda och upphetsade. Inte alls så där varnande med en katt eller en skata på vakt.
Den här gången är det istället någonting lustfyllt i lätet.
Du som vet när jag säger stensparv eller lockläte från större piplärka, förstår nog vad jag menar, men ändå inte så heller; inte raspigt eller strävt utan mera klart och rent liksom, med ett lättare anslag!
Det där med att bokstavera läten är ju problematiskt, eller helt odugligt som min "Ölandsvän" brukar säga när jag försöker, men nu tänker jag gå på´t igen. Varning alltså!
"Schvuy, schvuu, svuui". Förstår ni något av det där?
Uppe på takåsen hos grannen sitter ett helt gäng och låter så där och det känns som att de flesta av kvarterets sparvar har passat på att träffas.
De hoppar runt och stimmar alldeles erigerat och plötsligt far en handfull av dem iväg rakt upp i luften alldeles olikt gråsparvar i gemen.
De tar höjd och försvinner i solen mot söder, så långt som jag kan följa dem med ögonen. Det är ett slags utsträck alltså. Av gråsparv.
Och igen vänder jag mig nu till "Du som vet". Det är minsann inte var dag man ser sträckande gråsparvar, eller hur? Men så här händer det!
Gråsparvar förflyttar sig alltså, men ganska ogärna och inte så långa sträckor. Gråsparv är nog en av få arter som man aldrig ser i utsräck ut över hav vid t ex Falsterbo, vilket syskonarten pilfink står för ibland.
Jo det är verkligen skillnad på pilfinkar och gråsparvar i det här fallet. Flockar av pilfinkar som tar höjd och förflyttar sig är regel men att uppleva något liknande med gråsparvar är undantag.
Min vän Göran och jag vandrade i Boxholmsskogarna en gång för flera år sedan och kom fram till ett hygge mitt ute i omarken, som man säger. Vi såg en ensam fågel som satt i en talltopp. Det var en gråsparv. Sånt händer.
Arten är känd för att flytta upp till ett par kilometer under höst och vår, mellan häckningsmiljö och vinterförvar och jag förstår att gråsparvarna som försvann iväg idag gjorde sig redo att möta vintern på annan plats; kanske i en lada någonstans i närheten.
De gamla begreppen från min barndoms fågelböcker: "stannfågel, flyttfågel eller strykfågel" gäller inte längre.
Panta rei! Jag har sett flyttande gråsparvar.
Jag plockar runt lite i trädgården idag, då jag hör att kvarterets gråsparvar låter annorlunda och upphetsade. Inte alls så där varnande med en katt eller en skata på vakt.
Den här gången är det istället någonting lustfyllt i lätet.
Du som vet när jag säger stensparv eller lockläte från större piplärka, förstår nog vad jag menar, men ändå inte så heller; inte raspigt eller strävt utan mera klart och rent liksom, med ett lättare anslag!
Det där med att bokstavera läten är ju problematiskt, eller helt odugligt som min "Ölandsvän" brukar säga när jag försöker, men nu tänker jag gå på´t igen. Varning alltså!
"Schvuy, schvuu, svuui". Förstår ni något av det där?
Uppe på takåsen hos grannen sitter ett helt gäng och låter så där och det känns som att de flesta av kvarterets sparvar har passat på att träffas.
De hoppar runt och stimmar alldeles erigerat och plötsligt far en handfull av dem iväg rakt upp i luften alldeles olikt gråsparvar i gemen.
De tar höjd och försvinner i solen mot söder, så långt som jag kan följa dem med ögonen. Det är ett slags utsträck alltså. Av gråsparv.
Och igen vänder jag mig nu till "Du som vet". Det är minsann inte var dag man ser sträckande gråsparvar, eller hur? Men så här händer det!
Gråsparvar förflyttar sig alltså, men ganska ogärna och inte så långa sträckor. Gråsparv är nog en av få arter som man aldrig ser i utsräck ut över hav vid t ex Falsterbo, vilket syskonarten pilfink står för ibland.
Jo det är verkligen skillnad på pilfinkar och gråsparvar i det här fallet. Flockar av pilfinkar som tar höjd och förflyttar sig är regel men att uppleva något liknande med gråsparvar är undantag.
Min vän Göran och jag vandrade i Boxholmsskogarna en gång för flera år sedan och kom fram till ett hygge mitt ute i omarken, som man säger. Vi såg en ensam fågel som satt i en talltopp. Det var en gråsparv. Sånt händer.
Arten är känd för att flytta upp till ett par kilometer under höst och vår, mellan häckningsmiljö och vinterförvar och jag förstår att gråsparvarna som försvann iväg idag gjorde sig redo att möta vintern på annan plats; kanske i en lada någonstans i närheten.
De gamla begreppen från min barndoms fågelböcker: "stannfågel, flyttfågel eller strykfågel" gäller inte längre.
Panta rei! Jag har sett flyttande gråsparvar.
torsdag 4 september 2014
4 september - Smått och gott hemmavid
.
Jag har en liten andningspaus från oljemåleriet idag, är hemma och ordnar med lite olika ting och därvid läser jag noga Ullas lista på föreslagna åtgärder, utför och stryker varefter.
Men jag passar på också att göra en del annat, utanför angivna beting, som t ex att plocka av gurkorna och göra vadå ...?
Jo, jag kokar upp två liter vatten med två matskedar koksalt i. Under tiden som vattnet svalnar plockar jag gurkorna, ansar, sköljer och torkar dem noga varefter jag skär dem i klyftor. Jag går ut i trädgårdslandet och plockar dillkronor och vidare till förrådet där jag hämtar konserveringsglas, alltså sådana med konservringar, som vi har ett par stycken av och dessa diskar jag och torkar ur noga.
Sen ligger jag i dillkronor och senapsfrön tillsammans med gurkstavarna i glasen, jag packar ganska tätt, och därefter häller jag på det avsvalnade vattnet ända upp till randen och stänger sedan locken.
Eja!
Nu har jag gjort mjölksyrad gurka. Allt enligt världens enklaste recept som jag fått av min goda vän Märta Abrahamsson för väldigt länge sedan. Tack till dig Märta i din himmel!
Sen går jag ut i trädgården igen och plockar av hösthallonen. De är alldeles fantastiska just nu, stora som plommon och i veritabla klasar och de mognar eftervart.
Ungefär med två dagars mellanrum finns dryga två liter färdiga att skördas återigen. Hösten har sin poänger!
Jag har en liten andningspaus från oljemåleriet idag, är hemma och ordnar med lite olika ting och därvid läser jag noga Ullas lista på föreslagna åtgärder, utför och stryker varefter.
Men jag passar på också att göra en del annat, utanför angivna beting, som t ex att plocka av gurkorna och göra vadå ...?
Jo, jag kokar upp två liter vatten med två matskedar koksalt i. Under tiden som vattnet svalnar plockar jag gurkorna, ansar, sköljer och torkar dem noga varefter jag skär dem i klyftor. Jag går ut i trädgårdslandet och plockar dillkronor och vidare till förrådet där jag hämtar konserveringsglas, alltså sådana med konservringar, som vi har ett par stycken av och dessa diskar jag och torkar ur noga.
Sen ligger jag i dillkronor och senapsfrön tillsammans med gurkstavarna i glasen, jag packar ganska tätt, och därefter häller jag på det avsvalnade vattnet ända upp till randen och stänger sedan locken.
Eja!
Nu har jag gjort mjölksyrad gurka. Allt enligt världens enklaste recept som jag fått av min goda vän Märta Abrahamsson för väldigt länge sedan. Tack till dig Märta i din himmel!
Sen går jag ut i trädgården igen och plockar av hösthallonen. De är alldeles fantastiska just nu, stora som plommon och i veritabla klasar och de mognar eftervart.
Ungefär med två dagars mellanrum finns dryga två liter färdiga att skördas återigen. Hösten har sin poänger!
tisdag 2 september 2014
2 september - Vid sidan om måleriet
.
Efter lunch igår kom Adam på besök, lagom till kaffet. Vi satt i solen och resonerade om fågelskådarlivet, som det är och som det har varit och kanske också hur det kan komma att bli.
Det ska bli ett reportage till Vingspegeln är det tänkt.
"Skådarporträttet"
- Oj, ropar Adam plötslig, en forsärla. Det är den andra idag.
Och jag, jag hör inget. Inte visste jag att forsärlans spetsiga flyttlock har försvunnit med ålderdomens skröplighet. Det är bara så ledsamt!
Idag på morgonen är det dags igen, att åka ner och fortsätta med mitt måleri.
“Det var lätet och att den såg ut som ett mellanting mellan sävsångare och rörsångare som först fick mig att reagera. När den sen öppnade sitt köttfärgade gap förstod jag att det här var en annan slags fågel”.
Men först snickrar jag till en liten vinjettillustration åt Robert. Han håller också på att snickra en smula och då handlar det om en tillbakablick på den fältsångare som jag fångade vid ringmärkning för snart trettio år sedan.
Den är visst aldrig ordentligt redovisad, menar Robert, och tycker att nu är det dags att göra något åt det. Också för Vingspegeln.
Efter lunch igår kom Adam på besök, lagom till kaffet. Vi satt i solen och resonerade om fågelskådarlivet, som det är och som det har varit och kanske också hur det kan komma att bli.
Det ska bli ett reportage till Vingspegeln är det tänkt.
"Skådarporträttet"
- Oj, ropar Adam plötslig, en forsärla. Det är den andra idag.
Och jag, jag hör inget. Inte visste jag att forsärlans spetsiga flyttlock har försvunnit med ålderdomens skröplighet. Det är bara så ledsamt!
Idag på morgonen är det dags igen, att åka ner och fortsätta med mitt måleri.
“Det var lätet och att den såg ut som ett mellanting mellan sävsångare och rörsångare som först fick mig att reagera. När den sen öppnade sitt köttfärgade gap förstod jag att det här var en annan slags fågel”.
Men först snickrar jag till en liten vinjettillustration åt Robert. Han håller också på att snickra en smula och då handlar det om en tillbakablick på den fältsångare som jag fångade vid ringmärkning för snart trettio år sedan.
Den är visst aldrig ordentligt redovisad, menar Robert, och tycker att nu är det dags att göra något åt det. Också för Vingspegeln.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)