Dessa fantastiska dagar med sommarkänsla bär ändå med sig ett mått av avslut och vemod eftersom hösten närmar sig obevekligt.
Förändringarna är märkbara dag för dag.
På morgonen ligger dimstråken kvar över bygden vid Omberg men redan framme vid Stugan har dimtaket lättat och solen torkar det glittrande gräset.
Och där finner jag också något annat som glittrar, solblänk i glasklara vingar fångar min blick.
En döende slända, en hona av någon av arterna i komplexet "ängstrollsländor "Sympetrum", antagligen en blodröd ängstrollslända ligger där köldnupen och stel och jag lyfter upp henne i min hand.
Svaga rörelser med benen medan bakkroppen pumpar syre sparsamt och trögt visar på en smula kvarvarande liv.
Det är ingen stor sak i det hela; en döende trollslända är bara en försumbar detalj i helheten men det får mig att känna ett visst vemod; i min hand har jag en sinnebild för viktigt ett förlopp, för ett liv och dess oåterkalleliga avslut.
Jag lägger ner sländan till ro i gräset igen, medveten om min egen resa, och går tillbaka till dagens måleri.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar