Det är bara sju grader tidigt på morgonen och regnet strilar tätt och envist och det kommer att hålla på precis hela dagen, fast det vet jag förstås ännu inte om nu när jag sitter i bilen på väg ner till Stugan för en dags måleri.
Men det går faktiskt an det här med regn, bara det inte blåser. Mulet väder gör det till och med lättare för mig att analysera färger och värdera reultatet, och tak över huvudet har jag och kläder kan jag ju ta på hur många lager som helst, vilket jag också gör. Så, det går egentligen riktigt bra idag och värmer mig gör jag då och då vid spisvärmen i köket.
Jo jag trivs faktiskt, lite som en asket, även när jag sitter på stolen framför stugväggen där alstren hänger till påsyn med vätan strilande över mig från en distjock regnhimmel.
När klockan är sex om kvällen är jag emellertid nöjd, eller snarare trött och färdig och jag plockar in allt från verandan, klär om, diskar i köket, kollar spiseln en extra gång, låser med den vresiga nyckeln och lastar med mig allt som skall med hem ut till bilen: ryggsäcken, kameran och kikaren samt vattendunken.
Jag ställer mig trots regnet som fortsätter att falla att titta på de hundrafemtioåriga almarna i trädgården. De mår verkligen dåligt och jag skulle tro att ett par av dem lever den sista säsongen och att de övriga endast har ett par år kvar som längst att leva.
Det har jag inte sett tidigare, tänker jag, då jag noterar att ett av träden har en helrutten stamsida ända nerifrån roten upp till fem meters höjd.
Just då, när jag vänder ansiktet uppåt mot himlen som släpper sitt regn ner genom grenverket hör jag det:
"Ssssssschvi-katjoff" - går det att förstå? Det är ett utdraget vinande som avbryts av en skarp slag som övergår direkt i ett nytt kort vinljud.
Jag känner igen ljudet, jag har hört det förr och jag spanar av himlen rent reflexmässigt. Var?
Pilgrimsfalken har nog fått lite för långa vingar i min lilla akvarellskiss. Men det gör inget tycker jag, att spetsa till epiteten är min melodi!
Fågeln kommer fram högt över grenverket, rakt över mig, en kort stund bara, kanske tre sekunder, klipper några skarpa vingslag och försvinner för min blick bortom träden och är borta i regndimman.
När man hört slaget från en pilgrimsfalk är man redan förberedd och om man därefter har den i flykten vet man förstås med säkerhet. Det är aldrig någon tvekan.
Det är mellan lärkfalk och pilgrimsfalk samma distinktion som mellan sparvhök och duvhök. Är man det minsta tveksam är det de mindre alternativen. Sånt är bra att veta.
Lärkfalk igår och pilgrimsfalk idag är verkligen slutbonus på dagar med intensivt och tröttande måleri.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar