fredag 12 september 2014

11 september - Målardagarna fortsätter med ständiga upplevelser vid sidan om.

.

Jag har ambitionen att färdigställa alla de åtta stora oljor som är under arbete. Vi får se hur långt denna ambition räcker. Allt sker nämligen i små etapper. Och oljemålningen här ovan har jag nog redovisat i tidigare stadium förut i min blogg. (Se nedan under 10 september). Nu är den ytterligare ett litet steg på väg mot avslut.

Men det är ju så mycket annat som händer och pockar på uppmärksamhet.

När jag sitter i brassestolen och beskådar mina verk märker jag hur en mängd små skalbaggar lyfter ur vegetationen och börjar svärma i solen som så skönt plötsligt tränger igenom de fuktiga dimmorna. Hela luften blir alldeles full av dem. 


De har illröda tväckvingar som lyser som små stoppljus i motljuset och när de inte svärmar omkring sätter de sig överallt på kläderna och i håret.
Jag har sett dem förut om höstarna vid Tåkern, ofta i mängder, men jag har glömt bort vad de heter, så jag konsulterar Janne per telefon, som genast kommer ut på en rådrunda med tillhörande kaffe.



Det är "Malachiten" Anthocomus coccineus, säger han, en släkting till flugbaggar. Arten är höstsvärmande och du och jag har mycket riktigt sätt den tidigare i mängd vid Tåkern under hösten. 
Den lever nämligen i vassarna men larven går i ved där den äter borrande skalbaggelarver såsom t ex barkborrar.
Skalbaggen är ett nyttodjur alltså!

Högt uppe under molnen stiger rovfåglar med termiken. Idag ser jag en liten skruv med tre ormvråkar, en sen bivråk och en ung havsörn tillsammans. De tre ormvråkarna leker tafatt där uppe i himlen, jagar varandra, störtdyker och rollar. Man verkligen ser att de njuter av sin tillvaro.



Men allra mest vill jag berätta om den fantastiska ormvråk som jag såg idag när jag körde ner över Gottorp till Stugan. 
Den flög upp ur stubben som en vit skepnad, landade på en telestolpe bara tjugo meter bort och satt där som ville den vänta ut min reaktion. 
Jag grävde frenetiskt i ryggsäcken efter kameran men som så ofta fick jag iväg "skottet" för sent, precis när den lyfte och försvann mellan ekarna. Suddigt och illa blev fotot genom vindrutan men nog förstår man ändå denna unika fjäderdräkt.

Fågeln är alltså en extremt ljus färgvariant av "vanlig" ormvråk, en s k "Börringevråk", med namn efter orten i Skåne där den verkar vara vanligare än annorstädes och där den först beskrevs.

Jag har sett många "Börringevråkar" tidigare, även här vid Tåkern, men aldrig någon så ljus som denna. Den var faktiskt helt vit på huvud och hela undersidan. Även ryggen och vingtäckarna var vita liksom övergumpen. Det enda som var mörkt var egentligen bara ving- och stjärtpennor.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar