onsdag 25 juni 2014

25 juni - Tankar efter midsommar samt inbjudan till Heda Marken

.
Dagarna efter midsommar känns en aning vemodiga innan man har vant sig vid och känslomässigt accepterat att ljuset långsamt försvinner bort igen. Och det känns lika märkligt, i år igen, att våren är över för den här gången, min 69 i ordning, och att högsommar råder och hösten knackar på bortom hörnet. 
Hur många vårar har jag kvar att uppleva? Hur många lärksånger, sädesärlelängtan, tofsvipespel, fjärilsfladder och blå grodlek. Det har gått fort hit och jag kan rimligen snart börja räkna resten på mina fingrar.



Häromdagen slog den första dagliljan ut. Det känns som ett litet hösttecken faktiskt. Nu kommer plantorna att blomma en månad ytterligare och därvid är vi så småningom framme i augusti. Men nu ska jag inte ta ut något i förskott. Var tid är sin egen.



Bonden på Häggestad gård är värd en guldstjärna!

Ute på åkrarna vid Häggestad står säden blomsterfylld, som alltid, och jag och många med mig ägnar en tacksamhetens tanke till bonden där på gården som inte lider av sprutmani utan låter naturen och skönheten få vara med i samspelet. Finns en överlevnad kvar för sånt till nästa generation bönder? Jag hoppas men tvivlar.



Videfuks som jag fotograferade i april 2014.

Vid Stugan har näktergalssången tystnat för i år men bofinken och gulsparven sjunger återigen för att samla ihop resurser och kraft till ett andra försök. Stararna drar runt i flock och tornseglarna skriker under takteglet.

Jag har spanat efter vidfuks varje gång jag varit där nere vid Tåkernstranden men hittills har jag kammat noll. Jag undrar jag om den där sega kallperioden i maj knäckte larvsamlingar av arten. De borde nämligen ha funnits där efter alla observationer från våren. Själv såg jag fem videfuksar under april månad - då en ny art för mig och faktiskt i stort sett också för hela landet. 
Jag läser i skrifterna att fjärilsfuksen är svårsedd under sommaren till skillnad mot om våren, då den är nästan först på plats. Under sommaren fortlever den i tysthet och kraftsamling, suger jästa saver och håller sig i skymundan inför höstens viktiga ingång till övervintring.



Vid vägarna ligger liken på parad längs renarna. Det är en förskräcklig massa djur som dödas i trafiken. Varje dag nya offer, i mängder. Många gånger har jag tänkt att man borde räkna dem alla. Längs en vägsträcka under en period. Det borde göras! 
Även i Ödeshögs samhälle finner jag dödade djur, nya mosade igelkottar dyker upp varje vecka och jag fortsätter att undra över hur någon kan "lyckas" köra på en långsam igelkott inom hastighetsbegränsade villaområden; två i år bara i vår tomts absoluta närhet.
Ute på E4:an t ex, där hastigheten är maxad till 120 km/h men snitthastigheten i verkligheten ligger upp emot 140 km/h och med spetsfart långt därutöver, kan man ha större "förståelse", men det känns som fel ord förstås, för problemet med trafikdöda djur. På sträckan mellan Ödeshög och Linköping har jag i år sett många rådjur ligga med benen stela rakt upp i luften efter att ha kommit in på fel sida av viltstängslen och dödade grävlingar och en massa andra djur är "vardagsmat".



På tal om död. 
Det är inte bara almarna, vilket jag har berättat om för någon vecka sedan, som har problem vid min Stuga.
I området runt sjön Tåkern finns många pilträd, knäckepilar mest, och de verkar alla samfällt ha drabbats av något som inte är bra för dem. Träden ser på avstånd nästan kala och gulbruna ut, inte alls så frodigt och tätt gröna som man är van vid under sommartid.



Då man tittar efter närmare ser man att många smågrenar, framför allt i nedre och inre delen av trädkronan har döda eller förkrympta blad och skott.
Uppe i topparna på träden ser jag emellertid att bladen de senaste veckorna börjar komma igen med friska gröna skott och blad.
Jag tror nog att det hela beror på att den kalla och besvärliga försommaren vilken varat in över midsommar, följde på en extremt tidig vårvärme redan i början av april. Tillväxten satte igång alltför tidigt, tror jag, och det kan komma surt efter sånt, säger moralisten i mig!



Men låt mig inte sluta så där, i moll och pessimism, sommaren har sin tjusning och sitt välbehag. 
Jag tänker faktiskt njuta lite välbehag några veckor framöfver, tänker ta lite ledigt även från det här skriveriet i min blogg. Jag har några andra åtaganden att utföra, smått arbete hemmavid och annat sånt som kallas semester alltså. 
Men jag vill gärna redan nu inbjuda Dig till ett möte. 

Lördagen den 5 juli finns jag på plats som vanligt, med mitt stånd och hela min familj, på "Heda Gammeldags Marken". 

Du finner mig vid kyrkomuren med mina målargrejor i min panamahatt och alla varor, beredd på spännande nya och "gamla" möten med min publik. Och, har du inte varit här tidigare har du en härlig överraskning framför dig. Och du som har varit där tidigare - vet redan vad jag menar! Välkomna! Vi ses!

onsdag 18 juni 2014

18 juni - Besök hos drakblomman

.
Jag brukar ta mig dit varje år. Oftast någon vecka senare än så här. 
Platsen är som en öppen katedral och man blir känslomässigt påverkad som av en immateriell, nästan gudomlig, närvaro. Så skön är helhetsupplevelsen av området, av de rika klippängarna balanserande över Vätterns blåa, värmestabiliserande vatten, den oerhört rik floran, alla fjärilarna samt det goda klimatet med det rika måttet av soltimmar.



(Det var botanikern, filosofen och diktaren, den alldeles för tidigt bortgångne Lars Åke Gustafsson som återupptäckte det gamla fyndet, som fanns angivet för "Vätterbranterna söder om Ödeshög" från för länge sedan.
Han gav sig inte! Han vandrade milsvitt ett par år längs branterna från Stava i söder till Omberg i norr och letade efter den sällsynta och svåråtkomliga växten - drakblomma.
Det var på 70-talet, tror jag, som han till slut fann platsen och jag minns det väl. 
Vi kände nämligen varandra, hade gemensamma intressen utgående från Tåkerns fältstation, och en dag hände det till slut.)

Så skrev jag igår den 18 juni men jag hade fel. Lars Åkes sökande i Vätterbranterna efter drakblomma hann förekommas av andra. Jag fick ett mejl på eftermiddagen igår från fotografen Bengt Samuelsson där han berättar följande:

Lars Åke Gustavsson var nog en av landskapets största botanister och många upptäckter kan tillskrivas honom, men inte upptäckten av drakblommeklippan söder om Ödeshög. 
Någon vecka in i juli 1970 upptäckte  Bert-Inge Nyström och sonen Bengt drakblomman och drakblommeklippan. LÅG skriver det själv på sidan 230 i hans skrift Stäppängar i Östergötland. 

Äras den som äras bör....

hälsningar
Bengt Samuelsson



Idag är det den 18 juni 2014 och mycket har hänt sedan dess. Branterna är naturreservat som tur är men området är tyvärr väldigt kringskuret av nybyggda sommarhus som i sin tur har blivit till permanentbebyggelse, vilket egentligen aldrig var meningen från första början. 

Så var det inte då, på 70-talet och tidigare och mycket av klippängarnas övre, fuktiga och friska delar, med ormtunga och orkidéer, är därför borta i gräsmattor och rabatter och naturreservatet är dessutom, finner jag idag igen, svårt att nå eftersom man får "tränga sig fram" mellan villor som på något sätt har annekterat mer än lagligt. 
Den lilla orangemärkta vandringsleden som för in i och genom reservatet syns inte från grusvägen, den uråldriga Holavedsvägen, man måste veta eller chansa och detta är naturligtvis oerhört olyckligt! Här måste länsstyrelsen i Östergötlands län åtgärda med det snaraste.

I månadsskiftet juni - juli brukar jag alltså ta mig hit, varje år. I år således något tidigare än vanligt.

Det är en rik blomning, inte bara av drakblommor. Klippängsfloran prunkar i färg och form:
brudbröd, rosettjungfrulin, jungfrulin, färgmåra, blåklockor, brudbröd, fibblor, ormbunkar, timjan och kungsmynta.
Överallt flyger fjärilar omkring och humlor och bin i mängder.



Jag går ner över berget, längs en något friskare, vattenförande, spricka, spetar på klippblock och hasar längs berg och balanserar till slut över stupet där varje liten klipphylla har ett eget bestånd av drakblommor.
I år är det friskare blomning än jag sett på många år. Det är definitivt ett mycket bra år för drakblommor år 2014 och jag gläder mig storligen åt skönheten i dessa illblåa blomsterbuketter.



Drakblomman, Dracocephalum ruyschiana, tillhör familjen kransblommiga växter dit plister, dån, jordreva och många andra vanliga arter räknas.
Men drakblomman skiljer sig från sina släktingar genom att istället vara sällsynt. Den finns på endast två platser i Östergötland i Ödeshögs kommun, på några torrängslokaler i Falbygden i Västergötland, en fyndplats vardera på Öland respektive Gotland samt i Osloområdet i Norge. Det är allt som finns i Norden.

Det är inte utan att man är lite stolt över detta, som östgöte och framför allt som Ödeshögsbo. Och det är verkligen ett privilegium att känna till området så väl och att ha så nära till att man kan besöka denna vackra och sällsynta blomma varje år.

Senare tillägg: Thord Wiman, en trogen läsare av Naturlig Dagbok, har lämnat en kommentar nedan angående det stora dokumentära värdet av natur&kultur som finns att finna i den östgötska författaren Carl Fries samlade bokverk. Thord undrar samtidigt om jag möjligen har läst någon av böckerna i serien.


Mitt svar är, det har jag. Böckerna finns i min bokhylla och jag läser i dem regelbundet. 
Utvecklingen, eller vad vi nu ska kalla den, står aldrig stilla. En annan man jag kände; Inge Juberg i Svanshals vid Tåkern, gav ord till denna tanke: "Det går aldrig bakåt".

Egendomligt, nostalgiskt och aningen ledsamt känns det idag år 2014 att jag kan betrakta det NU, som en gång för nu ganska länge sedan var Carl Fries egen tid, som ett många gånger svunnet naturparadis jämfört med dagens ensartning, artutdöende och marginaliserade och teknifierade monokulturlandskap
Hur mycket rikare var det alltså inte i den forna tid som Carl Fries jämförde med i sitt tänkande bakåt i tiden. Jag tänker på detta ofta, hur vi är och barn av vår tid, aldrig kan vara något annat och aldrig kan förstå bakåt. 
Det hela är naturligtvis både en tröst och en sorg.

tisdag 17 juni 2014

17 juni - Färggranna blomster

.
Nu har jag varit vid Stugan och klippt gräset. Det var segt och myggen bet mina svettiga vader. Men nu är det i varje fall gjort!

Hemvägen gick via Dags mosse under Omberg varvid jag passade på att ta ett par foton på några mäktiga och delvis främmande blomsterskyar i landskapet.



Digitalis purpurea, fingerborgsblomma. Förvildat bestånd på Dags mosse.


Hesperis matronalis, trädgårdsnattviol eller bättre: hesperis. Stort förvildat bestånd på Dags mosse.


Vallmo i rapsfälten mellan Omberg och Tåkern. Här vägkantsnära då bonden med ogrässprutan har lämnat utrymme för lite vild skönhet. Bra gjort!


Vid närmare studium av vallmoblommen finner jag att det är frågan om arten kornvallmo, Papaver rhoeas. Svarta fläckar i blombottnen samt framför allt utspärrad behåring på blomskaften är goda artkaraktärer.

17 juni - Almsjuka och vildrosor

.
Jag har nyss hämtat min Klippo-gräsklippare i Väderstad efter knivbyte och service och märker att jag måste åka tillbaka till Stugan snarast för att klippa gräset som vuxit väldigt mycket den senaste dryga veckan.


Min lilla målarstuga, Ottostugan kallad, anas längst bort i bilden, bortom dungen med de stora almarna runt Kvarnstugan.

Min stuga ligger något lite vid sidan av men ändå tämligen ombonat inbäddad i mörkt saftgrön grönska från stora almar och aspar, men redan på håll ser jag idag för första gången att något nytt har hänt i Kvarnstugans dunge, en dödligt brun nyans har plötsligt börjat sprida sig i det mörkt saftgröna.


Almsjukan har slagit till.

Almsjukan har tyvärr fått ordentligt fäste i den vackra almdungen runt Stugan vid Tåkern och redan nu kan man nog konstatera att det är för sent för att göra något. Nu är det bara en tidsfråga, kanske två år framåt, innan alla de pampiga träden, 150 - 200 år gamla, är döda.
Det kommer att bli tomt och öppet och ännu blåsigare.

Jag talade med Carl, min hyresvärd, om det hela för ett par veckor sedan, det var innan vi hade märkt någon förändring, och vi var överens om att det är hög tid att planera för framtiden, d v s plantera nya träd. Nu har vi facit i hand. Det gick fortare än befarat.


Mitt i denna bedrövelse kan jag inte låta bli att kompensera med lite njutning. Man får tacka vildrosorna för det. Nu blommar de nämligen som allra vackrast runt om i landskapet. Den här ovan vid Gottorp.

måndag 16 juni 2014

13 juni - Kopparlöpare

.
Bruno på fiket undrade idag vad det var för slags brun skalbagge som han funnit krypande på golvet hemma.
Utan tvekan mjölbagge, svarade jag självsäkert. De brukar man finna kravlande omkring inomhus, ofta sprattlande på rygg på ett blankt golv, fortsatte jag vis av egen erfarenhet. 
Men kom du bort med den till ateljén så får vi titta på den för säkerhets skull.

- Jag kommer halv tio, säger Bruno. 
Och nu står han i farstun med en glasburk innehållande ett kryp.



Men det är förstås ingen mjölbagge konstaterar jag direkt.

- Du det här är ingen mjölbagge, det är en fin jordlöpare, säger jag. Den måste jag verkligen titta närmare på. Det finns några arter som har den här vackra kopparfärgen och jag vet att den tillhör släktet Carabus.

Jag söker i Fauna Entomologica Scandinavica nr 15 av Carl. H. Lindroth:, fam. Carabidae, men behöver inte studera länge under släktet Carabus förrän det står fullkomligt klart att det är en Carabus cancellatus, en kopparlöpare, som Bruno har med sig till ateljén.



Det som klart skiljer den från ett par "syskonarter" är att första antennleden är brunröd. (Se bilden)

Jag läser vidare att den här arten är minskande men inte sällsynt och den finns från sydligaste Sverige upp till Gästrikland - Dalarna men saknas på Gotland. Den trivs i halvöppen terräng och har nattliga vanor. Och jag vet att jag själv har den i mina gamla samlingar från Tåkernbygden under 60 och 70-talen, då jag var häftigt engagerad i ämnet.
(Se Svens kommentar nedan)

Hur den här vackra skalbaggen har hamnat inomhus hos Bruno är förstås svårt att säga.

- Men den kan ha kommit in med veden, förklarar Bruno.

tisdag 10 juni 2014

10 juni - Exkursion i Christers skog.

.

Vårt traditionella tisdagsfika hamnade i Siggeryd, hos vännen Christer, idag. Han hade dukat bordet uppe på bergknallen för Lars och mig, i solen och skönheten, mitt i ängens blomsterhav och sommartrevande fågelsång och med livet fullt av surrande insekter runt omkring.
Dock var det överraskande fåtaligt med myggor vilket vi tacksamt tog emot som en generös välkomstbjudning. Till och med jag klarade mig helt utan myggstift.

Christer är en enveten och inbiten skogskarl med naturen i finrummet, och han gav oss idag möjligheten att studera och beundra ett enastående stycke svensk skog.
Den typ av skogs- och ängsmark som vi vandrade igenom är det nämligen numera brist på i dagens Sverige, de är undantag från verkligheten och visar på "gammeldags" svensk kultur- och naturhistoria, kvarlevande eller snarare återskapad endast tack vare en mans idoga och kunniga arbete.

Och jag kan inte låta bli att tänka som så, att så här borde fler små skogsfastigheter kunna skötas och jag tror bestämt att många markägare runt om i landet skulle kunna vara intresserade.
Det kräver förstås kunskap förutom intresse. Kunnandet har Christer, gedigen sådan, såsom högt utbildad skogsman. 

Visst borde det finnas en öppning i vårt land för ett ökat inslag av annorlunda skött skogsmark mitt i allt producerandet. Christer och hans samsynare skulle kunna vara förmedlarna och utbildarna! Vilken rik skogsnatur vi skulle få!
Oh! vad jag önskar att skogsstyrelsen verkligen ville utnyttja alla slumrande resurser.


Den gamla åkern.


Korskovall - ett fynd som verkligen överraskade oss.


 Rödfransad björnspinnare.



En nyplanterad skogslind. Ett av Christers många projekt. Den behöver skydd från torka och bete. Här, i lä av det gamla vindfället, blir det perfekt, säger Christer.

Andra projekt handlar om att skapa nya vattenhål här och där i skogen, att restaurera torpets ursprungliga gamla källa, att låta det sanka gränsbetet få vara kvar utan nygrävda diken trots en ekonomisk tvingande delaktighet i gemensamt dikningsföretag, aktiva åtgärder för att bevara och utöka den ursprungliga artrikedomen, trädvård i form av hamling och beskärning, framtagning av ädellöv samt hävd av ängsytor och gamla åkerhak genom lieslåtter och skogsbete..
Skogen vårdas genom plockhuggning. 
Ett litet område är nyplanterat med gran och där känner Christer att han måste förklara sig. 

- Det där har jag gjort för kommande generation unga människor, säger han. Där finns möjligheten för dem att plocka ut lite större volym timmer av  t ex ekonomisk eller praktisk anledning och det finns ändå kvar utrymme att lämna merparten av gårdens övriga skog intakt.


Ängsblåvinge.


"Äkta" nattviol trivs, till skillnad från grönvit nattviol som vi också hittade många av, på de torraste partierna av ängen.


Rutig buskmätare såg vi många av.


Slåttergubbens hobbar finner vi här och där men ännu ingen i blom.


En prydlig pärlemorfjäril som tyvärr inte är så prydlig längre i sin slitenhet. Den har säkert levt en månad redan.


En av mina ögonstenar - Ögonpyrolan - blommade med ett femtontal plantor runt ett kärrhål i den mörkaste delen av skogen. Den symboliserar verkligen ett ljus i mörkret.

När vi nu vandrade runt i Christers skog noterade vi naturligtvis också en hel del fåglar.
Överallt följde oss gärdsmygarnas sång, bofinkars och rödhakars liksom trastarnas förstås. Två olika rödvingetrastar sjöng och vid gränsbetet huserade en kull dubbeltrastar och gröngöling ropade på avstånd.
Göken gol, som alltid  sa Christer, en stenknäck hörde vi också liksom flera svarthättor, trädgårdssångare, trädpiplärka samt mesar.
Nötväckan varnade och vi hittade en häckning av större hackspett i ett grovvuxet aspbestånd.


Tack Christer för att vi fick komma och besöka din älskade skog. Det blev en verkligt givande och sommarskön exkursion.

10 juni - Möte vid en skogsväg

.
Man ska inte säga att den var orädd utan snarare ouppmärksam, väldigt ouppmärksam.

Det var igår kväll, i backen från Stocklycke i riktning mot Hjässan på Omberg som jag såg den knalla omkring vid vägkanten. Jag parkerade bilen och gick sakta och smygande allt närmare.



Den buffade och snörvlade, letade mask och sniglar bland blad och gräs och hade noll koll på vad som hände runt omkring.
Till slut var jag så nära att jag i princip kunde ha sträckt ut armen, man brukar ju säga så, och det var just då som den upptäckte mig.
Det var en grävlingunge som var ute på egen promenad. I storlek inte mycket längre än en skollinjal. 
Den hoppade till och grymtade högt, gjorde sig stor och platt och snodde runt i diket.



Men, den hade ingenstans att ta vägen och jag var så nära. Först försökte den gömma sig under kirskålens stora blad bland skogsfräken, maskros och hässlebrodd. Jag tog några steg tillbaka och stod alldeles stilla, kanske halvannan minut, och likt en igelkotts började nosen efterhand utforska omgivningen på eventuella doftspår.

Sedan kravlade grävlingungen uppför dikesslänten och försvann in mot skogen. Mötet var över. Med nya och livsviktiga erfarenheter, hoppas jag att den nu kunde gå vidare i livet.



Och med skogsnycklarnas knoppiga pyramid lätt svajande i kvällsbrisen vände även jag hemåt. Också med mera erfarenhet i bagaget.

måndag 9 juni 2014

9 juni - Skolresa till Rökstenen

.
"AFT VAMUD STANTA RUNAR THAR 
EN VARIN FATHI 
FATHIR AFT FAIKIAN SUNU
SAKUM UKMINI THAT  ... "

Så börjar de första raderna på Rökstenen och så brukar jag börja berätta när jag guidar vid denna fantastiska klenod.

Nog hade jag som alla andra östgötska barn besökt stenen på skolresor och visst hade jag ännu tidigare varit där med mina föräldrar på en av familjens först bilutflykter i landskapet på 50-talet. 
Men på hösten 1971 kom jag denna sten mycket närmare än så. Jag började nämligen som nyutexaminerad mellanstadielärare min första tjänst i klass 3-4 i Röks bygdeskola. Dit hade jag sökt mig för att komma så nära Tåkern som möjligt och fick Rökstenen liksom på köpet.

Jag var stolt och begeistrad över att ha ett sådant kulturminne inom synhåll varje dag men samtidigt förvånad över den hemmablindhet som rådde i bygden.
En av de första dagarna i klassen gick vi över byvägen dit bort och det visade sig vara första gången för många av de barn som gick i klassen.

- Jamen, sa barnen. Den där stenen har vi ju sett varenda dag. De är väl inget å ha!

Jag blev därför glad i veckan som gick, att jag återigen fick chansen att berätta för barn om Rökstenen och alla dess kryptiska lurigheter, eftersom mitt barnbarn Ellas klass skulle göra en skolresa dit och undrade om jag kunde ställa upp med guidning.



Det blev så. Vi började vid Rökstenen, där samtidigt sju bussar från Östergötlands alla håll hade samma tanke. Vi vandrade ut till stenen och jag läste och berättade:

"Efter Vämod står dessa runor
men Varin är den som berättar,
fader efter förlorad son.
Jag säger: ett folkminne är det ..."

I Rök klev jag också på bussen och guidade vidare hela dagen över Heda, Alvastra och Omberg. Det blev en alldeles underbar dag tillsammans med härliga ungar och ett älskat barnbarn. Det kändes som ett viktigt ögonblick; förmedling av ett arv generationer emellan



Tillägg den 12 juni:
Idag fick jag en Dagens Ros i Corren från klasserna 3 A och 3 B i Kvinnebyskolan i Linköping. 
Tack!

onsdag 4 juni 2014

3 juni - Sångarkamp

.
Det duggregnar när jag åker till Alvastra pålbyggnad och klockan är strax efter åtta om kvällen. Jag är sugen på lite skön stämning och tänker mig att lyssna till nattsångare även om det nog är en aning för tidigt på dygnet.

Direkt när jag stannar vid vägkanten på väg upp till parkeringsplatsen hör jag en flodsångare. Härligt, i år igen! Och den här är jag nog först om på lokalen i år. 
Den flyger mellan några videbuskar och verkar obestämd i sin sång. Strax intill, inte mer än tio meter därifrån sitter en gräshoppsångare och sjunger och jag märker att de båda fåglarna, fastän av olika art, efterhand alltmer börjar utmana varandra i sångduell.

Det är inte samma flodsångare som sjöng här några kvällar förra året. Den hade en långsamt skyttlande sång medan årets individ har en snabb frekvens i skyttlingen, nästan lika snabb som gräshoppens ringande.



Flodsångaren är svår att få ögon på och i det alltmer ökande regndunklet försvinner den ofta helt. Till slut sätter den sig ändå högt uppe i en videbuske någon halvminut och jag studerar den i kikaren och med kameran tar jag ett par minst sagt suddiga kort.
Fågeln är arttypiskt mörk med mönstrade undre stjärttäckare och har liksom gräshoppsångaren, vilket jag upptäckte förra året, en egendomligt mörk, nästan svart insida på den övre näbbhalvan. Så ser det inte ut i fågelböckerna!

Runt omkring sjunger ett par kärrsångare, en rörsångare, en törnsångare och ytterligare en gräshoppsångare en bit längre bort.

Det är knappt man vill tala om det men nog hör jag också en busksångare från ett videbuskage. Den smackar så där typiskt och drar några långsamma strofer av härmljud, allt tillräckligt mycket för att jag tycker att jag kan artbestämma den. Den vill jag nog återvända till och lyssna in ordentligt igen.

I det tilltagande regnet vill inte nattsången komma igång ordentligt, med undantag då för sångduellen mellan flodsångaren och gräshoppsångaren som pågår ännu medan jag ger mig av hemåt igen med vindrutetorkarna vevande. Ja, inte bakrutans torkare som efter månader av trögt gnissel lägger av just då, men det är förstås en annan historia. Och under natten kom det tio mm nederbörd, som behövdes. Men det är ytterligare ett sidospår i sammanhanget.

måndag 2 juni 2014

2 juni - Med en nässelfjäril som äkthetsintyg

.
Jag är tillbaka i ateljén nu om kvällen i något bättre skick. Jag förbereder mig för nästa fas av Konstrundan genom att paketera sålda alster till mina kunder så att allt ska vara klart och rationellt inför kommande avhämtning.



















När jag lyfter ner oljemålningen "Stigen i skogen" för att slå in den i papper överraskar mig en nässelfjäril som sitter på väggen i skydd under tavlan. Den är nyfin och fräscht mörk och jag springer omedelbart att hämta kameran och får iväg ett "snabbskott", tyvärr lite suddigt, innan fjärilen flyger iväg i ateljén och så småningom får hjälp ut i fria luften.

- Hur har du hamnat där? tänker jag frågande och får därefter ett svar som överraskar.




På baksidan av ramen hänger nämligen en puppa, eller rättare sagt ett tomt puppskal. En nässelfjärilslarv har hittat dit, spunnit sitt fäste och var nu färdig för att flygt.




Det låter kanske märkligt men jag har facit i hand.



Vid Stugan där jag målar alla mina oljor får alstren som jag har på gång gärna hänga kvar hela dagen på stugväggen eller till och med under natten i skydd under altantaket. På andra sidan gräsmattan, tio meter bort, vid komposten, växer mängder med nässlor och där finns det i år gott om larvkolonier av nässelfjäril.

Jag har sett dem vandra, dessa vackra svartgulrandiga nässelfjärilslarver, ända bort till mig vid altanen och uppför stugväggen. En har jag följt hela vägen ...



... först när den allt långsammare kröp uppför falufärgen till två meters höjd och där började spinna en liten förankringsknopp ...



... och därefter "hängde sig" med huvudet nedåt med bakkroppen fäst i den lilla garnknoppen och därpå började vrida sig för att bli av med larvskinnet vilket sprack upp längs ryggen och till slut kastades av ...



... och förvandlas till en färdig ny puppa med guldglänsande tornar.

Här finns alltså svaret till den märkliga upplevelsen i ateljén idag. En av alla dessa nässelfjärilslarver har under någon av alla de dagar som mina oljor hängt på parad på stugväggen hittat in på baksidan av ramen, spunnit sin garnknopp där, kastat av sig larvskinnet och sedan följt med hem till ateljén och varit med på Konstrundans vernissage och alla bestyr, gömt sig där i skuggan bakom tavlan på väggen i godan ro och idag kläckts i värmen. 
Vilken härlig kedja av händelser.

Och Britt från Gammalkil, hon som snart kommer för att hämta hem sin tavla, får ett verkligt äkthetsintyg med på köpet, ty puppskalet ska få hänga kvar som evigt minne bakom tavlan. 
Närmare naturen än så kommer man väl knappast inom konsten!

2 juni - Efterdyningar

.
Konstrundan är över för i år och jag går i däck. Som vanligt. Det kanske inte syns utanpå men det känns i hela kroppen hur totalt urlakad man känner sig, både kroppsligt och själsmässigt. Som vanligt alltså.
En ny förkylning gör det inte lättare så i morse kände jag för att ligga kvar i sängen.

Nu är jag emellertid på plats i ateljén en kort stund. Jag har nämligen ett leveransbeting av en såld oljemålning att ombesörja och nu kan jag inte heller låta bli att kort redogöra för vad som hände på tomten hemmavid igår morse. Det får bli ett litet skriveri i min Naturliga Dagbok.

Talgoxarnas ungar, vars föräldrar för andra året i rad bosatt sig i den sunkiga och spräckta holken vid köksfönstret, var på gång att flyga ut och det var dotter Karin som uppmärksammande händelsen och ropade åt Ulla och och mig att genast komma ut. 
Skatan hade nyss varit där hängande i holkhålet och nu for hon runt omkring i trädgården, ivrig och vaksam, med egna hungriga ungar i boet, grannkatten Findus var även han synlig i grannskapet, således flera som noterat talgoxeungarnas strävt ivriga "tsri -tsri -tsri" från holkens innandöme och tänkt sig en smakbit.



Så satte vi oss där alla tre, på gräsmattan under syrenen och väntade. 
Snart syntes en första unge klänga upp i hålet, spana runt och sen plötsligt ge sig iväg. Den hamnade efter en överraskande stark flyginsats i trädet rakt ovanför oss, där den satte sig att piptigga hetsigt.
Föräldrarna var där nästan omedelbart med en fet grön larv.
Sen kom den ena ungen efter den andra utflygande; studsande mot husväggen, hamnande i rabatterna eller i tuijan. Det blev nästan tvåsiffrigt till slut, sju eller åtta stycken minst

Medan Ulla och jag därefter strax begav oss av till ateljén och Konstrundan stannade Karin hemma ytterligare en stund för att bevaka det hela, hålla skata och katt borta så länge som möjligt och ge de små liven en något bättre chans.

Idag, nästa dag, är det tyst i trädgården. Det verkar som att talgoxarna med sina ungar, hur många som nu har överlevt det första tuffa dygnet, har gett sig av. Det brukar vara så. Efter någon vecka brukar det slumpa sig att familjen återigen hälsar på eller mera liksom snabbt passerar. 

Sommaren är här!