.
- Känner du? säger Lars och lyfter näsan i den lätta brisen.
- Ja, jag känner, svarar jag och smakar av den syrligt klara doften från mogna äpplen.
- Här är den, fortsätter han och går fram till en manshög nyponbuske och sticker in huvudet mitt i taggigt bladverk.
Äppelros.
Den är finbladigare och något ljusare till färgen och grenarna är både smått och stort taggiga samtidigt. Men det är ändå doften av äpple som gör att man överhuvudtaget har en chans att upptäcka den bland alla andra rosor i törnesnåren på Renstadfällan på Omberg.
Så lätt att missa om det inte vore för det där med äppledoften som vi luktar oss till, faktiskt på flera meters håll.
- Jag fann den för något år sedan och det är skönt med återseendet. Jo, jag är verkligt glad över att den inte har blivit bortröjd, säger Lars.
- Den borde kanske märkas ut för att minska risken, menar jag.
Äppelrosens stammar är taggiga i både stort och smått. Detta är en artdistinktion.
Det är där vi är denna ljuvliga torsdagsförmiddag , Lars och jag, på Renstadfällan i en föreberedande exkursion inför kommande söndagspromenad, en solig försommardag, då jag egentligen borde ha varit på Kungliga Vetenskapsakademien i Stockholm för en första genomgång av årets Nobeluppdrag, men klantigt nog glömt att skriva in ändrat datum i min almanacka.
- Javisst är du förlåten, svarar akademisekreterare Claire när jag ber om ursäkt för min lapsus. Som tur är har du ju varit med förr och vet vad som är på gång och vad som gäller.
Det blir Renstadfällan och Omberg i stället denna härliga dag just när våren bryter mot sommar.
Vi har gått in från väster för omväxlings skull, från Vallgatan, där vi parkerat, och vandrar genom planterad ca 40 år gammal granskog, där sårläka, blåsippa, nässla och hässlebrodd står tät i solluckorna.
Ringduvor brakar iväg framför oss, kungsfågel och gärdsmyg sjunger medan myggen ännu gläder oss med sin frånvaro.
Nu har vi kommit ut i den fria vidden på Renstadfällan, den gamla betesmarken med blomsterängarna, snåren, fåglarna och utsikten över Dags mosse och Tåkern. Så otroligt vackert; och solen värmer bort skuggans kylan.
- Det kunde nog inte vara bättre, konstaterar Lars, medan vi sätter oss i den av hästmyror redan bearbetade gamla lärkstamsbänken för vår första fika. Nu hoppas vi på samma tur på söndag kl 11, fortsätter han.
Rosenfinken börjar sjunga, två stycken förresten, törnskatan varnar och göken ropar medan vi sitter bakåtlutade och njuter av härlighetens tillgångar.
Sen går vi runt bland blomster och blad.
Islandshästarna som betar, lyfter sina mular och luktar in oss i sin medvetenhet men bryr sig sen inte ett skvatt. Allt är så rofyllt.
Fällan går i gult och vitt. Det är knölsmörblommor och kummin som dominerar. Men skådar man noga ner i blomstermattan finns där hur mycket som helst att upptäcka.
Jungfrulin, kämpar, fibblor, ärtor och rosväxter av mångehanda arter; ett eldorado för botaniker.
Det är det vi tänker visa på och berätta om kommande söndag. Det och historien om detta kulturlandskap.
Jag dokumenterar med kamerans hjälp några av de fjärilar vi ser. Sånt kan vara bra att ha med sig under själva guidningen. Förberedelse är A och O
Prydlig pärlemorfjäril.
Puktörneblåvinge.
Mer får du uppleva och veta om du kommer med på vandring nu på söndag den 3 juni. Samling sker vid Stocklycke på Omberg för vidare transport kl 11.00.
Vi ses!
torsdag 31 maj 2012
tisdag 29 maj 2012
29 maj - Fältarv
.
På parkeringsplatsen vid ateljén växer fältarv. Den överraskar mig varje försommar med sin uppdykande skönhet i form av stora vita blommor i en tät sky som väller upp vid asfaltskanten.
Det är inget stort bestånd men det återkommer varje år.
Fältarven är ingen sällsynt art, säger floran, men så vanlig är den inte heller och jag har faktiskt svårt att komma på några andra lokaler i närheten där den skulle kunna finnas och jag är egentligen osäker på om arten är spontan eller introducerad i bygden.
Så ståtlig är den ju att den mycket väl kan vara en ren trädgårdsflykting.
En syskonart har den som definitivt är odlad och mycket vanlig i rabatter. Den heter silverarv och har silverludna blad och stjälkar. De två hybriderserar.
Fältarven gillar knapphetens växtplatser, gärna med grus i botten och kanske är beståndet här är en kvarleva från förr; från den tid när här var mera naturlig torrbacke utan bebyggelse och exploatering.
Men som sagt säker på hur och när är jag absolut inte.
Jag är fullt nöjd med skönheten.
På parkeringsplatsen vid ateljén växer fältarv. Den överraskar mig varje försommar med sin uppdykande skönhet i form av stora vita blommor i en tät sky som väller upp vid asfaltskanten.
Det är inget stort bestånd men det återkommer varje år.
Fältarven är ingen sällsynt art, säger floran, men så vanlig är den inte heller och jag har faktiskt svårt att komma på några andra lokaler i närheten där den skulle kunna finnas och jag är egentligen osäker på om arten är spontan eller introducerad i bygden.
Så ståtlig är den ju att den mycket väl kan vara en ren trädgårdsflykting.
En syskonart har den som definitivt är odlad och mycket vanlig i rabatter. Den heter silverarv och har silverludna blad och stjälkar. De två hybriderserar.
Fältarven gillar knapphetens växtplatser, gärna med grus i botten och kanske är beståndet här är en kvarleva från förr; från den tid när här var mera naturlig torrbacke utan bebyggelse och exploatering.
Men som sagt säker på hur och när är jag absolut inte.
Jag är fullt nöjd med skönheten.
måndag 28 maj 2012
28 maj - Smygande skator
.
Det är bråda tider även för skatorna.
Ungarna gnäller - alltid hungriga - och föräldrarna far i skytteltrafik mellan omgivningarna i trädgårdslandskapet och risboet uppe i vår sembratall med styckemat i näbben eller buktande kräva.
Där finns aldrig någon tid för tvekan, i varje fall inte inför oss grannar, skatparet far ut och in utan att visa någon större oro.
I och för sig sker det oftast mot baksidan av trädet och alltid direkt och hastigt, utan onödig flaggning.
Sen sitter de där skatorna, smygande, hukande och ständig spanande. Ena stunden öppet uppe på taknocken för överblickens skull eller allra helst halvdolt på en gren.
De har koll på allt som sker i grannskapet, känner säkert till vartenda tättingrede, gråsparvarnas bo över hängrännan, blåmesen i holken på väggen och talgoxarna i plommonträdet och säkert också pilfinkarna i själva sembratallen, två meter under skatboet.
Och sen förstås komposten, eventuella matrester, skräp, insekter i gräsmattan, kattmat i skålen hos grannen och allt annat som går att mata ungar med.
Det är märkligt hur en skata kan göra sig osynlig. Man tycker att den där uppseendeväckande och kontrastrika svartvitteckningen skulle avslöja fågeln vartän den sätter sig, men inte!
Tvärtom faktiskt.
Sitter skatan i något lite skydd mitt i en blandning av ljus och skugga, vilket den alltid föredrar, suddas konturerna ut för ögat, just för att kroppsformen försvinner genom den där tvåfärgade brokigheten.
Samma sak med djuret Schabraktapir förresten har jag läst, djuret som är tvåfärgat i svart och vitt precis som skatan. Det ska visst vara i stort sett omöjligt att upptäcka i den Sydamerikanska djungelns skuggspel.
Och skatan behöver det där trolleritricket för att klara sina ungar till vuxen ålder.
Men visst, nog kommer jag att försöka skydda blåmesarna om några dagar, då de ska lämna boholken för sitt livs gatlopp samtidigt som jag ändå inser att världen inte vore bra med för mycket blåmesar heller.
Jag vet och förstår att skatan ingår i det ekologiska nätverkets balans som en viktig och också vacker faktor, enligt min åsikt. Därför får den gärna fortsätta att häcka i min trädgård även om den är svår på "gulliga" fågelungar.
Det är bråda tider även för skatorna.
Ungarna gnäller - alltid hungriga - och föräldrarna far i skytteltrafik mellan omgivningarna i trädgårdslandskapet och risboet uppe i vår sembratall med styckemat i näbben eller buktande kräva.
Där finns aldrig någon tid för tvekan, i varje fall inte inför oss grannar, skatparet far ut och in utan att visa någon större oro.
I och för sig sker det oftast mot baksidan av trädet och alltid direkt och hastigt, utan onödig flaggning.
Sen sitter de där skatorna, smygande, hukande och ständig spanande. Ena stunden öppet uppe på taknocken för överblickens skull eller allra helst halvdolt på en gren.
De har koll på allt som sker i grannskapet, känner säkert till vartenda tättingrede, gråsparvarnas bo över hängrännan, blåmesen i holken på väggen och talgoxarna i plommonträdet och säkert också pilfinkarna i själva sembratallen, två meter under skatboet.
Och sen förstås komposten, eventuella matrester, skräp, insekter i gräsmattan, kattmat i skålen hos grannen och allt annat som går att mata ungar med.
Det är märkligt hur en skata kan göra sig osynlig. Man tycker att den där uppseendeväckande och kontrastrika svartvitteckningen skulle avslöja fågeln vartän den sätter sig, men inte!
Tvärtom faktiskt.
Sitter skatan i något lite skydd mitt i en blandning av ljus och skugga, vilket den alltid föredrar, suddas konturerna ut för ögat, just för att kroppsformen försvinner genom den där tvåfärgade brokigheten.
Samma sak med djuret Schabraktapir förresten har jag läst, djuret som är tvåfärgat i svart och vitt precis som skatan. Det ska visst vara i stort sett omöjligt att upptäcka i den Sydamerikanska djungelns skuggspel.
Och skatan behöver det där trolleritricket för att klara sina ungar till vuxen ålder.
Men visst, nog kommer jag att försöka skydda blåmesarna om några dagar, då de ska lämna boholken för sitt livs gatlopp samtidigt som jag ändå inser att världen inte vore bra med för mycket blåmesar heller.
Jag vet och förstår att skatan ingår i det ekologiska nätverkets balans som en viktig och också vacker faktor, enligt min åsikt. Därför får den gärna fortsätta att häcka i min trädgård även om den är svår på "gulliga" fågelungar.
28 maj - Klematisen Ulla
.
Kallfronten från norr närmar sig snabbt. Molnskärmen har hunnit in över hela bygden konstaterar jag nu när jag kikar ut genom ateljéfönstret.
Nu är det slut med de härliga högsommartemperaturer som har rått den senaste veckan. Max var knappa 28 grader häromdagen. Då var det nästan väl svettigt. Det är svårt att vara riktigt nöjd och nu gäller det att anpassa sig efter tio plusgrader färre.
Vid vår helt igenvuxna lilla trädgårdsdamm har en ny klematis dykt upp vid sidan av kvarlevorna av den ursprungliga blå som överlevde det nya altanbygget för snart fem år sedan.
Jag tror att det är en spontan hybrid och jag har letat i litteraturen och finner att av vita varianter av alpklematis finns det många.
"Min" är vackert kallvit åt det rosa hållet med tunna violetta strimmor och den är möjligen något mera storvuxen än vår gamla blå.
Jag har bestämt mig för att kalla den Ulla, som är min hustrus namn, och jag kommer att vårda den ömt.
Kallfronten från norr närmar sig snabbt. Molnskärmen har hunnit in över hela bygden konstaterar jag nu när jag kikar ut genom ateljéfönstret.
Nu är det slut med de härliga högsommartemperaturer som har rått den senaste veckan. Max var knappa 28 grader häromdagen. Då var det nästan väl svettigt. Det är svårt att vara riktigt nöjd och nu gäller det att anpassa sig efter tio plusgrader färre.
Vid vår helt igenvuxna lilla trädgårdsdamm har en ny klematis dykt upp vid sidan av kvarlevorna av den ursprungliga blå som överlevde det nya altanbygget för snart fem år sedan.
Jag tror att det är en spontan hybrid och jag har letat i litteraturen och finner att av vita varianter av alpklematis finns det många.
"Min" är vackert kallvit åt det rosa hållet med tunna violetta strimmor och den är möjligen något mera storvuxen än vår gamla blå.
Jag har bestämt mig för att kalla den Ulla, som är min hustrus namn, och jag kommer att vårda den ömt.
lördag 26 maj 2012
26 maj - Internt fel med svarta bilder
.
Hej alla vänner som hört av sig per telefon, mejl och i kommentarer (närmare 10 personer). Tack för er vänliga respons.
Det är tydligen fråga om ett internt fel i min dator som gör att några bilder blir svarta.
Det känns väldigt skönt för mig att veta detta och jag kan stå ut med det, tänker ändå byta upp mig datorledes vad det lider.
Högsommarvärme pågår. Det är gudomligt.
Hej alla vänner som hört av sig per telefon, mejl och i kommentarer (närmare 10 personer). Tack för er vänliga respons.
Det är tydligen fråga om ett internt fel i min dator som gör att några bilder blir svarta.
Det känns väldigt skönt för mig att veta detta och jag kan stå ut med det, tänker ändå byta upp mig datorledes vad det lider.
Högsommarvärme pågår. Det är gudomligt.
torsdag 24 maj 2012
24 maj - Längs en vacker liten väg
.
Den lilla vägens skönhet är bedårande .
Jag är på vandring uppför en Ombergsbacke vid sidan av Ostmossen.
Här var det biltävlingar under 50-talet. "Backtävling på Omberg" var en tilldragelse och ett begrepp och jag tror minsann att jag var där själv en gång som knappt tonårig.
Det säger väl också en hel del om hur man såg på natur och miljö för inte så länge sedan. Bilen och dess möjligheter var nästan av gudomlig karaktär och gick ofta före allt annat.
Asfalten finns kvar, men den vittrar långsamt sönder och gräset breder ut sig; tar slutligen tillbaka fristlånad terräng.
Min idé är huggormen. Jag har inte sett någon än i år och jag är sugen. Därför går jag långsamt med smygande steg och spanar längs vägkanten.
Årets första sländor flyger omkring i solskenet. Det är sommarvarmt, mer än tjugofem grader, och jag svettas i pannan även av denna långsamma promenad.
Sländorna tillhör alla den fyrfläckiga arten och jag förmodar att de är komna nere ifrån fågelsjön en km bort under bergets fot. Det är ingen distans alls att tala om för trollsländor.
De unga flicksländorna däremot är vindkänsliga och därför lätt vinddrivna och är säkert kläckta alldeles intill, i Osmossens vattenhål.
De är unga och outfärgade med hela vingar och ännu inte intresserade av varandra. De sätter sig ofta att vila på grässtrån och blad och suger åt sig av värme för sin utvecklings skull.
Innan jag har ordnat till det här med bildöverföringen vill jag be om ursäkt för dessa återkommande svarta bilder. Men klicka på dem så får du ändå se att där finns en bild bakom.
Blommande S:t Pers nyckel.
In till betet på norra sidan av vägen finns en stätta. Jag kliver över, in i redan knähögt gräs, där gulllvivor och S:t Persnycklar prunkar.
Jag använder kikare för att se om där finns några gullvivefjärilar på håll. Så är de lättast att finna och det är här de brukar flyga som flitigast, denna stora sällsynthet. Men idag finner jag inte någon.
Jag går med vita byxor på mig av någon egendomlig anledning och ser därför snabbt de små fästingar som klättrar omkring på mig när jag är tillbaka på vägen. De är därför lätta att borsta bort innan de blir till förtret och leder till sjukdom.
Det är långt håll och skuggigt i motljuset, men visst syns han, rosenfinken, som sjunger där uppe i lövverket.
Uppe i ett träd på södra sidan av vägen hör jag redan när jag kliver ur bilen en rosenfink sjunga.
Även denna spanar jag självklart efter men jag får leta länge innan jag finner den i grönskan där uppe.
Det är en vackert utfärgad gammal hane som busvisslar sitt "pleased to meet you" med tio sekunder långa instuckna pauser. Det är den första jag hör i år. Rosenfinken är tillsammans med kärrsångaren sist på banan.
Första gången jag hörde och såg denna Sverigenya fågel var på Öland 1963. Efter detta skedde en stabilt ökande invandring av rosenfinkar från öster varje år och beståndet toppade i början av 90-talet, då rosenfinken här i östra Vätterbygden var ganska allmän, för att sedan åter dala. Numera är rosenfinken sällsynt igen och jag är extra glad idag, nu när jag har sett och hört en så fint karminröd hane sjunga.
Blev det någon huggorm då?
Nej!
Så var det dags för svart bild igen då. Märkligt. Jag gör ju på samma sätt med alla bilder och förstår inte vad som händer.
Men klicka på bilden så kan du se den där skogsmusen.
En gång prasslade det visserligen till vid vägkanten bland löv och grenar. Nu brukar förstås inte huggormar prassla speciellt mycket så jag förstod att detta var något annat men det överraskade mig ändå att det var en mindre skogsmus som jag fann. Den frös till is när den förstod att jag var på besök; satt blickstilla i nästan en minut och avvaktade.
Med stor försiktighet smög jag upp kameran till mitt öga och knäppte ett antal bilder av en mus i frihet.
Och ljuset var perfekt. Mitt i det lilla solblänket i tungskuggan satte den sig.
Skärpan var svår att hitta förståsoch verkade hamna en liten bit bakom nosen. Men det blev ändå ett ganska okej foto av ett svårfångat djur, tycker jag, och vänder nöjd min egen nos mot ateljén.
Den lilla vägens skönhet är bedårande .
Jag är på vandring uppför en Ombergsbacke vid sidan av Ostmossen.
Här var det biltävlingar under 50-talet. "Backtävling på Omberg" var en tilldragelse och ett begrepp och jag tror minsann att jag var där själv en gång som knappt tonårig.
Det säger väl också en hel del om hur man såg på natur och miljö för inte så länge sedan. Bilen och dess möjligheter var nästan av gudomlig karaktär och gick ofta före allt annat.
Asfalten finns kvar, men den vittrar långsamt sönder och gräset breder ut sig; tar slutligen tillbaka fristlånad terräng.
Min idé är huggormen. Jag har inte sett någon än i år och jag är sugen. Därför går jag långsamt med smygande steg och spanar längs vägkanten.
Årets första sländor flyger omkring i solskenet. Det är sommarvarmt, mer än tjugofem grader, och jag svettas i pannan även av denna långsamma promenad.
Sländorna tillhör alla den fyrfläckiga arten och jag förmodar att de är komna nere ifrån fågelsjön en km bort under bergets fot. Det är ingen distans alls att tala om för trollsländor.
De unga flicksländorna däremot är vindkänsliga och därför lätt vinddrivna och är säkert kläckta alldeles intill, i Osmossens vattenhål.
De är unga och outfärgade med hela vingar och ännu inte intresserade av varandra. De sätter sig ofta att vila på grässtrån och blad och suger åt sig av värme för sin utvecklings skull.
Innan jag har ordnat till det här med bildöverföringen vill jag be om ursäkt för dessa återkommande svarta bilder. Men klicka på dem så får du ändå se att där finns en bild bakom.
Blommande S:t Pers nyckel.
In till betet på norra sidan av vägen finns en stätta. Jag kliver över, in i redan knähögt gräs, där gulllvivor och S:t Persnycklar prunkar.
Jag använder kikare för att se om där finns några gullvivefjärilar på håll. Så är de lättast att finna och det är här de brukar flyga som flitigast, denna stora sällsynthet. Men idag finner jag inte någon.
Jag går med vita byxor på mig av någon egendomlig anledning och ser därför snabbt de små fästingar som klättrar omkring på mig när jag är tillbaka på vägen. De är därför lätta att borsta bort innan de blir till förtret och leder till sjukdom.
Det är långt håll och skuggigt i motljuset, men visst syns han, rosenfinken, som sjunger där uppe i lövverket.
Uppe i ett träd på södra sidan av vägen hör jag redan när jag kliver ur bilen en rosenfink sjunga.
Även denna spanar jag självklart efter men jag får leta länge innan jag finner den i grönskan där uppe.
Det är en vackert utfärgad gammal hane som busvisslar sitt "pleased to meet you" med tio sekunder långa instuckna pauser. Det är den första jag hör i år. Rosenfinken är tillsammans med kärrsångaren sist på banan.
Första gången jag hörde och såg denna Sverigenya fågel var på Öland 1963. Efter detta skedde en stabilt ökande invandring av rosenfinkar från öster varje år och beståndet toppade i början av 90-talet, då rosenfinken här i östra Vätterbygden var ganska allmän, för att sedan åter dala. Numera är rosenfinken sällsynt igen och jag är extra glad idag, nu när jag har sett och hört en så fint karminröd hane sjunga.
Blev det någon huggorm då?
Nej!
Så var det dags för svart bild igen då. Märkligt. Jag gör ju på samma sätt med alla bilder och förstår inte vad som händer.
Men klicka på bilden så kan du se den där skogsmusen.
En gång prasslade det visserligen till vid vägkanten bland löv och grenar. Nu brukar förstås inte huggormar prassla speciellt mycket så jag förstod att detta var något annat men det överraskade mig ändå att det var en mindre skogsmus som jag fann. Den frös till is när den förstod att jag var på besök; satt blickstilla i nästan en minut och avvaktade.
Med stor försiktighet smög jag upp kameran till mitt öga och knäppte ett antal bilder av en mus i frihet.
Och ljuset var perfekt. Mitt i det lilla solblänket i tungskuggan satte den sig.
Skärpan var svår att hitta förståsoch verkade hamna en liten bit bakom nosen. Men det blev ändå ett ganska okej foto av ett svårfångat djur, tycker jag, och vänder nöjd min egen nos mot ateljén.
Etiketter:
Natur - däggdjur,
Natur - fåglar,
Natur - insekter,
Natur - växter
24 maj - Svarta bilder
.
Det strular med bilderna i min Naturliga dagbok.
Något verkar gå snett ibland och det hela började då jag tvingades gå över från Microsoft till Google för att kunna arbeta vidare med min blogg för någon månad sedan.
Så här blev det alldeles nyss, när jag skulle sätta in den här bilden i texten om konstföreningsbesök igår kväll.
En bild gick bra men den andra ser ut som ovan.
Men som sagt klicka på den och allt blir som det ska.
Svarta bilder, eller ibland suddigt tvärrandiga är inte speciellt upphetsande. Och gör jag om dem och försöker igen blir det bara samma sak.
Klickar man på dem verkar allt OK.
Nu undrar jag om det bara är hos mig som det blir så här. Hur gör jag för att ställa till rätta. Kan någon hjälp mig med råd och åtgärder.
Jag har varit inne på Googles bloggsupport men där blir man bara villrådig och karusellerad - ingen att tala med personligen - usch och fy!
Snälla hjälp mig!
Det strular med bilderna i min Naturliga dagbok.
Något verkar gå snett ibland och det hela började då jag tvingades gå över från Microsoft till Google för att kunna arbeta vidare med min blogg för någon månad sedan.
Så här blev det alldeles nyss, när jag skulle sätta in den här bilden i texten om konstföreningsbesök igår kväll.
En bild gick bra men den andra ser ut som ovan.
Men som sagt klicka på den och allt blir som det ska.
Svarta bilder, eller ibland suddigt tvärrandiga är inte speciellt upphetsande. Och gör jag om dem och försöker igen blir det bara samma sak.
Klickar man på dem verkar allt OK.
Nu undrar jag om det bara är hos mig som det blir så här. Hur gör jag för att ställa till rätta. Kan någon hjälp mig med råd och åtgärder.
Jag har varit inne på Googles bloggsupport men där blir man bara villrådig och karusellerad - ingen att tala med personligen - usch och fy!
Snälla hjälp mig!
23 maj - Besök av konstförening
.
I efterdyningarna av Konstrundan 2012 hade jag besök av en konstförening i ateljén igår kväll.
Ett tjugotal medlemmar ur SAAB:s Konstförening, en av landets större, kom hit med räkmackor, mazariner, Estelle-tårta och vin. Kaffet stod jag för.
Det blev ett riktigt kalas och en trevlig kväll.
Det är härligt det här med konstföreningar. Gott för alla oss konstnärer, med support och stöd från en konstintresserad allmänhet organiserad i föreningar på olika arbetsplatser, myndigheter och i företag. Hur skulle vi klara oss utan? Ganska dåligt förstås.
I vår har jag dessutom själv varit ute med egopresentation på två konstföreningar och jag är glad och stolt över att det finns ett så stort intresse av min konst.
I efterdyningarna av Konstrundan 2012 hade jag besök av en konstförening i ateljén igår kväll.
Ett tjugotal medlemmar ur SAAB:s Konstförening, en av landets större, kom hit med räkmackor, mazariner, Estelle-tårta och vin. Kaffet stod jag för.
Det blev ett riktigt kalas och en trevlig kväll.
Det är härligt det här med konstföreningar. Gott för alla oss konstnärer, med support och stöd från en konstintresserad allmänhet organiserad i föreningar på olika arbetsplatser, myndigheter och i företag. Hur skulle vi klara oss utan? Ganska dåligt förstås.
I vår har jag dessutom själv varit ute med egopresentation på två konstföreningar och jag är glad och stolt över att det finns ett så stort intresse av min konst.
måndag 21 maj 2012
21 maj - Kattuggleungar
.
- Kan du komma direkt, undrar Dennis. Det sitter tre uggleungar tillsammans i ett träd här nere vid Folkets park.
- Vi slänger i oss maten bara, så kommer vi både Ulla och jag, svarar jag.
Och tio minuter senare är vi på plats. Klockan är halv åtta om kvällen. Ljuset är ännu på och luften är barärmad då vi vandrar in i grönskan bland liljekonvaljer, humleblomster, gullvivor och lungört.
- Här inne någonstans är det, säger Dennis.
Uggleungarna sitter tillsammans i en ganska liten ek. De är alldeles stilla men vänder sina ansikten mot oss, försöker göra sig smala och smälta in i bakgrunden.
Men ett litet steg för nära, för att jag vill komma åt bättre med kameran, gör att alla tar till vingarna, knäpper med näbbarna och försvinner in bland lövträden. De flyger bra.
Ulla ger sig inte utan spårar upp en av dem igen.
Den sitter med ryggen vänd mot oss men ansiktet följer varje steg vi tar tills den får nog för gott och flyger bort.
Det är inte alla ungarna i den här kattugglekullen som har haft lyckan med sig.
På vägen tillbaka upptäcker vi ett kadaver; antagligen den minsta i kullen, som nu får bli mat åt ett antal asbaggar, kortvingar, dödgrävare och guldflugor.
Så går livet runt ytterligare ett varv även om det för somligt knappt hade hunnit börja.
- Kan du komma direkt, undrar Dennis. Det sitter tre uggleungar tillsammans i ett träd här nere vid Folkets park.
- Vi slänger i oss maten bara, så kommer vi både Ulla och jag, svarar jag.
Och tio minuter senare är vi på plats. Klockan är halv åtta om kvällen. Ljuset är ännu på och luften är barärmad då vi vandrar in i grönskan bland liljekonvaljer, humleblomster, gullvivor och lungört.
- Här inne någonstans är det, säger Dennis.
Uggleungarna sitter tillsammans i en ganska liten ek. De är alldeles stilla men vänder sina ansikten mot oss, försöker göra sig smala och smälta in i bakgrunden.
Men ett litet steg för nära, för att jag vill komma åt bättre med kameran, gör att alla tar till vingarna, knäpper med näbbarna och försvinner in bland lövträden. De flyger bra.
Ulla ger sig inte utan spårar upp en av dem igen.
Den sitter med ryggen vänd mot oss men ansiktet följer varje steg vi tar tills den får nog för gott och flyger bort.
Det är inte alla ungarna i den här kattugglekullen som har haft lyckan med sig.
På vägen tillbaka upptäcker vi ett kadaver; antagligen den minsta i kullen, som nu får bli mat åt ett antal asbaggar, kortvingar, dödgrävare och guldflugor.
Så går livet runt ytterligare ett varv även om det för somligt knappt hade hunnit börja.
21 maj - Lite nörderi om Ombergsväxter
.
Full sommar och min längtan går till Omberg, där jag börjar med en fika på ett av Sveriges absolut äldsta vandringshem vid Stocklycke.
Jag har parkerat på höjden och tar en lång promenad genom skogen dit, för att kanske lyssna in den första mindre flugsnapparen eller möjligen en lundsångare, nu när sydosten har blåst hela natten.
Mycket annat njuter jag av, inte minst alla växter i grönskan, men de där fåglarna hör jag inte.
Skogsförgätmigej kan också, men sällan ha vita blommor.
På stigen in under bokarnas redan tunga grönska breder en sky av himmelsblått ut sig. Det är ett bestånd skogsförgätmigej.
Den är tidigare i blom än äkta förgätmigej och det är inte ovanligt att man finner exemplar med vita blommor såsom jag just gör.
En geting är på energivisit i körsbärsblommen. Det är nektaren som lockar..
I skuggslänterna står ännu fågelbären fulla med blommor.
Hemma i ateljén läser jag i den gamla "Lindmansfloran":
"Arten är vild i Norden, ehuru sällsynt. Den växer på goda marker i lövskog och skogsbryn. I Sverige når den norr om Mälaren.
Fynd av subfossila kärnor bekräftar att arten var vildväxande i Norden åtminstone under vikingatid".
Och jag tror faktiskt att man funnit kärnor även vid utgrävningen av pålbyggnaden från yngre stenålderstid vid Dags mosse.
Idag flaggar Omberg verkligen vitt i öppna lägen av alla fågelbärsträd och vildaplar.
Midsommarblomster eller skogsnäva som känns mera adekvat som namn i södra Sverige har redan börjat blomma.
I diket finner jag den första blommande plantan av midsommarblomster och då tycker man förstås som sörlänning att namnet är felaktigt och att alternativet skogsnäva borde vara lämpligare.
Okej för det, men jag vet från resor norröver att namnet känns riktigt där och att det är i Norrland de verkligt fina bestånden av midsommarblomster finns och gör det i en väsentligt större variation, från vita blommor över ljusskära till mörklila.
Jag plockar upp en gullviva i min hand. Vilken sort är det?
Det finns alltså två genetiska varianter som växer blandat med varandra. De är verkligen av samma art och arrangemanget motverkar inavel.
Det är nog inte många som känner till detta fenomen och kunskapen kan troligen föras till kategorin nörderi.
Den här populationen har pistillen högst upp och ståndarna nedanför.
Och med den här är det tvärtom - ståndarna där uppe och pistillen nedanför.
Full sommar och min längtan går till Omberg, där jag börjar med en fika på ett av Sveriges absolut äldsta vandringshem vid Stocklycke.
Jag har parkerat på höjden och tar en lång promenad genom skogen dit, för att kanske lyssna in den första mindre flugsnapparen eller möjligen en lundsångare, nu när sydosten har blåst hela natten.
Mycket annat njuter jag av, inte minst alla växter i grönskan, men de där fåglarna hör jag inte.
Skogsförgätmigej kan också, men sällan ha vita blommor.
På stigen in under bokarnas redan tunga grönska breder en sky av himmelsblått ut sig. Det är ett bestånd skogsförgätmigej.
Den är tidigare i blom än äkta förgätmigej och det är inte ovanligt att man finner exemplar med vita blommor såsom jag just gör.
En geting är på energivisit i körsbärsblommen. Det är nektaren som lockar..
I skuggslänterna står ännu fågelbären fulla med blommor.
Hemma i ateljén läser jag i den gamla "Lindmansfloran":
"Arten är vild i Norden, ehuru sällsynt. Den växer på goda marker i lövskog och skogsbryn. I Sverige når den norr om Mälaren.
Fynd av subfossila kärnor bekräftar att arten var vildväxande i Norden åtminstone under vikingatid".
Och jag tror faktiskt att man funnit kärnor även vid utgrävningen av pålbyggnaden från yngre stenålderstid vid Dags mosse.
Idag flaggar Omberg verkligen vitt i öppna lägen av alla fågelbärsträd och vildaplar.
Midsommarblomster eller skogsnäva som känns mera adekvat som namn i södra Sverige har redan börjat blomma.
I diket finner jag den första blommande plantan av midsommarblomster och då tycker man förstås som sörlänning att namnet är felaktigt och att alternativet skogsnäva borde vara lämpligare.
Okej för det, men jag vet från resor norröver att namnet känns riktigt där och att det är i Norrland de verkligt fina bestånden av midsommarblomster finns och gör det i en väsentligt större variation, från vita blommor över ljusskära till mörklila.
Jag plockar upp en gullviva i min hand. Vilken sort är det?
Det finns alltså två genetiska varianter som växer blandat med varandra. De är verkligen av samma art och arrangemanget motverkar inavel.
Det är nog inte många som känner till detta fenomen och kunskapen kan troligen föras till kategorin nörderi.
Den här populationen har pistillen högst upp och ståndarna nedanför.
Och med den här är det tvärtom - ståndarna där uppe och pistillen nedanför.
21 maj - Försommarkväll
.
Det var igår.
Försommarkväll.
Konstrundans fyra intensiva dagar är över och jag flyr till lugn och ensamhet med mig själv och landskapet; sitter i bilen på väg ner över slätten med kikare och akvarellutrustning beredd för en stunds avkoppling och säkert på väg vidare ner till min Stuga.
Rapsfälten blommar så intensivt gult och doften är så stark av blom och honung att mina sinnen nästan storknar av mättade intryck.
Jag stannar vid vägkanten men inte vid riksvägen förstås utan längs den lilla, grusvägen, vid sidan av. Där lägger jag upp gult direkt och rikligt ur tuben i en kopp och börjar vällustigt måla, stort och fritt, medan skymningen långsamt kommer och klockan närmar sig nio.
Vi Väversunda, alldeles innanför staketet sätter jag mig på en torr upphöjning bland starrtuvor och kabbelekor och lyssnar efter dubbelbeckasinens spel.
Enkelbeckasinerna hör jag. De hummar och tickar hela tiden. Och rördromarna bölar mångfaldigt därute i vassbältet. Viporna gnäller, en av dem verkar förresten vare enfotad och linkar sorgligt omkring, lärkfalken jagar, en morkulla kommer över himlen och rödbenan hickar.
Och så är det grågässen förstås. Numera alltid grågässen, ständigt skränande och dragande över himlen eller vaggande på åkrar och i beten.
Ensamma ungpar eller små flockar flyger under den höga himlen, på väg någon annanstans. Ständigt.
Dubbelbeckasinen uteblir. Kanske har den ännu inte anlänt eller så kommer den inte alls i år. Men göken ropar från mossen och det räcker mer än nog för stämningens skull, ända tills myggen driver bort mig ur idyllen.
Senare i den sista solen sitter jag lutat mot Stugväggen i söderläge, blundar och lyssnar på tre näktergalar, kisar mot en fladdermus på myggjakt under hängrännan och tre fältharar som skuttar omkring i den fjolårssådda vallen tämligen obekymrade, eller snarare omedvetna om min närvaro.
Från baksidan av Stugan hör jag den grå flugsnappare. Den har börjat bygga sitt bo nu; i stolphörnan på min målaraltan och där tänker jag nog låta den vara helt i fred under hela resan. Målningar har jag så det räcker över sommaren ändå.
Gräshoppsångaren sjunger långdraget.
När det är nästan mörkt vandrar jag ut på spången vid Alvastra pålbyggnad. Jag vill veta om kärrsångarna har anlänt som de sista av flyttarna, eller om kornknarren snärper.
Näktergalarna sjunger för fullt också här, en sävsångare och några trastar likaså och till slut tycker jag mig höra det högstämda och oändliga ringandet från en gräshoppsångare.
Jag smyger på den. Stannar då den slutar och fortsätter försiktig när den åter börjar. Slutligen är jag så nära att jag får se en skymt av den lågt i en buske.
Den sitter väl skyddad med gapet öppet och vibrerande strupfjädrar och en evig surrton som ondulerar med fågelns huvudvridningar.
Det är försommarkväll och jag är fri och lycklig.
Det var igår.
Försommarkväll.
Konstrundans fyra intensiva dagar är över och jag flyr till lugn och ensamhet med mig själv och landskapet; sitter i bilen på väg ner över slätten med kikare och akvarellutrustning beredd för en stunds avkoppling och säkert på väg vidare ner till min Stuga.
Rapsfälten blommar så intensivt gult och doften är så stark av blom och honung att mina sinnen nästan storknar av mättade intryck.
Jag stannar vid vägkanten men inte vid riksvägen förstås utan längs den lilla, grusvägen, vid sidan av. Där lägger jag upp gult direkt och rikligt ur tuben i en kopp och börjar vällustigt måla, stort och fritt, medan skymningen långsamt kommer och klockan närmar sig nio.
Vi Väversunda, alldeles innanför staketet sätter jag mig på en torr upphöjning bland starrtuvor och kabbelekor och lyssnar efter dubbelbeckasinens spel.
Enkelbeckasinerna hör jag. De hummar och tickar hela tiden. Och rördromarna bölar mångfaldigt därute i vassbältet. Viporna gnäller, en av dem verkar förresten vare enfotad och linkar sorgligt omkring, lärkfalken jagar, en morkulla kommer över himlen och rödbenan hickar.
Och så är det grågässen förstås. Numera alltid grågässen, ständigt skränande och dragande över himlen eller vaggande på åkrar och i beten.
Ensamma ungpar eller små flockar flyger under den höga himlen, på väg någon annanstans. Ständigt.
Dubbelbeckasinen uteblir. Kanske har den ännu inte anlänt eller så kommer den inte alls i år. Men göken ropar från mossen och det räcker mer än nog för stämningens skull, ända tills myggen driver bort mig ur idyllen.
Senare i den sista solen sitter jag lutat mot Stugväggen i söderläge, blundar och lyssnar på tre näktergalar, kisar mot en fladdermus på myggjakt under hängrännan och tre fältharar som skuttar omkring i den fjolårssådda vallen tämligen obekymrade, eller snarare omedvetna om min närvaro.
Från baksidan av Stugan hör jag den grå flugsnappare. Den har börjat bygga sitt bo nu; i stolphörnan på min målaraltan och där tänker jag nog låta den vara helt i fred under hela resan. Målningar har jag så det räcker över sommaren ändå.
Gräshoppsångaren sjunger långdraget.
När det är nästan mörkt vandrar jag ut på spången vid Alvastra pålbyggnad. Jag vill veta om kärrsångarna har anlänt som de sista av flyttarna, eller om kornknarren snärper.
Näktergalarna sjunger för fullt också här, en sävsångare och några trastar likaså och till slut tycker jag mig höra det högstämda och oändliga ringandet från en gräshoppsångare.
Jag smyger på den. Stannar då den slutar och fortsätter försiktig när den åter börjar. Slutligen är jag så nära att jag får se en skymt av den lågt i en buske.
Den sitter väl skyddad med gapet öppet och vibrerande strupfjädrar och en evig surrton som ondulerar med fågelns huvudvridningar.
Det är försommarkväll och jag är fri och lycklig.
onsdag 16 maj 2012
Konst runt Omberg 2012
.
Färdig, alldeles färdig men ändå bara nästan färdig.
Lite kvarstår till i morgon bitti. Kl 10 imorgon är det invigning av konstrundan på torget i Ödeshög och sen är det öppet i fyra hela dagar.
Torsdag - söndag kl 11 - 17
Välkomna!
Jag hoppas och tror att det är värt ett besök.
Jag hoppas och tror att det är värt ett besök.
För mer information och karta - klicka in dig i spalten här till höger!
15 maj - Med en handfull starägg i min hand
.
Jag står på altanen med tre starägg i min hand.
Jag förstår inte.
Äggen ligger under holken på stugväggens baksida i gräset, alldeles intill där jag målar min oljor, till synes oskadda.
Stararna har inte brytt sig tidigare, utan smugit in och ut i holken utan tveksamhet, trots min närhet.
Men idag har det hänt något. Något annat.
Tre turkosfärgade "smycken" ligger tillspillogivna i det gröna gräset och jag kan fatta vurmen för skönhet och spänning två generationer fågelskådare tillbaka, då när äggsamlandet var norm i amatörornitologins kretsar.
Gerza från fältstationen kommer förbi med en busslast naturbruksgymnasister på studiebesök.
Han berättar om spännande ny kunskap. Att det finns vissa starhonor som, till viss del eller till och med uteslutande, parasiterar på sina egna fränder.
Det kallas, om jag nu minns rätt, artspecifik egenparasitism.
Men då säger Gerza brukar det knappast handla om tre utslängda ägg samtidigt. Den parasiterande honan brukar nöja sig med ett ägg åt gången, ungefär så som göken beter sig.
Hoppsan, säger jag, det hade jag ingen aning om. Här finns kanske potential för utveckling av en ny parasiterande starart, fortsätter jag ett snäpp ytterligare i spekulationer.
Och, ännu en fågelart har under natten tillkommit i min trädgård, eller egentligen ännu intimare än så.
Den sitter på staffliet på altanen när jag kommer runt hörnet och flyger upp i trädet intill med läten så finstämda och höga att jag endast med möda kan skilja dem ur vindbruset.
Mm ... den grå flugsnapparen är tillbaka igen, vilket gläder mig mycket. Förra året byggde den sitt bo uppe på en hörnstolpe inne på altanen och det orsakade mig vissa hänsynsproblem. I år kan jag koppla av från den biten i och med att jag redan är färdig med mina beting inför konstrundan som börjar i morgon.
Jag står på altanen med tre starägg i min hand.
Jag förstår inte.
Äggen ligger under holken på stugväggens baksida i gräset, alldeles intill där jag målar min oljor, till synes oskadda.
Stararna har inte brytt sig tidigare, utan smugit in och ut i holken utan tveksamhet, trots min närhet.
Men idag har det hänt något. Något annat.
Tre turkosfärgade "smycken" ligger tillspillogivna i det gröna gräset och jag kan fatta vurmen för skönhet och spänning två generationer fågelskådare tillbaka, då när äggsamlandet var norm i amatörornitologins kretsar.
Gerza från fältstationen kommer förbi med en busslast naturbruksgymnasister på studiebesök.
Han berättar om spännande ny kunskap. Att det finns vissa starhonor som, till viss del eller till och med uteslutande, parasiterar på sina egna fränder.
Det kallas, om jag nu minns rätt, artspecifik egenparasitism.
Men då säger Gerza brukar det knappast handla om tre utslängda ägg samtidigt. Den parasiterande honan brukar nöja sig med ett ägg åt gången, ungefär så som göken beter sig.
Hoppsan, säger jag, det hade jag ingen aning om. Här finns kanske potential för utveckling av en ny parasiterande starart, fortsätter jag ett snäpp ytterligare i spekulationer.
*
Idag på morgonen sjunger tre näktergalar i närheten. De två närmast Stugan utför en riktig sångduell.Och, ännu en fågelart har under natten tillkommit i min trädgård, eller egentligen ännu intimare än så.
Den sitter på staffliet på altanen när jag kommer runt hörnet och flyger upp i trädet intill med läten så finstämda och höga att jag endast med möda kan skilja dem ur vindbruset.
Mm ... den grå flugsnapparen är tillbaka igen, vilket gläder mig mycket. Förra året byggde den sitt bo uppe på en hörnstolpe inne på altanen och det orsakade mig vissa hänsynsproblem. I år kan jag koppla av från den biten i och med att jag redan är färdig med mina beting inför konstrundan som börjar i morgon.
måndag 14 maj 2012
14 maj - Tack Peter för fjällpiparna
.
Även jag har spanat efter fjällpipare varje dag då jag åkt ner över Tåkernslätten till Stugan och sen hem igen.
Det har setts flockar och enstaka individer lite här och där i bygden den senaste veckan, närmast vid Bjälbo och då ringde vännen Peter och ville ha mig med.
Idag lämnar jag material till Naturum Tåkern och då passar jag förstås på att hålla ögonen nogsamt öppna efter denna mytiska fågel. Men utan gensvar.
Men så ringer Peter igen.
-Nu får du komma Gebbe, säger han, jag står med bilen vid Kylebergs allé och tittar på 16 fjällpipare som alldeles nyss landade.
Det är visserligen långt håll och bilden är oskarp. Men ändå, klicka på fotot så får du en liten aning om hur sköna fåglar fjällpiparna är.
Annorlunda är också att det är honorna som står för skönheten medan hanarna på grund av att de ensamma tar hand om bo, ägg och ungar är betydligt mindre färggranna.
Så blir det då äntligen av. Jag lyckades inte hitta dem själv, trots att jag var så nära geografiskt. Så tack Peter för din envishet.
Även jag har spanat efter fjällpipare varje dag då jag åkt ner över Tåkernslätten till Stugan och sen hem igen.
Det har setts flockar och enstaka individer lite här och där i bygden den senaste veckan, närmast vid Bjälbo och då ringde vännen Peter och ville ha mig med.
Idag lämnar jag material till Naturum Tåkern och då passar jag förstås på att hålla ögonen nogsamt öppna efter denna mytiska fågel. Men utan gensvar.
Men så ringer Peter igen.
-Nu får du komma Gebbe, säger han, jag står med bilen vid Kylebergs allé och tittar på 16 fjällpipare som alldeles nyss landade.
Det är visserligen långt håll och bilden är oskarp. Men ändå, klicka på fotot så får du en liten aning om hur sköna fåglar fjällpiparna är.
Annorlunda är också att det är honorna som står för skönheten medan hanarna på grund av att de ensamma tar hand om bo, ägg och ungar är betydligt mindre färggranna.
Så blir det då äntligen av. Jag lyckades inte hitta dem själv, trots att jag var så nära geografiskt. Så tack Peter för din envishet.
13 maj - Slumpens skördar, igen.
.
Jag vänder mig om från målningen och ser rovfågeln glida över alridån på andra sidan betet.
Glada!
Jag sliter till mig kameran som ligger nära till hands och får iväg ett "skott" precis innan fågeln försvinner bakom trätopparna och är borta.
Automatiken lägger skärpan på det som kameran ser som väsentligt och det är inte fågeln förstås.
Det blir ett "just for the record".
Allt är över nästan innan det börjar. Förloppet handlar inte mer om ett par sekunder och endast tillfälligheter gör att jag just då vänder mig om.
Jag har sagt det förut och det tål att betonas gång efter annan: det mesta är slumpens skördar.
Jag vänder mig om från målningen och ser rovfågeln glida över alridån på andra sidan betet.
Glada!
Jag sliter till mig kameran som ligger nära till hands och får iväg ett "skott" precis innan fågeln försvinner bakom trätopparna och är borta.
Automatiken lägger skärpan på det som kameran ser som väsentligt och det är inte fågeln förstås.
Det blir ett "just for the record".
Allt är över nästan innan det börjar. Förloppet handlar inte mer om ett par sekunder och endast tillfälligheter gör att jag just då vänder mig om.
Jag har sagt det förut och det tål att betonas gång efter annan: det mesta är slumpens skördar.
13 maj - Kosläpp vid Stugan
.
Det var kosläpp i betet vid Stugan igår.
Jag var på plats, stod där på min målaraltan med penseln i hand när första lasten kom med en blå långtradare. Råmandet hördes på lång väg från flaket och den här gången var det inte fråga om en deprimerande slakthusresa, snarare tvärtom.
Tre vändor fick bilen köra med sammanlagt tjugofem kor, en tjur samt nästan trettio kalvar därtill som alla motades ut till ljuset i den saftgröna hagen vid Tåkerns strand.
Det har ju talats en hel del om det här med den publika uppståndelsen runt kosläpp den senaste tiden.
Djurpsykologer har tonat ned bilden av LRF-propagandans animala glädjesprång och ystra lek och istället framhållit stressen, ljussblindheten och rädslan hos korna.
Jag vet inte jag, men känner när jag står där och tittar på cirkusen, att det finns inslag av båda sidor.
Först springer alla korna runt från den ena änden till den andra, råmar, kesar och bär sig allmänt tokigt åt. Efterhand börjar djuren stilla sig men ännu mot kvällen, flera timmar senare, finns osäkerheten i form av plötsliga rusningar kvar.
Tjuren börjar dagen med att rulla sig i gräset, gnida huvudet mot sandhål och lekfullt stånga buskar för att sedan efter hand ta tag i det väsentliga här i livet: att börja lukta den ena kon efter den andra i rumpan.
En kalv har försvunnit på resan och en ko står hela tiden hos mig vid staketet, spanar och råmar oavbrutet. Snart kommer djurhållarna för kontroll och tillsammans letar vi efter och hittar några timmar senare kalven i diket bara 20 meter från min altan på andra sidan stugtomten. Det var så nära att alternativet först inte fanns. Kalven ligger nerhukad, dold och rädd och det är endast öronens skära rodnad i motljuset som slutligen avslöjar den.
Jag lyfter av en eltråd med en torr gren, skapar en öppning in till betet och kon och sen motar vi försiktigt upp kalven ur diket och in till sin mamma.
Dagen är räddad.
Nu kan vi äntligen "ta kväller".
Det var kosläpp i betet vid Stugan igår.
Jag var på plats, stod där på min målaraltan med penseln i hand när första lasten kom med en blå långtradare. Råmandet hördes på lång väg från flaket och den här gången var det inte fråga om en deprimerande slakthusresa, snarare tvärtom.
Tre vändor fick bilen köra med sammanlagt tjugofem kor, en tjur samt nästan trettio kalvar därtill som alla motades ut till ljuset i den saftgröna hagen vid Tåkerns strand.
Det har ju talats en hel del om det här med den publika uppståndelsen runt kosläpp den senaste tiden.
Djurpsykologer har tonat ned bilden av LRF-propagandans animala glädjesprång och ystra lek och istället framhållit stressen, ljussblindheten och rädslan hos korna.
Jag vet inte jag, men känner när jag står där och tittar på cirkusen, att det finns inslag av båda sidor.
Först springer alla korna runt från den ena änden till den andra, råmar, kesar och bär sig allmänt tokigt åt. Efterhand börjar djuren stilla sig men ännu mot kvällen, flera timmar senare, finns osäkerheten i form av plötsliga rusningar kvar.
Tjuren börjar dagen med att rulla sig i gräset, gnida huvudet mot sandhål och lekfullt stånga buskar för att sedan efter hand ta tag i det väsentliga här i livet: att börja lukta den ena kon efter den andra i rumpan.
En kalv har försvunnit på resan och en ko står hela tiden hos mig vid staketet, spanar och råmar oavbrutet. Snart kommer djurhållarna för kontroll och tillsammans letar vi efter och hittar några timmar senare kalven i diket bara 20 meter från min altan på andra sidan stugtomten. Det var så nära att alternativet först inte fanns. Kalven ligger nerhukad, dold och rädd och det är endast öronens skära rodnad i motljuset som slutligen avslöjar den.
Jag lyfter av en eltråd med en torr gren, skapar en öppning in till betet och kon och sen motar vi försiktigt upp kalven ur diket och in till sin mamma.
Dagen är räddad.
Nu kan vi äntligen "ta kväller".
fredag 11 maj 2012
11 maj - Slumpens skördar
.
En björktrast snarkar upp framför mig på stigen till Stugan och sätter sig att varna på almens grenar tätt över mitt huvud.
Du är ny sen igår, noterar jag, och blickar upp i dess öga.
Du tänker nog bygga ditt bo här, tror jag, och då kommer du att få stå ut med mig, fortsätter jag att tänka halvhögt, ty jag passerar här mest varje dag.
Min blick anar något annat längre upp ovanför trasten i trädet. Jag går ut en bit åt sidan och skaffar mig fri sikt.
Det är en rovfågel som ligger och seglar runt runt högt däruppe och jag plockar fram kikaren.
Det är en bivråk. Årets först och ytterligare ett sommartecken i skyn.
I kikarfältet runt omkring vråken ser jag nu några tornseglare simma runt. Det är varm luft, kraftiga sydväst och regnskurar på gång och seglarna är här.
Tja, det var väl inte några stora händelsen måhända men det blev ändå lite av slumpens skördar, tänker jag.
Hade jag inte spanat in trasten däruppe hade jag aldrig noterat bivråken och utan den hade jag inte heller upptäckt säsongens första tornseglare idag.
Som jag sagt förut.
Det mesta missar man hela tiden. Det är slumpens skördar som gäller.
En björktrast snarkar upp framför mig på stigen till Stugan och sätter sig att varna på almens grenar tätt över mitt huvud.
Du är ny sen igår, noterar jag, och blickar upp i dess öga.
Du tänker nog bygga ditt bo här, tror jag, och då kommer du att få stå ut med mig, fortsätter jag att tänka halvhögt, ty jag passerar här mest varje dag.
Min blick anar något annat längre upp ovanför trasten i trädet. Jag går ut en bit åt sidan och skaffar mig fri sikt.
Det är en rovfågel som ligger och seglar runt runt högt däruppe och jag plockar fram kikaren.
Det är en bivråk. Årets först och ytterligare ett sommartecken i skyn.
I kikarfältet runt omkring vråken ser jag nu några tornseglare simma runt. Det är varm luft, kraftiga sydväst och regnskurar på gång och seglarna är här.
Tja, det var väl inte några stora händelsen måhända men det blev ändå lite av slumpens skördar, tänker jag.
Hade jag inte spanat in trasten däruppe hade jag aldrig noterat bivråken och utan den hade jag inte heller upptäckt säsongens första tornseglare idag.
Som jag sagt förut.
Det mesta missar man hela tiden. Det är slumpens skördar som gäller.
torsdag 10 maj 2012
10 maj - Försmak av sommar
.
Idag sjunger ärtsångaren från grannens måbärshäck, den som först av alla häckar är grön , när jag hämtar tidningen. Äntligen!
" t t t t t t t t t t t t t t "
Det skramlar som från en ärta i en tom bleckburk. Kanske har den sitt namn därav? Jag vet inte säkert.
Ett sommartecken är det i varje fall.
Och vännen Lars säger att han redan för ett par dagar sedan såg de första tornseglarna över Tåkern vid Hovtornet och detta om något är verkligen ett obevekligt sommartecken.
I och med detta är snart alla fåglar på plats, saknas gör förstås kärrsångare och rosenfink men annars så ... och så vill jag höra göken också, och nattskärran, innan jag ger mig för sommaren.
Fort går det i alla fall, fortare än alltid.
Igår från min målaraltan vid Stugan, kl 10.35, hörde jag den börja sjunga - näktergalen - från buskarna hundra meter bort mot Ramstadshållet.
Det var ihållande dagsregn men ljumt och under natten hade den anlänt.
Äntligen igen!
Idag sjunger ärtsångaren från grannens måbärshäck, den som först av alla häckar är grön , när jag hämtar tidningen. Äntligen!
" t t t t t t t t t t t t t t "
Det skramlar som från en ärta i en tom bleckburk. Kanske har den sitt namn därav? Jag vet inte säkert.
Ett sommartecken är det i varje fall.
Och vännen Lars säger att han redan för ett par dagar sedan såg de första tornseglarna över Tåkern vid Hovtornet och detta om något är verkligen ett obevekligt sommartecken.
I och med detta är snart alla fåglar på plats, saknas gör förstås kärrsångare och rosenfink men annars så ... och så vill jag höra göken också, och nattskärran, innan jag ger mig för sommaren.
Fort går det i alla fall, fortare än alltid.
Igår från min målaraltan vid Stugan, kl 10.35, hörde jag den börja sjunga - näktergalen - från buskarna hundra meter bort mot Ramstadshållet.
Det var ihållande dagsregn men ljumt och under natten hade den anlänt.
Äntligen igen!
onsdag 9 maj 2012
9 maj - Naturum Tåkern
.
Snart är det dags inte bara för konstrundan.
Fredagen den 25 maj kommer Naturum Tåkern, Sveriges vassaste Naturum, att invigas av H.M.Konungen.
Det blir förstås ett jippo, en fest, utöver det vanliga och den pågår över hela helgen med olika begivenheter.
Själv har jag bidragit med illustrationer till den nya folder som skall ligga färdig till invigningen, några smärre saker till själva utställningen samt med en stor akvarell som heter "Utdrag ur en dagbok".
Den akvarellen är inköpt och donerad till denna plats av en privatperson och den kommer, vad jag förstår, att få hänga fint i själva entrén till Naturum Tåkern.
Idag har den officiella inbjudan att delta i invigningen kl 11 den 25 maj droppat ner i min postlåda. Jag ser fram emot det hela och förväntar mig att mängder med besökare passar på eftersom det hela är en öppen tillställning.
Kanske träffar jag också dig.
Snart är det dags inte bara för konstrundan.
Fredagen den 25 maj kommer Naturum Tåkern, Sveriges vassaste Naturum, att invigas av H.M.Konungen.
Det blir förstås ett jippo, en fest, utöver det vanliga och den pågår över hela helgen med olika begivenheter.
Själv har jag bidragit med illustrationer till den nya folder som skall ligga färdig till invigningen, några smärre saker till själva utställningen samt med en stor akvarell som heter "Utdrag ur en dagbok".
Den akvarellen är inköpt och donerad till denna plats av en privatperson och den kommer, vad jag förstår, att få hänga fint i själva entrén till Naturum Tåkern.
Idag har den officiella inbjudan att delta i invigningen kl 11 den 25 maj droppat ner i min postlåda. Jag ser fram emot det hela och förväntar mig att mängder med besökare passar på eftersom det hela är en öppen tillställning.
Kanske träffar jag också dig.
söndag 6 maj 2012
6 maj - Inför Konstrundan 2012/2
.
De sista två akvarellerna är mitt i arbetet. Det visar sig om de blir färdiga i tid till konstrundan.
De här två rejält stora akvarellerna ingår förutom en handfull oljor som jag målar på nere vid Stugan i mina ambitioner inför Konstrundan som börjar väldigt snart, redan den 17 maj. Huva vad tiden går!
Det är i vanlig ordning ett pressat läge alltså. Jag menar dels att över huvudtaget få något mer färdigt i tid, att bestämma i så fall vad och vad jag måste prioritera bort och i vilken ordning jag måste fortsätta måleriet, eftersom oljor behöver mera tid att torka.
Jo, sen ska ju allt hinna ramas också, så därför har jag redan i förtid beställt detta, med mått och allt för alla tänkbara verk.
Men planering hjälper inte alltid. Igår till exempel blåste oljemåleriet bort under de snabbt uppdykande bymolnen.
Välkomna att se 17 - 20 maj med egna ögon hur det till slut blev.
lördag 5 maj 2012
5 maj - Med anledning av en anonym kommentar
.
Uppföljning till kommentaren från en anonym bidragsgivare, (men jag anar vem det kan vara ändå), i anslutning till mitt skriveri om den långfotade röksvampen den 3 maj (se nedan).
Nu ha jag grävt igenom svampliket men det var tomt på röksvampbaggar, tyvärr.
Det får bli en konstruktion i bild ändå.
Så här ser den ut, den lilla skalbaggen som heter Lycoperdina succincta, som lever i röksvampar, allt enligt ett tips från min vän, den anonyme kommentatorn.
Hör av dig så blir den din.
Uppföljning till kommentaren från en anonym bidragsgivare, (men jag anar vem det kan vara ändå), i anslutning till mitt skriveri om den långfotade röksvampen den 3 maj (se nedan).
Nu ha jag grävt igenom svampliket men det var tomt på röksvampbaggar, tyvärr.
Det får bli en konstruktion i bild ändå.
Så här ser den ut, den lilla skalbaggen som heter Lycoperdina succincta, som lever i röksvampar, allt enligt ett tips från min vän, den anonyme kommentatorn.
Hör av dig så blir den din.
fredag 4 maj 2012
4 maj - Annorlunda harjakt och besök av en naturfilmare
.
Tillbaka i Stugan vid fyratiden på eftermiddagen, efter en kulturlunch på Slottet som jag tänker återkomma till, överraskas jag av rätt vackert väder.
Det har regnat längs vägen hem, det skvallrar alla pölar om, men på min målaraltan lyser solen från en bjudsam öppning i molntäcket.
Prognosen från veckan innan om snöblandat regn de här dagarna verkar lyckligtvis komma på skam och jag njuter ganska gott av 14 grader i skuggan.
Uppe från asken i betet vilken börjar bli tofsig i de kandelaberlikt uppresta kvistarna sitter en steglits, på samma plats som flera år tidigare, och sjunger så det krullar sig ett snäpp ytterligare i grenverket. Det är en fröjd att lyssna på den - en känsla av Medelhav.
Senare sitter jag vid kaffebordet utomhus tillsammans med naturfilmaren Johan som gör en kort visit för att berätta om det senaste. Jag får inte handhälsa.
- Jag har brutit armbågen, säger Johan, i Oslo, eftersom jag trodde att jag behärskade scateboarden lika bra som tidigare. Nu vet jag bättre.
I tuggan mellan två mandelkubbar och lite lankigt kaffe ropar han till.
- Kolla räven!
Räven kommer springande i maklig fart rakt över vallen framför Stugan. Grågässen som går där varnar skränande men räven är inte alls intresserad. Den fortsätter bara vidare snett framför oss.
Och nu blir det cirkus, ty strax bakom räven kommer en hare som plötsligt sätter en väldig fart framåt. Det är en "tjurrusning" som verkligen överrumplar både oss och räven. Denne får eld under baken och rusar iväg med haren i fyrsprång bakefter. Det går så fort undan att rörelsen och benen försvinner i ett fartflimmer. Men minnesbilden har jag kvar på näthinnan. Det är den bild du ser här ovan.
Knappt femtio meter pågår jakten sen sätter sig haren upprest på bakbenen som en boxare med helskärpta spetsöron. Där sitter den och spanar efter räven som fortsätter och fortsätter och fortsätter.
Slutligen ser vi den, ännu med god fart, försvinna långt bort mot Gottorps ladugård till.
Vilken harjakt!
Nu skulle kameran ha varit med, reflekterar Johan.
Tillbaka i Stugan vid fyratiden på eftermiddagen, efter en kulturlunch på Slottet som jag tänker återkomma till, överraskas jag av rätt vackert väder.
Det har regnat längs vägen hem, det skvallrar alla pölar om, men på min målaraltan lyser solen från en bjudsam öppning i molntäcket.
Prognosen från veckan innan om snöblandat regn de här dagarna verkar lyckligtvis komma på skam och jag njuter ganska gott av 14 grader i skuggan.
Uppe från asken i betet vilken börjar bli tofsig i de kandelaberlikt uppresta kvistarna sitter en steglits, på samma plats som flera år tidigare, och sjunger så det krullar sig ett snäpp ytterligare i grenverket. Det är en fröjd att lyssna på den - en känsla av Medelhav.
Senare sitter jag vid kaffebordet utomhus tillsammans med naturfilmaren Johan som gör en kort visit för att berätta om det senaste. Jag får inte handhälsa.
- Jag har brutit armbågen, säger Johan, i Oslo, eftersom jag trodde att jag behärskade scateboarden lika bra som tidigare. Nu vet jag bättre.
Naturfilmaren Johan gör ett besök.
I tuggan mellan två mandelkubbar och lite lankigt kaffe ropar han till.
- Kolla räven!
Räven kommer springande i maklig fart rakt över vallen framför Stugan. Grågässen som går där varnar skränande men räven är inte alls intresserad. Den fortsätter bara vidare snett framför oss.
En annorlunda harjakt!
Och nu blir det cirkus, ty strax bakom räven kommer en hare som plötsligt sätter en väldig fart framåt. Det är en "tjurrusning" som verkligen överrumplar både oss och räven. Denne får eld under baken och rusar iväg med haren i fyrsprång bakefter. Det går så fort undan att rörelsen och benen försvinner i ett fartflimmer. Men minnesbilden har jag kvar på näthinnan. Det är den bild du ser här ovan.
Knappt femtio meter pågår jakten sen sätter sig haren upprest på bakbenen som en boxare med helskärpta spetsöron. Där sitter den och spanar efter räven som fortsätter och fortsätter och fortsätter.
Slutligen ser vi den, ännu med god fart, försvinna långt bort mot Gottorps ladugård till.
Vilken harjakt!
Nu skulle kameran ha varit med, reflekterar Johan.
Etiketter:
Natur - däggdjur,
Natur - fåglar,
Socialt - allmänt
torsdag 3 maj 2012
3 maj - Ny kunskap varje dag
.
Nu vet jag vad svampen heter.
Nu vet jag vad svampen heter.
Det är långfotad röksvamp, en allmän art, som är "kvarstående över vintern", ja till och med in i sommaren således.
Jag finner den på stigen mot dasset bland nässlor, vårnunneört, kirskål och kvistbråte.
Ny kunskap varje dag förgyller min tillvaro.
Och sen varnar kråkorna över alridån på andra sidan betet.
Två lärkfalkar, en skarpt tecknad och en mindre konstrastrikt, hane och hona, kommer inseglande över trädtopparna.
Hanens vita kind blänker som en liten spegel.
onsdag 2 maj 2012
2 maj - Sommardag vid Stugan
.
Jag klipper gräset vid Stugan. Det är flera decimeter långt, tjockt och mörkgrönt. Det tar mig nästan tre timmar att komma igenom men som tur är startar min Klippo direkt vid första försöket trots utsatt vinterförvaring i boden.
Först ändå måste jag gräva igen de djupa spår som blivit på infartsstigen ner till huset. De kom till i vintras då grannen, min hyresvärd, började renoveringen av Kvarnstugan. Nu är det alltså slut med det täta umgänget med Tåkerns fältstation. De är inte längre på plats där i grannhuset och det sörjer jag verkligen; fikapauserna, ringmärkningen, utbytet av observationer och sällskapet.
Björken blommar.
Björkarna är utslagna. Det gick med expressfart i nysommarluften.
Den, värmen, ska visst vara två dagar till så nu gäller det att sätta fart med oljemåleriet och jag är strax på väg dit ner igen.
Samtidigt med björkblommen kommer sångarna. Lövsångare väller in och sjunger överallt och jag hör även den första svarthättan sjunga och "svartviten" förstås.
Svartvit flugsnappare.
Den sitter inne i skuggan av den stora almen vid dasset.
En hackspett trummar, hämplingarna far runt och två gulsparvhanar håller revir i min närhet.
Grågåskullar vid Tåkern.
På hemvägen kör jag över Väversunda och tittar på grågässen och deras ungar. Det är gott om dem nu vid sjöns stränder. Ännu är de mjukt gula och väldigt söta.
För den som är sugen på att se, ty det är det verkligen värt, rekommenderar jag ett besök vid Charlottenborgs dike som rinner under vägen vid Väversunda strandäng ut mot Tåkern. Där är grågåsfamiljerna väldigt nära och man kan sitta i bilen och studera och då stör man inte heller.
Samtidigt kan man njuta av alla vadarna som finns där borta vid kröken just nu. Där finns ett öppet vattenstråk över maden ut mot vassen. Det skapade genom vasslåttermaskinen i vintras och har blivit ett fint tillhåll för grönbenor, rödbenor, enkelbeckasiner, tofsvipor och annat smått och gott, t ex den sällsynta anden årta.
Vad jag då verkligen måste vädja er besökare om är att ta det försiktig där längs vägen. Ty just nu passerar mängder av snokar från övervintringen ner mot sjön. Tyvärr låg det minst fem döda snokar där senast och jag blir så ledseen varje gång.
Jag förstår helt enkelt inte hur man kan undvika att se dem.
En levande snok vädjar om hänsyn i trafiken vid Tåkern.
Den här fina snokhonan låg där på asfalten och lapade värme. Hon rörde sig inte ur fläcken förrän vi nästan petade på henne, men då försvann hon snabbt ner i diket. Det gäller att se sig för, köra sakta och väja för dem.
Etiketter:
Natur - fåglar,
Natur - reptiler,
Natur - väder,
Natur - växter
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)