22 augusti - Höstliga fågelnoteringar

.
De senaste veckorna har jag åter varit vid Stugan, sysselsatt med mitt oljemåleri. En utställning närmar sig och i vanlig ordning är det lite körigt nämligen.
Men inte klagar jag alls. Det är ett härligt privilegium att få stå där vid staffliet under altantaket i sol eller regn, det kvittar lika, och färdigställa dukarna medan hela naturen runt omkring nära och långt borta är full av liv och upplevelser.
Detta liv kommer till mig i portioner, når mina sinnen mjukt och stilla eller häftigt och starkt och jag springer då ut under den öppna himlen, greppar min kikare och tar allt som händer till mig och njuter.

Några dagar nu har storspovarna satt sin prägel på upplevelserna. De kommer på hög höjd över sjön där bortom alridån, flöjtande "kui-li", ibland med darr på stämman, ideligt upprepat var femte till tionde sekund.
Det är tydligen ett starkt behov hos dem denna längtan efter sällskap, varför skulle de annars ropa. 
Ibland svarar jag på deras lock och pock. Då kommer de till mig; gör en sväng för att försöka få med mig upp i lufthavet men där låter jag det hela vara och då försvinner de mot horisonten i söder, fortsatt ropande.

Häromdagen kom en fin bivråk förbi på nära håll. Det var en gammal fågel av ljus fas med ett bröst som nästan var duvhöksrandat. Det smala huvudet och lågt hållna vingar gjorde bestämningen lätt.
De bruna kärrhökarna, ormvråkar och enstaka fiskgjusar är kvar i området och igår kom tre lärkfalkar rakt över mig; en vuxen fågel först och två flygga ungar tiggande bakefter.
I förra veckan såg jag också säsongens första stenfalk. Det var på andra sidan sjön vid Rogslösa.

Av småfåglar är det ännu ingen hets. Ärlorna finns där, mesar, bofinkar förstås och tickande rödhakar. Sångarna ser jag inte av längre och flugsnapparna är som alltid den här tiden på året mycket diskreta i den tätaste grönskan, sirligt spetsiga "srriii" är det som ändå avslöjar dem.
De få telefontrådar som ännu är, fylls med svalornas nottecken och framför mig på grusvägen flyger svalvingade unga stenskvättor snabbt iväg.

Flockar med starar drar runt i bygden dagtid och sen när kvällen kommer korvar sig de kautchukböljande gängen ner till Tåkerns vassar för övernattning.

Annars är det grågässens och tranornas tid mest dessa dagar. Idag betade en stor blandad flock av dem på stubben mellan Kyleberg och Stora Kullen.
Jag räknade till minst tusen tranor och kanske tvåtusen grågäss. Trots att de var på ganska stort avstånd från min parkerade bil, blev de direkt oroliga och lyfte strax. Det känns som att den intensiva gåsjakten i trakten har stämplat ett bomärke även innanför pannbenet på alla rastande tranor.

Jo just det. Jag såg en gök i veckan. Den satt på en elkabel vid Gottorp. Antagligen spanade den efter gräsulvslarver. Den blir nog årets sista observation kan jag tänka. 
Och det där med gräsulvslarver har blivit en gåta.
Jag minns nämligen min ungdoms tåkernmader - fulla av gräsulvslarver så här i början av hösten - idag, knappast några alls. Den nattfjärilen har bara försvunnit, nästan totalt, och jag undrar om vi inte där har en stor anledning till gökens kräftgång i bygden och landet. 
Så kan livet hänga ihop.

17 augusti - Myrdans

.
Igår var det åter högsommarvärme. Jag tror upp emot tjugofyra grader mitt på dagen.
Trots besvärlig "bröstförkylning" kände jag mig tvungen att åka ner till stugan för att klippa gräset; det växer alltid alldeles för kraftigt och fort där, enligt min åsikt, eftersom grundvattnet ligger nästan vid markytan.

Strax efter tolv och fram emot eftermiddagen steg moln av "flygmyror" upp mot himlen. Jag märkte av det redan vid klippningen, att hundtratals blottlagda myrbon i gräsmattan var alldeles fulla av vingade drottningar och hanar.

Kommande generation av myror, svartmyror och rödmyror mest, samlar ihop sig till bröllopsdans de dagar på året när solen står hög och varm och luften är stilla. 
Då brakar allt loss på en gång överallt och möjligheterna till genutbyte mellan olika populationer blir maximal i parningsorgierna högt däruppe i lufthavet.
Varje blivande drottning parar sig med så många hanar som möjligt, de av bästa kvalitet och som orkar följa henne allt högre upp i himmelsdansen.

Nere på backen igen, biter hon av sig sina uttjänta vingar och börjar söka sig en bostad för sitt kommande välde. Då är hon laddad med spermier från olika hanar, en resurs hon sparar och kan portionera ut för delikat befruktning under resten av livet, som kan bli långt, upp emot flera årtionden, om det lyckas henne väl.

Det märks på håll att "flygmyrorna" svärmar idag. Mängder av måsar cirklar runt i luften och tar för sig av himlens "manna". Idag är det mest fiskmåsar medan det tidigare under sommaren brukar vara skrattmåsar som dominerar. Kajorna är också där och även några starar, även om de har det lite besvärligare med sina styva och korta vingar att manövrera smått.
Lättas är det för svalorna förstås. 

Jo, många är de som vill vara med om kalaset vid myrornas bröllopsdans.

28 maj - Smygande skator

.
Det är bråda tider även för skatorna.
Ungarna gnäller - alltid hungriga - och föräldrarna far i skytteltrafik mellan omgivningarna i trädgårdslandskapet och risboet uppe i vår sembratall med styckemat i näbben eller buktande kräva.
Där finns aldrig någon tid för tvekan, i varje fall inte inför oss grannar, skatparet far ut och in utan att visa någon större oro.
I och för sig sker det oftast mot baksidan av trädet och alltid direkt och hastigt, utan onödig flaggning.

Sen sitter de där skatorna, smygande, hukande och ständig spanande. Ena stunden öppet uppe på taknocken för överblickens skull eller allra helst halvdolt på en gren.

De har koll på allt som sker i grannskapet, känner säkert till vartenda tättingrede, gråsparvarnas bo över hängrännan, blåmesen i holken på väggen och talgoxarna i plommonträdet och säkert också pilfinkarna i själva sembratallen, två meter under skatboet.
Och sen förstås komposten, eventuella matrester, skräp, insekter i gräsmattan, kattmat i skålen hos grannen och allt annat som går att mata ungar med.

Det är märkligt hur en skata kan göra sig osynlig. Man tycker att den där uppseendeväckande och kontrastrika svartvitteckningen skulle avslöja fågeln vartän den sätter sig, men inte!
Tvärtom faktiskt.
Sitter skatan i något lite skydd mitt i en blandning av ljus och skugga, vilket den alltid föredrar, suddas konturerna ut för ögat, just för att kroppsformen försvinner genom den där tvåfärgade brokigheten.

Samma sak med djuret Schabraktapir förresten har jag läst, djuret som är tvåfärgat i svart och vitt precis som skatan. Det ska visst vara i stort sett omöjligt att upptäcka i den Sydamerikanska djungelns skuggspel.

Och skatan behöver det där trolleritricket för att klara sina ungar till vuxen ålder.
Men visst, nog kommer jag att försöka skydda blåmesarna om några dagar, då de ska lämna boholken för sitt livs gatlopp samtidigt som jag ändå inser att världen inte vore bra med för mycket blåmesar heller.

Jag vet och förstår att skatan ingår i det ekologiska nätverkets balans som en viktig och också vacker faktor, enligt min åsikt. Därför får den gärna fortsätta att häcka i min trädgård även om den är svår på "gulliga" fågelungar.

21 maj - Kattuggleungar

.
- Kan du komma direkt, undrar Dennis. Det sitter tre uggleungar tillsammans i ett träd här nere vid Folkets park.


- Vi slänger i oss maten bara, så kommer vi både Ulla och jag, svarar jag.
Och tio minuter senare är vi på plats. Klockan är halv åtta om kvällen. Ljuset är ännu på och luften är barärmad då vi vandrar in i grönskan bland liljekonvaljer, humleblomster, gullvivor och lungört.


- Här inne någonstans är det, säger Dennis.

Uggleungarna sitter tillsammans i en ganska liten ek. De är alldeles stilla men vänder sina ansikten mot oss, försöker göra sig smala och smälta in i bakgrunden.


Men ett litet steg för nära, för att jag vill komma åt bättre med kameran, gör att alla tar till vingarna, knäpper med näbbarna och försvinner in bland lövträden. De flyger bra.
Ulla ger sig inte utan spårar upp en av dem igen.
Den sitter med ryggen vänd mot oss men ansiktet följer varje steg vi tar tills den får nog för gott och flyger bort.

Det är inte alla ungarna i den här kattugglekullen som har haft lyckan med sig.
På vägen tillbaka upptäcker vi ett kadaver; antagligen den minsta i kullen, som nu får bli mat åt ett antal asbaggar, kortvingar, dödgrävare och guldflugor.


Så går livet runt ytterligare ett varv även om det för somligt knappt hade hunnit börja.