22 augusti - Höstliga fågelnoteringar

.
De senaste veckorna har jag åter varit vid Stugan, sysselsatt med mitt oljemåleri. En utställning närmar sig och i vanlig ordning är det lite körigt nämligen.
Men inte klagar jag alls. Det är ett härligt privilegium att få stå där vid staffliet under altantaket i sol eller regn, det kvittar lika, och färdigställa dukarna medan hela naturen runt omkring nära och långt borta är full av liv och upplevelser.
Detta liv kommer till mig i portioner, når mina sinnen mjukt och stilla eller häftigt och starkt och jag springer då ut under den öppna himlen, greppar min kikare och tar allt som händer till mig och njuter.

Några dagar nu har storspovarna satt sin prägel på upplevelserna. De kommer på hög höjd över sjön där bortom alridån, flöjtande "kui-li", ibland med darr på stämman, ideligt upprepat var femte till tionde sekund.
Det är tydligen ett starkt behov hos dem denna längtan efter sällskap, varför skulle de annars ropa. 
Ibland svarar jag på deras lock och pock. Då kommer de till mig; gör en sväng för att försöka få med mig upp i lufthavet men där låter jag det hela vara och då försvinner de mot horisonten i söder, fortsatt ropande.

Häromdagen kom en fin bivråk förbi på nära håll. Det var en gammal fågel av ljus fas med ett bröst som nästan var duvhöksrandat. Det smala huvudet och lågt hållna vingar gjorde bestämningen lätt.
De bruna kärrhökarna, ormvråkar och enstaka fiskgjusar är kvar i området och igår kom tre lärkfalkar rakt över mig; en vuxen fågel först och två flygga ungar tiggande bakefter.
I förra veckan såg jag också säsongens första stenfalk. Det var på andra sidan sjön vid Rogslösa.

Av småfåglar är det ännu ingen hets. Ärlorna finns där, mesar, bofinkar förstås och tickande rödhakar. Sångarna ser jag inte av längre och flugsnapparna är som alltid den här tiden på året mycket diskreta i den tätaste grönskan, sirligt spetsiga "srriii" är det som ändå avslöjar dem.
De få telefontrådar som ännu är, fylls med svalornas nottecken och framför mig på grusvägen flyger svalvingade unga stenskvättor snabbt iväg.

Flockar med starar drar runt i bygden dagtid och sen när kvällen kommer korvar sig de kautchukböljande gängen ner till Tåkerns vassar för övernattning.

Annars är det grågässens och tranornas tid mest dessa dagar. Idag betade en stor blandad flock av dem på stubben mellan Kyleberg och Stora Kullen.
Jag räknade till minst tusen tranor och kanske tvåtusen grågäss. Trots att de var på ganska stort avstånd från min parkerade bil, blev de direkt oroliga och lyfte strax. Det känns som att den intensiva gåsjakten i trakten har stämplat ett bomärke även innanför pannbenet på alla rastande tranor.

Jo just det. Jag såg en gök i veckan. Den satt på en elkabel vid Gottorp. Antagligen spanade den efter gräsulvslarver. Den blir nog årets sista observation kan jag tänka. 
Och det där med gräsulvslarver har blivit en gåta.
Jag minns nämligen min ungdoms tåkernmader - fulla av gräsulvslarver så här i början av hösten - idag, knappast några alls. Den nattfjärilen har bara försvunnit, nästan totalt, och jag undrar om vi inte där har en stor anledning till gökens kräftgång i bygden och landet. 
Så kan livet hänga ihop.