.
Stackars koltrasten!
Det är inte alltid lätt att vara i framkant, att sticka ut hakan och vara den som går före är utmanande.
Nu har ju dock koltrastar alltsedan mitten av 1950-talet efterhand börjat övervintra alltmer i Sverige, faktiskt ända upp mot Norrlands kustland, så man kan väl tycka att det ändå har gått en tid sedan projektet började, men den vargavinter vi nu har tär hårt på det övervintrande beståndet och bromsar utvecklingen en smula åtminstone i de norra länen där koltrastar som försökt sig på nymodigheten raskt dör undan i meterhög snö och arktisk extremkyla.
Jag skulle nog vilja påstå att utan mänsklig hjälp med utfordring av äpplen, krossade talgbollar, margarin och russin är många tillspillogivna.
onsdag 28 februari 2018
tisdag 27 februari 2018
27 februari - Spår i snön
.
Omberg häromdagen. Under vår sedvanliga promenad längs Sjövägen stötte vi på spår av både grävling och skogshare.
Inga märkvärdiga observationer visserligen men ändå en liten undring över vad den normalt oftast vintervilande grävlingen gör ute en av dessa iskalla dagar. Och ganska långt hade den också vandrat längs vägen.
Och skogsharen då. Jo, så är det att den i stort sett har försvunnit från Omberg, vad jag vet och ersatts av fältharar. Tydligast märker man det på att bokarna numera inte är barkgnagda vid stamroten, något som är skogsharens signum.
Skogsharens "näpna" spår skiljer sig från fältharens kraftigare.
Glädjande då att jag noterade spår av skogshare under vår promenad. Små och lite tätare hoppspår, rundare tassar med mera diffus kant samt grundare avtryck i snö är viktiga karaktärer.
Omberg häromdagen. Under vår sedvanliga promenad längs Sjövägen stötte vi på spår av både grävling och skogshare.
Inga märkvärdiga observationer visserligen men ändå en liten undring över vad den normalt oftast vintervilande grävlingen gör ute en av dessa iskalla dagar. Och ganska långt hade den också vandrat längs vägen.
Grävlingen är som alla andra mårddjur tillika med exempelvis björn och människa en hälgångare. Bakfötternas spårstämplar markerar en tydlig häl och de är också större än framfötternas vilket är tvärtom mot t ex hunddjurens. Kan kanske vara bra att känna till, eller?!
Och skogsharen då. Jo, så är det att den i stort sett har försvunnit från Omberg, vad jag vet och ersatts av fältharar. Tydligast märker man det på att bokarna numera inte är barkgnagda vid stamroten, något som är skogsharens signum.
Skogsharens "näpna" spår skiljer sig från fältharens kraftigare.
Glädjande då att jag noterade spår av skogshare under vår promenad. Små och lite tätare hoppspår, rundare tassar med mera diffus kant samt grundare avtryck i snö är viktiga karaktärer.
27 februari - Ett brev
.
Jag har fått ett brev, en händelse som med dagens IT-teknik blir allt ovanligare. Och det var inte vilket brev som helst, ett vitt eller orange eller brunt med förbetalt stämpelporto och maskinskriven adress, nej minsann, det var ett av de vackraste brev jag sett och fått och jag kände igen stilen direkt, den snirkliga kalligrafien, det udda formatet, valet av frimärke samt kuvertets sköna färg och visste att Ewa-Britt var avsändaren.
Ewa-Britt är en av mina trogna "supportrar" och hon brukar sända mig trevliga hälsningar och vackra små gåvor och hon kommer så snart hon kan på mina utställningar och jippon.
Anledningen till att det här vackra brevet med sitt generösa innehåll av korsstygnsbroderi och målande text droppade ner i min låda är att Ewa-Britt önskar beställa ett dedicerat exemplar av boken KORP till goda vänner.
Säkert är detta den finaste beställning av en bok som jag någonsin har mottagit.
Tack Ewa-Britt för din vackra brev, och din order som jag kommer att ombesörja per omgående.
Jag har fått ett brev, en händelse som med dagens IT-teknik blir allt ovanligare. Och det var inte vilket brev som helst, ett vitt eller orange eller brunt med förbetalt stämpelporto och maskinskriven adress, nej minsann, det var ett av de vackraste brev jag sett och fått och jag kände igen stilen direkt, den snirkliga kalligrafien, det udda formatet, valet av frimärke samt kuvertets sköna färg och visste att Ewa-Britt var avsändaren.
Ewa-Britt är en av mina trogna "supportrar" och hon brukar sända mig trevliga hälsningar och vackra små gåvor och hon kommer så snart hon kan på mina utställningar och jippon.
Anledningen till att det här vackra brevet med sitt generösa innehåll av korsstygnsbroderi och målande text droppade ner i min låda är att Ewa-Britt önskar beställa ett dedicerat exemplar av boken KORP till goda vänner.
Säkert är detta den finaste beställning av en bok som jag någonsin har mottagit.
Tack Ewa-Britt för din vackra brev, och din order som jag kommer att ombesörja per omgående.
måndag 26 februari 2018
26 februari - Minnen från Rödgavels grotta
.
Ingrid har skickat mig ett par fotografier med anledning av mitt skriveri den 23 februari (se nedan) med följande meddelande:
"Hej Gebbe!
Ingrid har skickat mig ett par fotografier med anledning av mitt skriveri den 23 februari (se nedan) med följande meddelande:
"Hej Gebbe!
Såg bilderna
idag från Rödgavels grotta 2011. Sänder 2 bilder från samma plats tagna på
tidigt 1940-tal. Det är några Hedabor som en kall vintersöndag vandrat från
Heda till Rödgavels grotta, mina föräldrar och min bror Tore bland andra. På den
tiden hade man inga sportkläder.
Med vänlig
hälsning
Ingrid
”Vagnmakare” Heda/Linköping"
Tack så mycket Ingrid. Kul med respons. Med ditt godkännande publicerar jag gärna de två minnesvärda foton som du har sänt mig.
Grottan är sig lik, besökarna likaså, det är ju bara lite utrustning och en del tid som skiljer oss åt.
Jo, jag blir alltid lite nostalgiskt vemodig av att se människor från förr. De har också levt sina liv, liksom jag gör just nu.
Det är detta som gäller i varje läge, att leva livet när man lever. Möjligheten att besöka Ombergs grottor vid Vättern vintertid avgörs av tillfälligheter och erbjuds endast en handfull gånger genom livet.
Och jag var också där! Man måste passa på!
Och jag var också där! Man måste passa på!
26 februari - Isdygn
.
Isdygn domierar i landet. I min bygd pendlar temperaturen dag/natt mellan 9 - 16 minusgrader.
Efter tidigare skriveri har jag fått in två andra rapporter om övervintrande morkullor. Christer har en i sin skog och han stöter upp den på ungefär samma ställe varje gång. Dessutom meddelar Sverker att även han har övervintrande morkulla, i diket under sin vägbro.
Finns det fler i bygden? Håll ögonen öppna och meddela gärna.
Jag undrar hur det kommer att gå för de här individerna som försöker sig på något nytt. Livet spetsar till sig när vattendragen och kärren fryser till is. Naturen testar hela tiden nya möjligheter och naturligtvis går det inte alltid bra.
Isdygn domierar i landet. I min bygd pendlar temperaturen dag/natt mellan 9 - 16 minusgrader.
Efter tidigare skriveri har jag fått in två andra rapporter om övervintrande morkullor. Christer har en i sin skog och han stöter upp den på ungefär samma ställe varje gång. Dessutom meddelar Sverker att även han har övervintrande morkulla, i diket under sin vägbro.
Finns det fler i bygden? Håll ögonen öppna och meddela gärna.
Jag undrar hur det kommer att gå för de här individerna som försöker sig på något nytt. Livet spetsar till sig när vattendragen och kärren fryser till is. Naturen testar hela tiden nya möjligheter och naturligtvis går det inte alltid bra.
söndag 25 februari 2018
25 februari - Vackervinter
.
Det fantastiska vintervädret med kyla och klar sol lockar oss ut på promenader. Vi tar vid varje tillfälle olika vägar på Omberg och laddar kroppen med efterlängtat ljus och D-vitamin.
Ibland blir det till att pulsa i tjock snö men oftast försöker vi gå på körda vägar. Oavsett vilket kommer vår stavar verkligen till användning för balans och som halkskydd.
Det känns som länge sedan vi hade en sån fin vinter.
Vid Höje skrämde jag igår upp en morkulla ur diket. Jag gick faktiskt och spanade efter den eftersom jag sent i höstas, med den första frosten, observerade en just här. Jag gläds åt att den har klarat sig hittills men förstår också att med de senaste "isdygnen" och tillfrusna vattenhål kärvar det nu till sig på riktigt allvar.
Jag följde ett skidspår längs Tillyvägen igår. Jo, jag gick bredvid förstås. Jag känner av ansträngningen en smula framför allt i axlarna idag. Rävar, rådjur och vildsvin hade också pulsat framför mig.
Allt var så vackert och det påminde mig om något. Fanns det inte en tavla hemma hos mormor och morfar som liknande den här scenen?
Jag letar i mina gömmor och finner till slut det här kortet, en diabild tagen av min far Acke Björkman under ett en släktträff i Kyrketorp, Rystad, Linköping 1958 hemma hos mormor och morfar.
Morfar Manne och mormor Theresia till vänster, jag själv kikandes fram i nedre vänstra hörnet och morbror John och morbror Bengt mittemot och troligen är det min mamma med ryggen mot fotografen.
Vad jag menar är oljemålningen på väggen där bakom. Förstår ni mina tankar? Nog finns här en viss likhet med vinterlandskapet jag mötte på Omberg och som triggade mina minnen.
Tavlan är målad av Folke Carlsson som var gift med morfars lillasyster Greta. Folke hann jag träffa flera gånger och han och Greta hälsade på i min ateljé när jag etablerat mig som konstnär. Hans tavlor uppmuntrade och inspirerade mig.
Jag vill också kunna måla tavlor som farbror Folke, tänkte jag.
Det fantastiska vintervädret med kyla och klar sol lockar oss ut på promenader. Vi tar vid varje tillfälle olika vägar på Omberg och laddar kroppen med efterlängtat ljus och D-vitamin.
Ibland blir det till att pulsa i tjock snö men oftast försöker vi gå på körda vägar. Oavsett vilket kommer vår stavar verkligen till användning för balans och som halkskydd.
Det känns som länge sedan vi hade en sån fin vinter.
Övervintrande morkulla på Omberg
Jag följde ett skidspår längs Tillyvägen igår. Jo, jag gick bredvid förstås. Jag känner av ansträngningen en smula framför allt i axlarna idag. Rävar, rådjur och vildsvin hade också pulsat framför mig.
Allt var så vackert och det påminde mig om något. Fanns det inte en tavla hemma hos mormor och morfar som liknande den här scenen?
Jag letar i mina gömmor och finner till slut det här kortet, en diabild tagen av min far Acke Björkman under ett en släktträff i Kyrketorp, Rystad, Linköping 1958 hemma hos mormor och morfar.
Morfar Manne och mormor Theresia till vänster, jag själv kikandes fram i nedre vänstra hörnet och morbror John och morbror Bengt mittemot och troligen är det min mamma med ryggen mot fotografen.
Vad jag menar är oljemålningen på väggen där bakom. Förstår ni mina tankar? Nog finns här en viss likhet med vinterlandskapet jag mötte på Omberg och som triggade mina minnen.
Tavlan är målad av Folke Carlsson som var gift med morfars lillasyster Greta. Folke hann jag träffa flera gånger och han och Greta hälsade på i min ateljé när jag etablerat mig som konstnär. Hans tavlor uppmuntrade och inspirerade mig.
Jag vill också kunna måla tavlor som farbror Folke, tänkte jag.
fredag 23 februari 2018
23 februari - Vid slutet av februari, en resumé av de tio senaste årens vårläge
.
Jag fick en ide när Thord Wiman den 21 februari lämnade en trevlig och omfattande kommentar (se nedan detta datum under "kommentarer").
De första lärkorna är faktiskt här. Redan. Vi ser två som flyger över vägen vid Alvastra då vi är på väg till Omberg för en promenad.
Slutsats - Våren i slutet av februari är minst sagt oberäknelig
Jag fick en ide när Thord Wiman den 21 februari lämnade en trevlig och omfattande kommentar (se nedan detta datum under "kommentarer").
Han undrar om våren är på gång i Tåkernbygden med gryniga lärkläten över stubbåkrarna. Jag brukar ju vara på alerten och rapportera sådana tecken väldigt tidigt, menar han.
Ja men detta är ju ett trevligt uppslag, tänker jag och bläddrar tillbaka i min Naturliga dagbok och saxar ur de skriverier som på något sätt beskriver årstidsläget under de senaste tio åren i slutet av februari. Här är resultatet. Var så god och tack Thord Wiman:
28 februari 2009
De första lärkorna är faktiskt här. Redan. Vi ser två som flyger över vägen vid Alvastra då vi är på väg till Omberg för en promenad.
22 februari 2010 - Rådjursdöd och isläggning
.
Från bergets södra sluttning spanar jag ut över sjön. Jag ser några blågrå vakar men det mesta är islagt nu. Så sker det som måste ske en vinter som denna. Vättern lägger sig. Det är sjutton grader kallt och vinden inte alltför frän. Det närmaste dygnet blir avgörande. Men nu tror jag på det. Kanske kan man besöka Ombergs grottor snart, vandra in i Rödgavel och kyssa Drottning Ommas frusna tårar.
"Dödens spår"
.
På något sätt är det ändå rådjuren som man tycker mest synd om nu. De är liksom så totalt utlämnade till en vinter som knappast lämnar några alternativ över. Det är nästan makabert det som sker. Smala ben och en mankhöjd på en knapp meter ger dålig överlevnadsmån. Artens utbredning friseras, gallringen blir stenhård och inte ett enda årskid kommer att överleva.
.
Jag såg det så tydligt då jag åkte över slätten häromdagen.
Mitt ute i det bländande vita fanns ett spår, ett blått streck, horisontalt i landskapet. Det var inte långt, kanske femtio meter. I bortre änden suddades det ut av nattens mjuka nysnö och i den främre satt rådjuret, till halsen nedsjunket, inte ens kämpande längre. Det var ett "dödens spår". Livet fanns kvar men allt var redan för sent.
.
Alldeles nära Stugan ser jag tre döda rådjur. För dem är det definitivt för sent. De ligger halvt övertäckta av snön och har kämpat färdigt. Döden måste ha varit en befriare. Rävspåren ledde mina blickar dit. Men den här gången kan inte ens jägarna skylla räven för det som sker.
.
.
Tvärsöversvägen till Stugan är lämnad åt sitt vinteröde. Här kommer jag inte fram.
.
Jag kommer inte vidare på vägen som går tvärs över mossen. Mellan Kälkestad och Gottorp har man lämnat initiativet åt vintern.
Jag tar mig fram mot Stugan en alternativ väg för att kolla om altantaket ännu är på plats.
Vassbården vid vägkanten är tyngd i halva sin längd. Drivorna reser sig mäktigt på läsidor av alla gårdar.
.
Jag ser att allt ändå verkar vara bra och vänder därefter tillbaka in på mossen och svänger vänster mot Omberg och Vättern.
Från bergets södra sluttning spanar jag ut över sjön. Jag ser några blågrå vakar men det mesta är islagt nu. Så sker det som måste ske en vinter som denna. Vättern lägger sig. Det är sjutton grader kallt och vinden inte alltför frän. Det närmaste dygnet blir avgörande. Men nu tror jag på det. Kanske kan man besöka Ombergs grottor snart, vandra in i Rödgavel och kyssa Drottning Ommas frusna tårar.
Nu lägger sig Vättern - kanske vinterbeständigt
23 februari 2011 - Premiärtur på Vättern is
Jag har parkerat vid Sverkerkapellet och stapplar nu ut på mina gamla hockeyrör över frusen krossis för att nå det släta och nyfrusna golvet längre ut på sjön. Dit ut, där vattnet delvis låg ofruset så sent som i lördags kväll. Idag är det äntligen tryggt och säkert att ge sig ut på premiärfärd.
Jag är ganska tidigt på plats vid Sverkerkapellet för att vara vid Ombergs grottor innan någon annan har hunnit dit. Jag önskar få en stund för mig själv; ego, berget och issjön.
Jag tror nämligen att det kommer att bli mängder av besökare efterhand under dagen.
Om halsen hänger isdubbarna, i händerna har jag stavar och ryggsäcken dinglar löst på plats med extra ylletröja, vantar och kamerautrustning. Jag är med andra ord rätt utrustad för en premiär på Vätterns is.
Jag skrinnar lugnt och sansat norrut mot Ombergs bokskogsrundning där Ellen Keys vackra italienska vill Strand ligger vackert inbäddad.
Före mig finns spår av andra besökare; från dem som vågade redan igår; några med skridskor, några med halkande skor..
Vägen ut.
.
.
.
.
.
.
. .
..
.
.
.
.
.
Vinden biter i kinderna. Jag vänder mig om och ser tillbaka mot Hästholmen för att få lite solvärme i ansiktet. Under strandstenarnas ismantlar rinner grundvatten ut och spolar isen spegelblank.
Isen är bitvis sprickig och skrovlig men mest vidunderligt slät med ett milimetertjockt fjunsnötäcke vilket virlvar iväg med mina skär och blottar en mörk genomskinlig kärnis med vita luftbubblor som är åtminstone en decimeter tjock och bitvis mer än så.
Rödgavels röda porfyr
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
.
.
Berget stupar brant ner rakt ner i sjön. Det är av röd porfyr och bitvis även skiffer. Allt är sprickbenäget och små skärvor ligger strödda i isen nära bergets fot. Dessa flisor vill man helst undvika med skridskor på fötterna.
Berget över grottan.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
Jag är framme vid Rödgavels grotta. Här var jag vintertid senast för 11 år sedan. Med kanot har jag varit på plats senare. Men det är vintern som gör besöket här extra intressant.
Istappar, isorglar, isstalagtiter och isstalagmiter av renaste vattenkristall; glänsande i regnbågens alla färger, men mest ändå blåvitt. Och så tårarna - Drottning Ommas tårar - som skvalar ner från grottans tak.
Rödgavels grotta
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
.
.
.
.
Jag får nästan en hel timma ensam på plats under berget innan fler besökare anländer. Jag ägnar den tiden åt fotografering, och fundering.Allt är så vackert och unikt.
Genom isen ser jag den steniga bottnen.
.
.
.
.
Jag lägger mig på mage på isen, andas på den och värmer den med handflatan så att den blir alldeles genomskinlig. Så ser jag den steniga bottnen på några meters djup utanför grottan genom ett par decimeters kärnis. Det blir enligt mitt förmenande ett väldigt vackert och gammeldags kornigt foto - och autentiskt.
Tillbaka i bilen vid Sverkerkapellet efter en och en halv timme på isen under berget är jag ganska stel om fötterna. Medan jag snörar av mina skridskor räknar jag in ett femtiotal nya skridskoåkare som kommer i led efter led från Hästholmen. Alla är på väg norrut mot Omberg och grottorna och säkert långt vidare än så.
Jag är ganska tidigt på plats vid Sverkerkapellet för att vara vid Ombergs grottor innan någon annan har hunnit dit. Jag önskar få en stund för mig själv; ego, berget och issjön.
Jag tror nämligen att det kommer att bli mängder av besökare efterhand under dagen.
Om halsen hänger isdubbarna, i händerna har jag stavar och ryggsäcken dinglar löst på plats med extra ylletröja, vantar och kamerautrustning. Jag är med andra ord rätt utrustad för en premiär på Vätterns is.
Jag skrinnar lugnt och sansat norrut mot Ombergs bokskogsrundning där Ellen Keys vackra italienska vill Strand ligger vackert inbäddad.
Före mig finns spår av andra besökare; från dem som vågade redan igår; några med skridskor, några med halkande skor..
Vägen ut.
.
.
.
.
.
.
. .
..
.
.
.
.
.
Vinden biter i kinderna. Jag vänder mig om och ser tillbaka mot Hästholmen för att få lite solvärme i ansiktet. Under strandstenarnas ismantlar rinner grundvatten ut och spolar isen spegelblank.
Isen är bitvis sprickig och skrovlig men mest vidunderligt slät med ett milimetertjockt fjunsnötäcke vilket virlvar iväg med mina skär och blottar en mörk genomskinlig kärnis med vita luftbubblor som är åtminstone en decimeter tjock och bitvis mer än så.
Rödgavels röda porfyr
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
.
.
Berget stupar brant ner rakt ner i sjön. Det är av röd porfyr och bitvis även skiffer. Allt är sprickbenäget och små skärvor ligger strödda i isen nära bergets fot. Dessa flisor vill man helst undvika med skridskor på fötterna.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
Jag är framme vid Rödgavels grotta. Här var jag vintertid senast för 11 år sedan. Med kanot har jag varit på plats senare. Men det är vintern som gör besöket här extra intressant.
Istappar, isorglar, isstalagtiter och isstalagmiter av renaste vattenkristall; glänsande i regnbågens alla färger, men mest ändå blåvitt. Och så tårarna - Drottning Ommas tårar - som skvalar ner från grottans tak.
Rödgavels grotta
.
.
.
.
.
.
.
.
..
.
.
.
.
.
.
Jag får nästan en hel timma ensam på plats under berget innan fler besökare anländer. Jag ägnar den tiden åt fotografering, och fundering.Allt är så vackert och unikt.
Genom isen ser jag den steniga bottnen.
.
.
.
.
Jag lägger mig på mage på isen, andas på den och värmer den med handflatan så att den blir alldeles genomskinlig. Så ser jag den steniga bottnen på några meters djup utanför grottan genom ett par decimeters kärnis. Det blir enligt mitt förmenande ett väldigt vackert och gammeldags kornigt foto - och autentiskt.
De första tre som anländer, är utsocknes. De bär gedigen långfärdsskridskoutrustning och har anlänt till Hästholmen från Stockholm nu på morgonen.
- Vid Nyköping var det 26 grader kallt, säger en av dem. Här är det varmare.
- Ja, svarar jag, bara 16 grader. Och så berättar jag för dem om berget och grottorna och sägnerna. Får jag ta med det här kortet i min blogg, frågar jag.
Led på led av skridskoåkare kommer över isen. Flera bussar har anlänt till Hästholmen från andra delar av landet. Vätterns is lockar!
Tillbaka i bilen vid Sverkerkapellet efter en och en halv timme på isen under berget är jag ganska stel om fötterna. Medan jag snörar av mina skridskor räknar jag in ett femtiotal nya skridskoåkare som kommer i led efter led från Hästholmen. Alla är på väg norrut mot Omberg och grottorna och säkert långt vidare än så.
Nu har Vättern fått nytt liv. Ett unikt och sällsamt vinterliv
29 februari 2012 - Ett par vårtecken på Omberg
.
- Kan vi inte åka upp till Omberg i morgon och se om vi hittar några utslagna blåsippor, sa Janne igår då han ringde.
Självklart!
Så gör vi alltså idag; bilar iväg till bästa stället för att leta efter de första blåsipporna som jag vet.
Jag tror ändå att det kan vara någon dag för tidigt, men det kommer att visa sig att jag bara får nästan rätt.
I skärningen till den lilla och sen länge igenlagda åkerlappen vid vägen strax bortom Ombergs turisthotell, alldeles under de idag tyvärr döende jättekarna som står vid kanten av den vackra slukrännans lilla änddelta, letar vi bland löv och gräs.
I lä och i starkt lutande friytor under rötterna på de små buskarna som står där, finnner vi faktiskt de allra första små, blått ädelstenslysande punkterna, glimma mot det mörka. Det är blåsippor!
Blommorna är inte riktigt färdiga ändå, men egentligen är det bara skillnad på timmar, inte dagar, därav mitt tidigare påstående om att jag bara delvis fick rätt.
När vi var där, på förmiddagen, lyste solen mest med sin frånvaro och när jag skriver detta senare samma eftermiddag, förstår jag att de där små nästan skaftlösa knopparna säkert är utslagna i solvärmen som kommit under dagens lopp.
Tänk att det är så dags, redan i februari, även om det nu råkar vara just på februari månads extradag.
En nyckelpiga är också ett vårtecken. Här är den första som har klättrat upp på gammelekens solsida för att värma sina stela leder
- Kan vi inte åka upp till Omberg i morgon och se om vi hittar några utslagna blåsippor, sa Janne igår då han ringde.
Självklart!
Så gör vi alltså idag; bilar iväg till bästa stället för att leta efter de första blåsipporna som jag vet.
Jag tror ändå att det kan vara någon dag för tidigt, men det kommer att visa sig att jag bara får nästan rätt.
I skärningen till den lilla och sen länge igenlagda åkerlappen vid vägen strax bortom Ombergs turisthotell, alldeles under de idag tyvärr döende jättekarna som står vid kanten av den vackra slukrännans lilla änddelta, letar vi bland löv och gräs.
I lä och i starkt lutande friytor under rötterna på de små buskarna som står där, finnner vi faktiskt de allra första små, blått ädelstenslysande punkterna, glimma mot det mörka. Det är blåsippor!
Blommorna är inte riktigt färdiga ändå, men egentligen är det bara skillnad på timmar, inte dagar, därav mitt tidigare påstående om att jag bara delvis fick rätt.
När vi var där, på förmiddagen, lyste solen mest med sin frånvaro och när jag skriver detta senare samma eftermiddag, förstår jag att de där små nästan skaftlösa knopparna säkert är utslagna i solvärmen som kommit under dagens lopp.
Tänk att det är så dags, redan i februari, även om det nu råkar vara just på februari månads extradag.
En nyckelpiga är också ett vårtecken. Här är den första som har klättrat upp på gammelekens solsida för att värma sina stela leder
28 februari 2013 - Överlevare
.
Nu har jag vandrat runt i Tåkerns vassar ett tiotal gånger under senvintern för att spana efter överlevare.
Varje hård vinter har jag varit orolig för att det ska ta slut, vara för evigt över. Men, hittills, ända sedan etableringen 1972, har min oro blivit obefogad och så blir det förhoppningsvis även efter denna vinter.
Det har känts kärvt den här säsongen också, med mycken snö i tre olika omgångar och däremellan grov rimfrost, vilket måhända är värst av allt för de små liven i vassen att klara av. Inte ett "tjyng" har jag hört de senaste två månaderna inte ens under optimala betingelser och mitt humör i frågan har nått ett pessimistiskt bottenläge, nästan till dödnivå!
Men så fick jag ett glatt besked i förrgår genom vännen Sven L. som kände min oro och som sände mig ett par bilder som han i sin tur hade mottagit under dagen. Så här löd meddelandet med bifogade två bilder:
"Hej Sven
Nu har jag hunnit granska gårdagens bilder. Ett femtontal individer, flertalet hannar, till synes välmående fanns vid vassarna intill gömslet väster om Glänåstornet.
Nu har jag vandrat runt i Tåkerns vassar ett tiotal gånger under senvintern för att spana efter överlevare.
Varje hård vinter har jag varit orolig för att det ska ta slut, vara för evigt över. Men, hittills, ända sedan etableringen 1972, har min oro blivit obefogad och så blir det förhoppningsvis även efter denna vinter.
Det har känts kärvt den här säsongen också, med mycken snö i tre olika omgångar och däremellan grov rimfrost, vilket måhända är värst av allt för de små liven i vassen att klara av. Inte ett "tjyng" har jag hört de senaste två månaderna inte ens under optimala betingelser och mitt humör i frågan har nått ett pessimistiskt bottenläge, nästan till dödnivå!
Men så fick jag ett glatt besked i förrgår genom vännen Sven L. som kände min oro och som sände mig ett par bilder som han i sin tur hade mottagit under dagen. Så här löd meddelandet med bifogade två bilder:
"Hej Sven
Nu har jag hunnit granska gårdagens bilder. Ett femtontal individer, flertalet hannar, till synes välmående fanns vid vassarna intill gömslet väster om Glänåstornet.
Allt Gott!
Anders T."
Anders T."
I dagens vårvindar och klara sol ger jag mig alltså ut på en ny promenadspaning. Jag följer spången ut till Svanshals vass och mycket riktigt, där vid gömslet finns de kvar - skäggmesarna. Äntligen! suckar jag högt av befrielse.
Vinden från väster är tilltagande och byig och de två skäggmesar som jag ser, båda honor, håller sig hela tiden ner på vassbottnens snötäcke där de plockar nedblåsta vassfrön i försynt tystnad.
Det finns alltså hopp för fortsatt skäggmesnärvaro vid Tåkern, men det är förvisso oerhört glest i beståndet. Skulle jag ge mig på en gissning så skulle jag grovt och empiriskt säga högst ett hundratal individer i hela sjön. Ett något prekärt läge med andra ord och ännu kan svåra tider återstå. Sena vinterbakslag är inte att leka med för skäggmesar.
På väg vidare längs spången i vassen skrämmer jag upp en hornuggla. Den är möjligen också den inställd på skäggmesar, nattsovande sådana. Det är mycket som ska tas med i beräkning när det gäller överlevnad.
Ugglan landar längre bort och jag ser den strax igen sitta blick stilla och illbliga på mig när jag kommer tassande runt vasskröken. Ungefär så här såg det ut. Men bara under ett sekundsnabbt möte innan den åter var på vingar och försvann in i Svanshals uddes strandskog
24 februari 2014 - Hemma med våren.
.
Nu är jag åter hemma efter en upplevelseresa till Turkiet; tillbaka med en rejäl vårförkylning, gruppresornas trista avigsida; två hostade och snörvlade i bussen på vägen ut genom landskapet och alla, nästan utan undantag, gjorde detsamma på vägen hem.
Men jag kan inte hålla mig kvar i sjuksängen. Termometern ute visar på åtta grader och är på väg mot elva. Vinden är frisk från sydväst. Jag måste bara ut en sväng och se vad som hänt med våren medan jag har varit borta.
Så nu står jag vid vägkanten utanför Stugan vid Tåkern och njuter av vårens tidiga ankomst. Står och står förresten. Jag sitter kvar i bilen med handskar och mössa på, frossig som jag är av dröjande feber, med rutan nedhissad så att jag kan höra lärkornas sång och gässens massiva kackel. De blöta åkrarna är fulla av vårliv och långt därute mot Kälkestad rastar en stor flock tofsvipor. Allt som indikerar den tidiga fågelvåren är således redan på plats och uppe på Omberg blommar den första blåsippan.
I Turkiet var det också vår eller vid kusten faktiskt redan en första känning av sommar. Tjugotvå grader varmt var det i Antalya och mandelträden slog ut under veckan vi var där och blommade för fullt i rosa eller vita skyar. Vi hade alltså en sällsynt tur med turistvädret och fick en hel vecka med blå himmel och strålande stark sol som brynte våra skinn. Även den inhemska befolkningen var överraskade och glada, åtminstone alla de som inte var bönder, ty dessa hade skäl att oroa sig för kommande torka på grund av snöbrist och tidig värme. Så noterades således även här i Turkiet en klimatförändring i det lilla.
Borta vid horistonten reste sig de mäktiga Taurusbergen över apelsinodlingarna och snart nog, under den femtio mil långa resan mot nordost, skulle vi komma att passera mellan dessa tretusen meter höga toppar i ett pass på över 1800 meter. Där var det förstås full vinter.
Vår resa var ställd mot Kapadokien, ett område mitt i Anatolien, med en märklig geologi och en spännande kultur och här var våren ungefär som hemma, men med andra och delvis främmande tecken.
Jag tänker att jag vill berätta något om upplevelserna under den här resan. Men idag blir det inte mer än detta. Nu ska jag åter hem och bädda ner mig. Men jag lovar att återkomma med några nedslag snart nog
Nu är jag åter hemma efter en upplevelseresa till Turkiet; tillbaka med en rejäl vårförkylning, gruppresornas trista avigsida; två hostade och snörvlade i bussen på vägen ut genom landskapet och alla, nästan utan undantag, gjorde detsamma på vägen hem.
Men jag kan inte hålla mig kvar i sjuksängen. Termometern ute visar på åtta grader och är på väg mot elva. Vinden är frisk från sydväst. Jag måste bara ut en sväng och se vad som hänt med våren medan jag har varit borta.
Så nu står jag vid vägkanten utanför Stugan vid Tåkern och njuter av vårens tidiga ankomst. Står och står förresten. Jag sitter kvar i bilen med handskar och mössa på, frossig som jag är av dröjande feber, med rutan nedhissad så att jag kan höra lärkornas sång och gässens massiva kackel. De blöta åkrarna är fulla av vårliv och långt därute mot Kälkestad rastar en stor flock tofsvipor. Allt som indikerar den tidiga fågelvåren är således redan på plats och uppe på Omberg blommar den första blåsippan.
I Turkiet var det också vår eller vid kusten faktiskt redan en första känning av sommar. Tjugotvå grader varmt var det i Antalya och mandelträden slog ut under veckan vi var där och blommade för fullt i rosa eller vita skyar. Vi hade alltså en sällsynt tur med turistvädret och fick en hel vecka med blå himmel och strålande stark sol som brynte våra skinn. Även den inhemska befolkningen var överraskade och glada, åtminstone alla de som inte var bönder, ty dessa hade skäl att oroa sig för kommande torka på grund av snöbrist och tidig värme. Så noterades således även här i Turkiet en klimatförändring i det lilla.
Borta vid horistonten reste sig de mäktiga Taurusbergen över apelsinodlingarna och snart nog, under den femtio mil långa resan mot nordost, skulle vi komma att passera mellan dessa tretusen meter höga toppar i ett pass på över 1800 meter. Där var det förstås full vinter.
Vår resa var ställd mot Kapadokien, ett område mitt i Anatolien, med en märklig geologi och en spännande kultur och här var våren ungefär som hemma, men med andra och delvis främmande tecken.
Jag tänker att jag vill berätta något om upplevelserna under den här resan. Men idag blir det inte mer än detta. Nu ska jag åter hem och bädda ner mig. Men jag lovar att återkomma med några nedslag snart nog
28 februari 2015 - Lärksång
.
En fuktig och varm Atlantluft drar upp över landet med väna sydvästliga vindar. Morgonen är därför något disig och opalsiktig och jag kan inte låta bli att åka en sväng ner mot Tåkern för att insupa vårkänslan, fast jag knappast har tid, trängd som jag är av korpar.
Det är förhoppningen om lärksång som drar och den kommer inte på skam, ty vid Kälkestads stora, platta och vinterlagda stubbfält stiger lärkorna upp ur marken, som marionettfåglar hänger de som i osynliga silkestrådar och vårsången sjuder genom luften och ut över åkrarna.
Så är det vår - oåterkalleligt, det må hända vad som hända kan; lärkorna sjunger på allvar.
En fuktig och varm Atlantluft drar upp över landet med väna sydvästliga vindar. Morgonen är därför något disig och opalsiktig och jag kan inte låta bli att åka en sväng ner mot Tåkern för att insupa vårkänslan, fast jag knappast har tid, trängd som jag är av korpar.
Det är förhoppningen om lärksång som drar och den kommer inte på skam, ty vid Kälkestads stora, platta och vinterlagda stubbfält stiger lärkorna upp ur marken, som marionettfåglar hänger de som i osynliga silkestrådar och vårsången sjuder genom luften och ut över åkrarna.
Så är det vår - oåterkalleligt, det må hända vad som hända kan; lärkorna sjunger på allvar.
22 februari 2016 - På vårfronten knappast något nytt
.
Året tuggar på. Ljuset återvänder märkbart medan vädret pendlar mellan vinter och vår.
Jag känner att jag inte har något särskilt att rapportera om just nu men lämnar det här meddelandet som berättar om fortsatt liv ändå.
Året tuggar på. Ljuset återvänder märkbart medan vädret pendlar mellan vinter och vår.
Jag känner att jag inte har något särskilt att rapportera om just nu men lämnar det här meddelandet som berättar om fortsatt liv ändå.
Den senaste recensionen av boken Korp som jag känner till var inne i Sveriges Ornitologiska Förenings tidskrift "Vår fågelvärld" förra veckan.
Men mer kommer. Jag har just sänt iväg två illustrationer ur boken till en anmälan i Skånska dagbladet.
22 februari 2017 - För Tåkern är vartenda litet snökorn guld värt.
.
Det är torrt i markerna. Bäckar och åar går på tomgång och förser inte maderna vid Tåkern med nödvändigt vårvatten.
Den här bilden tog jag utanför Väversunda i västra delen av Tåkern för några veckor sedan. Det är det allra mest centrala av sjöns värdefulla vassområden. Man ser i förgrunden hur vassbottnens stubb sticker upp; vattennivån är minst trettio centimeter under det normala.
Idag kan man faktiskt gå torrskodd genom de flesta av Tåkerns vassar. Utanför "bunkarna" ligger dybottnen öppen med tusentals kvävda dammusslor exponerade.
Islossningen som står för dörren kommer troligen med avslöjad fiskdöd och förruttning i släptåg. Jag är mycket orolig för fortsättningen.
Disevidån, här fotograferad vid Gottorp, bär bara skvalpvatten i fåran. Obefintligt snötäcke i Holavedens skogar sydöst om Ödeshög ger heller inget hopp om förändring just nu; om nytt smältvatten från källorna. Det ser krisigt ut!
Sommarens torka har fortsatt under vintern och Tåkerns vattenstånd har fortsatt att minska till dagens extremt låga nivå.
Jag befarar därför minst två allvarliga direkta följder av denna vattenbrist i landskapet för Tåkerns del och jag tycker att det är dags att ringa i alarmklockan. I korta ordalag är det dessa:
1. Tåkerns värdefulla gamla vassfält får inget nytt nödvändigt näringstillskott. Det sker nämligen framför allt med en hög vårvattennivå som ordentligt och någorlunda långvarigt täcker rhizomer och rötter. Det här är ett faktum som redan tidigare har ansträngt Tåkerns vass i och med att sjön är reglerad. Enligt min mening tillåts inte nödvändig högvattennivå på våren med dagens gällande regler om amplituder och nivåer, vilket har medfört att kvaliteten på Tåkerns gamla vassfält stadigt har blivit allt sämre, vilket är ett hot mot Tåkerns unika värde som varande det viktigaste vassområdet i hela norra Europa.
2. De nu öppna dybottnarna som kommit i dagen genom torkan kommer att besås av mängder med vassfrön som släpps från vipporna alldeles snart. Vassfrön behöver exponerad dybotten för att kunna gro. Detta innebär förmodligen att samtidigt som de gamla vassarna "dör" inåt kommer ny vass att exploatera nya områden utåt mot öppet vatten, vilket på sikt blir ett hot mot den öppna sjöns fauna och flora totalt sett och inte är något som man av naturvårdsskäl önskar. Tåkerns unika karaktär kan hotas när balansen mellan öppen vattenyta och vassområden förändras.
Mot vädrets/klimatets makter står vi oss slätt. Mildare vintrar med snöbrist är något vi kanske måste börja vänja oss vid och vi måste därför hitta andra nödvändiga åtgärder för att förhindra en snabb icke önskad utveckling vid Tåkern.
A. Det stora, det som många runt Tåkern idag ser som nästan omöjligt, är att förändra vattendomen så att Tåkerns status och fortsatta bevarande sätts i första hand. Större amplitud i vattenhushållningen med högre och längre vårvatten och försiktigare utsläpp vid sommartorka ser jag som ett måste. Tåkern är värt detta!
B. Uttag för bevattning ur Tåkerns tillflöden måste regleras bättre. I år gick pumparna för fullt i Disevidån trots att vattnet inte längre rann i strömfåran. Skandal!
C. Uttag av vintervass för bruksändamål måste om det ska få fortsätta vara strikt reglerat och vetenskapligt uppföljt och ha som mål att vara för florans och faunans bästa.
Tills allt ovanstående möjligen kan sjösättas i tanke och handling gläds jag åt varje litet snökorn som faller över bygden. Det besvärliga slasket utanför ateljén är resultatet av en centimeters nattligt snöfall, i sin ringhet i smält form ändå guld värt och nu porlar det en aning mer i bäckar och åar medan Tåkern suckar tungt av fortsatt längtan.
Det är torrt i markerna. Bäckar och åar går på tomgång och förser inte maderna vid Tåkern med nödvändigt vårvatten.
Idag kan man faktiskt gå torrskodd genom de flesta av Tåkerns vassar. Utanför "bunkarna" ligger dybottnen öppen med tusentals kvävda dammusslor exponerade.
Islossningen som står för dörren kommer troligen med avslöjad fiskdöd och förruttning i släptåg. Jag är mycket orolig för fortsättningen.
Disevidån, här fotograferad vid Gottorp, bär bara skvalpvatten i fåran. Obefintligt snötäcke i Holavedens skogar sydöst om Ödeshög ger heller inget hopp om förändring just nu; om nytt smältvatten från källorna. Det ser krisigt ut!
Sommarens torka har fortsatt under vintern och Tåkerns vattenstånd har fortsatt att minska till dagens extremt låga nivå.
Jag befarar därför minst två allvarliga direkta följder av denna vattenbrist i landskapet för Tåkerns del och jag tycker att det är dags att ringa i alarmklockan. I korta ordalag är det dessa:
1. Tåkerns värdefulla gamla vassfält får inget nytt nödvändigt näringstillskott. Det sker nämligen framför allt med en hög vårvattennivå som ordentligt och någorlunda långvarigt täcker rhizomer och rötter. Det här är ett faktum som redan tidigare har ansträngt Tåkerns vass i och med att sjön är reglerad. Enligt min mening tillåts inte nödvändig högvattennivå på våren med dagens gällande regler om amplituder och nivåer, vilket har medfört att kvaliteten på Tåkerns gamla vassfält stadigt har blivit allt sämre, vilket är ett hot mot Tåkerns unika värde som varande det viktigaste vassområdet i hela norra Europa.
2. De nu öppna dybottnarna som kommit i dagen genom torkan kommer att besås av mängder med vassfrön som släpps från vipporna alldeles snart. Vassfrön behöver exponerad dybotten för att kunna gro. Detta innebär förmodligen att samtidigt som de gamla vassarna "dör" inåt kommer ny vass att exploatera nya områden utåt mot öppet vatten, vilket på sikt blir ett hot mot den öppna sjöns fauna och flora totalt sett och inte är något som man av naturvårdsskäl önskar. Tåkerns unika karaktär kan hotas när balansen mellan öppen vattenyta och vassområden förändras.
Mot vädrets/klimatets makter står vi oss slätt. Mildare vintrar med snöbrist är något vi kanske måste börja vänja oss vid och vi måste därför hitta andra nödvändiga åtgärder för att förhindra en snabb icke önskad utveckling vid Tåkern.
A. Det stora, det som många runt Tåkern idag ser som nästan omöjligt, är att förändra vattendomen så att Tåkerns status och fortsatta bevarande sätts i första hand. Större amplitud i vattenhushållningen med högre och längre vårvatten och försiktigare utsläpp vid sommartorka ser jag som ett måste. Tåkern är värt detta!
B. Uttag för bevattning ur Tåkerns tillflöden måste regleras bättre. I år gick pumparna för fullt i Disevidån trots att vattnet inte längre rann i strömfåran. Skandal!
C. Uttag av vintervass för bruksändamål måste om det ska få fortsätta vara strikt reglerat och vetenskapligt uppföljt och ha som mål att vara för florans och faunans bästa.
Tills allt ovanstående möjligen kan sjösättas i tanke och handling gläds jag åt varje litet snökorn som faller över bygden. Det besvärliga slasket utanför ateljén är resultatet av en centimeters nattligt snöfall, i sin ringhet i smält form ändå guld värt och nu porlar det en aning mer i bäckar och åar medan Tåkern suckar tungt av fortsatt längtan.
Slutsats - Våren i slutet av februari är minst sagt oberäknelig
onsdag 21 februari 2018
21 februari - Ett färggrant fynd
.
När man studerar fåglar från främmande länder på bilder i böcker, filmer, nätverk eller varför inte i verkligheten, slås man av hur praktfulla många av dem ter sig. Många av vår inhemska tycks lite grå och i standardutförande i jämförelse.
Kanske beror detta på vårt nordliga läge med ett utmanande klimat som dämpar utformning och färger och missgynnar det extravaganta som fåglar har råd med i gynnsammare klimat.
Eller också är det bara frågan om den gamla hemmablindheten, också för skönhet, som säger att gräset alltid är grönare på andra sidan staketet.
Det hela är förstås i hög grad frågan om en personlig uppfattning i största allmänhet men lite undrar jag nog om inte vi disponerar lite "tristare" varianter norröver. Säkert finns det forskning i ämnet som visar både för och emot det här resonemanget.
Nu finns det förstås många fantastiska fåglar också i Sverige både vad gäller form och färg.
Jag noterade detta häromdagen när jag promenerade runt i Segeltorp söder om Stockholm och fann rester av en liten fågelvinge som riktigt lyste i solen.
Antagligen hade en katt gjort processen kort sitt med ett byte och jag plockade upp fyndet i min ficka för framtida möjligheter.
Nå vad säger ni? Och! Finns här någon som kan ge ett bra svar på vilken fågelart det är frågan om?
När man studerar fåglar från främmande länder på bilder i böcker, filmer, nätverk eller varför inte i verkligheten, slås man av hur praktfulla många av dem ter sig. Många av vår inhemska tycks lite grå och i standardutförande i jämförelse.
Kanske beror detta på vårt nordliga läge med ett utmanande klimat som dämpar utformning och färger och missgynnar det extravaganta som fåglar har råd med i gynnsammare klimat.
Eller också är det bara frågan om den gamla hemmablindheten, också för skönhet, som säger att gräset alltid är grönare på andra sidan staketet.
Det hela är förstås i hög grad frågan om en personlig uppfattning i största allmänhet men lite undrar jag nog om inte vi disponerar lite "tristare" varianter norröver. Säkert finns det forskning i ämnet som visar både för och emot det här resonemanget.
Nu finns det förstås många fantastiska fåglar också i Sverige både vad gäller form och färg.
Jag noterade detta häromdagen när jag promenerade runt i Segeltorp söder om Stockholm och fann rester av en liten fågelvinge som riktigt lyste i solen.
Antagligen hade en katt gjort processen kort sitt med ett byte och jag plockade upp fyndet i min ficka för framtida möjligheter.
Nå vad säger ni? Och! Finns här någon som kan ge ett bra svar på vilken fågelart det är frågan om?
tisdag 20 februari 2018
20 februari - Vintertur med reflektioner om stolpar som utsiktsposter
.
Vi står vid hamnen i Borghamn och skådar ut över sjön. Vädret går i grått med en ton av turkos från den dolda himmel som tonar genom molntäcket.
Vi fick för oss nämligen, Lars och jag under vår lilla vintertur efter fikastunden idag, att också titta till hamnbassängerna alldeles norr om Ombergs nordspets efter eventuella doppingar. Det vi kunde tänka oss var framför allt skäggdopping men också en viss chans på smådopping och en liten även på gråhakedopping.
Men i hamnen är det tyst och tomt. Inga doppingar syns och i sjön bakom kalkstensarmarna är vattnet grovkrusigt sjögrönt men utan dyningar.
Det är så där ödsligt tyst och tomt såsom vinterdagar kan upplevas ibland och då räknar vi inte in den dova kanonaden av stridsvagnssalvor och kanonskott som hela tiden mullrar från västgötasidans Kråkskjutfält. Den försöker vi förtränga.
Men så händer något.
Två gråtrutar lättar från sjön och tar ropande höjd. Kul med något tänker vi och fattar inte vad som är på gång förrän trutarna möter havsörnen som kommer från norr och drar längs stranden bort mot Omberg.
Den unga havsörnen möts av två irriterade gråtrutar.
Gråtrutarna far runt den unga örnen som inte bryr sig ett smul och snart landar de igen tysta och nöjda med att örnen försvinner ur sikte bortom Borgs udde. Knappt en exkursion i vinterlandskapet utan havsörn har blivit nästan som ett axiom.
Fjällvråken lyfter från piltoppen.
Ingen varfågel skymtar vid Tåkerns väversundamader, inget annat heller förresten, inte förrän vid Ramstad, vid bron över Disan, där en fjällvråk lyfter från en av de grova pilarnas topp och försvinner ut över sjön. Den individen har jag sett tidigare flera gånger just här.
Detta är ett bra vinterrevir förstår jag men undrar samtidigt om det inte har blivit snäppet sämre nu när det gamla trästolparna har sanerats bort den senaste veckan. De var ju utmärkta spaningsplatser längs kanalen där nästan ingenting annat finns att sitta på, och snart finns väl inte en enda trästolpe kvar på slätten vilket gör landskapet fattigare. Ja, tänk som man har vant sig.
Här ligger de sista av slättens alla trästolpar.
På alla dessa stolprader med tråd däremellan har jag nämligen sett det mesta i fågelväg. Trådarna fungerade först och främst som perfekta rastplatser för väldiga flockar av kvittrande svalor under hösten.
En sensommardag med rastande svalor.
Aftonfalk, lärkfalk och tornfalk, liksom ormvråk, fjällvråk och kungsörn har jag sett sitta där på spaning. Turturduvor, skogsduvor, varfåglar. Flockar av stare, trastar och finkar har rastat i mängd och buskskvättor, törnsångare, gulsparvar och hämplingar har sjungit därifrån.
Tornfalken spanar.
Nu är det snart slut med detta. Förutom fem resterande exemplar vid kanalen, som förstås också ska väck inom det snarkommande, ligger allt i en hög vilket påminner om den städiver som är parallell med återställandet av gamla grusgropar efter avslutade uttag, det som fått våra backsvalor att samtidigt gå i graven.
Allt är för bra åtgärdat, som en städmani om ni förstår mig rätt. Man borde ha sparat något men nu börjar det bli för sent, de sista återstående gamla trästolparna i slättlandskapet ryker så det ryker och därvid blir vårt redan enahanda slättlandskap än mera fattigt.
Hör ni alla bestämmare, naturvårdsverk och Länsstyrelser. Börja omedelbart spara på de sista av utsiktsposter i en utarmad slättbygd. Starta direkt!
Vi står vid hamnen i Borghamn och skådar ut över sjön. Vädret går i grått med en ton av turkos från den dolda himmel som tonar genom molntäcket.
Vi fick för oss nämligen, Lars och jag under vår lilla vintertur efter fikastunden idag, att också titta till hamnbassängerna alldeles norr om Ombergs nordspets efter eventuella doppingar. Det vi kunde tänka oss var framför allt skäggdopping men också en viss chans på smådopping och en liten även på gråhakedopping.
Men i hamnen är det tyst och tomt. Inga doppingar syns och i sjön bakom kalkstensarmarna är vattnet grovkrusigt sjögrönt men utan dyningar.
Det är så där ödsligt tyst och tomt såsom vinterdagar kan upplevas ibland och då räknar vi inte in den dova kanonaden av stridsvagnssalvor och kanonskott som hela tiden mullrar från västgötasidans Kråkskjutfält. Den försöker vi förtränga.
Men så händer något.
Två gråtrutar lättar från sjön och tar ropande höjd. Kul med något tänker vi och fattar inte vad som är på gång förrän trutarna möter havsörnen som kommer från norr och drar längs stranden bort mot Omberg.
Den unga havsörnen möts av två irriterade gråtrutar.
Gråtrutarna far runt den unga örnen som inte bryr sig ett smul och snart landar de igen tysta och nöjda med att örnen försvinner ur sikte bortom Borgs udde. Knappt en exkursion i vinterlandskapet utan havsörn har blivit nästan som ett axiom.
Fjällvråken lyfter från piltoppen.
Ingen varfågel skymtar vid Tåkerns väversundamader, inget annat heller förresten, inte förrän vid Ramstad, vid bron över Disan, där en fjällvråk lyfter från en av de grova pilarnas topp och försvinner ut över sjön. Den individen har jag sett tidigare flera gånger just här.
Detta är ett bra vinterrevir förstår jag men undrar samtidigt om det inte har blivit snäppet sämre nu när det gamla trästolparna har sanerats bort den senaste veckan. De var ju utmärkta spaningsplatser längs kanalen där nästan ingenting annat finns att sitta på, och snart finns väl inte en enda trästolpe kvar på slätten vilket gör landskapet fattigare. Ja, tänk som man har vant sig.
Här ligger de sista av slättens alla trästolpar.
På alla dessa stolprader med tråd däremellan har jag nämligen sett det mesta i fågelväg. Trådarna fungerade först och främst som perfekta rastplatser för väldiga flockar av kvittrande svalor under hösten.
En sensommardag med rastande svalor.
Aftonfalk, lärkfalk och tornfalk, liksom ormvråk, fjällvråk och kungsörn har jag sett sitta där på spaning. Turturduvor, skogsduvor, varfåglar. Flockar av stare, trastar och finkar har rastat i mängd och buskskvättor, törnsångare, gulsparvar och hämplingar har sjungit därifrån.
Tornfalken spanar.
Nu är det snart slut med detta. Förutom fem resterande exemplar vid kanalen, som förstås också ska väck inom det snarkommande, ligger allt i en hög vilket påminner om den städiver som är parallell med återställandet av gamla grusgropar efter avslutade uttag, det som fått våra backsvalor att samtidigt gå i graven.
Allt är för bra åtgärdat, som en städmani om ni förstår mig rätt. Man borde ha sparat något men nu börjar det bli för sent, de sista återstående gamla trästolparna i slättlandskapet ryker så det ryker och därvid blir vårt redan enahanda slättlandskap än mera fattigt.
Hör ni alla bestämmare, naturvårdsverk och Länsstyrelser. Börja omedelbart spara på de sista av utsiktsposter i en utarmad slättbygd. Starta direkt!
måndag 19 februari 2018
19 februari - Skylten är klar
.
Den 8 februari skrev jag om ett litet projekt som jag har börjat arbeta med. (Se nedan)
Mjölby golfklubb har via ett NoLa-projekt från Länsstyrelsen i Östergötland beviljats anslag med pengar till miljöåtgärder för dammarna på sin golfbana vid Miskarp och jag som illustratör har fått jobbet att göra den informationsskylt som ingår.
Den 8 februari skrev jag om ett litet projekt som jag har börjat arbeta med. (Se nedan)
Mjölby golfklubb har via ett NoLa-projekt från Länsstyrelsen i Östergötland beviljats anslag med pengar till miljöåtgärder för dammarna på sin golfbana vid Miskarp och jag som illustratör har fått jobbet att göra den informationsskylt som ingår.
Skylten är färdig nu. Jag har just sänt iväg ett korrektur till styrelsen och om detta blir godkänt lämnar jag materialet direkt till tryckeriet och går vidare i mitt liv.
Det är alltid en go känsla när ett beting är färdigt och tillfyllest.
fredag 16 februari 2018
16 februari - En suck av lättnad
.
Så! Nu är det klart. Mitt återkommande strulbeting att sköta räkenskaper är avslutat för år 2017. Jag är faktiskt miserabel i ämnet men på något sätt lyckas jag ro det i hamn till slut, men inte utan min ambitiösa revisor Ann i Mjölby. Hon har koll på mig hela tiden.
Alla papper är nu sorterade och kollade, två fulla pärmar av fakturor och kvitton, listor och rapporter är klara för leverans till henne för bokföring och aktuell momsrapport. Med detta är också min deklaration klar för 2017 i god tid. Två flugor i en smäll.
Härligt!
Jag drar en suck av stor lättnad.
Så! Nu är det klart. Mitt återkommande strulbeting att sköta räkenskaper är avslutat för år 2017. Jag är faktiskt miserabel i ämnet men på något sätt lyckas jag ro det i hamn till slut, men inte utan min ambitiösa revisor Ann i Mjölby. Hon har koll på mig hela tiden.
Alla papper är nu sorterade och kollade, två fulla pärmar av fakturor och kvitton, listor och rapporter är klara för leverans till henne för bokföring och aktuell momsrapport. Med detta är också min deklaration klar för 2017 i god tid. Två flugor i en smäll.
Härligt!
Jag drar en suck av stor lättnad.
torsdag 15 februari 2018
15 februari - Den dag då våren börjar
.
Jag hörde i morse på väder-TV, att den här dagen statistiskt brukar bli den första vårdagen i allra sydligaste delen av landet.
En vecka i sträck med medeltemperatur över noll grader är visst den meteorologiska definitionen och dit har vi förstås en bit ännu i Östergötland. Men samtidigt vet jag att räknat fr o m nu ungefär brukar våren ta lite sats även här och sen går ju resten alltid så fort att man aldrig hinner med ordentligt.
Ett litet tecken är det att skatorna bygger bo. De brukar börja redan i januari, det tar tid att bygga så rejält som behövs, och några hundra kvistar behövs kanske och då är det minsann inte alla som duger, skatorna vill ha kvistar med spänst och sliter helst av färskt från träden.
Idag upplevde vi en trevlig syn Ulla och jag, när två skator, paret, kom tillsammans över samhället med varsin rejäl kvist i näbben. De vinglade i luftdraget med sina bördor och dök sen ner bakom hustaken till sitt bygge.
Det blir ett lagom skriveri idag, tänker jag efter all uppståndelse de senaste dagarna, lättviktigt men samtidigt rejält tungt för skatorna.
Jag hörde i morse på väder-TV, att den här dagen statistiskt brukar bli den första vårdagen i allra sydligaste delen av landet.
En vecka i sträck med medeltemperatur över noll grader är visst den meteorologiska definitionen och dit har vi förstås en bit ännu i Östergötland. Men samtidigt vet jag att räknat fr o m nu ungefär brukar våren ta lite sats även här och sen går ju resten alltid så fort att man aldrig hinner med ordentligt.
Ett litet tecken är det att skatorna bygger bo. De brukar börja redan i januari, det tar tid att bygga så rejält som behövs, och några hundra kvistar behövs kanske och då är det minsann inte alla som duger, skatorna vill ha kvistar med spänst och sliter helst av färskt från träden.
Idag upplevde vi en trevlig syn Ulla och jag, när två skator, paret, kom tillsammans över samhället med varsin rejäl kvist i näbben. De vinglade i luftdraget med sina bördor och dök sen ner bakom hustaken till sitt bygge.
Det blir ett lagom skriveri idag, tänker jag efter all uppståndelse de senaste dagarna, lättviktigt men samtidigt rejält tungt för skatorna.
onsdag 14 februari 2018
14 februari - Varg i hemmamarkerna
.
Det kommer att bli nattarbete framöver, det är jag nu förvissad om. Mitt bokföringsbeting som måste vara färdigt senast fredag denna vecka hotas nämligen av den ena efter den andra av naturliga nödvändigheter.
Anders Rundgren.
Jag sitter med alla fakturor och kvitton framför mig när telefonen ringer, kl är 10.30 idag den 14 februari, och det är f d grannen Anders på tråden.
"Jag såg just på Instagram att en varg har setts vid Bonderyd", säger han.
"Oj då", svarar jag. "Var det igår eller?"
"Nej, precis nu!"
Jag får telefonnumret till personen som sett vargen och drar iväg på stört. Det är inte mer än 10 minuters resa dit, rakt upp i skogen sydost om Ödeshög, mitt i mina hemmamarker så att säga och jag vet precis var upptäckaren Jerker befinner sig, så det blir så full gas som det går på isiga småvägar.
"Kom du", har han svarat. "Jag sitter i min skotare vid vägkanten. Vargen har precis passerat strax utanför hytten men jag har faktiskt redan hunnit rapportera till Länsstyrelsen och en viltspårare är också på väg hit!"
Jerker visar mig på platsen. Tydliga vargspår med långa steg och "snöskor" till fottramp går in från vägen över snön. Ingen tvivel - det är varg kan jag konstatera. Helt fantastiskt!
Jerker Lettström vid vargspåret.
"Här satt jag i min maskin", berättar han "och vargen kom lufsande längs vägen här bortifrån, tog av in över diket och kom mellan träden rakt emot mig där jag blixtsnabbt fick upp min mobil och kunde filma det hela. Den var hur nära som helst, verkade inte alls orolig trots slammer och dofter. Jag såg direkt att det inte var en hund. Den var ju hur stor som helst. Sen försvann den bakom min rygg, gjorde liksom en båge runt mig och försvann längs mina uppkörda spår"
Vargspåret är härmed dokumenterat, som bruklig är med min lilla pillerask, som har fått en upphöjd dimension efter den senaste tidens storartade naturhändelser.
"Jag tog en film också", säger Jerker och visar mig i mobilen.
"Oj! Pust! Kan du skicka några bilder till mig! Är det OK att jag visar dem i min blogg"
"Absolut", svarar han och strax därpå plingar det till i min mobil och jag har fem stillbilder från en härlig vargvideo på plats. Varsågoda - det är Jerker som bjuder:
foto av Jerker Ingvarsson Lettström
I väntan på att viltspåraren ska anlända spanar jag längs bakspår som brukligt är, för att inte störa i djurets framåtriktning och följer alltså vägen, varifrån Jerker såg vargen komma och får gå ungefär 300 m tillbaka, utan synliga tecken, innan jag finner spår vid vägkanten in mot en skogsstig, som visar att vargen har passerat här.
På den här skogsstigen tycks det som att vargen först har gått in för att därefter ha trampat tillbaka ut igen i sina egna spår.
Vid en liten stickskogsväg ser jag vargspår och stegar in där efter att ha gjort en markering med grankvistar för att viltspåraren ska hitta lättare. Både inspår och utspår finns här och min upplevelse är spontant att spåren är äldre, säkert en dag gamla.
Jag följer spårlöpan längs stigen in i skogen, Många spår av älg, vildsvin, räv och hare korsar området men vargspåret löper rakt och raskt utan stopp. Efter hundra meter skiljer sig intrampet från returspåren. Vargen har gjort en loop in i skogen. Hur lång tar jag aldrig reda på.
Där det dubbla vargspåret delar sig lämnar jag min privata bakspårning till Länsstyrelsens vargspårare för att inte förstöra eventuella fynd men jag markerar området med pilar.
Jag markerar alltså förgreningen med pilar av kvistar och lämnar området åt viltspåraren, ty jag har en känsla av att här inne i skogen, någonstans inuti spåröglan, kan det finnas bytesrester eller en daglega.
Sen går jag tillbaka och finner att viltspåraren Anders Hedström från Länsstyrelsen i Östergötland har anlänt.
"Jag kommer just från Trehörna", berättar han. "Jag har kollat upp ett slaget rådjur och kunnat konstatera att det var frågan om lodjur. Tur att jag redan var i närheten är det förstås. Jag hade ju inte räknat med det här".
Men allra först måste jag förstås ringa tillbaka till min tidigare granne Anders som var så snabb att informera mig och att han faktiskt tänkte på mig - bara det är värt en eloge!
Det kommer att bli nattarbete framöver, det är jag nu förvissad om. Mitt bokföringsbeting som måste vara färdigt senast fredag denna vecka hotas nämligen av den ena efter den andra av naturliga nödvändigheter.
Anders Rundgren.
Jag sitter med alla fakturor och kvitton framför mig när telefonen ringer, kl är 10.30 idag den 14 februari, och det är f d grannen Anders på tråden.
"Jag såg just på Instagram att en varg har setts vid Bonderyd", säger han.
"Oj då", svarar jag. "Var det igår eller?"
"Nej, precis nu!"
Jag får telefonnumret till personen som sett vargen och drar iväg på stört. Det är inte mer än 10 minuters resa dit, rakt upp i skogen sydost om Ödeshög, mitt i mina hemmamarker så att säga och jag vet precis var upptäckaren Jerker befinner sig, så det blir så full gas som det går på isiga småvägar.
"Kom du", har han svarat. "Jag sitter i min skotare vid vägkanten. Vargen har precis passerat strax utanför hytten men jag har faktiskt redan hunnit rapportera till Länsstyrelsen och en viltspårare är också på väg hit!"
Jerker visar mig på platsen. Tydliga vargspår med långa steg och "snöskor" till fottramp går in från vägen över snön. Ingen tvivel - det är varg kan jag konstatera. Helt fantastiskt!
Jerker Lettström vid vargspåret.
"Här satt jag i min maskin", berättar han "och vargen kom lufsande längs vägen här bortifrån, tog av in över diket och kom mellan träden rakt emot mig där jag blixtsnabbt fick upp min mobil och kunde filma det hela. Den var hur nära som helst, verkade inte alls orolig trots slammer och dofter. Jag såg direkt att det inte var en hund. Den var ju hur stor som helst. Sen försvann den bakom min rygg, gjorde liksom en båge runt mig och försvann längs mina uppkörda spår"
Vargspåret är härmed dokumenterat, som bruklig är med min lilla pillerask, som har fått en upphöjd dimension efter den senaste tidens storartade naturhändelser.
"Jag tog en film också", säger Jerker och visar mig i mobilen.
"Oj! Pust! Kan du skicka några bilder till mig! Är det OK att jag visar dem i min blogg"
"Absolut", svarar han och strax därpå plingar det till i min mobil och jag har fem stillbilder från en härlig vargvideo på plats. Varsågoda - det är Jerker som bjuder:
foto av Jerker Ingvarsson Lettström
foto av Jerker Ingvarsson Lettström
I väntan på att viltspåraren ska anlända spanar jag längs bakspår som brukligt är, för att inte störa i djurets framåtriktning och följer alltså vägen, varifrån Jerker såg vargen komma och får gå ungefär 300 m tillbaka, utan synliga tecken, innan jag finner spår vid vägkanten in mot en skogsstig, som visar att vargen har passerat här.
På den här skogsstigen tycks det som att vargen först har gått in för att därefter ha trampat tillbaka ut igen i sina egna spår.
Vid en liten stickskogsväg ser jag vargspår och stegar in där efter att ha gjort en markering med grankvistar för att viltspåraren ska hitta lättare. Både inspår och utspår finns här och min upplevelse är spontant att spåren är äldre, säkert en dag gamla.
Jag följer spårlöpan längs stigen in i skogen, Många spår av älg, vildsvin, räv och hare korsar området men vargspåret löper rakt och raskt utan stopp. Efter hundra meter skiljer sig intrampet från returspåren. Vargen har gjort en loop in i skogen. Hur lång tar jag aldrig reda på.
Jag markerar alltså förgreningen med pilar av kvistar och lämnar området åt viltspåraren, ty jag har en känsla av att här inne i skogen, någonstans inuti spåröglan, kan det finnas bytesrester eller en daglega.
Sen går jag tillbaka och finner att viltspåraren Anders Hedström från Länsstyrelsen i Östergötland har anlänt.
Viltspåraren Anders Hedström från Länsstyrelsen har jobbat tre år med viltspårning i Östergötland, men det var först förra vintern som det blev något drag på varg, berättar han. Lodjur däremot blir det ganska mycket av eftersom vi numera har en sju till åtta kullar i länet.
"Det syns på din tröja", säger jag, "att du har spårat med närkontakt".
"Jo just!. Det var det där lodjursslagna rådjuret", svarar han
Anders har just träffat Jerker som visat honom på spåret och även sin dokumentation i mobilen.
"Nej då", säger Anders. "Det är ju ingen tvekan om varg den här gången och nu får jag försöka ringa in det här spåret och söka efter DNA-spår i form av spillning och urin".
Anders är mycket tacksam för min hjälp med bakspårningen men när vi har gått tillbaka till spårdelningen med mina pilmarkeringar tackar jag för mig. Anders behöver vara själv för att kunna koncentrera sig. Men han lovar mig att ringa och meddela sina sökresultat.
Vilken upplevelse - mindre än en timma från "egen" varg. Hur ska jag nu komma tillbaka till den där andra verkligheten - den om bokföringens måste. Huva!
Men allra först måste jag förstås ringa tillbaka till min tidigare granne Anders som var så snabb att informera mig och att han faktiskt tänkte på mig - bara det är värt en eloge!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)