När man studerar fåglar från främmande länder på bilder i böcker, filmer, nätverk eller varför inte i verkligheten, slås man av hur praktfulla många av dem ter sig. Många av vår inhemska tycks lite grå och i standardutförande i jämförelse.
Kanske beror detta på vårt nordliga läge med ett utmanande klimat som dämpar utformning och färger och missgynnar det extravaganta som fåglar har råd med i gynnsammare klimat.
Eller också är det bara frågan om den gamla hemmablindheten, också för skönhet, som säger att gräset alltid är grönare på andra sidan staketet.
Det hela är förstås i hög grad frågan om en personlig uppfattning i största allmänhet men lite undrar jag nog om inte vi disponerar lite "tristare" varianter norröver. Säkert finns det forskning i ämnet som visar både för och emot det här resonemanget.
Nu finns det förstås många fantastiska fåglar också i Sverige både vad gäller form och färg.
Jag noterade detta häromdagen när jag promenerade runt i Segeltorp söder om Stockholm och fann rester av en liten fågelvinge som riktigt lyste i solen.
Antagligen hade en katt gjort processen kort sitt med ett byte och jag plockade upp fyndet i min ficka för framtida möjligheter.
Nå vad säger ni? Och! Finns här någon som kan ge ett bra svar på vilken fågelart det är frågan om?
Inlägg
Hej, mjau, om det nu var en Stockholmskatt med vassa klor.
SvaraRaderaLite ute på naturtur idag noterades både gråsiska och dito grön; jo, lite grön är jag allt fortsatt i fågelsammanhang; det får bli mitt svar.
Förresten: kan man betrakta sig själv som annat än grön i ett sådant kunskapsmassivt ämne som läran om fåglarna.
Vi skådare här i Södra Dalarna är överflugna av "ryssar" alltså hitkomna (invasion) från det stora landet i öster där det är ont om mat - främst björkfrön. Det vimlar av sagovackra gråsiskor inte minst i villakvarterens fågelmatningar och landskapets sparvhökar äter sig smällfeta. Detta års invasionsartade vinterfenomen verkar omfatta hela Mellansverige.
Kul och intressant är det. Har ni märkt något av detta söderöver?
Nu var det ju ändå lärkorna som drog mig ut till det stora fältet i en naiv förhoppning om livstecken av något slag. Det kan bli så när inspiration och het inlevelse fördunklar sunt omdöme, väldigt hänryckt som jag var av några rader lästa i Brusewitz dagboksanteckningar (70-tal). Fåfängt alltsammans förstås men l ä n g t a n! är en stark drivkraft.
"... Just vid den här tiden (15 februari) börjar jag längta de första sånglärkornas lite gryniga kvitter, nyss anlända (torparstället fågelsången, Roslagen), ännu ej börjat sjunga. Det är ett ljud för de invigda..."
Jo, invigd vill man ju bli förstås.
Hade den goda turen med en vråk på håll i en björk, några flygande lovar bjöd den på och ryttlade gjorde den vid två tillfällen. Såg mager ut. Man brukar ju säga att åtta ryttlande vråkar av tio är fjällvråkar, kan det stämma? Ormvråken är fortfarande ovanlig som övervintrare här i Dalarna men fjällvråkarna verkar bli fler och fler så här i den snabba klimatövergångens sorgliga eon.
Jag blev ändå stående lite skamsen med brallorna nere vid det stora, snötunga fältet. Gott nog med fjällvråk. Men lärka?
Slår vad om att du inom en liten vecka har en gestaltad och uppfriskad strof att kvittra om lärkans ankomst till dina östgötska hemtrakter. Hoppas det.
(Det är ju förskräckligt med stolpfallet du nämnde. Jag ryser och lider men något borde ju gå att göra. Googla och se om eller hur detta dilemma har lösts på andra håll för fågellivets bästa).
Jag har som du kanske redan har noterat fått idén av dig att göra en resumé av tidigare "vid slutet av februari" för att själv få lite insikt om hur vårläget brukar vara den här tiden. Sammanställningen berättar om ett väldigt varierande väderläge med grundton vinter till slut ändå.
RaderaMå väl - vi ses till våren!
Gebbe
Jag skrev ett mycket längre svar än ovanstående men verkar ha kommit åt raderaknappen på något vis och endast det sista i skriveriet gick visst iväg.
RaderaTack för din trevlig kommentar och viss var det grönsiska.
Gebbe