20 februari - Vintertur med reflektioner om stolpar som utsiktsposter

.
Vi står vid hamnen i Borghamn och skådar ut över sjön. Vädret går i grått med en ton av turkos från den dolda himmel som tonar genom molntäcket.
Vi fick för oss nämligen, Lars och jag under vår lilla vintertur efter fikastunden idag, att också titta till hamnbassängerna alldeles norr om Ombergs nordspets efter eventuella doppingar. Det vi kunde tänka oss var framför allt skäggdopping men också en viss chans på smådopping och en liten även på gråhakedopping.

Men i hamnen är det tyst och tomt. Inga doppingar syns och i sjön bakom kalkstensarmarna är vattnet grovkrusigt sjögrönt men utan dyningar.
Det är så där ödsligt tyst och tomt såsom vinterdagar kan upplevas ibland och då räknar vi inte in den dova kanonaden av stridsvagnssalvor och kanonskott som hela tiden mullrar från västgötasidans Kråkskjutfält. Den försöker vi förtränga.

Men så händer något.
Två gråtrutar lättar från sjön och tar ropande höjd. Kul med något tänker vi och fattar inte vad som är på gång förrän trutarna möter havsörnen som kommer från norr och drar längs stranden bort mot Omberg.

Den unga havsörnen möts av två irriterade gråtrutar.

Gråtrutarna far runt den unga örnen som inte bryr sig ett smul och snart landar de igen tysta och nöjda med att örnen försvinner ur sikte bortom Borgs udde. Knappt en exkursion i vinterlandskapet utan havsörn har blivit nästan som ett axiom.

Fjällvråken lyfter från piltoppen.

Ingen varfågel skymtar vid Tåkerns väversundamader, inget annat heller förresten, inte förrän vid Ramstad, vid bron över Disan, där en fjällvråk lyfter från en av de grova pilarnas topp och försvinner ut över sjön. Den individen har jag sett tidigare flera gånger just här. 
Detta är ett bra vinterrevir förstår jag men undrar samtidigt om det inte har blivit snäppet sämre nu när det gamla trästolparna har sanerats bort den senaste veckan. De var ju utmärkta spaningsplatser längs kanalen där nästan ingenting annat finns att sitta på, och snart finns väl inte en enda trästolpe kvar på slätten vilket gör landskapet fattigare. Ja, tänk som man har vant sig.

Här ligger de sista av slättens alla trästolpar.

På alla dessa stolprader med tråd däremellan har jag nämligen sett det mesta i fågelväg. Trådarna fungerade först och främst som perfekta rastplatser för väldiga flockar av kvittrande svalor under hösten. 

En sensommardag med rastande svalor.

Aftonfalk, lärkfalk och tornfalk, liksom ormvråk, fjällvråk och kungsörn har jag sett sitta där på spaning. Turturduvor, skogsduvor, varfåglar. Flockar av stare, trastar och finkar har rastat i mängd och buskskvättor, törnsångare, gulsparvar och hämplingar har sjungit därifrån.

Tornfalken spanar.

Nu är det snart slut med detta. Förutom fem resterande exemplar vid kanalen, som förstås också ska väck inom det snarkommande, ligger allt i en hög vilket påminner om den städiver som är parallell med återställandet av gamla grusgropar efter avslutade uttag, det som fått våra backsvalor att samtidigt gå i graven.
Allt är för bra åtgärdat, som en städmani om ni förstår mig rätt. Man borde ha sparat något men nu börjar det bli för sent, de sista återstående gamla trästolparna i slättlandskapet ryker så det ryker och därvid blir vårt redan enahanda slättlandskap än mera fattigt.

Hör ni alla bestämmare, naturvårdsverk och Länsstyrelser. Börja omedelbart spara på de sista av utsiktsposter i en utarmad slättbygd. Starta direkt!