.
Ödeshög är ett litet samhälle, inte ens tretusen personer bor i tätorten och alla känner i princip alla.
När det idag meddelas att Klas Ingesson tragiskt har gått bort efter ett par års allvarlig sjukdom så känns det i hela samhället. På torget är alla officiella flaggor halade på halv stång och många privatpersoner har gjort detsamma i sina trädgårdar.
Klas Ingesson var verkligen älskad av alla här i Ödeshög och många inklusive jag själv kände honom som en vän. Jag var lärare på den tiden när Klas gick i skolan och vi spelade fotboll på skolans plan varje rast, jag har kunnat följa hans utveckling under alla dessa år och jag har känt stolthet och glädje över hans prestationer och framgångar.
Hans kamp mot sjukdom de senare åren har vi alla i samhället tagit del av. Vi ödeshögsbor har alla samma känsla av beundran för den kämpaglöd och det tålamod han hela tiden visat, ända in i det yttersta, trots sjukdomens svåra art.
Ändå vill jag nu sist i denna text framför allt framhålla hans fru Vicki och de två söner som Klas efterlämnar. De har fått bära ett stort lass lite i skymundan och deras kamp att hålla livet och Klas uppe väcker lika stor beundran som Klas egen kamp.
Mina tankar går nu till Klas familj, föräldrar, syster och andra närstående. Jag hoppas att ni kan känna samhällets stora stöd och stolthet över Klas som "Bynns" främste profil och marknadsförare och att er stora sorg och saknad så småningom kan tröstas en smula av att vi alla faktiskt känner oss delaktiga.
onsdag 29 oktober 2014
tisdag 28 oktober 2014
28 oktober - Sommarkänsla och blåst
.
Men blåsten!
Jag frostar av kylskåpet och stänger till för vintern. Jag är färdig vid Stugan för resten av året. Det känns skönt men jag vet att jag kommer att längta dit igen redan någon gång när Tåkernisen bär och ännu mer när snön smälter och lärkorna sjunger.
Idag känns detta emellertid något avlägset. Det är nämligen fjorton grader varmt ute och solen skickar ljusblå solbalkar ner över bygden bortom Ombergs mörka fond.
Men blåsten!
Jag får molhålla ytterdörren så att den inte knäcks och kastas iväg. Sydvästen råder över landskapet - såsom alltid.
I lä i det frodigt gröna gräset lyser maskrosor. De har börjat om och tar sommar en stund till. När jag böjer mig ner för att ta ett foto kommer en blomfluga lämpligt flygande och landar bland nektar och pollen. Livet är förunderligt.
Senare tillägg:
Efter en förfrågan i FB-gruppen "Vilken insekt" har jag fått svaret av Alf Lindberg och Gunnar Westling att blomflugan är en
Senare tillägg:
Efter en förfrågan i FB-gruppen "Vilken insekt" har jag fått svaret av Alf Lindberg och Gunnar Westling att blomflugan är en
Storslamfluga, Eristalis tenax
och att den övervintrar som imago, alltså fullbildad.
Livet är än mer förunderligt och fortsätter löpande att berika mig. Tack för hjälpen!
måndag 27 oktober 2014
27 oktober - Trattisar
.
Klockan är strax över tre när jag trots vädret blir sugen på skogen fastän det redan har börjat skymma.
- Jag åker ut en sväng och plockar av lite trattkantareller till en svampmacka i kväll, säger jag till Ulla.
På plats kan jag förstås inte sluta i tid. Jag fyller tiolitershinken på tjugo minuter och plockar allt detta inom en area på 10 x 10 m. Nu har jag ett drygt kvällsarbete framför mig.
Jag som hade tänkt hålla igen i skogens mossa tänker som gumman som plockade kaffeved:
"Kan jag ta den kvisten så kan jag ta den och kan jag ta den så kan jag ta den... "
Det blir visst en rejäl svampmacka i kväll. Men först som sagt ett drygt rensarbete. Men att sucka eller klaga över sådant vore nedrigt förmätet!
Klockan är strax över tre när jag trots vädret blir sugen på skogen fastän det redan har börjat skymma.
- Jag åker ut en sväng och plockar av lite trattkantareller till en svampmacka i kväll, säger jag till Ulla.
På plats kan jag förstås inte sluta i tid. Jag fyller tiolitershinken på tjugo minuter och plockar allt detta inom en area på 10 x 10 m. Nu har jag ett drygt kvällsarbete framför mig.
Jag som hade tänkt hålla igen i skogens mossa tänker som gumman som plockade kaffeved:
"Kan jag ta den kvisten så kan jag ta den och kan jag ta den så kan jag ta den... "
Det blir visst en rejäl svampmacka i kväll. Men först som sagt ett drygt rensarbete. Men att sucka eller klaga över sådant vore nedrigt förmätet!
27 oktober - Att räkna fåglar är en svår konst
.
Jag tar återigen en sväng ner till Stugan för att greja med lite idag. Vinden vräker in över slätten och duggregnet hänger i luften.
Mängder av vitkindade rastar tillsammans med sädgäss och grågäss på åkrarna mellan Renstad och Holmen.
Jag tar mig för att fotografera en mindre flock som går närmast bilen. Jag tar fyra olika foton av sällskapet med teleobjektivet och tänker mig att räkna antalet när jag kommer hem. Bortom denna flock ser jag ett ännu större band av vitkindade gäss som är omöjliga att nå och omöjliga att säkert uppskatta antalet på.
Hemma i ateljén skriver jag ut fotona jag tog och börjar räkna. Den här ovan är en av fyra på gåsflocken och på denna bild är det ca 170 exemplar.
På plats uppskattade jag, men räknade inte noga, hela den tätt packade flocken till ca 250 individer. Slutsumman blev nästan det dubbla - ca 400 vitkindade gäss.
När jag nu hemma försöker mig på en gissning av hela antalet vitkindade gäss, inkluderande de som gick längre bort, skulle jag nog vilja påstå att upp emot 1 500 vitkindade gäss just nu rastar i detta område. Imponerande.
Tidigare i min blogg, den 24 oktober, berättar jag också om en flock med rastande tofsvipor. Jag skriver att där finns uppskattningsvis 200 stycken och att jag förmodar att antalet kommer att öka för varje dag.
Idag lyckades jag fotografera den där tofsvipeflocken när den lyfte från den leriga åkern.
- Jo, de har ökat i antal sen senast, tänker jag och uppskattar nu antalet till ca 400 fåglar.
Nu hemma i ateljén skriver jag ut och räknar med tuschpenna. Antalet på fotot är 728 fåglar.
Det är verkligen inte lätt att räkna fåglar och en uppskattning av flygande flockar ger nästan alltid en underskattning, vilket i sammanhanget är väl känt, men att den skulle bli så grovt felaktig trodde jag inte, jag tycker ju att jag har rutin från alla gåsräkningar som jag har varit med om under många decennier.
Det blir till att plussa på hädanefter.
Jag tar återigen en sväng ner till Stugan för att greja med lite idag. Vinden vräker in över slätten och duggregnet hänger i luften.
Mängder av vitkindade rastar tillsammans med sädgäss och grågäss på åkrarna mellan Renstad och Holmen.
Jag tar mig för att fotografera en mindre flock som går närmast bilen. Jag tar fyra olika foton av sällskapet med teleobjektivet och tänker mig att räkna antalet när jag kommer hem. Bortom denna flock ser jag ett ännu större band av vitkindade gäss som är omöjliga att nå och omöjliga att säkert uppskatta antalet på.
Hemma i ateljén skriver jag ut fotona jag tog och börjar räkna. Den här ovan är en av fyra på gåsflocken och på denna bild är det ca 170 exemplar.
På plats uppskattade jag, men räknade inte noga, hela den tätt packade flocken till ca 250 individer. Slutsumman blev nästan det dubbla - ca 400 vitkindade gäss.
När jag nu hemma försöker mig på en gissning av hela antalet vitkindade gäss, inkluderande de som gick längre bort, skulle jag nog vilja påstå att upp emot 1 500 vitkindade gäss just nu rastar i detta område. Imponerande.
Tidigare i min blogg, den 24 oktober, berättar jag också om en flock med rastande tofsvipor. Jag skriver att där finns uppskattningsvis 200 stycken och att jag förmodar att antalet kommer att öka för varje dag.
Idag lyckades jag fotografera den där tofsvipeflocken när den lyfte från den leriga åkern.
- Jo, de har ökat i antal sen senast, tänker jag och uppskattar nu antalet till ca 400 fåglar.
Nu hemma i ateljén skriver jag ut och räknar med tuschpenna. Antalet på fotot är 728 fåglar.
Det är verkligen inte lätt att räkna fåglar och en uppskattning av flygande flockar ger nästan alltid en underskattning, vilket i sammanhanget är väl känt, men att den skulle bli så grovt felaktig trodde jag inte, jag tycker ju att jag har rutin från alla gåsräkningar som jag har varit med om under många decennier.
Det blir till att plussa på hädanefter.
fredag 24 oktober 2014
24 oktober - Grå höst
.
Jag åker ner till Stugan. Det blir en av de sista gångerna för året.
Jag har med mig tre säckar trädgårdsrens som jag fyller på komposten med och detta gör jag för snokarnas skull. Jag hoppas att där kommer att utvecklas tillräckligt med värme för nästa års äggläggning och kläckning.
Snokarna har minskat rejält de senaste åren och jag är inte riktigt klok över vad det beror på, antagligen något problem med övervintringen, så jag känner att jag måste hjälpa till så mycket jag bara kan.
Det är grå höst. Regnet hänger som ett fuktigt duschdraperi över bygden och temperaturen är någonstans mellan sex och nio grader. Det känns som i mitten av november.
Jag lyssnar på Ekot att "ubåtsjakten", fast det betonas gång på gång att det bara är "underrättelsespaning", är avblåst för den här gången och jag undrar vilket tema media ska hänge sig åt nu: Ukrainas val är väl lite ynkligt och IS hot i Mellanöstern är ju söndertuggat redan. Stora frågor med trötthetssymtom. Hmm!?
Jag åker vägen längs sjösidan. På Väversunda mad går ännu nötboskapen och betar naturvård och uppe vid vägkröken ligger ensilagebollar upplagda. De lyser äggskalsvitt i landskapet och mot Ombergs fond kan jag tycka att det är nästan vackert, i varje fall kompositionsmässigt, mot det kontrasterande grönmörka sälgbuskaget som växer så vackert ovan det guldockra höstgräset.
Dessa bilder blir ju förstås också ett sätt för mig att testa min nya kamerautrustning som jag inhandlade i Bankeryd för någon dag sedan.
Det blev nödvändigt när allt till slut, efter en allt mer ökande tröghet, helt plötsligt lade av helt. Jag trodde det var själva kameran, men det visade sig vara objektiven som fått nog av tid, damm, sand, solljus och fukt. En hel massa pengar kostade kalaset. Men det var till sist ett måste och nu hoppas jag på god och lång användning för framtiden. Jag måste förstås också lära mig att vara mera noga med utrustningen, inte bara slänga ner den hur som helst i en ryggsäck.
Det är knappast fotoljust ute nu så här sent på eftermiddagen och inte ens ögonen hänger med ordentligt i skumrasket, så först när en hundra fåglar stor starflock lyfter ur leran på Holmens plöje ser jag att där också finns gott om tofsvipor. Det är som det brukar vara. Idag tror jag att där finns ungefär tvåhundra stycken och om mönstret följer tidigare års, kommer antalet att tillväxa ännu en månad.
Förra året stannade de sista viporna och förresten även stararna ända in i december månad. Detta är väl ett tydligt exempel på uppvärmningen som äger rum smygande och löpande. Tofsviporna kommer åter ofta redan i februari och sviker således landet under allt kortare tid.
När jag passerar Kälkestad noterar jag en av de största flockar av vitkindade gäss som jag någonsin sett vid Tåkern. Det är omöjligt att räkna dem noga men jag skulle tro att där finns mellan femhundra och åttahundra individer.
Men så dags är skymningen så tät att även min nya kamera säger ifrån på skarpen. Det blir inget mer idag!
Jag åker ner till Stugan. Det blir en av de sista gångerna för året.
Jag har med mig tre säckar trädgårdsrens som jag fyller på komposten med och detta gör jag för snokarnas skull. Jag hoppas att där kommer att utvecklas tillräckligt med värme för nästa års äggläggning och kläckning.
Snokarna har minskat rejält de senaste åren och jag är inte riktigt klok över vad det beror på, antagligen något problem med övervintringen, så jag känner att jag måste hjälpa till så mycket jag bara kan.
Det är grå höst. Regnet hänger som ett fuktigt duschdraperi över bygden och temperaturen är någonstans mellan sex och nio grader. Det känns som i mitten av november.
Jag lyssnar på Ekot att "ubåtsjakten", fast det betonas gång på gång att det bara är "underrättelsespaning", är avblåst för den här gången och jag undrar vilket tema media ska hänge sig åt nu: Ukrainas val är väl lite ynkligt och IS hot i Mellanöstern är ju söndertuggat redan. Stora frågor med trötthetssymtom. Hmm!?
Jag åker vägen längs sjösidan. På Väversunda mad går ännu nötboskapen och betar naturvård och uppe vid vägkröken ligger ensilagebollar upplagda. De lyser äggskalsvitt i landskapet och mot Ombergs fond kan jag tycka att det är nästan vackert, i varje fall kompositionsmässigt, mot det kontrasterande grönmörka sälgbuskaget som växer så vackert ovan det guldockra höstgräset.
Dessa bilder blir ju förstås också ett sätt för mig att testa min nya kamerautrustning som jag inhandlade i Bankeryd för någon dag sedan.
Det blev nödvändigt när allt till slut, efter en allt mer ökande tröghet, helt plötsligt lade av helt. Jag trodde det var själva kameran, men det visade sig vara objektiven som fått nog av tid, damm, sand, solljus och fukt. En hel massa pengar kostade kalaset. Men det var till sist ett måste och nu hoppas jag på god och lång användning för framtiden. Jag måste förstås också lära mig att vara mera noga med utrustningen, inte bara slänga ner den hur som helst i en ryggsäck.
Det är knappast fotoljust ute nu så här sent på eftermiddagen och inte ens ögonen hänger med ordentligt i skumrasket, så först när en hundra fåglar stor starflock lyfter ur leran på Holmens plöje ser jag att där också finns gott om tofsvipor. Det är som det brukar vara. Idag tror jag att där finns ungefär tvåhundra stycken och om mönstret följer tidigare års, kommer antalet att tillväxa ännu en månad.
Förra året stannade de sista viporna och förresten även stararna ända in i december månad. Detta är väl ett tydligt exempel på uppvärmningen som äger rum smygande och löpande. Tofsviporna kommer åter ofta redan i februari och sviker således landet under allt kortare tid.
När jag passerar Kälkestad noterar jag en av de största flockar av vitkindade gäss som jag någonsin sett vid Tåkern. Det är omöjligt att räkna dem noga men jag skulle tro att där finns mellan femhundra och åttahundra individer.
Men så dags är skymningen så tät att även min nya kamera säger ifrån på skarpen. Det blir inget mer idag!
söndag 19 oktober 2014
18 oktober - Besök på en bilkyrkogård i Värmland
.
Goda vännerna Yngve och Gunnel önskade oss med på en resa till Töcksfors i sydvästra Värmland, bara fem kilometer från norska gränsen i fredags, för att besöka en plats full av gamla skrotbilar utspridda i naturen. Yngve är ungefär lika intresserad av och kunnig om bilar som jag om fåglar. Därav förslaget som snabbt vann laga kraft hos Ulla och mig, ty hur skulle man kunna säga nej till en så spännande resa.
Fler än tusen bilar vid gården Båstnäs (Bösnäs på töcksmarksmål) ligger nämligen huller om buller i skog och hagar, på berg och i våtmarker. Inget är inhägnat, allt är ännu privat och tillfälligt.
Det har regnat väldigt mycket strax innan vi anländer och allt är fuktigt och bitvis vattendränkt.
Kan detta vara nåt? tänkte nog jag först och kanske också somliga av er, gammalt rostigt skräp och rejäl miljöförstörelse, och visst finns det förstås delade meningar om företeelsen.
Vi är framme vid Båstnäs gamla bilskrot - Gunnel, Ulla, Yngve och jag.
Miljömyndigheterna i Årjängs kommun ser säkert inte positivt på det skrotnisseföretag som förevarit på platsen och nu, när den aktiva delen sen ett par decennier är ett avslutat kapitel och har blivit till en kvardöd verksamhet, ville man nog röja opp i eländet. Marken och vattnet i området är säkert minst sagt hälsovådligt.
Men, faktum är att platsen har blivit en oerhört välbesökt vallfartsort för både bilintresserade och diverse konstnärstyper från hela landet, ja, varför inte säga hela Europa och världen. Fyra stora böcker har skrivits om företeelsen, alla med konstnärliga avsikter, och på vandrarhemmet där vi bor har de flesta gästerna tänkt sig att ta vägen in mot V:a Fågelvik till bilkyrkogården, berättar föreståndaren. Ett turistiskt spektakel har det hela blivit även om avsikten från början var nästan det motsatta.
Båstnäs, i huset i bakgrunden bodde skrotbilssamlarna själva, bröderna Ivarsson.
Vid Ryd i Småland tog man steget fullt ut och kulturminnesbevarade en liknande plats full av gamla skrotbilar för ett antal år sedan.
Denna har dock, efter vad Yngve förstått, blivit så välbesökt att den blivit sliten och delvis förödd och färden vändes alltså istället mot Värmland igår där ett än större antal skrotbilar ligger utspridda i naturen utan skydd eller bestämmelser så att man verkligen måste ta det varligt och gå på egen risk.
Jag undrar jag hur länge allt detta kan få komma att bli kvar och i så fall på vilket sätt.
Men nu har jag iallafall haft lyckan att få uppleva det hela och jag är helnöjd. Faktum är att jag har fått en rejäl dos av konstnärlig inspiration och nu återstår det bara att se vad som kommer ut av detta för egen del, säkert blir det något både av helhet och detaljer.
Goda vännerna Yngve och Gunnel önskade oss med på en resa till Töcksfors i sydvästra Värmland, bara fem kilometer från norska gränsen i fredags, för att besöka en plats full av gamla skrotbilar utspridda i naturen. Yngve är ungefär lika intresserad av och kunnig om bilar som jag om fåglar. Därav förslaget som snabbt vann laga kraft hos Ulla och mig, ty hur skulle man kunna säga nej till en så spännande resa.
Fler än tusen bilar vid gården Båstnäs (Bösnäs på töcksmarksmål) ligger nämligen huller om buller i skog och hagar, på berg och i våtmarker. Inget är inhägnat, allt är ännu privat och tillfälligt.
Det har regnat väldigt mycket strax innan vi anländer och allt är fuktigt och bitvis vattendränkt.
Kan detta vara nåt? tänkte nog jag först och kanske också somliga av er, gammalt rostigt skräp och rejäl miljöförstörelse, och visst finns det förstås delade meningar om företeelsen.
Vi är framme vid Båstnäs gamla bilskrot - Gunnel, Ulla, Yngve och jag.
Miljömyndigheterna i Årjängs kommun ser säkert inte positivt på det skrotnisseföretag som förevarit på platsen och nu, när den aktiva delen sen ett par decennier är ett avslutat kapitel och har blivit till en kvardöd verksamhet, ville man nog röja opp i eländet. Marken och vattnet i området är säkert minst sagt hälsovådligt.
Men, faktum är att platsen har blivit en oerhört välbesökt vallfartsort för både bilintresserade och diverse konstnärstyper från hela landet, ja, varför inte säga hela Europa och världen. Fyra stora böcker har skrivits om företeelsen, alla med konstnärliga avsikter, och på vandrarhemmet där vi bor har de flesta gästerna tänkt sig att ta vägen in mot V:a Fågelvik till bilkyrkogården, berättar föreståndaren. Ett turistiskt spektakel har det hela blivit även om avsikten från början var nästan det motsatta.
Båstnäs, i huset i bakgrunden bodde skrotbilssamlarna själva, bröderna Ivarsson.
Vid Ryd i Småland tog man steget fullt ut och kulturminnesbevarade en liknande plats full av gamla skrotbilar för ett antal år sedan.
Denna har dock, efter vad Yngve förstått, blivit så välbesökt att den blivit sliten och delvis förödd och färden vändes alltså istället mot Värmland igår där ett än större antal skrotbilar ligger utspridda i naturen utan skydd eller bestämmelser så att man verkligen måste ta det varligt och gå på egen risk.
Mycket finns att säga om det hela. Jag blev tagen av omfattningen, slagen av den bedagade skönheten, "döden" vi alla har framför oss, noterade det hela som en fantastisk konstinstallation, såg miljöproblemen och också den direkt farligheten med allt skräp, glas, rost och vassa föremål utspridda i terrängen samt en myckenhet av rinnande vatten rakt igenom området med säker urlakning ner i sjösystemen som otvivelaktig följd. Men också naturens sega och nedbrytande, nästan förlåtande krafter att ta tillbaka initiativet.
Och det är väl just där i kollisionen mellan förfall och nytt liv som en slags skönhet också spirar. Naturen tar tillbaka vad den en gång tyckts ha förlorat.
Koltrasten har boat just här och fler fågelbon än så fann jag bland rostig plåt och krossat glas
Jag undrar jag hur länge allt detta kan få komma att bli kvar och i så fall på vilket sätt.
Men nu har jag iallafall haft lyckan att få uppleva det hela och jag är helnöjd. Faktum är att jag har fått en rejäl dos av konstnärlig inspiration och nu återstår det bara att se vad som kommer ut av detta för egen del, säkert blir det något både av helhet och detaljer.
Detalj
Detalj
Detalj
Detalj
Etiketter:
Konst - utställning,
Kultur - bilar,
Kultur - konst,
miljö - renhållning
torsdag 16 oktober 2014
16 oktober - Medial respons på min utställning
.
Det var många besökare på vernissagen under helgen vid min utställning på Galleri R i Linköping. Responsen var god upplevde jag, det vill säga, det blev ett övervägande positivt mottagande.
Även i media har utställningen noterats och kommenterats.
Östgöta Correspondenten, Corren, hade recensent på plats som skrev vänligt och uppmuntrande om min konst.
Nu fortsätter min utställning att visas ytterligare drygt en vecka, fram t o m den 25 oktober.
Jag hoppas att du som läser detta passar på med att besöka den.
Jag lägger in tre bilder som visar resultatet i tidningen. Den nedersta bilden överraskade mig mycket och väldigt positivt, ty den hade jag ingen aning om, och mycket plats fick den i tidningen också.
Recension
Min akvarell "I kvällsljus" på Correns evenemangssida.
Det var många besökare på vernissagen under helgen vid min utställning på Galleri R i Linköping. Responsen var god upplevde jag, det vill säga, det blev ett övervägande positivt mottagande.
Även i media har utställningen noterats och kommenterats.
Östgöta Correspondenten, Corren, hade recensent på plats som skrev vänligt och uppmuntrande om min konst.
Nu fortsätter min utställning att visas ytterligare drygt en vecka, fram t o m den 25 oktober.
Jag hoppas att du som läser detta passar på med att besöka den.
Jag lägger in tre bilder som visar resultatet i tidningen. Den nedersta bilden överraskade mig mycket och väldigt positivt, ty den hade jag ingen aning om, och mycket plats fick den i tidningen också.
Annons
Min akvarell "I kvällsljus" på Correns evenemangssida.
tisdag 14 oktober 2014
14 oktober - Tranracet
.
Idag blev det en sevärd dag i bygden.
Nog sträckte tranor iväg i tusental redan för fjorton dagar sedan och enstaka flockar har passerat i stort sett varje dag mot söder den senaste tiden, men upplevelsen denna förmiddag blev något alldeles extra.
Det började redan vid halv tio när Lars och jag tog vår fikastund på konditoriet. Tranflockar dök upp lågt över Ödeshögs torg och alla människor vände sina ansikten mot skyn och de "krååande" läten som högljutt ekade ner över marknadsstånden och fiskbilen.
Fågelflockarna höll ovanligt låg höjd. Jag skulle tro att de sträckte på blott femtio till hundra meter mot normala 300 - 500 meters höjd som brukligt är när termiken är god.
Vädret var gråmulet, en svag nordan kändes i ansiktet och norröver, bortom Omberg, började himlen ljusna och blå flikar syntes, men ingen termik verkade finnas i sikte.
Tranorna, de sista, har väntat ovanligt länge. Normalt brukar uttåget ske tredje veckan i september, men fastän Brittsommaren har varit vän, fanns nu ingen tid mer att chansa, idag fick det bli, med föga eller ingen termik alls och detta verkade komma att kräva mycket mer aktiv flykt på låg höjd mot normalt.
Några händelser som vi bevittnade accentuerade det snabba uppbrottets nödvändighet.
I en fylking kom till exempel en ung trana på efterkälken. Den sladdade alltså redan här i Ödeshög och halkade bakåt för varje vingslag. Två vuxna fåglar, säkerligen föräldrarna, sågs lämna den trygga plogen och vända bakåt för att hämta upp sin unge. Ensamma och långsammare fick de tre fåglarna nu ta upp kampen att försöka hinna ifatt igen eller köra sitt eget tempo hela vägen själva.
Trana med "klumpfot" av lera.
Andra tranor hade verkliga klumpfötter, säkert ett halvt kilo lera extra att bära på och ett annat tecken på stress var att ljudligheten var mycket större än vanligt.
Hela förmiddagen fram till klockan halv två pågick skådespelet på himlen, flock efter flock passerade rakt över samhället och torget och då jag spanade ut över omgivningarna fann jag att sträcket var brett, över hela bygden, så långt bort jag kunde se.
Inte nog så, på nätet kan jag läsa att även över Västergötland på andra sidan Vättern och säkert brett över hela landet pågick samma uttåg av tranor av stor omfattning.
Bara här över Tåkernbygden måste antalet ha kommit upp i många tusen tranor och från Falköping hör jag just nu rapporter om upp till sextusen tranor på sydsträck. En mäktig upplevelse med andra ord.
Insprängt i tranformationerna gick ett antal gåsflockar och också ormvråkar och fjällvråkar. En skruv av ormvråkar rakt över vårt hus var på tolv fåglar.
Nog sträckte tranor iväg i tusental redan för fjorton dagar sedan och enstaka flockar har passerat i stort sett varje dag mot söder den senaste tiden, men upplevelsen denna förmiddag blev något alldeles extra.
Det började redan vid halv tio när Lars och jag tog vår fikastund på konditoriet. Tranflockar dök upp lågt över Ödeshögs torg och alla människor vände sina ansikten mot skyn och de "krååande" läten som högljutt ekade ner över marknadsstånden och fiskbilen.
Fågelflockarna höll ovanligt låg höjd. Jag skulle tro att de sträckte på blott femtio till hundra meter mot normala 300 - 500 meters höjd som brukligt är när termiken är god.
Vädret var gråmulet, en svag nordan kändes i ansiktet och norröver, bortom Omberg, började himlen ljusna och blå flikar syntes, men ingen termik verkade finnas i sikte.
Tranorna, de sista, har väntat ovanligt länge. Normalt brukar uttåget ske tredje veckan i september, men fastän Brittsommaren har varit vän, fanns nu ingen tid mer att chansa, idag fick det bli, med föga eller ingen termik alls och detta verkade komma att kräva mycket mer aktiv flykt på låg höjd mot normalt.
Några händelser som vi bevittnade accentuerade det snabba uppbrottets nödvändighet.
I en fylking kom till exempel en ung trana på efterkälken. Den sladdade alltså redan här i Ödeshög och halkade bakåt för varje vingslag. Två vuxna fåglar, säkerligen föräldrarna, sågs lämna den trygga plogen och vända bakåt för att hämta upp sin unge. Ensamma och långsammare fick de tre fåglarna nu ta upp kampen att försöka hinna ifatt igen eller köra sitt eget tempo hela vägen själva.
Trana med "klumpfot" av lera.
Andra tranor hade verkliga klumpfötter, säkert ett halvt kilo lera extra att bära på och ett annat tecken på stress var att ljudligheten var mycket större än vanligt.
Hela förmiddagen fram till klockan halv två pågick skådespelet på himlen, flock efter flock passerade rakt över samhället och torget och då jag spanade ut över omgivningarna fann jag att sträcket var brett, över hela bygden, så långt bort jag kunde se.
Inte nog så, på nätet kan jag läsa att även över Västergötland på andra sidan Vättern och säkert brett över hela landet pågick samma uttåg av tranor av stor omfattning.
Bara här över Tåkernbygden måste antalet ha kommit upp i många tusen tranor och från Falköping hör jag just nu rapporter om upp till sextusen tranor på sydsträck. En mäktig upplevelse med andra ord.
Insprängt i tranformationerna gick ett antal gåsflockar och också ormvråkar och fjällvråkar. En skruv av ormvråkar rakt över vårt hus var på tolv fåglar.
Etiketter:
natur - biologi,
Natur - fåglar,
Natur - väder
torsdag 9 oktober 2014
9 oktober - Två dagar kvar till utställningen i Linköping
.
Oljemålningen som jag kallar "Blå strimma", 100 x 81 cm, finns med på utställningen.
Vill bara påminna om min utställning på Galleri R i Linköping som börjar på lördag.
Se mera nedan och i högerspalten.
Välkomna!
Oljemålningen som jag kallar "Blå strimma", 100 x 81 cm, finns med på utställningen.
Vill bara påminna om min utställning på Galleri R i Linköping som börjar på lördag.
Se mera nedan och i högerspalten.
Välkomna!
måndag 6 oktober 2014
6 oktober - Utställning i Linköping
.
Jag har jobbat stenhårt till min utställning på Galleri R i Linköping och inte haft någon tid över för annat. Det är vernissage på lördag/söndag 11/12 oktober, snart är vi där, äntligen.
Mitt liv som konstnär och människa har ställs på sin spets, så känns det faktiskt och det kan nog vara svårt att fatta för den som inte är involverad i en sån här skapande process. Min omgivning har fått trippa på tå den senaste månaden eller drygt det och själv har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan och har fyllt på mitt ökande sömnbehov till maximum efter ett antal vaket kallsvettiga nätter.
Tyvärr hjälper det inte heller med tröstande ord, som jag fått många, ty ingen förutom jag själv kan ju egentligen påverka det hela.
Precis så känns det mina vänner och efter en sån här ansträngning är det som att man aldrig vill vara där igen. Men lusten och lasten är nog konstant i det långa loppet och brukar kunna återkomma igen så småningom så det är väl bäst att ligga lågt med "skorna på hyllan".
Vernissagekort framsida.
Mitt måleri är alltså klart. Det får bli som det bli. Nu återstår en massa praktiskt arbete med att transportera hit och dit, lämna till och hämta från inramning, se över prissättningen, genomföra ett grundligt sök efter kontakter och adresser, annonsera i min blogg (som jag gör nu) och försöka ordna ett gruppinbjudan på Facebook, skriva verklista samt slutligen på fredag leverera till galleriet och medverka vid hängning.
På lördag kl 11 kommer jag fräsch och uppklädd att stå där nervös men förhoppningsvis nöjd i galleriet och hälsa er alla varmt välkomna.
Jo, så är det, att jag hoppas att alla ni som läser detta verkligen känner er mycket välkomna till min utställning som kommer att pågå under fjorton dagar.
Jag vill att ni ska veta och känna att ni är oerhört viktiga. Utan publik känns mitt arbete lite som bortkastat.
Hoppas att vi ses! Återigen - Varmt välkomna!
Jag har jobbat stenhårt till min utställning på Galleri R i Linköping och inte haft någon tid över för annat. Det är vernissage på lördag/söndag 11/12 oktober, snart är vi där, äntligen.
Mitt liv som konstnär och människa har ställs på sin spets, så känns det faktiskt och det kan nog vara svårt att fatta för den som inte är involverad i en sån här skapande process. Min omgivning har fått trippa på tå den senaste månaden eller drygt det och själv har jag pendlat mellan hopp och förtvivlan och har fyllt på mitt ökande sömnbehov till maximum efter ett antal vaket kallsvettiga nätter.
Tyvärr hjälper det inte heller med tröstande ord, som jag fått många, ty ingen förutom jag själv kan ju egentligen påverka det hela.
Precis så känns det mina vänner och efter en sån här ansträngning är det som att man aldrig vill vara där igen. Men lusten och lasten är nog konstant i det långa loppet och brukar kunna återkomma igen så småningom så det är väl bäst att ligga lågt med "skorna på hyllan".
Vernissagekort framsida.
Mitt måleri är alltså klart. Det får bli som det bli. Nu återstår en massa praktiskt arbete med att transportera hit och dit, lämna till och hämta från inramning, se över prissättningen, genomföra ett grundligt sök efter kontakter och adresser, annonsera i min blogg (som jag gör nu) och försöka ordna ett gruppinbjudan på Facebook, skriva verklista samt slutligen på fredag leverera till galleriet och medverka vid hängning.
På lördag kl 11 kommer jag fräsch och uppklädd att stå där nervös men förhoppningsvis nöjd i galleriet och hälsa er alla varmt välkomna.
Jo, så är det, att jag hoppas att alla ni som läser detta verkligen känner er mycket välkomna till min utställning som kommer att pågå under fjorton dagar.
Jag vill att ni ska veta och känna att ni är oerhört viktiga. Utan publik känns mitt arbete lite som bortkastat.
Hoppas att vi ses! Återigen - Varmt välkomna!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)