24 oktober - Grå höst

.
Jag åker ner till Stugan. Det blir en av de sista gångerna för året. 
Jag har med mig tre säckar trädgårdsrens som jag fyller på komposten med och detta gör jag för snokarnas skull. Jag hoppas att där kommer att utvecklas tillräckligt med värme för nästa års äggläggning och kläckning. 
Snokarna har minskat rejält de senaste åren och jag är inte riktigt klok över vad det beror på, antagligen något problem med övervintringen, så jag känner att jag måste hjälpa till så mycket jag bara kan.

Det är grå höst. Regnet hänger som ett fuktigt duschdraperi över bygden och temperaturen är någonstans mellan sex och nio grader. Det känns som i mitten av november. 
Jag lyssnar på Ekot att "ubåtsjakten", fast det betonas gång på gång att det bara är "underrättelsespaning", är avblåst för den här gången och jag undrar vilket tema media ska hänge sig åt nu: Ukrainas val är väl lite ynkligt och IS hot i Mellanöstern är ju söndertuggat redan. Stora frågor med trötthetssymtom. Hmm!?

Jag åker vägen längs sjösidan. På Väversunda mad går ännu nötboskapen och betar naturvård och uppe vid vägkröken ligger ensilagebollar upplagda. De lyser äggskalsvitt i landskapet och mot Ombergs fond kan jag tycka att det är nästan vackert, i varje fall kompositionsmässigt, mot det kontrasterande grönmörka sälgbuskaget som växer så vackert ovan det guldockra höstgräset.

Dessa bilder blir ju förstås också ett sätt för mig att testa min nya kamerautrustning som jag inhandlade i Bankeryd för någon dag sedan. 
Det blev nödvändigt när allt till slut, efter en allt mer ökande tröghet, helt plötsligt lade av helt. Jag trodde det var själva kameran, men det visade sig vara objektiven som fått nog av tid, damm, sand, solljus och fukt. En hel massa pengar kostade kalaset. Men det var till sist ett måste och nu hoppas jag på god och lång användning för framtiden. Jag måste förstås också lära mig att vara mera noga med utrustningen, inte bara slänga ner den hur som helst i en ryggsäck.

Det är knappast fotoljust ute nu så här sent på eftermiddagen och inte ens ögonen hänger med ordentligt i skumrasket, så först när en hundra fåglar stor starflock lyfter ur leran på Holmens plöje ser jag att där också finns gott om tofsvipor. Det är som det brukar vara. Idag tror jag att där finns ungefär tvåhundra stycken och om mönstret följer tidigare års, kommer antalet att tillväxa ännu en månad.
Förra året stannade de sista viporna och förresten även stararna ända in i december månad.  Detta är väl ett tydligt exempel på uppvärmningen som äger rum smygande och löpande. Tofsviporna kommer åter ofta redan i februari och sviker således landet under allt kortare tid.

När jag passerar Kälkestad noterar jag en av de största flockar av vitkindade gäss som jag någonsin sett vid Tåkern. Det är omöjligt att räkna dem noga men jag skulle tro att där finns mellan femhundra och åttahundra individer.

Men så dags är skymningen så tät att även min nya kamera säger ifrån på skarpen. Det blir inget mer idag!