Goda vännerna Yngve och Gunnel önskade oss med på en resa till Töcksfors i sydvästra Värmland, bara fem kilometer från norska gränsen i fredags, för att besöka en plats full av gamla skrotbilar utspridda i naturen. Yngve är ungefär lika intresserad av och kunnig om bilar som jag om fåglar. Därav förslaget som snabbt vann laga kraft hos Ulla och mig, ty hur skulle man kunna säga nej till en så spännande resa.
Fler än tusen bilar vid gården Båstnäs (Bösnäs på töcksmarksmål) ligger nämligen huller om buller i skog och hagar, på berg och i våtmarker. Inget är inhägnat, allt är ännu privat och tillfälligt.
Det har regnat väldigt mycket strax innan vi anländer och allt är fuktigt och bitvis vattendränkt.
Kan detta vara nåt? tänkte nog jag först och kanske också somliga av er, gammalt rostigt skräp och rejäl miljöförstörelse, och visst finns det förstås delade meningar om företeelsen.
Vi är framme vid Båstnäs gamla bilskrot - Gunnel, Ulla, Yngve och jag.
Miljömyndigheterna i Årjängs kommun ser säkert inte positivt på det skrotnisseföretag som förevarit på platsen och nu, när den aktiva delen sen ett par decennier är ett avslutat kapitel och har blivit till en kvardöd verksamhet, ville man nog röja opp i eländet. Marken och vattnet i området är säkert minst sagt hälsovådligt.
Men, faktum är att platsen har blivit en oerhört välbesökt vallfartsort för både bilintresserade och diverse konstnärstyper från hela landet, ja, varför inte säga hela Europa och världen. Fyra stora böcker har skrivits om företeelsen, alla med konstnärliga avsikter, och på vandrarhemmet där vi bor har de flesta gästerna tänkt sig att ta vägen in mot V:a Fågelvik till bilkyrkogården, berättar föreståndaren. Ett turistiskt spektakel har det hela blivit även om avsikten från början var nästan det motsatta.
Båstnäs, i huset i bakgrunden bodde skrotbilssamlarna själva, bröderna Ivarsson.
Vid Ryd i Småland tog man steget fullt ut och kulturminnesbevarade en liknande plats full av gamla skrotbilar för ett antal år sedan.
Denna har dock, efter vad Yngve förstått, blivit så välbesökt att den blivit sliten och delvis förödd och färden vändes alltså istället mot Värmland igår där ett än större antal skrotbilar ligger utspridda i naturen utan skydd eller bestämmelser så att man verkligen måste ta det varligt och gå på egen risk.
Mycket finns att säga om det hela. Jag blev tagen av omfattningen, slagen av den bedagade skönheten, "döden" vi alla har framför oss, noterade det hela som en fantastisk konstinstallation, såg miljöproblemen och också den direkt farligheten med allt skräp, glas, rost och vassa föremål utspridda i terrängen samt en myckenhet av rinnande vatten rakt igenom området med säker urlakning ner i sjösystemen som otvivelaktig följd. Men också naturens sega och nedbrytande, nästan förlåtande krafter att ta tillbaka initiativet.
Och det är väl just där i kollisionen mellan förfall och nytt liv som en slags skönhet också spirar. Naturen tar tillbaka vad den en gång tyckts ha förlorat.
Koltrasten har boat just här och fler fågelbon än så fann jag bland rostig plåt och krossat glas
Jag undrar jag hur länge allt detta kan få komma att bli kvar och i så fall på vilket sätt.
Men nu har jag iallafall haft lyckan att få uppleva det hela och jag är helnöjd. Faktum är att jag har fått en rejäl dos av konstnärlig inspiration och nu återstår det bara att se vad som kommer ut av detta för egen del, säkert blir det något både av helhet och detaljer.
Detalj
Detalj
Detalj
Detalj
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar