- Ser ni vid mina fötter, vad som dominerar markskiktet här, säger Sverker finurligt leende.
Jag som först tänkte, att det väl måste vara förtorkade blad av gråfibbla eller nåt liknande, hämtar andan när han svarar:
- Det är kattfot, alltihop!
Javisst är det så. Kattfoten, den annars ofta så hotade i våra hagar och ängsmarker, frodas här i en alldeles ursrpunglig miljö långt från mänsklig påverkan. Här har arten säkerligen sin urgamla, sanna hemvist, i ett naturligt hedlandskap, i miniatyr visserligen mellan stenar och klippor, format av Vätterkustens utsatthet från hårt väder, kraftig solinstrålning och extrem torka.
Nu är den överblommad, om den ens har förmått sig till det tidigare detta torrår och de silverhårigt ludna bladen ligger tätt ryckta tätt mot backen, vridna och förtorkade, men ändå med nyanser av färskt gulgrönt längst därinne trots vattenbristen. Helt optimalt anpassad är den alltså, kattfoten, till den här typen av biotop; här är den hemma och växer i sällsynt skådad mängd.
Vi vandrar en liten bit mot söder, längs Östgötaleden vid Vättern under Omberg, från Stora Lunds naturreservat. Det kostar på en smula för oss som är mest halta och kraftlösa att traska över klippor och sten, längs diken och små kärrdrag, men vi grejar det naturligtvis, värre är det inte. Naturen här är unik och slående. Det känns som vore vi vid havet och det är just av den anledningen som jag alltid säger "Vätterkust" istället för strand. Vyerna imponerar och det friska vattnet lyser knallblått. Luften är sval och lätt att andas.
Men det är torrt, knastertorrt; här har inte kommit regn på månader. Allt det som varslats av regn-appar och SMHI-prognoser, några gånger tidigare i sommar t o m som gul varning för skyfall, har hittills alltid dunstat bort under passagen över vattnet; skingrats och blåst iväg. Någon mil inåt land har det ändå fallit något, men just här, vid Vätterkusten, inte en enda svalkande droppe. Lokalt är detta en av vårt lands torraste och soligaste platser med officiell nederbördsstatus av bara 450 mm/år. Varför finns inte här en ordentlig väderstation. Karlstad kan slänga sig i väggen! Vi kan ta upp kampen med Öland.
Och kattfoten tål förutsättningen som gives. Den trivs här, i sitt unika livsrum vid Vätterkusten sen tusendes år tillbaka och vi fick äran att hälsa på idag, även om jag fick fuska till det med blomning i form av en akvarell. Det är väl vackert så.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar