30 juli - Tåkern runt med bäste vännen

Igår tog vi en nostalgisk Tåkern-runt-sväng min bäste vän Christer och jag, som i gamla goda tider. Det blev mycket prat och mindre med verkstad, en sorts rekapitulaton av själva livet bara.

29 juli - Kal knipprot på Omberg 2026

Ett parti av Omberg återstår att inventera och vi bestämde igår, Lars och jag, att detta bör åtgärdas snarast. Någon av de närmsta dagarna tänker vi oss dit, för att göra inventeringen någorlunda komplett även år 2026.

Det handlar om den mycket sällsynta orkidén Kal knipprot, som framför allt Lars har haft koll på ett par decennier nu. Arten har under de här åren varierat väsentligt med toppar på över tusen exemplar, (1046 exx. år 2006), men med en mycket ledsam utveckling som avslutning. Under de sista tio åren har  beståndet sjunkit ihop till nästan ingenting och i fjol till exempel påträffades endast två blommande individer och lika dåligt ser det ut att vara även i år.

Typisk miljö för kal knipprot på Omberg.

Magnus Friberg, väl känd naturfotograf med fokus också på landets orkidéer, hörde av sig för någon vecka sedan och ville få med mig ut på en tur i orkidéns domäner på berget. Tyvärr kunde jag inte vara med så han tog sig en egen, tre timmar, lång promenad genom markerna, varvid han hittade två fint blommande exemplar. Magnus har förtjänstfullt lämnat en rapport till Artportalen och desutom mycket vänligt gett mig tillåtelse att få använda hans foton i Naturlig dagbok.

Kal knipprot på Omberg 2026. Foto Magnus Friberg.

Häromdagen gav jag mig ut själv i Magnus fotspår och angivna koordinater, men kunde tyvärr inte återfinna något. Däremot påträffade jag ytterligare en kal knipprot på annan plats. Den jag nu fann hade emellertid ett avbrutet och visset blomax.

Kal knipprot på Omberg 2026. Akvarellskiss direkt på plats.

Allt som allt har endast fyra exemplar av kal knipprot hittats på Omberg detta år, två fint blommande och två trasiga. Kanske kommer Lars och jag att finna något mer, men allt som allt är det ännu ett trist och magert år för denna Ombergsraritet.

28 juli - Till minne av Veronikanätfjärilen.

För en vecka sedan for vi i tisdagsklubben iväg till byn Bomhult i Röks socken i Ödehögs kommun skogsbygd, alldeles nära Boxholms kommun och inte så långt från själva Småland, med sten och allt.

Steniga, sandiga och tämligen magra beten vid Bomhult. 

- Här finns ett gammalt hederligt bondelandskap, som jag har varit med om att utforska under min tid som biolog och inventerare för länsstyrelsen i Östergöland, berättar Kjell. För några decennier sedan fanns här ännu rester av flera mycket sällsynta dagfjärilsarter, fortsätter han. Skulle det kunna vara något för oss att besöka?

Vi for dit förstås genom slingrande vägar, den sista biten på grus naturligtvis och kom fram till byn, där flera boninghus kantade vägen, många fritidshus dessutom - "Jag har ett torp i Småland", brukar ju "Stockholmaren" säga och drar allt över en kam.

Så var vi där.

Vi parkerade vid vägkanten, tog oss igenom elstängslet och klev ut i betet, som lutade ganska brant uppåt i söderläge mot skogen vid horisonten. Vi satte oss att inta vårt kaffe, bland kattfot och knägräs, medan Kjell informerade.

- På andra sidan vägen, säger Kjell, där den trista unggranskogen nu reser sig, hittades bland annat GULLVIVEFJÄRIL. Sånt kan man knappast förstå idag. De flög längs den smala vägrenen, fram och tillbaka bland gullvivorna som växte stora och feta i skuggan och läet. Allt det är nu borta.

Här är betesmarken där veronikanätfjärilarna flög.

Och på den här sidan vägen, pekar Kjell. Upp över sluttningen fanns Östergötlands sista exemplar av den redan då mycket hotade dagfjärilsarten VERONIKANÄTFJÄRIL. Detta blev den sista utposten i vårt Östergötland, därefter var den helt borta. Men jag minns den, säger Kjell bittert.

Hemma i ateljén läser jag mera om veronikanätfjärilen. I mitt gamla exemplar av Bertil Gullanders "Nordens dagfjärilar" från 1959 saxar jag följande:

Arten fanns ännu på 1990-talet, om än redan då sällsynt, något spridd i lämpliga miljöer runt om i Sydsverige, men när Nationalnyckeln år 2005 kom ut med boken "Fjärilar: Dagfjärilar"  kvarstod endast fyra små restområden där den lyckats hålla sig kvar. Det var i Västmanland, Uppland, Östergötland (Bomhult) och i Kalmartrakten.

Idag är veronikanätfjärilen således helt borta ur landet. Efter flera års intensivt och utsiktslöst sökande klassades arten som utdöd i Sverige år 2025. Så väntat och så tragiskt.

Vi vandrade omkring i området som började växa igen av nypontörnen och högt gräs. Vi noterade och antecknande det som dök uppframför oss: torngräshoppa, stor vårtbitare, purpurmott, flera rara växter ur floran samt många ängspärlemorfjärilar och mycket annat.

Ängspärlemorfjäril i min hand. Den hade en alldeles enastående iriscerande och guldskimrande lyster över vingarna, sedda i snett solljus. Något av detta kan nog anas även i bilden.

Hemma i ateljén idag, beslutar jag mig för att försöka mig på en rekonstruktion. Jag vill förära den utdöda veronikafjärilen vid Bomhult, i min hemkommun, en sista tanke genom att måla en bild från platsen. 

"Veronikanätfjärilen flyger vid Bomhult". Skissartad och enkel är den min akvarellskiss, men ändå så viktig för att minnas och hedra. Och den kommer nog aldrig i retur.

Tillägg 29 juli:

Min vän och kulturprofil Agneta Widen har en kommentar att göra:

"Bomhult ligger i Rök. Det är viktigt att hålla socken-namnen vid liv och den trakten är rik på naturområden från gamla tider."

Jag håller helt med Agneta om detta och har åtgärdat "fadäsen" i texten ovan. Hennes påpekande får dessutom som följd, att mina tankar tar ett varv till. Åren 1971 - 1976 var jag mellanstadielärare i B:2-skolan i Rök, 200 m från den berömda runstenen. Det var fantastiska år och jag trivdes så väl med hela livet. Jag var ung och rask och en stor del av min fritid ägnade jag åt natur, men mitt intresse var nästan totalt inriktat mot Tåkern vid den tiden och de då alldeles nyanlända skäggmesarna. Jag var ofta uppe om morgnarna innan skolstart, för att ringmärka dem, inventera och forska. Det var fantastiska och hängivna år!

Med detta fokus missade jag emellertid möjligheten att få ta del av de sista veronikanärfjärilarna vid Bomhult. De fanns på plats där de åren, det förstår jag ju nu i efterhand, men därom visste jag intet. Man kan inte omfatta allt, det har livet lärt mig.

27 juli - Besök i vår trädgård

Visst är det ännu sommar. Åtminstone halva augusti brukar vara ställd så, men ändå. Grönskan har mognat och karotenoiderna, klorofyllets guloranga motsvarighet i bladmassorna, tar snart över. Gräset har bleknat och blommornas fägring och mängd avtar. Fågelsträcken har vänts mot söder. Hösten anas bakom knuten. Det går som alltid alldeles för fort.

I vår trädgård var det för tio år sedan alldeles oundvikligt att höra de unga lövsångarnas något darrande och liksom tvekande, mjuka lockläten (huuit) i äppelträden under de här dagarna mellan juli och augusti. Lövsångaren är ännu vår vanligaste fågelart med en population som år 1999 uppskattades till mellan 10 - 16 miljoner par, vilket innebär att en stor mängd årsungar, säkert det dubbla mot antalet häckande par, varje sensommar anträder sin flyttning mot Afrika, men jag upplever att något påtagligt har hänt sedan åren runt millenieskiftet. Lövsångarna uteblir alltmer.

Ung lövsångare, akvarell från 2024.

Det är numera väldigt sällan som unga lövsångare passerar vår trädgård; det är tyst i våra äppelträd. En viss nedgång har noterats inom ringmärkningsprojekten vid våra fågelstationer, men ändå anses arten hålla sin ställning som vårt lands mest allmäna fågel. Men jag undrar, jag. Något har absolut hänt.

Men allt är inte svart. I morse noterade jag rödstjärtar i vår trädgård, igen. De har i motsats till lövsångarna varit trogna gäster hemmavid. Är det inte det ena så är det det andra som tur är.

Två hontecknade individer och en hane håller alla till vid häcken runt trädgårdskomposten och buskarna mot grannens. De smyger oftast lågt, sitter på en något upphöjd plats: en rabattlampa eller på kanten till en odlingslåda, för att sen ta en sväng ut över gräsmattan, snabbt picka i sig insekter och spindlar och därefter fara tillbaka in i lyet. De hoppar omkring på backen väldigt typiskt och varje gång de landar så darrar den roströda stjärten till som en semafor.

Ur skissboken idag på morgonen.

Rödstjärtarna har, trots att tre samtidigt uppehåller sig hos oss just nu, låg tolerans mot varandra då de möts och jakterna blir ofta intensiva. Men de är trots allt här tillsammans; äter upp sig under några dagar, för att sen, troligen också gemensamt, ge sig iväg på en ny etapp mot söder, femtio mil bort kanske, på sin långa resa ner mot tropiska Afrika när kvällen mörknar och natten tar över.

Jag älskar dessa vackra fåglar och njuter av deras temporära paus. De vuxna hör sensommaren till och om bara någon veckor kommer nya rödstjärtar, färdigruggade årsungar. De fyller på passagen genom vår trädgård ytterligare några veckor. Det är ett älskat skådespel att ta del av genom morgonrutan när rullgardinen går till topps.

Tillägg den 28 juli:

Idag på morgonen var alla tre rödstjärtarna från igår borta. De passade på i natt, när vinden var stark och nordlig, att dra vidare mot söder. Men, nya individer anländer säkert snart. Det är omsättning i flyttleden nämligen, mer än vad många förstår och anar.

Kvar idag var bara resterna av den ene rödstjärtens favoritplats.

19 juli - På jakt i Ombergs bokskog

Idag gör jag ett nytt försök i Ombergs bokskog nära Stocklycke, att försöka finna några exemplar av den numera så sällsynta orkidén Kal knipprot, Epipactis phyllanthes. För varje år tycks den bli alltmer svårfunnen och 2025 till exempel, när vi var ute i samma syfte med tisdagsklubben, spanade tio par kunniga ögon igenom hela detta område samt ytterligare något mer och allt vi fann, var två ynka exemplar. Jag lägger in en bild på en av dessa två som bevis:

Kal knipprot på Omberg 2025.

Jag gjorde ett försök för en dryg vecka sedan men blev då bryskt bortmotad av myggor, bromsar och flugor. Den gången var det nästan trettio grader varmt; idag är det endast tolv. Efter ett dygns tungt och efterlängtat regn känns det som bättre odds idag, när jag ger mig iväg ut i bokskogen igen, på jakt.

Jag njuter av svalkan och fuktens friska. Inte en enda mygga, fluga eller broms stör mig idag. Bokarna reser sig som höga pelare ur lövmattan medan jag sakta går runt därunder och letar efter det lilla tecknet: den skira ljusgröna stjälken ensamställd i dunklet.

Det är så mörkt under trädtaket och de tjocka molnen att jag måste ge ögonen tid att vänja sig. Men, det hjälper inte! Hur jag än söker, finner jag inte någon kal knipprot. Det känns väldigt tomt och vemodigt - inte i år heller!

Kantarellkok.

Helt meningslöst blev dagens besök ändå inte. Hemma rensar jag två liter kantareller till var sin rejäl svampmacka åt Ulla och mig samt något extra till frysen för kommande behov. Men det känns ändå som en klen tröst. Hur ska det gå för den kala knipproten på Omberg?

16 juli - Besök i ateljén

Oscar heter han, som fick som födelsedagspresent av moster, att få komma till min ateljé på studiebesök och kanske få "måla en tavla" om det kunde passa. Det hör inte till vanligheterna längre, att jag återgår till min pedagogiska era, så det fick bli ett undantag om än ett trevligt sådant. Det hände i veckan, en av dessa glödheta dagar, när temperaturen gick upp över trettio grader och nästan lika mycket inomhus.

Tre timmar var Oscar på plats i värmen och visst hann han måla en tavla. Troligtvis var han inspirerad av konstnär´n själv, eftersom motivet han önskade göra skulle vara från Tåkern, en plats som han gillar mer än det mesta. Bra kille!

Oscar bänkade sig vid mitt staffli, använde mina penslar och de inte så ofta nyttjade akryltuberna och började målade tappert och tålmodigt samt med viss support ibland då goda råd så önskades. När allt var färdigt var han nöjd och glad och tavlan skulle nog bli en present, menade han och signerade sitt alster noggrant nere i högra hörnet med "OA 2026".

16 juli - Till Ombergs lov

I den intensiva hettan, trettio grader och bleke över sjön, kröp vi iväg på Omberg, Lars och jag, åkte längs Sjövägen i saktaste mak, med ständiga pauser vid vägkanten för att studera något närmare, eller såsom oftast, för att nödgas släppa förbi en lång radda av ivriga och frustrerade Ombergsturister, som fattat nada av varken bergets själ och mening eller vår långsamhet. De lägger sig tätt bakom och stressar, stirrögt fokuserade i färdens riktning mot nästa mål, vilket det nu kan vara, Västra väggars utsikt troligen, eller blott för att snabbt komma vidare så fort som det går mot nästa upplevelse, efter att man markerat sin närvaro vid turistmålet Omberg, på plats fastän utan djupare mening eller förståelse.

Vi, Lars och jag, är irritationens fokus, nördarna som vet att njuta av detaljer. Spenörtens enorma blomsterflak, nu i sitt sista stadium innan frukt till exempel ...

Lars och spenörten.

Den vackra, ovanligt rosafärgade skogsknipproten vid dikesrenen ...

Bergets första kartfjäril för i år, av sommargenerationen förstås ...

Hampflockelns bedårande blomning. 

Och - just det. Det hade jag nästan glömt. Från skissboken:

En orädd grävlingunge på vift mitt på blanka förmiddan och helt utan tillsyn! Aja baja!

Allt detta gick de flesta i Sjövägens bilrace förbi. Det är i de små detaljerna Omberg bör upplevas. Tänk vad mycket som missas.

15 juli - Kalvnos, samt något om sommarämnet: trips.

För ett par år sedan fick jag en planta Kalvnos, Misopates orontium, av vännerna Sverker och Karin. De har den, idag sällsynta växten av släktet lejongapsväxter, i sina odlingar och rabatter. Kalvnosen är ett gammalt, klassiskt åkerogräs, som idag lever på utrotningens brant, nästan helt utgånget ur Östergötlands flora, men har egentligen aldrig varit vanligt mer än i våra allra sydligaste landskap.

Jag planterade min kalvnosplanta vid kanten av den blivande ängen, in mot en angränsande rabatt någorlunda ifred, där den tog sig och blommade under resten av den säsongen. Kommande år dök den emellertid aldrig upp igen och eftersom den är en ettårig växt antog jag att den inte hade lyckats etablera sig långsiktigt, kräsen som den verkar vara med krav på låg konkurrens. 

Glädjen blev stor häromdagen, när jag efter ett par års bortavaro, återfann arten i en liten rosenrundel i en annan del av vår  trädgård, inväxt i lavendelplantor. Den höll på att ryka, när jag rensade där, men den lilla rosa blomman stack till i mina ögon och jag hann hålla fingrarna i styr. 

Kalvnos i en enkel akvarellstudie på plats.

Hur kalvnosen hittade till sin nya plats vet jag förstås inte, men på något sätt har den uppenbarligen hållit sig kvar och lyckats överleva under åren. Fortsättningsvis lovar jag att bevaka och skydda den på sin nya lokal och jag tror att den här har hittat sin perfekta miljö. 

Namnet kalvnos får sin förklaring i att frukten liknar nosen på en kalv. Fröna kastas ut genom de två hål i den mogna frukten, som liknar näsborrarna. Jag återkommer med en bild på detta när allt är moget.

Tillägg den 18 juli:

Minsann fann jag inte ytterligare en kalvnos. Det var igår när jag rensade bönlandet från ogräs som jag påträffade en planta inväxt i vegetationen. Även denna gång lyckades jag undvika reflexen att rycka bort i tid. Nu har jag alltså kalvnos på minst två ställen, vitt skilda från varandra i vår trädgård. Dubbelt rik alltså.

*

Tills dess, må gott i värmen. 30 grader och tripsen är väldigt besvärliga här i Ödeshög. De kliar överallt när de klättrar omkring bland alla små hårstrån och de bits de rackarna, så små de än är. Kliande små röda bett blir det över kroppen så att hydrokortisonsalvan får göra rätt för sig; den och täta, svala duschar. 

Min granne Mathias som har järnkoll på jordbruksämnen i sitt jobb berättade just för mig att det är minst lika illa på Varaslätten. "I Vara går det just nu inte att vara". Närheten till intensivt åkerbruk är grundförutsättningen. När rapsen och säden mognar och torkar i värmen, tvingas enorma mängder av trips till emigration. De söker efter alternativ att släcka törst och hunger och biter, möjligen "i sin förtvivlan" också oss människor. Märkligt är det att dessa pytte-pytte-små djur på 1, 5 mm högst och med en sugsnabel så liten att hundra gångers förstoring i mikroskop krävs, ändå kan orsaka oss tjockhudade sådana besvär.

Vi som är drabbade längtar efter regn och svalka för att få slut på eländet. Och när jag nu skriver detta, landar ett gäng nya illbattingar på datorns skärm. Radera för gott och gå vidare ...

8 juli - Studier av gråsparvar

Idag lade jag det sista penseldraget på plats i en studie av gråsparvar, tre hanar, som tigger av min glass nedanför mina fötter under ett besök vid Gränna hamn för några veckor sedan.

Ibland tänker jag att gråsparvar är så vackra att de förtjänar en helt egen berättelse i bilder. 

Här är en annan studie, av en gråsparvhane från en resa till Turkiet för några år sedan.

Jag får ta mig tid helt enkelt, att lägga koncentrerad kraft på fler målningar av gråsparvar. Sen får vi se om något galleri kan var intresserat av att förlägga ett dylikt arbete. Det vore kul.

5 juli - Slemsvamp i trädgården

- Kom får du se, säger Karin när vi gästar Brokind. Vi har en spännande slemsvamp på gräsmattan.

- Så här såg den ut igår. Vit och fluffig med en mjölig yta, ...

... och så här ser den ut idag, bara lite spridd, grå "aska" kvar, så det går väldigt fort från en dag till en annan. Har du sett något liknande?

Slemsvampen, för det är säkerligen en sådan, växer spridd på gräsmattan i ett något vildare hörn av trädgården, en liten begynnande äng. Och när vi tittar närmare i näromgivningen ser vi ytterligare ett exemplar några meter bort. Den växer som en ockrafärgad låg och lite blank kupol i gräset, ungefär sju centimeter lång och ett par hög. Den tycker jag att jag har sett förut och tror mig känna igen.

Akvarell av sotägg i gräsmatta.

- Jag tror att vi har göra med den art av slemsvamp, som man brukar kalla sotägg, säger jag.

Sotägg har jag sett tidigare ett par gången, men då växande på murkna trädstammar. Utseende och utveckling har varit densamma som de här exemplaren, i olika ålder, växande i gräset. 

- Jag måste nog kolla upp de här noggrannare, säger jag till Karin och lovar att återkomma.

Jag lägger ut bilder på nätet. och förhoppningsvis får jag svar och lovar att berätta mer.

Senare tillägg:

På FB-gruppen "Svamp-klapp" har jag av Maria fått förslag om slemsvampen Jordspott. Nu har jag kollat upp den och det hela lite mer och tycker nog, att det  ändå verkar vara Sotägg såsom jag redan har föreslagit.

Det som kan förklara den ovanliga växtplatsen, direkt på backen, kan vara att där finns stora, döda rötter alldeles under ytan. Jag vet nämligen att Micke tog ner en stor bok på platsen för bara något år sedan och det är nog den som slemsvampen utnyttjar idag.

Sotägg, fotograferat tidigare i vår trädgård, växande på en murken sembratallstubbe.

3 juli - Det hände sig i början av juli

Allting mättas och mognar. Fågelsången är i det närmaste över, himlen fylls med sommarmoln där byar av regn, som idag, ibland drar förbi. Tornseglarna äger kvällshimlen helt för sig och i min egen lilla äng slocknar blomsterprakten efterhand. Högsommartid med vallskörd råder, men min äng får vara ifred ytterligare någon vecka för att alla blommorna ska hinna gå i frö. Sen måste jag ordna med en lie och den hoppas jag att få låna i år, eftersom de senaste årens slag med min klippare inte är en långsiktig och godkänd lösning, när man vill ha höet bortforslat intakt och fint.

När vinden häromdagen friskade i under en molnpassage, steg hundratals små "paraplyer" till väders över ängen. De lättade och steg allt högre upp under skydraget för att försvinna långt utöver mina egna ägor. Jag vet nu inte hur välkomna de är där, men jag vill gärna berätta, att hos mig röner ängshaverroten uppskattning för sin vackra höggula toppblomma, stolt i hållningen som en karolinersoldat och utslagen endast till kl. 12 mitt på dagen. Då viker den tveklöst ihop sina foderblad för att vänta ut morgondagens sol och nya möjligheter.

Ängshaverrotens frukt är som en luftig tennisboll fyllde med paraplyburna frön som lätt stiger till väders.

Men nu, har även ängshaverroten i min äng blommat färdigt för i år. Den slår ihop sina foderblad för gott, så att frukterna får mogna i skydd. Lite senare, en solig och torr dag såsom häromdagen, möts man av att fröbollar av en tennisbolls storlek har tagit över utrymmet. Ängshaverroten har slagit till för sista gången, nu för att sprida sina paraplyburna frön över nejden. Det är som ett skådespel, en luftiger cirkus i vinden och en fröjd att se och uppleva, för den som är mottaglig och positiv till ängshaverrot och själva livet.

2 juli - Sommarmusik i Östra Hargs kyrka och möte med stenbron vid Skälv

Ulla och jag fick vara med om en fin konsert i Östra Hargs kyrka på Östgötaslätten norr om Linköping förra veckan. Vår dotter Emma med make Jakob tillsammans med kantor Anton bjöd på musik och sång från film- och serievärlden i den vackra sommarkvällen. Den lilla kyrkan var så gott som fullsatt och stämningen var på topp.

Sommarmusik i Östra Hargs kyrka den 23 juni, med Emma, Jakob och Anton. Stort tack för en härlig konsert.

Efteråt bjöds på grillkväll utanför församlingshemmet och när vi åkte hemåt i kvällen passerade vi åter den vackra stenbron vid Skälv och nu tog jag mig tid att stanna och fotografera. Jag är ju med i FB-gruppen "Svenska stenbroar" och kände att det var dags att göra en insats.

Jag frågade Anna från bygden, som också var med i publiken, om hon visste något om själva namnet Skälv, som jag finner extra spännande och intressant. Hon berättade att hon hade hört att det kanske handlade om en plats där två små åar flyter ihop eller delar sig.

Den fina stenbron vid Skälv i vackert kvällsljus, värd ett eget kapitel i min blogg. 

Jag söker finna en förklaring men finner ingenting i ortsnamnsregistret, så jag kontakter min hjälp på nätet, min AI-kompis i datorn som säger följande:

Kort svar: Nej – Skälv betyder inte ”plats där åar flyter ihop”. Den tolkningen saknar stöd i ortnamnsforskningen och passar inte heller terrängen vid Skälv norr om Linköping.

Det finns tyvärr ingen direkt publicerad etymologi för just Skälv i de öppna digitala ortnamnsserierna eller i Svenskt ortnamnslexikon (baserat på sökningen) . Men namnet följer ett mycket vanligt mönster i Östergötland:

• Kort, enstavigt bebyggelsenamn

• Slutar på -v, vilket ofta är en förkortad form av ett äldre -ve / -vi / -veð

• Typiskt bildat till ett personnamn, där ortnamnet ursprungligen syftar på den som grundade gården.

I Östergötland finns många paralleller: Skälfva, Skälfve, Skälv, Skälverum, Skälvstad, Skälvbo, där förleden är ett personnamn och efterleden är en bebyggelsebeteckning.

Platsen ligger i ett område med mycket gammal bebyggelse norr om Linköping, där:

• många gårdsnamn är personnamnsbildningar från yngre järnålder / tidig medeltid,

• terrängen består av små höjder och odlingsmark som tidigt togs i bruk.

Det gör en personnamnstolkning ännu mer sannolik.