Allting mättas och mognar. Fågelsången är i det närmaste över, himlen fylls med sommarmoln där byar av regn, som idag, ibland drar förbi. Tornseglarna äger kvällshimlen helt för sig och i min egen lilla äng slocknar blomsterprakten efterhand. Högsommartid med vallskörd råder, men min äng får vara ifred ytterligare någon vecka för att alla blommorna ska hinna gå i frö. Sen måste jag ordna med en lie och den hoppas jag att få låna i år, eftersom de senaste årens slag med min klippare inte är en långsiktig och godkänd lösning, när man vill ha höet bortforslat intakt och fint.
När vinden häromdagen friskade i under en molnpassage, steg hundratals små "paraplyer" till väders över ängen. De lättade och steg allt högre upp under skydraget för att försvinna långt utöver mina egna ägor. Jag vet nu inte hur välkomna de är där, men jag vill gärna berätta, att hos mig röner ängshaverroten uppskattning för sin vackra höggula toppblomma, stolt i hållningen som en karolinersoldat och utslagen endast till kl. 12 mitt på dagen. Då viker den tveklöst ihop sina foderblad för att vänta ut morgondagens sol och nya möjligheter.
Ängshaverrotens frukt är som en luftig tennisboll fyllde med paraplyburna frön som lätt stiger till väders.
Men nu, har även ängshaverroten i min äng blommat färdigt för i år. Den slår ihop sina foderblad för gott, så att frukterna får mogna i skydd. Lite senare, en solig och torr dag såsom häromdagen, möts man av att fröbollar av en tennisbolls storlek har tagit över utrymmet. Ängshaverroten har slagit till för sista gången, nu för att sprida sina paraplyburna frön över nejden. Det är som ett skådespel, en luftiger cirkus i vinden och en fröjd att se och uppleva, för den som är mottaglig och positiv till ängshaverrot och själva livet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar