För en vecka sedan for vi i tisdagsklubben iväg till byn Bomhult nere i Ödehögs kommun skogsbygd, alldeles nära Boxholms kommun och inte så långt från själva Småland, med sten och allt.
Steniga, sandiga och tämligen magra beten vid Bomhult.
- Här finns ett gammalt hederligt bondelandskap, som jag har varit med om att utforska under min tid som biolog och inventerare för länsstyrelsen i Östergöland, berättar Kjell. För några decennier sedan fanns här ännu kvarvarande rester av flera mycket sällsynta dagfjärilsarter, fortsätter han. Skulle det kunna vara något för oss att besöka?
Vi for dit förstås genom slingrande vägar, den sista biten på grus naturligtvis och kom fram till byn, där flera boninghus kantade vägen, många fritidshus dessutom - "Jag har ett torp i Småland", brukar ju Stockholmaren säga och drar allt över en kam.
Så var vi där.
Vi parkerade vid vägkanten, tog oss igenom elstängslet och klev ut i betet, som lutade ganska brant uppåt i söderläge mot skogen vid horisonten. Vi satte oss att inta vårt kaffe, bland kattfot och knägräs, medan Kjell informerade.
- På andra sidan vägen, säger Kjell, där den trista unggranskogen nu reser sig, hittades bland annat GULLVIVEFJÄRIL. Sånt kan man knappast förstå idag. De flög längs den smala vägrenen, fram och tillbaka bland gullvivorna som växte stora och feta i skuggan och läet. De är borta sedan länge.
Och på den här sidan vägen, upp över sluttningen framför oss fanns Östergötlands sista exemplar av den redan då mycket hotade dagfjärilsarten VERONIKANÄTFJÄRIL. Detta blev den sista utposten i vårt Östergötland, därefter var den helt borta. Men jag minns den, säger Kjell bittert.
Hemma i ateljén läser jag mera om veronikanätfjärilen. I mitt gamla exemplar av Bertil Gullanders "Nordens dagfjärilar" från 1959 saxar jag följande:
Arten fanns ännu på 1990-talet, om än redan då sällsynt, något spridd i lämpliga miljöer runt om i Sydsverige, men när Nationalnyckeln år 2005 kom ut med boken "Fjärilar: Dagfjärilar" kvarstod endast fyra små restområden där den lyckats hålla sig kvar. Det var i Västmanland, Uppland, Östergötland (Bomhult) och i Kalmartrakten.
Idag är veronikanätfjärilen helt borta ur landet. Efter flera års intensivt och utsiktslöst sökande klassades arten som utdöd i Sverige år 2025. Så väntat och så tragiskt.
Vi vandrade omkring i området som började växa igen av nypontörnen och högt gräs. Vi noterade och antecknande det som dök uppframför oss: gräshoppor, stor vårtbitare, purpurmott, flera rara växter ur floran samt många ängspärlemorfjärilar.
Ängspärlemorfjäril i min hand. Den hade en alldeles enastående irriserande och guldskimrande lyster över vingarna, sedda i snett solljus. Något av det kan nog anas även i bilden.
Hemma i ateljén idag, beslutar jag mig för att försöka mig på en rekonstruktion. Jag vill förära den utdöda veronikafjärilen vid Bomhult, i min hemkommun, en sista tanke genom att måla en bild från platsen.
"Veronikanätfjärilen flyger vid Bomhult". Skissartad och enkel är den min akvarellskiss, men ändå så viktig för att minnas och hedra. Och det kommer nog aldrig i retur.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar