28 juni - Sommarvandring i en rik trädgård kallad Fridhem

.
Ödeshögs Naturskyddsförening var idag inbjudna till Fridhem på Dags mosse i västra Östergötland, där Lisbeth och Kjell Antonsson har skapat en trädgård full av liv, form och färg. 
Hur många växter som vi har vet vi inte, svarar de på vår fråga, men vi vet att de blir fler och fler för varje år och att den ursprungliga gräsmattan i motsvarande grad bara blir mindre och mindre.

Många grupper kommer hit på besök, berättar de, både amatörer och folk av mera proffsig dignitet och då kan det bli lite jobbigt om jag tar ut svängarna för mycket, säger Kjell, för jag kan få på skalln direkt då.

Lisbeth och Kjell har skapat det här paradiset under ca tjugo års tid.
Medan vi vandrade runt under guidning av Kjell förberedde Lisbeth kaffebordet i det fria och därför är hon, märker jag nu senare, inte med på bilderna. Jag är ledsen för det Lisbeth!

Kjell som är entomolog anställd av Länsstyrelsen i Östergötland samt tillika guide i det fina Naturum Tåkern är djupt och brett kunnig i natur med framför allt insekter och växter i sin fatabur. 

En av många växter - en vacker anemon

Blå bergsvallmo är inte så alldeles enkel att odla, svarar Kjell på frågan.

Se här, säger Kjell, hur snabbt den här guldbaggen sticker ut sina vingar genom tänkvingarnas kanthål. Det går på en tiondels sekund. Solveig häpnar och jag missar lyftet.

Vitt nässelmott.

Mängder av gröna sköldbaggar kalasar på på ett bestånd kryddväxter så att bladen är alldeles håliga. Men det gör inget, säger Kjell. Jag har så många individer av varje växt så jag kan gott dela med mig.

Vid kaffebordet berättar Kjell att han undersökte humlefaunan ett år och lyckades identifiera 14 arter. Bland dem fanns flera rödlistade t ex: klöverhumla, mosshumla och vallhumla

Döm om min förvåning när en sammanställning av alla Östergötlands humlor i samma veva kom ut. Där fanns också fjorton arter; visserligen inte helt samma, men ändå. Jag hade alltså lika många arter på 2 000 kvadratmeter som hade redovisats för hela Östergötland. Det säger att vi egentligen vet väldigt lite om naturen när det kommer till kritan. 

17 april - Päronblom

.

Längst upp under södervänt takhäng, har vårt spaljerade päronträd, tätt tryckt emot väggen, börjat blomma idag. Visst är det fantastiskt!

28 mars - Våren tar sig

.
Jag reser mig upp ur solen, lämnar en tom salladstallrik på bordet vid stugväggen, säger hej till Peter som tittat förbi och går in i skuggan, till baksidans trådstaket, där svämvattnet breder ut sig över betet som lider svagt ner mot Tåkern. Vårlöken färgar gräsvålen under storasken i grönt med en tunn gul nyans liksom överlagrat det där gröna.
Gråtrutarna varnar någonstans ovanifrån och jag spanar upp mot himmelskupan. Efter en stunds stirrande uppmärksammar jag ett mörkt litet nålstick högt i det blå, en örn, förstås, jag menar, det är inte ovanligt numera, nästan regel, just med havsörnar.
Det är bara det att den här gången seglar örnen på smäckrare vingar och med längre stjärt; det är en kungsörn. Det ser jag nu i kikaren.
Den viker vingarna och glider snabbt bort från de irriterande trutarna och försvinner mot Omberg, nästan utan att tappa höjd.

Precis som örnen försvinner bakom alridån hör jag sädesärlans läte "sirlitt".
Det blev inte en första stjärtvippande ärla på taket i år som det brukar. Det blev en snabbt överflygande ärla som lätt hade missats om det inte vore för det där typiska lätet. 
Det är för det mesta så det går till, fågelskådandet, att öronen blir först.

I sänkorna i betet står vårvattnet bräddfullt. En skir matta av gröna växter skjuter skott under ytan, vattenblink, möjor och förgätmigej. Dykarbaggar av olika sort pilar runt i det handvarma vattnet och "husmaskar" kryper precis överallt. Men än har inte åkergrodorna hunnit ner och inte heller mina snokar.

Vid Ombergs fot går jag en sväng på jakt efter vårnya huggormar i stenskravlen utan resultat. Blåsipporna färgar backen i lysande ultramarin.

Tibasten blommar för fullt och sänder ut doft av blomsterhandel  ...

... medan några tussilagoplantor redan börjar bli övermogna. Det går fort om våren. Aldrig att man riktigt hänger med.

Carl-Henrik och fru fagar sin härliga trädgård på bergets tröskel. De matar en lagom liten vårbrasa med pinnar och torra löv så att röken blir blå och doftar vår.
Detta händer medan en sorgmantelfjäril dansar runt med nässelfjärilarna på andra sidan staketet, i solen. Den är stor och vacker när den flyger men när den landar försvinner den nästan helt för mina ögon.

Våren tar sig. Men imorgon vankas visst kallt regn och blåst igen. Varannandagsväder är förutbestämt.

Sådan är också våren. Annars vore den inte.

27 februari - Snödroppar

.
Självklart är snödropparna på plats hemma i trädgården, fattas bara. De är dock inte många utan har gått ut från de flesta rabatter, utkonkurrerade förstås, och har blivit kvar endast i skuggan under chersminen där bara det som spirar tidigt, innan lövverket tar över, klarar sig; satta på undantag alltså men desto skönare i sin sparsmakenhet.

Imorgon är februaris sista dag och våren tar tankemässigt stormsteg framåt när man tar ordet mars i sin mun. 
Det är nu det verkligen börjar hända saker; det som gör att varje vår kan upplevas stressig när man vill försöka hinna med allt överallt.
Många av mars månads vårtecken är redan på plats: blåsippa, hasselblom, sånglärka, tofsvipa, grågäss och sädgäss. Nu kommer snart mera stabilt förtroendegivande arter som bofink, trana, morkulla, hästhov, vitsippa och forsärla och innan vet ordet av  så är man framme vid april ...

Nej, nu måste jag lugna ner mig lite ...

12 november - Det är ingen ordning på årstiderna längre

.
Det är den 11 november, solen skiner bjudsamt och sprider en aning värme genom glaset när vi sitter med goda vänner på vår altan och äter lammstek med trattkantarellsås och efterföljande lingonparfait, precis som vore det i augusti eller april månad. 

Säkert något slags klimatrekord, igen, tänker vi, medan meteorologerna i TV senare om kvällen förutsäger fortsatt unikt varmt väder hela veckan. 
Och så långt känns ju klimatuppvärmningen som vi just upplever förförande underbar och precist förtydligad av de våryra lupiner som i grannens trädgård börjar om på nytt.

Vätterns kust mellan Omberg och Hästholmen.

Nu, någon timme senare, står vi på stranden av Vättern, Astrid och Bertil och jag, vid Ålebäckens mynnning, där vattnet strömmar från leköringarnas dunkla fåra puttrande klart, och tittar ut över den milda sjön mot Omberg och Ellen Keys Strand.
Himlen är opalfärgad i eftermiddagsljuset och skären, där repiga spår av tre inlandsisars framstötar kan skönjas, ligger blanka och svarta. Detta är kust mer än insjöstrand, vidhåller jag, och för många, även östgötar i gemen, ett helt okänt landområde jag ville benämna - Östergötlands västkust.

- Här har vi väl aldrig varit förut, trots att vi besökt er så många gånger under mer än trettio års tid, säger Astrid förbryllad. Så fantastiskt fint!

Vi har just sett tre stora öringar leka i forsens höljor uppe vid vägbron. Även det okänt för många men ursprungligt och historiskt vederlagt genom ännu synliga spår från Alvastramunkars tid i form av en "gangrie" som idag kallas Sverkerkapellet och inne i vilken ännu finns spår i form av en väldig kalkstensbalja, som troligen använts i avancerad fiskhantering.

Baldersbrå

Blåklint

Åkerviol

På vägen dit och under vår vandring längs åfåran noterar vi sommarfräscha novemberblomster i mängd.
Blåklint, baldersbrå, åkerviol, hundtunga, lomme, veronikor, korsört, åkerkål och många fler ändå står i full blom. Så märkligt! Det är ju ändå snart mitt i november.

Astrid plockar med en bukett novemberblommor hem till kaffebordet.

Och väl hemma igen, har Ulla dukat till kaffe med ljummet nybakade lussekatter och där hamnar denna somriga vildblomsterbukett i sällskap med en första aning och doft av advent. 
Det är verkligen ingen ordning på årstiderna längre!

27 juli - En sommarvecka

.
Varmt som i en bakugn brukar man ju säga och just så har de senaste veckorna varit.
Inte orkar man hålla en hög nivå på skriveriet då. Istället fortsätter jag med mina små selektiva nedslag från sommardagarnas mångfald. 
Någon gång i augusti kommer jag nog att komma igång mera ordnat igen. 
Jag saxar alltså nedan några udda noteringar ur verkligheten. Allt annat runt omkring får ni fylla ut själva med tankens kraft.

Låt mig börja med att den här bloggen som jag kallar Naturlig dagbok under veckan som gick passerade 100 000 besökare. Det är väl värt ett hurrarop!

Två heldagar i Astrid Lindgrens Värld i Vimmerby tillsammans med alla barn och barnbarn blev till en fantastisk upplevelse som jag varmt vill rekommendera för alla barn och vuxna barn. Det var ett helhetskoncept utöver det vanliga och alla fortlöpande teaterepisoder ur Astrids sagovärld höll väldigt hög kvalitet. 
Det blev även många möten med huvudpersonerna, alltid bjudsamma och vänliga, som hela tiden fanns för spontana möten runt omkring i parken.
Hit kommer vi med säkerhet att återvända!

Ett udda möte för mig skedde där, vid Gammelgårdens servering, när jag i humlerabatten upptäckte ett fång spontanblommande skogsknipprotsplantor. Jag undrade därvid högt, om någon annan möjligen skulle kunna ha gjort samma fynd.

- Jo säkert, svarade Jakob, nån mera naturnörd har väl satt sin fot här!

Vår paradisiska badplats vid Stava har fått flera besök av oss. En dag var det bara 12.5 grader och veckan senare hela 23. Så kan det variera i Vättern, vid vilket vi är vana.

Stranden här har undergått en stor förvandling det senaste decenniet. Jag minns mitt första besök i början av 70-talet. En av mina dåvarande skolelever föreslog en cykeltur hit sista veckan innan sommarlovet och jag visste intet därom. 
Vi gjorde turen dit, letade oss ner en längs en smal lummig stig uppifrån vägen där ingenting kunde anas och badade en hel dag innan vi åter cyklade hemåt den dryga milen. 
Stranden var stenig och smal, kanske blott 5 meter och skuggig ända fram till mitt på eftermiddagen och jag minns en stor skogslind som lutade sig ut över vattnet.

För knappt tio år sedan öppnade sig himlen en hel vecka för ihållande skyfall. Hela vägbanken däruppe, den gamla Riksettans turistväg mellan Ödeshög och Gränna, rasade en natt. Det hela betraktades som en smärre katastrof men dessbättre kom ingen till skada.

Numera är det öppen sikt ner till vattnet från vägen över hela rasbranten. Stranden har blivit bred och soligt synlig och alltfler människor har hittat hit. I år har det till och med varit svårt att finna parkeringsplats. 
Vårt tidigare så okända "paradis" har blivit allmängods. 

Letar men bland strandens stenar finner man snart spåren av det som hände; slipade klumpar av asfalt, en del med vägmålning kvar.

Barnbarnet Ella spenderade två dagar och mellanliggande natt tillsammans med morfar i Stugan vid Tåkern.
Det blev två kanotturer i Tåkerns kanaler med rörsångare, fiskgjusar, kärrhökar och skäggmesar samt en ung räv; massor med sländor och en snok.

Vedhuggning, tändande av spis, fotogenlampa och kakelugn med korvgrillning om kvällen och därefter en tidig morgon med fågelfångst och ringmärkning tillsammans med personal ur Tåkerns fältstation.

Våra två dagar tillsammans avslutades med konstskapande måleri på min målaraltan.

Jag köpte en cistros för tre år sedan. Den var klen och ynklig men blommade med några rosa "pappersblommor". Försäljaren var lite besviken över den och jag fick rabatt. Förra året blev ett mellanår - inte en blomma - och jag har undrat lite över vad som skulle bli fortsättningsvis.

De två vintrar som varit har jag haft den, precis som med många andra subtropiska arter, i min ateljé för säsongsförvaring. Jag håller sparsam temperatur i min galleridel och ganska ljust är det där även under mörkertiden. Den var rätt risig när den till slut fick komma ut ljuset igen i slutet av april och jag var tvungen att klippa ner och ur rejält.

Men nu!
Det är vårt vackraste blomster, vårt lilla cistrosträd, och det svarar upp mot varje tänkt förväntan och mer därtill, ty varje dag mellan gryning och tidig eftermiddag slår den ut sina rosa blommor över hela ytan.

- Idag är det tjugotvå, utropar Ulla.

Och tittar man närmare efter ser man att där finns knoppar till så det räcker för flera veckors ytterligare rik blomning.

Blommorna besöks av både blomflugor och humlor och själva går vi där och njuter av allt vi förmår. De doftar inte något särskilt men en medelhavssommar som denna, med temperatur runt trettio passar cistrosen perfekt och bladverket sprider i sommarhettan en kryddig doft som får oss att tänka på Grekland, Spanien och Italien.


På tal om blomster.

Kjell i en sky av fältvädd.

En blomstervandring med Kjell Antonsson blev det också för en vecka sedan. Den exkursionen har jag ju initierat tidigare i min blogg. 
Allt blev nu över förväntan utom möjligen publiken. Jag tror vi blev tio personer allt som allt och så Kjells och Lisbeths hund. Nog hade vi plats för fler, men alla ni som inte kunde komma får väl skylla er själva, ty om ni visste vad ni missade!

Idag har jag tittat till mina hösthallon. Jag skär ju aldrig ner dem helt på hösten och på så sätt får jag också en sommarskörd. Men detta år frös och torkade den bort nästan helt.
Men nu skjuter årsskotten fart och närmar sig två och en halv meter i höjd. Högst däruppe börjar de första slå ut och hallonhäcken surrar av insekter.

Några av getingarna som jag ser där är emellertid inte några getingar.

Hane av fjärilen hallonglasvinge.

De är fjärilar som härmar getingar för att lura till sig skydd och deras namn är Hallonglasvinge.

Varje år tar hallonglasvingarna bort ett antal årsskott av mina hallonplantor då de lägger sina ägg i rothalsen och där larven sedan äter ur märgen och därvid dödar skottet. Fjärilen betraktas säkert som ett svårt skadedjur av en hallonodlare men jag står ut.

Hallonglasvinge hona.

Hallonglasvingen är ett så vackert och intressant djur att jag gärna bjuder in den i min hallonodling. Där uträttar den ett naturligt gallringsarbete. Och hallon brukar vi få så att det räcker ändå.

18 juli - Högsommar

.
Det har varit mycket tystlåtet här i min blogg, jag vet, jag har semester och då blir det så här glest med skriveriet. Det har varit familjebestyr åt olika håll, altanmålning, trägårdsskötsel, bad och grill.
Jag är förresten nyss hemkommen från en boulesejour i Växjö där jag spelade trippel veteran 65 under SM-veckan tillsammans med Arne och Ivan i laget. Vi kom till 16-delen men där åkte vi ut; otur och olyckliga omständigheter förstås; lutande banor, stenar och förargligt ojämnt grus och andra små förtretligheter, ja, ni vet!

Och inte orkar jag skriva något nu heller när klockan närmar sig åtta om kvällen. Jag får se hur det blir i morgon.
Men, för att det inte ska se alltför tomt ut lägger jag in en bild på en märkvärdigt färgad rölleka.

Nog vet jag och har sett förut, hur röllekorna ibland kan bli rosafärgade, men aldrig har jag väl sett en så här karminröd rölleka förr. Den växte vid dikeskanten vid Skedet bortemot Borghamn under Omberg och den är absolut vild; ingen rabattrymling menar jag.

Med den få ni faktiskt hålla till godo idag.

Kanske ses vi på söndag förresten. Vi, i Naturskyddsföreningen i Ödeshög, har en tätortsnära blomstervandring under ledning av biologen och medlemmen Kjell Antonsson då. Det vore väl nåt att gilla och att delta i!
Jag kommer att slita mig loss från ett födelsedagskalas, inte mitt utan min dotters, för någon timme. Jag vill också vara med.

BLOMSTERVANDRING I ÖDESHÖGS NÄRHET

Exkursionsledare: Kjell Antonsson

Söndagen den 20 juli, samling 10.00 vid Fabriksvägens östra del innan man kommer fram till Vadstenavägen, tvärgatan leder in till Dalgatan. I det området finns möjlighet att parkera bilar. Vandringen passar för både nybörjare och botanister. Tag på dig bra skor och kläder efter väder. Vandringen avslutas vid 12 – tiden.  Det finns överraskande mycket växter i tätortens närhet!

VÄLKOMMEN

ÖDESHÖGS NATURSKYDDSFÖRENING

25 juni - Tankar efter midsommar samt inbjudan till Heda Marken

.
Dagarna efter midsommar känns en aning vemodiga innan man har vant sig vid och känslomässigt accepterat att ljuset långsamt försvinner bort igen. Och det känns lika märkligt, i år igen, att våren är över för den här gången, min 69 i ordning, och att högsommar råder och hösten knackar på bortom hörnet. 
Hur många vårar har jag kvar att uppleva? Hur många lärksånger, sädesärlelängtan, tofsvipespel, fjärilsfladder och blå grodlek. Det har gått fort hit och jag kan rimligen snart börja räkna resten på mina fingrar.

Häromdagen slog den första dagliljan ut. Det känns som ett litet hösttecken faktiskt. Nu kommer plantorna att blomma en månad ytterligare och därvid är vi så småningom framme i augusti. Men nu ska jag inte ta ut något i förskott. Var tid är sin egen.

Bonden på Häggestad gård är värd en guldstjärna!

Ute på åkrarna vid Häggestad står säden blomsterfylld, som alltid, och jag och många med mig ägnar en tacksamhetens tanke till bonden där på gården som inte lider av sprutmani utan låter naturen och skönheten få vara med i samspelet. Finns en överlevnad kvar för sånt till nästa generation bönder? Jag hoppas men tvivlar.

Videfuks som jag fotograferade i april 2014.

Vid Stugan har näktergalssången tystnat för i år men bofinken och gulsparven sjunger återigen för att samla ihop resurser och kraft till ett andra försök. Stararna drar runt i flock och tornseglarna skriker under takteglet.

Jag har spanat efter vidfuks varje gång jag varit där nere vid Tåkernstranden men hittills har jag kammat noll. Jag undrar jag om den där sega kallperioden i maj knäckte larvsamlingar av arten. De borde nämligen ha funnits där efter alla observationer från våren. Själv såg jag fem videfuksar under april månad - då en ny art för mig och faktiskt i stort sett också för hela landet. 
Jag läser i skrifterna att fjärilsfuksen är svårsedd under sommaren till skillnad mot om våren, då den är nästan först på plats. Under sommaren fortlever den i tysthet och kraftsamling, suger jästa saver och håller sig i skymundan inför höstens viktiga ingång till övervintring.

Vid vägarna ligger liken på parad längs renarna. Det är en förskräcklig massa djur som dödas i trafiken. Varje dag nya offer, i mängder. Många gånger har jag tänkt att man borde räkna dem alla. Längs en vägsträcka under en period. Det borde göras! 
Även i Ödeshögs samhälle finner jag dödade djur, nya mosade igelkottar dyker upp varje vecka och jag fortsätter att undra över hur någon kan "lyckas" köra på en långsam igelkott inom hastighetsbegränsade villaområden; två i år bara i vår tomts absoluta närhet.
Ute på E4:an t ex, där hastigheten är maxad till 120 km/h men snitthastigheten i verkligheten ligger upp emot 140 km/h och med spetsfart långt därutöver, kan man ha större "förståelse", men det känns som fel ord förstås, för problemet med trafikdöda djur. På sträckan mellan Ödeshög och Linköping har jag i år sett många rådjur ligga med benen stela rakt upp i luften efter att ha kommit in på fel sida av viltstängslen och dödade grävlingar och en massa andra djur är "vardagsmat".

På tal om död. 
Det är inte bara almarna, vilket jag har berättat om för någon vecka sedan, som har problem vid min Stuga.
I området runt sjön Tåkern finns många pilträd, knäckepilar mest, och de verkar alla samfällt ha drabbats av något som inte är bra för dem. Träden ser på avstånd nästan kala och gulbruna ut, inte alls så frodigt och tätt gröna som man är van vid under sommartid.

Då man tittar efter närmare ser man att många smågrenar, framför allt i nedre och inre delen av trädkronan har döda eller förkrympta blad och skott.
Uppe i topparna på träden ser jag emellertid att bladen de senaste veckorna börjar komma igen med friska gröna skott och blad.
Jag tror nog att det hela beror på att den kalla och besvärliga försommaren vilken varat in över midsommar, följde på en extremt tidig vårvärme redan i början av april. Tillväxten satte igång alltför tidigt, tror jag, och det kan komma surt efter sånt, säger moralisten i mig!

Men låt mig inte sluta så där, i moll och pessimism, sommaren har sin tjusning och sitt välbehag. 
Jag tänker faktiskt njuta lite välbehag några veckor framöfver, tänker ta lite ledigt även från det här skriveriet i min blogg. Jag har några andra åtaganden att utföra, smått arbete hemmavid och annat sånt som kallas semester alltså. 
Men jag vill gärna redan nu inbjuda Dig till ett möte. 

Lördagen den 5 juli finns jag på plats som vanligt, med mitt stånd och hela min familj, på "Heda Gammeldags Marken". 

Du finner mig vid kyrkomuren med mina målargrejor i min panamahatt och alla varor, beredd på spännande nya och "gamla" möten med min publik. Och, har du inte varit här tidigare har du en härlig överraskning framför dig. Och du som har varit där tidigare - vet redan vad jag menar! Välkomna! Vi ses!

17 juni - Färggranna blomster

.
Nu har jag varit vid Stugan och klippt gräset. Det var segt och myggen bet mina svettiga vader. Men nu är det i varje fall gjort!

Hemvägen gick via Dags mosse under Omberg varvid jag passade på att ta ett par foton på några mäktiga och delvis främmande blomsterskyar i landskapet.

Digitalis purpurea, fingerborgsblomma. Förvildat bestånd på Dags mosse.

Hesperis matronalis, trädgårdsnattviol eller bättre: hesperis. Stort förvildat bestånd på Dags mosse.

Vallmo i rapsfälten mellan Omberg och Tåkern. Här vägkantsnära då bonden med ogrässprutan har lämnat utrymme för lite vild skönhet. Bra gjort!

Vid närmare studium av vallmoblommen finner jag att det är frågan om arten kornvallmo, Papaver rhoeas. Svarta fläckar i blombottnen samt framför allt utspärrad behåring på blomskaften är goda artkaraktärer.

10 juni - Möte vid en skogsväg

.
Man ska inte säga att den var orädd utan snarare ouppmärksam, väldigt ouppmärksam.

Det var igår kväll, i backen från Stocklycke i riktning mot Hjässan på Omberg som jag såg den knalla omkring vid vägkanten. Jag parkerade bilen och gick sakta och smygande allt närmare.

Den buffade och snörvlade, letade mask och sniglar bland blad och gräs och hade noll koll på vad som hände runt omkring.
Till slut var jag så nära att jag i princip kunde ha sträckt ut armen, man brukar ju säga så, och det var just då som den upptäckte mig.
Det var en grävlingunge som var ute på egen promenad. I storlek inte mycket längre än en skollinjal. 
Den hoppade till och grymtade högt, gjorde sig stor och platt och snodde runt i diket.

Men, den hade ingenstans att ta vägen och jag var så nära. Först försökte den gömma sig under kirskålens stora blad bland skogsfräken, maskros och hässlebrodd. Jag tog några steg tillbaka och stod alldeles stilla, kanske halvannan minut, och likt en igelkotts började nosen efterhand utforska omgivningen på eventuella doftspår.

Sedan kravlade grävlingungen uppför dikesslänten och försvann in mot skogen. Mötet var över. Med nya och livsviktiga erfarenheter, hoppas jag att den nu kunde gå vidare i livet.

Och med skogsnycklarnas knoppiga pyramid lätt svajande i kvällsbrisen vände även jag hemåt. Också med mera erfarenhet i bagaget.