Gårdagen blev troligen en av de sista riktigt varma sommardagarna. Dotter Hanna, vars familj vi var på besök hos, hade av en arbetskollega fått tips om ett fint utflyktsmål söder om Södertälje. Där finns en liten trång vik av Östersjön, ni vet den som går hela vägen upp till Södertäljes segelbåtshamn, som man passerar när man kör inte under stambanans väldiga bropelare. Kan det vara nåt att besöka?
Brandalsund Säteri ligger fint i landskapet med sin pampigt långa lindallé kantande vägen.En mil ner längs den viken ligger godset Brandalsund Säteri med anor från 1600-tal. Landskap och natur är oftast extra intressanta runt stora ägor, då där har funnits resurser att spara undan något för framtiden. Allting brukar förvisso vara ansat och välskött, men samtidigt med utrymme för gamla träd och undantag för det som är av det vildare slaget t ex längs hagmarker och stränder. Brandalsund är inget undantag, det blev vi varse.
Idag är området vid stranden ner mot Östersjön avsatt till naturreservat. Det är ett både socialt och biologiskt intressant reservat med informationsskyltar och lättgångna vandringsleder. Allt är i utmärkt skick och även denna sensommardag är platsen mycket välbesökt.
Området betas av kor och får ända ner till vattenlinjen, varför allmänt bad inte rekommenderas utan sker på egen risk med anledning av möjlig smittorisk.
Men, vi tar chansen och det visar sig vara rätt. Det är ljuvligt skönt!
På uddens hela bredd växer tallskog och det är minsann inte någon "pinnskog".
foto - Hanna Björkman.
Det är istället frågan om gamla tallar, sådana med väldiga kronor och krokodilbark och jag bedömer att vissa av träden är upp emot fyra hundra år gamla, kanske mer, vilket i så fall stämmer överens också med godsets ålder. Pampigt och vackert så det förslår.
Efter badet och fikastunden går vi runt udden. Längst ut har erosionen tagit hårt på den låglänta stranden. Den tunna grässvålen välter ner i havet och man kan notera att även många gamla träd följer med. Jordlagret är tunt och skört och redan på en halvmeters djup kommer blåleran upp i ljuset. Glaciärtiden ligger nära. Problemen är svårlösta.
Erosionsstrand och blålera.
Jag har med mig skissbok och pennfordral, längtar efter egen tid och smiter därför lite före de andra och får en stund på mage bland de sist blommande triftplantorna och vissnande, gulblekt kustarun och några snälla, betande stutar. Pyttemaskrosen, som botanisten Hans Rydberg visar en bild på (läs på en av reservatsskyltarna) är överblommad och står inte att finna.
Det blir till slut en enkel akvarell ut över viken mot Västerhaningelandet på andra sidan och några sent blommande, väldigt långskaftade triftståndare i förgrunden. Lättsamt och vackert. En bit av sommaren som lever kvar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar